Tidig postbefordran

Redan kravet på läs- och skrivkunnighet gjorde brevskrivandet förr till ett privilelgium för överklassen.

En postbefordran existerade redan på Gustav Vasas tid, men den var inte till för allmänheten. Det handlade på den tiden om i huvudsak två varianter: Kronobrevbäringen, till de kungliga slotten, och Regeringsposten, till förvaltningsenheter och beskickningar.

Postbuden skulle ha fri mat och övernattning hos präster, borgare och bönder samt fri tillgång till böndernas hästar. Det förekom då att personer falskeligen utgav sig för att vara postbud för att få fri mat och dryck. För att komma tillrätta med detta missbruk utrustades postbuden med särskilda tjänstebrickor att visa upp. Det lär ändå ha förekommit ett fortsatt missbruk, genom att sådana brickor förfalskats.

Myndigheternas postbefordran var dock inte reguljär, postbud skickades då det fanns försändelser som behövde komma fram.


Stormaktstid och Postverket

Sveriges ställning som stormakt i början av 1600-talet gjorde den statliga postgången viktigare än tidigare. Snabb förmedling av information kunde vara avgörande för krigsinsatser och behövdes för att kunna hålla samman väldet.

Ur boken "Posten i samhället" av Erik Lindgren:

"Bakgrunden till att inrätta ett postverk var inte enbart behovet av att få till stånd en god befordringskedja för meddelanden. Starkt bidrog nödvändigheten att få bukt med våldgästningen. Den efter hand växande förvaltningsapparaten krävde allt fler kurirer. Andra resande uppgav ofta falskt att de var stadda i konungens ärenden och pockade på fri skjuts och fritt härbärge av bönderna, detta trots att Magnus Ladulås förbud mot våldgästning ännu gällde."

På initiativ av Axel Oxenstierna upprättades 1620 en reguljär postlinje från Stockholm till Hamburg, över Markaryd och Helsingör. Målsättningen var att post skulle gå en gång i veckan.

Denna linje blev sedan en livlina mellan de svenska trupperna i Tyskland och Stockholm under 30-åriga kriget.

Efter att Halland 1645 tillfallit Sverge gick utlandsposten över Halland.

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"... den utbyggnad av vägnät och postgång som ägde rum under 1600-talet. Infrastrukturen utbyggnad var en del av den militära upprustningen och omvandlingen av den svenska krigsmakten."

Den italienska kurirsläkten Tassis - som i Tyskland kallade sig Taxis - svarade sedan slutet av 1400-talet för brevbefordran inom det Habsburgska väldet. Taxis hade byggt ut ett nätverk av postkontor och organiserat brevbefordran enligt ett stafettsystem utmed vissa linjer, kurirer avlöste varandra vid fasta punkter utmed linjen. Den längsta linjen gick från Venedig till Bryssel. Med sina postiljoner befordrade Taxis regelbundet privatpersoners brev mot vissa bestämda avgifter. Detta var det första allmänna postväsendet i världen.

Med detta system som förebild inrättade Gustav II Adolf postkontor i först Leipzig, sedan även Frankfurt am Main och 1632 tillkom ett kontor i Augsburg.

Chefen för postkontoret i Leipzig, Andreas Wechsel, fick 1636 i uppdrag att bygga upp ett svenskt postväsende. Han blev chef för Stockholms postkontor och ledde det då inträttade postverket. Efter hans död året därpå fördes arbetet vidare av hans fru, Gese Wechsel.

Efter taxisk förebild byggdes ett antal postlinjer, med ett stafettsystem, upp. Från början byggde detta på bönder och bonddrängar. I utbyte mot att slippa tvång om gästning och skjutsning - liksom utskrivning till krigstjänstgöring! - var det lätt att få bönder att här göra åtaganden. Gästningstvånget flyttades visserligen 1649 från bönderna till särskilda gästgivare, men kvar fanns de andra två argumenten. Särskilt tungt vägde ju risken för utskrivning till krigstjänstgöring, där erfarenhetsmässigt få återvände levande.

Utmed de viktigaste resvägarna skulle, med två eller tre mils mellanrum, finnas s.k. posthemman. Ett krav på postbönderna var att de kunde läsa och skriva, åtminstone hjälpligt.

Bondens postdrängar skall springa med posten och stränga straff utdömdes om de sinkade sig på vägen. Det kunde bli en vecka på vatten och bröd. Mer än två eller tre timmar för en mil fick det inte ta.

