Logistik
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"De
återupptagna krigstågen i Livland fick konsekvenser för
kuststädernas del. Stockholm tvangs inte enbart att ta emot ett
stort antal utskrivet krigsfolk - cirka hälften av armén
bestod av utskrivet inhemskt manfolk från antingen det egentliga
Sverige eller Finland, de övriga var legosoldater. Statsmakten
krävde även transportfartyg. De beslagtogs under kraftiga
protester från stadens borgare.
Borgarna
fick även den otacksamma uppgiften att innan överflyttningarna
av armén ägde rum härbärgera soldater i sina
hem. Bråken avlöste varandra, ibland med dödlig utgång.
Stölder var legio och fylleriet allmänt utbrett,.."
Vid krigandet
på andra sidan Östersjön var det en utmaning redan
att skeppa över soldater, hästar och vapen. På den
tiden var det ju segelfartyg som gällde, och man kunde få
vänta i veckor på lämpligt väder.
Fram till öppnandet
av Karlskrona efter erövringen av Blekinge utgick den svenska
flottan från Stockholm, som en stor del av året var oanvändbar
pga isen. På den tiden fanns ju inga isbrytare.
Redan vid överskeppningen
kunde det ibland bli kännbara förluster - genom svält
och epidemier, eller genom att fartyg kapsejsade.
Detta kunde ske
utan att fienden behövt medverka, men gavs möjlighet försökte
fienden naturligtvis även sänka fartyg genom beskjutning.
"Sverige
i krig 1400-1800":
"...
trossen, krigets svans som räknade ett lika stort antal människor
som själva armén. Gifta män fick ta med hustru och
barn.
Inte
sällan hade adliga krigsbefäl även med sitt tjänstefolk...
"
"Allt
detta bidrog till att skapa jättearméer på 80.000-100.000
människor som dagligen skulle förses med mat och dryck och
annan nödvändig proviant. Detta skapade stora och svåra
försörjningsproblem, vilket förklarar arméernas
maskliknande rörelser över det tyska krigsområdet.
Man letade sig fram till de platser där man kunde finna mat."
Väl i land
kunde man inte stanna på samma plats, en armé måste
ständigt befinna sig i rörelse. Man skaffade sig sin försörjning
genom vad som fanns att uppbringa lokalt och redan efter kort tid
fanns där inte mycket kvar av ätbart. En armé på
20.000 soldater, med hästar och en lika stor tross av annan personal
eller familjemedlemmar, var som en gräshoppssvärm.
Man kunde inte
marschera tillbaka längs samma väg, det var ju som en öken,
vilken inte kunde livnära trupperna.
Det var också
en utmaning att finna vägar och broar som höll för
belastningen. Före en förflyttning hade soldater sänts
ut i förväg för att undersöka terrängen.
"Sverige
i krig 1400-1800":
"Underhåll,
eller logistik för att använda en modern term, var konsten
att ge en armé förnödenheter och att förflytta
densamma. Hör ingick ammunition, manskap, sjukvård, förnödenheter,
material och så vidare. Och hästarna skulle ha foder. För
det mesta stod lokalbefolkningen för underhållet.
Under
1600-talets senare hälft gick utvecklingen mot magasinsystem.
Det innebar att arméer fick sitt underhåll från
i förväg upplagda magasin. Ett fungerande magasinsystem
saknades under trettioåriga kriget."
Ur "Storhet
och fall", Herman Lindqvist:
"Varje
förflyttning planerades mycket noga. Till arméns cirka
35.000 stridande soldater måste man räkna alla icke-stridande
som kungens personal i hovstaten, kammarpagen,.. Där fanns trosskuskar
och officersdrängar plus ett inte så litet antal hustrur
och ett stort antal barn... totalt 445.000 människor. Det var
som en stor stad i rörelse framåt... Till detta kom de
närmare 35.000 de hade med sig."
Det
är lätt att förstå de praktiska problemen. En
häst bör få minst cirka fem kilo föda om dagen
för att orka gå vidare."
