Min reseberättelse

Eftersom jag förvarnats om hög risk för att bli rånad hade jag funderat en hel del på säkerhetsaspekter, och kommit fram till en strategi.

Flyget skulle avgå från Arlanda på morgonen, vi måste göra incheckning senast vid sju. Det betydde första morgonpendeln från Västerhaninge, och inte mycket nattsömn. När klockan närmade sig åtta kom beskedet: tekniska problem, och försening på minst 10 timmar.

Vi anlände till Varadero vid två-tiden på natten, men innan vi tagit oss igenom passkontroll och tull hade det gått ytterligare minst en timme. Kubanska passkontrollanter kan ge intryck av viss lynnighet och överdriven nitiskhet.

Nästa erfarenhet var, inte helt oväntat, "gatloppet" genom utgången och de 10-tal metrarna fram till bussen 1) som väntade på oss. Så många ville bära min väska!

Till hotell Inglaterra ankom vi strax före fem på morgonen. Tursamt nog för mig och min flyggranne Lasse på stol 29A fanns Enrique, svensk medborgare men född på Cuba, på stol 29C. Vi tre tog en gemensam taxi och Enrique hjälpte oss att finna en hyfsat billig inkvartering på hotell Lincoln. Vi hann sova några timmar fram till niotiden och fick i praktiken två nätter till priset av en.

Redan första dagen kändes som en hel vecka, så intensiv och så full av intryck! Havanna är fascinerande, av så många skäl. Med en bra kamera och obegränsat med film - man skulle ha kunna ägna veckor åt att bara fotografera!

Alla dessa stora USA-bilar från 50-talet.

Hur man löst transportproblemen, i en situation av blockad och ekonomiska svårigheter.

Dessa människor, med så olika klädsel - här kan man se ut som man vill, och ingen rynkar på näsan.

Kubanerna bär på en sådan glädje och stolthet, trots sin fattigdom. Lasse och jag kammade genom en stor del av centrala Havanna denna första dag, litet mer än planerat, eftersom vi gick vilse. Havanna är en sådan där lurig stad, med gathörn som inte går i 90 grader.

På eftermiddagen träffade vi Enrique igen, som hjälpte oss hitta en bank för att växla till oss kubansk valuta. Drygt 20 pesos på en dollar, med ens kände man sig myckt rikare. Vi fick också tag i vykort och frimärken.

Efter tips från Enrique lyckades vi och få tag i en Mujito. En dryck med kubanskt stuk 2), och en dryck som ger mersmak.

Tanken med att ta in turister till Cuba är naturligtvis att få inkomster, i dollar. Som turist betalar du därför normalt i dollar. Men kommer du bort från turistdistrikten kan det gå bra att betala i kubansk valuta, dvs pesos. Då blir allt plötsligt väldigt billigt.

Andra dagen stötte vi i ett kafe på en fantastisk musikgrupp, "Septeto 'Café'" - sju skönsjungande unga kubanskor. Överhuvudtaget är Havanna en stad där musik och rytmer finns ständigt närvarande - från cafér, från dessa trehjuliga taxi-cyklar, från bostäder.

På kvällen tog jag så nattbussen till Holguin, en sträcka på cirka 90 mil och som kostade 36 dollar. Vid sju på morgon var vi framme.

Med hjälp av Enrique nådde vi även här ett hotell, halvprivat modell, i ett hem. En övernattning där kostade inte mer än 15 dollar. Jag bokade in mig för två nätter längre fram i veckan.

Min målsättning nu var att snarast få tag i en cykel och komma vidare samma dag. I första hand hade jag önskat hyra en, men sådana möjligheter fanns inte på Kuba. En ny cykel skulle ha kostat kanske 200 dollar, det var för mycket med tanke på att jag bara hade ett fåtal dagar till förfogande för att använda den. Återstod att försöka få tag i en begagnad.

Här fick jag hjälp av värden, Julio. Vi tog en cykeltaxi till marknaden i utkanten av staden och han fick 30 dollar av mig att agera med. Efter över en timmes köpslående, uppenbarligen med anlitande av en del mellanhänder, blev det affär. Ingen drömcykel precis, men den fick duga.

Vid 11-tiden har jag tagit mig ut ur Holguin, och det började småregna - i oktober-november har Cuba sin regnigaste tid. För detta var jag dock förebredd, drog på mig min poncho.

Hatten kunde också varit ett bra regnskydd, men den blåste hela tiden av. Det märkliga var att mötande cyklister hade samma typ av halmhattar, men de satt av någon anledning kvar på huvudena.

Annars var det mest människor till häst som jag mötte, med samma stuk på sina hattar som man känner igen från Västern-filmer. Det här verkade vara något av cowboy-land.