I de fall då två postdrängar möttes skulle de utbyta postförsändelser, vända och gå tillbaka hem igen istället för att fortsätta till nästa gård. Av det skälet måste drängarna hålla sig till överenskomna stigar eller vägar. Annars fanns ju risk att de skulle gå om varandra i skogen.

Postdrängarna hade posthorn att blåsa i för att lättare kunna lokalisera varandra vid överlämnande av posten. De hade också spjut att försvara sig med.

Ur boken "Posten i samhället" av Erik Lindgren:

"I varje stad skulle en edsvuren person utses till postmästare. Han skulle öppna och åter tillsluta brevsäcken sedan han tagit ut de brev som skulle till adressater inom hans område och lagt in sådana som lämnats till honom för att skickas vidare."

Sven Rydberg i antologin "Svensk teknikhistoria":

"Till en början upprättades fem postlinjer. Breven borde gå en gång i veckan. Utom den gamla linjen mot kontinenten över Markaryd var övriga destinationsorter Göteborg, Kopparberget vid Falun, Norrland och slutligen Finland och de baltiska provinserna. I början av 1640-talet fanns omkring 50 postkontor. Under de följande 30 åren fördubblades detta antal.

Mot seklets slut gick regelbunden post till nästan alla stormaktsväldets städer minst en gång i veckan, inte sällan två gånger.

Med tanke på rikets geografiska struktur var sjöposten av stor betydelse. Regelbunden sjöpost upprätthölls utom med Gotland och Öland på traden Väddö-Åland-Åbo och mellan Porkala Udd och Reval (Tallin). För denna tidsvis riskabla trafik utnyttjades till en början postbönder med deras båtar; under den karolinska tiden ersattes de under hand med särskilda postjakter.

Av särskilt intresse var den 1683 nyinrättade linjen mellan Ystad och Stralsund, som innebar att man slapp den vanskliga omvägen över Danmark.

Tiden för postbefordran varierade högst väsentligt beroende på väder och vägförhållanden. Förbindelsen mellan Stockholm och Ystad, den ny porten mot söder... brukade ta fem dagar."

Ur "Forskning & Framsteg", nr 4/08
Enligt F&F-artikeln rörde det sig om medelhastigheter på 3-7 km/h för postgången i början av 1700-talet. .

Ur "Forskning & Framsteg" nr 4 2008:

"Posten skickades ut en gång i veckan, och inom en vecka kunde man nå stora delar det svenska rike som låg runt Östersjön. Så kallade postbönder hade ansvar för att breven sändes vidare längs olika stafettlinjer som upprättats. Det var deras ansvar att se till att vägarna var fria, att det fanns broar över vattendrag och i övrigt hålla ordning så att breven kom fram.

Från 1640-talet såg man helst att postbönderna använde hästar för att skyndsamt leverera posten. Som kompensation slapp de dagsverken och utskrivning till 1600-talets många krig."

Från början utfördes alltså postbefordran till lands av bonddrängar som tog sig fram halvspringande, men enligt en förordning 1646 skulle vissa sträckor ske till häst, av postiljoner. Detta gällde i varje fall särskilt viktiga linjer, som den Stockholm - Halmstad eller på linjer där det fungerat dåligt.

Systemet med postiljoner innebar att en och samma person fick ta posten en längre sträcka. Bönder fick alltjämt tillhandahålla hästar, som växlades utmed sträckan. När postiljonen närmade sig nästa postbondes gård skulle han blåsa i sitt horn så postiljonen på gården hade tid att sadla hästen och gå ut vid vägen där han gjorde sig beredd att ta emot postväskorna och snabbt fortsätta ritten mot nästa postgård där samma procedur upprepades.

Posthornet användes också vid möten, särskilt när man kom med vagn. Vägarna var ju smala! Posten hade företräde vid möte.

"Forskning & Framsteg":

"Postbonden skulle hålla med två drängar som kunde gå eller springa de två till tre mil som varje poststräcka var. Minst fem kilometer i timmen borde de avverka, annars riskerade de att bli avsatta och satta i fängelse upp till åtta dagar.

Samtal längs vägen kunde desutom straffas med fängelse i upp till fyra veckor, och postbönderna och deras drängar uppmanades i 1636 års förordning att föra posten vidare dag som natt utan dröjesmål.

