Cykelpunktering

Det var i närheten av Rafel Freyre, på väg mot Guardalavaca vid kusten. Jag var på väg till Banes, och måste hinna innan natten föll. Då kom punkteringen.

Så det blev till att leda cykeln. Jag var inställd på att kanske bara överge den och ta mig vidare med buss eller genom att lifta. När jag passerade en busshållplats stod där två personer, en man och en pojke. Det visade sig att mannen talade bra engelska (ovanligt på Cuba!). Någon buss mot Holguin gick inte vid denna tidpunkt. Däremot kunde pojken visa mig till en en gård alldeles i närheten, där man hade utrustning för att laga cykelpunkteringar.

Där mötte jag Eloy Ramón Pérez.

Han begärde 200 pesos för att laga punkteringen, vilket låg nära min smärtgräns, det var ju en tredjedel av vad jag betalt för hela cykeln. Men OK.

Det tog närmare en timme, under tiden hann vi ha intressanta samtal. Han var intresserad av Sverige och jag berättade bl.a. om Olof Palme, vår statsminister som blivit mördad. Han visade mig tidningsklipp om situationen i Indonesien, som intresserade honom. Han förmodade att vi i Sverige hade väsentligt modernare utrustning för att laga cykelpunkteringar, jag svarade undvikande.

Jag hann också se mig litet omkring. På gården stod en svettig ridhäst. Några män i skjulet intill satt och knackade, till synes ganska håglöst, på några träbitar, som tydligen skulle ingå i en kärra.

När punkteringen just var lagad upptäckte Eloy ytterligare en punktering - slangen var uppenbarligen dålig. .

Så räknade jag upp sedlarna, för betalning. Varvid Eloy gav mig tillbaka fem 20-pesos-sedlar, och menade att det var för mig: "Vivimos en povreza, pero..."

"Vi lever i fattidom, men..." Viken gest! Mitt i misären har dessa kubaner ändå sin stolthet.