Efter några timmars cyklande erfor jag vad som sedan skulle bli en konstant erfarenhet: törst. Det hade varit bra med hållare kring styret med några flaskor mineralvatten.

Mitt etappmål för denna dag var orten Gibara, ett fiskesamhälle vid kusten norröver. Dit nådde jag redan tidigt på eftermiddagen, och stannade där. Men nu regnade det kraftigt, så det blev mest att sitta inne, för att skriva kort och se på TV.

En utflykt gjorde jag dock på cykeln, till stadens utkanter. Det var en märklig blandning av stad och land. Där fanns många flervåningshus i betong och utanför gick grisar av olika storlekar och åt, där fanns även getter och höns.

Också nästa dag regnade det, men bara sporadiskt. Min plan var att i princip följa kusten i sydöstlig riktning, för att nå orten Banes. Det skulle dock visade sig att dit nådde jag aldrig. Av flera orsaker.

En orsak till detta låg i att vägen ringlade och att jag stannade till utmed vägen, men det var ju själva poängen med cyklandet, att kunna göra så. Jag hittade en liten udde med en badvik (Bahia de Bariay).

En annan orsak låg i den leriga och ojämna vägbeläggningen. Det ihållande regnandet - mycket mer än normalt på Cuba - hade spolat bort delar av vägarna.

En tredje orsak låg i att jag fick punktering på bakdäcket under eftermiddagen - även om detta snart åtgärdades genom insatser av Eloy Ramón Pérez.

Vid en större vägkorsning, där jag borde tagit till vänster, tog jag så istället till höger. Det visade sig att vägen var misstänkt bra - den måste leda till någon större ort. När jag stannade och frågade en äldre man fick jag detta bekräftat: jag var på väg tillbaka mot Holguin.

Nu hade jag redan hunnit så långt, det regnade och kvällen närmade sig, så det var bara att fullfölja. Just vid skymningen dök det äntligen upp ett ställe, där man kunde få något att dricka. Då återstod bara en halvmil till Holguins utkanter. Mest uppförslut, men det betydde mindre. Värre var beckmörkret.

Det blev till att söka upp det övernattningsställe där jag bokat mig, även om jag kom några dagar för tidigt. Det låg i centrum, och gick att hitta, men ingen var hemma. När jag komma tillbaka litet senare hade man dock kommit hem, och det fanns ett rum ledigt!

Denna familj, storfamilj får man säga, då den innefattade även ett antal bröder, var mycket sympatisk. Kvinnan arbetade på en regionala televisionen, som producent av nyhetsprogram. En av bröderna, Carlos, var akupunktör. Vi hade några långa samtal över ett antal öl.

I Holguin kontaktade jag även en esperantist, Maria, och besökte hennes hus. Tillsammans med hennes väninna gjorde vi en promenad, tog oss uppför en "oändlig" trappa upp till toppen av ett högt utsiktsberg.

På gatan mötte jag även Paulo, som hade ett rörligt litet stånd för att sälja olika drycker, inte minst rom. Han var mycket pratsam och intressant att lyssna på.

På grund av det dåliga vädret - inget solsken - stannade jag bara två nätter i Holguin. Sent torsdag kväll, den 28/10, blev det nattbussen tillbaka till Havanna.

Vid busstationen inträffade något märkligt, som det snart skulle framgå. En kvinna i bussbolagets uniform frågade om jag hade övernattningen ordnad. Hon sade sig kunna förmedla en halvprivat inlogering, den kostade 15 dollar natten. Jag nappade direkt och hon fick fram en taxi som skulle ta mig dit.

På vägen frågade jag chaffören om stället var "licensiada", dvs officiellt godkänd, och han försäkrade att så var det. Direkt efter ankomsten stod dock klart, att så var det inte alls. Här gick inga pengar vidare till staten.

Man försäkrade dock att det skulle inte betyda några problem för mig. Eftrersom det låg centralt i Havanna och var ett helt vanligt bostadshus, beslöt jag ändå att stanna. Just att kunna bo bland vanliga kubaner, som kubaner själva bor, det var ju vad jag ville med min resa!

Under de sista dagarna blev det tillfälle att ta sig till playan, någon mil öster om Havanna. Dit med buss, men tillbaka med taxi - de bussar som kom till hållplatsen var nämligen proppfulla.

SAMMANFATTNINGSVIS var Cuba ett land som gav mersmak. Jag måste dit igen! Men tills dess måste jag lära mig bättre spanska.

1) Bussresan ingick inte i priset, det handlade om drygt 200 kr ytterligare, tur och retur. Bussen gick till ett hotell i centrala Havanna.

2) Innehåller bland annat rom.