Förutom ett horn att blåsa i vid sin ankomst, utrustades postdrängarna med spjut och vapen så att de kunde skydda sig mot vilda djur eller mot andra som kunde försöka stjäla posten.

Trots att detta ger bilden av ett farligt uppdrag var det inte sällan barn som kunde avvaras för gårdarnas arbete som skickades iväg med posten. Barn var dessutom så lätta att när hästar användes så skonades hästarnas ryggar."

1682 slogs det fast att rimlig hastighet för postiljonerna var att en mil tog en och en halv timme att rida. På den viktiga sträckan Stockholm - Hamburg fick det inte ta mer än en timme per mil.

Olika sträckor tog olika tid, vid slutet av 1600-talet enligt följande:

Stockholm - Ystad: 5 dagar

Stockholm - Göteborg: 7 dagar

Stockholm - Falun: 3-4 dagar

Stockholm - Umeå: 10 dagar

Stockholm - Viborg: 14 dagar.

Från Postmuseum i Stockholm - ett av världens främsta postmuséer.

I en postiljons utrustning ingick:

- en postbricka på bröstet

- ett posthorn

- en låsbar väska

- en pistol och/eller värja.

Posthornen var oftast i mässing, men de förekom även av djurhorn.

Postiljonväskan var tillverkad av läder och hade ett lock som skulle låsas med kedja och nycklar. Den fick bara öppnas av postmästaren på ett postkontor. Förutom denna väska hade postiljonen en mindre lädersäck för lösa brev som lämnades till honom under vägen.

Pistoler ingick också i utrustningen, efter att överfall på postbud hade inträffat. Vapnen kunde också vara till försvar mot vild djur. Om postiljonernas beväpning lagstiftades 1839. Pistolerna ersattes 1875 med revolvrar.

Det var dessutom belagt med dödsstraff att överfalla ett postbud.

Det sista postalvapnet var batong, det avskaffades så sent som 1973.


Postens många betydelser

"Forskning & Framsteg":

"Den infrastruktur som den nya posten erbjöd blev grundläggande både för att olika delar av det svenska riket skulle integreras och för att Sverige skulle integreras med Europa."

"En fungerande post var en förutsättning för att alla nya tidningar - både handskrivna och tryckta - skulle nå sina prenumeranter.  Trots att det var dyrt både att skicka och att prenumerera på nyhetsbrev, exploderade tidningsväsendet i Europa."

"Men de svenska nyhetsbladen skilde sig från dem nere på kontinenten. Där var tidningarna ofta privata. Hos oss var de tryckta tidningarna liksom nästan all annan allmän information ett led i den statliga propagandan."

"Den som skrev fel saker eller hotade svenska intressen blev avsatt. Därför fanns det en utbredd självcensur bland de svenska posttjänstemännen..."

Postmästaren i Stockholm hade inte bara hand om posten, utan även ett underrättelseväsende. Löpande fick man där in rapporter från postmästare både innanför och utanför landets gränser. Alla postförvaltare i Sverige var skyldiga att rapportera in till kontoret i Stockholm vad som hände på respektive ort.

Posten kom också att fungera som en nyhetsbörs för allmänheten. Nyheter fanns att läsa på postkontoren och postens ankomst kunde ge anledning att samlas där. En postiljon signalerade sin ankomst till en stad genom att blåsa i sitt horn.

Det förekom ingen individuell distribution som idag, utan envar ta sig till postkontoret för att hämta breven och måste själv ta reda på om det kommit något brev. Postkartor anslogs regelbundet i farstun till postkontoren. Hade man inte hämtat ut sitt brev inom en vecka skrevs namnet upp på en ny lista; “den överblivna kartan”.

År 1638 fanns 29 postkontor i Sverige, år 1695 hade antalet ökat till 83.

Nyheter trycktes också upp och distribuerades som en tidning: 1645 startade Posten Ordinari Post Tijdender. Utgivningen övertogs 1791 av Svenska Akademin.

Denna tidning utkommer än i dag, under namnet Post- och Inrikes Tidningar. Det är den äldsta ännu existerande tidningen i världen!

På 1830-talet hade en trafikering med postdiligenser kommit igång, främst på en sträcka Stockholm - Göteborg - Helsingborg. Dessa diligenser befordrade även passagerare. Det kostade en riksdaler per mil att följa med. Mot halv avgift fick man sitta bak på kofferten utan skydd mot väder och vind. Antalet diligenslinjer var som störst på 1870-talet.

