Historia
Ur "I VARGENS SPÅR", av Serena Cinque:
"Vargen har funnits i Sverige sedan inlandsisen försvann för cirka 10.000 år sedan. Från meeltid och fram till 1500-talet finns uppgifter om att vargen hade fasta revir i stora delar av landet. Skottpengar gjorde att antalet vargar minskade under 1600-talet men antalet ökade igen under de kommande 150 åren. För drygt 180 år sedan var den svenska vargstammen uppskattad till att omfatta 1.500 individer.
Vargen jagades med skjutvapen och gift. Jakt på varg reglerades genom jaktlagstiftningen. Skottpengarna infördes 1647 vilket medförde att medlemmar i jaktlag eller ensamma jägare kunde öka sina inkomster genom att bedriva jakt på varg och andra rovdjur. Skottpengar betalades eftersom vargen betraktades som ett skadedjur, fri att jagas och bekämpas. Ersättningarna gjorde jakten till en lönsam syssla. Under denna period var det mycket ont om rådjur och älgar i skogarna och fäbodbruket hotades. Förföljelsen genomfördes med saxar, åtel och sylvassa störar som spetsade vargarna i varggropar."
Under perioden 1827 och 1839 uppskattades antalet vargar i hela Skandinavien uppgå till 2.000 individer."
Ur "Jakt i Norden" av Sten Christoffersson, Prisma 2006 :
"...Ända långt in på 1800-talet var det allmogens plikt att hjälpa till att hålla efter de stora rovdjuren och skottpengar utbetalades av myndigheterna...
Anledningen till den kompromisslösa inställningen till i första hand varg och björn var givetvis att man ville skydda får, getter, svin och nötkreatur som gick på bete i skogen och på fjällsluttningarna. Särskilt under decennierna kring år 1800 var rovdjursstammarna mycket starka, säkert mycket tack vare alla tamdjuren som fanns i skogarna. Redan då fördes statistik som visar att år 1829 rovdjursdödades enbart i sjutton svenska län 463 hästar, 3.108 nötkreatur, 504 svin samt 19.104 får och getter... den totala siffran låg kring 35.000 rovdjursrivna tamdjur i Sverige det året."
"...stora ansträngningar gjordes för att minska rovdjursplågan på den skandinaviska halvön. Allmogen tvingades delta i de jättelika rovdjursskall som främst genomfördes i de mellansvenska landskapen. Skallen tillkännagavs från predikstolarna och ibland utkommenderades på detta sätt tusentals människor. Beväpnade med allt från störar och hötjugor till spjut och mynningsladdare drev de björn och varg mot uppställda skyttar eller tvingde ihop djuren inom en allt snävare ring tills de kunde dödas.
Det största skallet av alla och tillika ett av de sista hölls i skogarna kring Mora i Dalarna 1856. Deltagarantalet var cirka 4.000 och drevkedjorna milslånga... 23 björnar dödades i detta enda skall."
Ur "Trettio år med rovdjur - och människor":
"Under 1800-taelt mer än fördubblades Sveriges befolkning och fortfarande vid 1900-talets början bodde omkring två tredjedelar av människorna i glesbygd. Antalet tamdjur ökade därmed kraftigt under seklet. Samtidigt var stammarna av både älg och rådjur redan vid 1800-talets början i stort sett utplånade. För många rovdjur blev tamdjuren de viktigaste bytena.
Att förlora en ko, ett får eller en gris till något rovdjur var för de flesta familjer betungande, för många säkert en katastrof. Någon ersättning från samhället för en inträffad skada fanns inte att få, men det fanns skottpengar. Rovdjuren var närmast fredlösa. De fick jagas året runt och med nära nog vilka metoder som helst - saxar, gifter, fångsgropar och fällor av alla upptänkliga slag. Under 1800-talet skedde dessutom en snabb utveckling av skjutvapnen. Hagelgeväret kom liksom kulvapen, som laddades med patroner."
Ur "Vargmannens testamente":
"...att det inte var för ros skull som man dödade vargar framgår tydligt av statistik i Jägareförbundets nya tidskrift. Åren 1856-60 dödades av rovdjur 1.556 nötkreatur, 1.906 renar, 31.752 får och getter. I den här statistiken nämns inget om matnyttiga, vilda djur.
Mot ovanstående bakgrund förstår man att våra förfäder såg rovdjuren, främst vargen som en stor fiende. Först tog rovdjuren vad som fanns i skogen och sedan anföll de tamboskapen därför att de är rovdjur, som lever av bytesdjur. Konstigare är det inte..."
Före 1850 fanns varg till och med i Skåne. Under andra hälften av 1800-talet minskade antalet snabbt i Sverige. Orsakerna var flera: ökat jakttryck, brist på villebråd, ökat användande av stryknin från 1830 och sjukdomar hos vargen.
Den sista vargen i Småland sköts 1868, de sista två vargarna i Stockholms län 1871, Upplands sista varg 1894 och Värmlands sista varg 1896. Den svenska vargstammen vid år 1900 uppskattas till ett hundratal djur och under 1950-talet var antalet nere i 20. År 1980 fanns det bara en varg kvar i Sverige.
I mitten av 1900-talet var vargen i stort sett utrotad i Skandinavien.
År 1966 blev djuret fridlyst i Sverige, några är senare även i Norge.
Sedan hände något.
1976 upptäcktes en vargflock i Trysil i Hedmark, Norge.
Vintern 1982/83 konstaterades att ett vargpar etablerat sig även i norra Värmland.
Hur detta gick till är ett ämne för diskussion. En bok som till stor del ägnar sig åt denna frågeställning är "Vargmannens testamente".
Klart är att återkomsten i tiden sammanföll med att Svenska Naturskyddsföreningen publicerat sitt "Projekt Varg".
Riksdagsbeslutet om en målsätting på 200 vargar i Sverige kom senare.
Ur "Projekt Varg" från SNF:
"Jaktåren 64/65 och 65/66 sköts 10 respektive 9 vargar i Sverige. För en dödad varg betalades då från olika källor sammanlagt 4.000 kronor i skottpengar. Den statliga ersättningen (200 kr) avskaffades först 1968."
(Det sistnämnda låter anmärkningsvärt. År 1966 blev vargen fridlyst i Sverige, först två år senare försvann statliga skottpengar!)
Ur utredningen "Rovdjuren och deras förvaltning":
"Vargen fredades i Sverige år 1966 och i Norge år 1972 efter att stammen minskat stadigt sedan mitten av 1800-talet. Vid fredningen i Sverige fanns sannolikt färre än 10 djur kvar. Ingen föryngring registrerades under en period av 14 år och den ursprungliga skandinaviska vargstammen var utdöd.
Vintern år 1978 registrerades en föryngring i norra Sverige. Två vargar sköts efter tillstånd från länssyrelsen, och resterande djur försvann redan året därpå. Vändpunkten kom istället år 1983, de två vargar med östligt ursprung fick en valpkull nära Nyskoga i norra Värmland."
Se även:
|
|