"Det
fanns klara instruktioner för hur en marsch skulle gå till.
Allt högre befäl fick dagen innan skriftliga order, så
kallade marschsedlar, med instruktioner om i vilken ordning alla skulle
gå och vilken väg man skulle ta. Vägen hade dagen
innan rekognoscerats av en förpatrull som undersökt broar
och andra svåra passager samt ritat kartor. I marschsedeln stod
också var varje enhet skulle slå läger följande
kväll."
Gustav II Adolfs
trupper i Tyskland förflyttade sig normalt fyra kilometer per
dygn, Karl XII:s i Polen/Ryssland 3-4 mil per dygn.
Krigföring
Krig förr
i tiden bestod inte bara, eller ens i huvudsak, av direkta drabbningar
där allt sätts på spel. Det var mer fråga om
utnötning, där civilbefolkningen blev gisslan.
Under många
års krigande mellan Sverige och Danmark på 1500-talet
och 1600-talet gjorde man ömsesidiga infall på varandras
områden, för att döda bönder, skövla och
bränna ned byar.
Ur "När
Sverige blev stormakt", Herman Lindqvist:
"Detta
sega gränskrig med Danmark blev vårt sista medeltid krig,
det sista av dessa mycket blodiga och kostsamma krig utan egentliga
drabbningar och fältslag,... Det handlade i högsta grad
om etnisk rensning och om att mörda, bränna och plundra
så mycket man kunde för att göra gränsområdena
så oattraktiva som möjligt för fienden."
Under 30-åriga
kriget i Tyskland blev det ofta belägringar där den segrade
som var mest uthållig, som tålde mest av svält och
sjukdomar. Det senare decimerade trupperna mer än fiendens beskjutning.
Herman Lindqvist:
"Stora
fältslag där man kastar in hela sin armé var ytterst
ovanliga och undveks i det längsta av varje klok fältherre.
Det fanns nämligen ingenting så slutgiltigt som ett fältslag.
På några timmar kunde flera års framgångar
förvandlas till totalt sammanbrott, en stor fältherres hela
lysande karriär satt bokstavligt talat i hans värjspets.
Förlust betydde nästan alltid tusentals döda och kanske
total kollaps för hela armén och riket."
"Fältslag
tog man till bara då man var övertygad om seger eller då
det helt enkelt inte fanns någon möjlighet att komma undan."
Det handlade om
att lyckas förse de egna trupperna med föda, samtidigt som
man i möjligaste mån berövade fienden detta.
Herman Lindqvist,
om kriget:
"..varit
mest en kamp om floder och pass, om fästningar och städer.
Ofta en katt och råtta-lek med fienden där den alltid är
starkare vars trupper har gott om mat och tillgång till förstärkningar
och som lyckas förhindra att fienden får detsamma. Trupperna
måste försörjas där de går och står,
därför kan härarnas marscher verka ytterst irrationella
på kartan, men speglar förmodligen bara den ekonomiska
verkligheten."
Lindqvist,
om belägringen av Nürnberg 1632:
"Där
ligger nu sammanlagt långt över 50.000 människor nergrävda,
stridsberedda men avvaktande. Tiden går. ... Svenska och katolska
enheter spanar på varandra, överfaller varandras försörjningstransporter...
Nöden ökar snabbt..."
"Alla
byar, förråd, åkrar och ängar inom sju mils
omkrets är utplundrade, avbrända eller förstörda
av fienden."
Fältslag
Fältslag
tillhörde alltså ovanligheterna, men när de skedde
stod allt på spel.
De soldater som
sårades kunde inte räkna med vård, i synnerhet inte
om de tillhörde den förlorande sidan. Istället för
sjukvårdare kunde man få besök av plundrare.
Soldater som deserterat
från en drabbning kunde räkna med arkebusering om de efteråt
påträffades.
Enskilda soldater
som kommit ifrån sina förband levde också farligt
vid möten med bönder i trakten.