Ur Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":

"Huvudvägarna mellan de största orterna hade 1831 blivit så hyggliga att ett par diligensföretag kunde öppna passagerartrafik. Av åtta passagerare satt två i karossen, fyra utanpå under skyddande sufletter och två på kuskbocken.

Postverket startade också diligenstrafik med passagerarbefordran men fick svårt att konkurrera med de bekvämare privata åkdonen och lade efter några år ned verksamheten. Posten återgick till postbönderna eller togs över av de privata företagen mot ersättning från verket. Först tjugo år senare återupptog postverket egen diligenstrafik."

Posttafiken fick senare också betydelse som vägröjare, i en helt bokstavlig bemärkelse. Vintertid kunde framkomligheten vara dålig på många vägar, särskilt i norr. Där gick då gula postbussar, banddrivna baktill och med snöplogar framtill.


Snabbare befordran

Ända in på början av 1800-talet var ju Sverige ett mer runt än avlångt land. En stor del av posttransporterna måste gå över havet. Dels till Finland, dels till Pommern.

Postgången över Ålands hav kunde vara mycket besvärlig, särskilt vintertid. Den ombesörjdes i huvudsak av bönder vid kusten, som använde roddbåtar. Från 1821 tog postverket över postrodden sommartid.

Posten mellan Sverige och Tyskland befordrades fram till början av 1800-talet med segelfartyg.

1683 hade postverket i egen regi öppnat en regelbunden sjöförbindelse för post, gods och passagerare, med fartyget "Hiorten". Linjen gick mellan Ystad och Stralsund, med en tur i veckan.

1824 införskaffade posten ångbåten "Constitutionen" för dessa transporter. Som framgår av bilderna nedan var det fråga om en hjulångare.

Med ångfartyg blev det möjligt att i förväg mer exakt veta hur lång tid som resan skulle ta, man blev mer oberoende av vädret. Resorna gick också snabbare än tidigare.

Av stor betydelse för postbefordran till lands blev järnvägstrafikens genombrott i slutet av 1800-talet. Den första posttransporten med järnväg skedde 1856, mellan Malmö och Lund. De första postvagnarna började användas 1862, på sträckan Stockholm - Hallsberg - Göteborg. Där sorterades post under transporten.

Järnvägen övertog alltmer av postdistributionen från diligenserna. År 1888 drogs den sista diligenstrafiken in. Med tåg kunde man nu resa mellan Stockholm och Göteborg på 12 timmar mot en vecka med hästdiligens.

I Norrland, där järnvägen inte var lika utbyggd, började man istället använda särskilda postbussar. Denna bildrivna diligenstrafik startade 1923.

En förändring hade skett också i ett senare led, 1876. Då ersattes många poststationer med lantbrevbärare, som bar ut posten till adressaterna.

Lantbrevbärarna började använda cyklar, senare även bil.

Den första flygpostlinjen till utlandet öppnades 1920. Den gick från Malmö, över Köpenhamn till Berlin.


Kraftig expansion

1842 infördes allmän folkskola i Sverige. Med den spridningen av läs- och skrivkunnighet bland befolkningen ökade brevskrivandet. Ytterligare en anledning till ökat brevskrivande blev emigrationen till Amerika i slutet av 1800-talet, det gällde ju att hålla kontakt med sina släktingar.

År 1850 skickades 7 miljoner postförsändelser, år 1885 var antalet 88 miljoner. På en period av drygt tre decennier hade antalet således mer än tiodubblats.

Med denna expansion utökades också antalet poststationer kraftigt. År 1850 var antalet drygt 300, år 1875 över 1.600. Dessa förlades ofta vid järnvägsstationer.

 

Ett moment i expansionen var också att Posten övertog uppgifter som legat på andra instanser.

Kronoposten hade varit länsstyrelsernas post och gick med länsmännen från landshövdingen inom länet.  Det fanns också en klockarpost, som var kyrkans motsvarighet inom stiftet.  I båda dessa poster var alla brev tjänstebrev, inga privata. 

Kronoposten upphörde 1873 och strax därpå skedde samma sak med klockarposten. När slogs samman med den statliga posten var det en av anledningarna till att poststationer upprättades.
 
(Statens post mellan länen hade hela tiden gått med Posten som fribrev, se nedan.  Posten var som grenarna och kronoposten kvistarna på statens brevnät.)

 


Taxa och frimärken

Den första posttaxan hade fastställts 1638, för brev tilll och från Stockholm. Postmästarna i landet i övrigt får bestämma portot i "proportion till Stockholmstaxan".

Den första rikstäckande posttaxan kom 1692. Breven taxerades efter vikt och hur långt de skulle skickas.

År 1807 gjordes en rekordhöjning av brevportot, av Gustav IV Adolf. Höjningen var på 50 procent. Som resultat av detta sjönk brevvolymen påtagligt.

År 1849 infördes en särskild lokalbrevstaxa. Lokalbreven kostade hälften av lägsta avgift för riksbrev. Dessutom uttogs dock en utdelningsavgift, som till en början tillföll brevbäraren.

I samband med frimärkets införande några år senare anställde Posten i Stockholm och Göteborg brevbärare för lokal utdelning. Efter ett regeringsbeslut 1861 började brevbärare anställas även på andra orter. Lokalportot fastställdes till en fjärdedel av riksportot.

Efter många års diskussioner och viss tvekan från postledningens sida beslutade riksdagen att ett "lika medelporto utan avseende på avståndet" skulle införas från och med den 1 juli 1855.

År 1855 infördes alltså ett enhetsporto, dvs samma avgift inom landet oavsett avstånd. Den sattes till 4 skilling banco.

Samtidigt infördes frimärken.

Innan dess hade man använt stämplar - B- eller F-stämplar. B innebar att man betalt för befordran av brevet och F innebar att det var ett fribrev (tjänstepost från myndigheter).

De första stämplarna angav avgångsorten. År 1830 tillkom cirkelstämplar, med både ort, datum och år.

Enhetsportot 1855 avsåg inrikes brev. Internationellt kvarstod problem kring posttaxorna. För att åstadkomma en samordning samlades en internationell postkongress i Bern 1874. Där beslöts om ett enhetligt internationellt brevporto.

De första svenska frimärkena trycktes som boktryck, i Sparres tryckeri. År 1872 gick man över till koppartryck, i Bagges tryckeri År 1920 tog Posten över tryckningen, och använde stålgravyrteknik. Den maskin man då använde kunde trycka 265.000 frimärken i timmen.

Våra första frimärken 1855 var skilling-banco-märkena. De billigaste var på tre skilling, vilket motsvarade en timlön för vanlig arbetare. Övriga valörer var 4, 6, 8, och 24 sklling banco.

År 1858 övergick man till att på frimärkena ange valörerna i öre.

Det första porträttfrimärket utkom 1885 och avbildade kung Oscdar II.

 

Frimärket tre skilling banco med det gula feltrycket, från 1857, finns bara i ett exemplar och är ett av världens absolut dyraste frimärken.


Fortsatt utveckling och "rationaliseringar"

Posten hade 1850 bytt namn till Generalpoststyrelsen. In på 1900-talet var det fortfarande en myndighet, men fungerade i praktiken som ett affärsdrivande verk. Posten kunde själv hantera inkomster och utgifter, utan att behöva ta vägen genom riksdagen. År 1994 blev Posten aktiebolag.

En viktig rationalisering skedde 1968 med införandet av postnummer för sorteringen av post.

Postsparbanken hade startats 1884 och 1925 tillkom postgirot.

År 1936 bildade postsparbanken och postgirot en bankavdelning inom Posten.

Söndagsöppethållande av postkontoren avskaffades 1951. Samma år avskaffades även söndagsbrevbäringen.

År 1987 avskaffade också lördagsutbäringen.

År 2002 bildades Kassaservice. Och postkontoren försvann, där allmänheten hade kunnat samtidigt uträtta flera olika typer av ärenden.


Jan Milld, den 14.6.2008

 

Posten

Två faktorer styrde både behovet av postgång och möjligheterna därtill:

• utvecklandet av läs- och skrivkunnighet

• utvecklandet av kommunikationerna.

Posttransporterna fungerade till stor del vägbanande för både persontransporter och spridning av information.

Postgången möjliggjorde en bättre integration av olika landsändar med varandra. Tillgång till snabb och tillförlitlig information var en förutsättning för att på ett effektivt sätt kunna styra det stor svenska väldet.

Posten förändrade tidsuppfattningen, skapade en annan medvetenhet om hastigheter.

Tidig postbefordran

Stormaktstid och Postverket

Postens många betydelser

Snabbare befordran

Kraftig expansion

Taxa och frimärken

Fortsatt utveckling och "rationaliseringar"