Det blodigaste
fältslaget i Sveriges historia var slaget vid Lund 1676. Där
stupade 9.000 danskar och svenskar. 50%-iga förluster på
båda sidor.
Det fanns olika
vägar att ersätta förluster. Under 30-åriga kriget
kom de svenska trupperna till en allt större del att utgöras
av legosoldater, av olika nationaliteter, som värvades. Det förekom
att besegrade soldater bytte sida.
En annan väg
var nya utskrivningar, av unga män inom det egna riket - som
ju då omfattade mer än det nuvarande Sverige.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"Många
var de änkor som blev ensamma på sina gårdar och
än fler var de unga bondkvinnor som förblev ogifta i hela
livet. Beräkningar från en socken i Västerbotten visar
att på varje ogift man gick det tre ogifta kvinnor. Lägger
vi därtill de många knektänkorna framgår tydligt
att många svenska bygder i stor utsträckning var kvinnoland.
Av
de 219 män som tagits ut till knektar i Bygdeå socken under
1620- och 30-talen återkom 19. Resten var rapporterade döda
eller i några fall saknade.
Det
har beräknats att under det stora nordiska kriget mellan en fjärdedel
och en tredjedel av alla svenska unga män miste livet under krigstjänstgöring.
Den vanligaste dödsorsaken var virussjukdomar som exempelvis
pesten och andra smittsamma sjukdomar som snabbt spreds i lägren.
Många var de svenska män som aldrig hann se mer av kriget
än uppsamlingslägren vid den södra Östersjökusten."
Civilbefolkningen
Bönderna
drabbas alltså hårt. I första vändan sker det
genom att man stal deras matförråd och förstörde
deras odlingar
Detta gör
naturligtvis soldaterna hatade av bönderna. Fick de tag i enskilda
soldaterna tog de ofta tillfället att hämnas. På detta
följde repressalier från armén.
Lindqvist::
"..Varje
by som passerades brändes och plundrades. Civila slogs ihjäl,
kvinnor våldtogs. Bayrarna svarade... med bakhåll, överfall,
gerillaräder och stor brutalitet då man fick tag i någon
fiende. En grupp svenska soldater överfölls, torterades,
fick händer och fötter avskurna samt lämnades med utstuckna
ögon och avskurna öron liggande på marken.
Svenskarnas
hämnd kom genast..."
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"Sveriges
expansiva utrikespolitik under stormaktstiden resulterade i omfattande
förluster av utskrivna soldater. Forskarna har räknat ut
att omkring 30.000 svenska och finska soldater dog under perioden
1620-1639 och cirka 40.000 människor under perioden 1640-1650.
Det ger den enorma summan av 90.000 människor, och ett genomsnittligt
årsvärde av 3.000 människor. Det innebar många
kistor och begravningar. Detta bara för Sveriges del: utomlands
värvade soldater är här undantagna.
Särskilt
höga var förlusterna under stora nordiska kriget 1700-1721.
Sammanlagt 200.000 man satte livet till och detta då Sveriges
befolkning var cirka 2 miljoner. Den främsta dödsorsaken
var sjukdomar, svält och förfrysningsskador, och till det
kom naturligtvis också de rena stridsskadorna. Extra hårt
slog kriget mot Finland. Man räknar med att uppemot 1 procent
av Finlands befolkning dog årligen när kriget rasade som
allra värst. Under den ryska ockupationen flydde dessutom många
finländare till Sverige.
Återkommande
utskrivningar och höga dödstal blev normaltillståndet
ända fram till stormaktstidens slutpunkt 1720. Det totala antalet
döda åren 1620-1720 har uppskattats till en halv miljon
svenska soldater, varav unga män i tjugoårsåldern
stod för 20 procent. Forskarna har kommit fram till att var tredje
svensk man dog i krigsmaktens tjänst. Majoriteten av dessa dog
i sjukdomar, svalt eller frös ihjäl. Övriga dog i stridsskador."
"I
genomsnitt levde en utskriven soldat i tre år och fyra månader
om han ingick i fältarmén."
Jan
Milld, den 4.2.2008
