1. Ett ok för bönderna

Ur "Hästskjuts- och Diligenstrafik", av Tommy Eriksson:

"Av hävd och tradition hade resande majestäter med talrikt hov och vapendragare kunnat påräkna gratis hus- och stallrum, mat och dryck, foder och natthärbärge i allmogens gårdar. Och när det celebra sällskapet slog sig ner på kungsgårdarna tvingades traktens bönder att försörja det."

"Men det var inte bara det yppersta hovkotteriet som tärde bonden. Ståthållare och stormän, kungliga ämbetsmän och emissarier tog, som om det varit en orubblig naturlag, för sig böndernas visthusbodar och lånade hästar efter behag. Betalning var det inte tal om. En tämligen likartad inställning lade katolska kyrkans och klostrens funktionärer i dagen.

Den kyrkliga organisationen expanderade oerhört under tidig medeltid - pilgrimer, munkar, präster och biskopar for kors och tvärs genom riket för att uppfylla sina heliga missioner."

I Alsnö stadga från omkring 1280 - dvs på Magnus (Ladulås) Birgerssons tid - reglerades hur kungen, hans följe och fogdar, skulle resa i riket.

Varje bonde måste vara beredd att ta emot resande som gäster samt ge dem kost, logi och hästfoder. De som reste i kronans ärenden hade rätt att kräva denna tjänst gratis. Undantagna från gästning blev vissa gårdar, vars ägare meriterat sig i kungens ögon.

En rättare i varje by hade uppgiften att hänvisa dessa resande till gårdar som skulle härbärgera dem. En annan av hans uppgifter var att fördela själva skjutsandet - dvs tillhandahållandet av hästar - rättvist mellan bönderna.

Alsnö stadga förbjöd samtidigt s k våldgästning.

Ur stadgans inledning:

"Som det i vårt rike länge varit en osed, att alla män, som fara över landet, då må vara aldrig så rike, vilja gästa de fattigas hus och hava all sin kost förutan penningar, varigenom de på en liten stund nöta upp vad den fattige länge arbetat för, varav kommer mycken våda för liv och själv."

I stor utsträckning fortsatte ändå denna våldgästning, dvs frälsepersoner tvingade sig på bönderna för gratis skjuts och föda när de reste runt i dåvarande Sverige.

För att komma till rätta med missbruket infördes ett bevis på att man färdades i offentlig tjänst. Det var ett tjänstetecken med kungens och rikets vapen inpräglat. Missbruket kunde ändå fortsätta.

Ur "Posten i samhället" av Erik Lindgren:

"Den efter hand växande förvaltningsapparaten krävde allt fler kurirer. Andra resande uppgav ofta falskt att de var stadda i konungens ärenden och pockade på fri skjuts och fritt härbärge av bönderna, detta trots att Magnus Ladulås förbud mot våldgästning ännu gällde.

Upprepade försök hade gjorts att minska böndernas bekymmer med gästning och skjutsning, Kurirerna försågs med legitimation i form av 'postvapen', men dessa blev ibland förfalskade.

Det bestämdes då att även kungliga kurirer och tjänare skulle betala bönderna för gästning och skjutsning. Men även detta system övergavs. Många bud stoppade de pengar som de blivit utrustade med för att betala böndernas tjänster i egen ficka. Ändå krävde de fri gästning och skjutsning. Reformen att kurirer skulle betala hade inte blivit känd överallt."

Bönderna var också i underläge, eftersom de ofta inte var läskunniga. Även där bonden egentligen inte lät sig duperas var kanske gästerna bättre beväpnade och mer vana att använda våld.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"...längs de populära färdstråken ledde systemet obönhörligen till allmogens utarmning och förfall. Bonden hade kort sagt blivit lovligt villebråd för envar och våldgästningen antagit kusliga dimensioner. Hugg och slag och blodspillan hörde till gästningens vardag."

"Adelsmän lurade ofta godtrogna bönder att tro att de reste i kungliga ärenden, för att på så vis tillskansa sig fria förmåner. Som regel hade väl inte heller den enkle lantbrukaren den pondus som fordrades för att begära sigillförsedda kungabrev eller pass på bordet som bevis. Följden blev missbruk."

Men även utan direkt missbruk handlade det om en påtaglig börda, särskilt för bönderna längs de mest trafikerade vägarna.

Kategorierna av resande utökades också med tiden till att omfatta inte bara kungen och hans sändebud utan även stormän, präster, officerare och diverse andra ämbetsmän.

Det blev många som hade rätt att begära denna service angående hästar och logi: landshövdingar, höga militärer och kurirer. Det kunde bli en tät trafik vid de stora färdvägarna. Belastningen på bönder längs utfarten från Stockholm blev i ett skede så tung att många övergav sina gårdar.


2. Ansatser till lösning

En f örsta förordning för städerna, om tavernor och gästgiverier
kom med Uppsala stadgar 1344, på Manus Erikssons tid.
Varje köpstad skulle vara försedd med två härbärgen, där resande kunde få tillgång till mat, öl och nattlogi.

I kung Kristoffers landslag av år 1442 stadgades att tavernor skulle finnas på skjutshålls avstånd längs större vägar.

Startpunkten för svenskt skjutväsen brukar ändå dateras till den 1561 - under Erik XIV. Tavernor skulle inrättas längs de allmänna vägarna utsedda gästgivare skattebefriades på tre år.

Systemet förföll dock förföll med Johan III och Karl IX.

Under 1600-talet skedde en uppryckning. 1636 stadgades om mer långtgående ersättning: sex års skattefrihet på hemmanet och ingen utskrivning till krigstjänst, för gästgivaren och upp till sex drängar!

I samma skede tillkom ett fristående system för postbefordran.

Ur "Posten i samhället":

"Bakgrunden till att inrätta ett postverk var inte enbart behovet av att få till stånd en god befordringskedja för meddelanden. Starkt bidrog nödvändigheten att få bukt med våldgästningen."

1649 utgavs - under drottning Kristina - en samlad förordning om väghållning, gästgiverier och skjutsning. I denna bestämdes också om milstolpar/-stenar längs större vägar.

Avgiftsfriheten för kungs- och kronoskjutsen upphävdes 1689.


3. Gästgivargårdar

Det dröjde således till 1649, med den gästgiveriförordning som kom då, innan problemen löstes. De gästgiverier som skulle inrättas längs vägarna fick nu överta kravet om skjutsning, mat och logi från bönderna.

Skjutsningen skedde dock fortfarande med böndernas hästar.

Ur "Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"Med Krögare- och gästgifvareordningen av 1 oktober 1649 försvann allmogens kollektiva skjutsansvar - all skjutsning på landet koncentrerades nu till gästgivargårdarna.

Friskjutsen utgjordes framgent av 'kronoskjuts' - krigsmaterial och trupper - 'kungsskjuts' - kungahuset och hovet - samt av 'fångskjuts' - häktade som transporterades till domstol eller fängelse.

All fri gästning förbjöds nu kategoriskt, och den som vägrade göra rätt för sig kunde få hela sitt bagage konfiskerat av gästgivaren!"

Sedan 1627 fanns skjutstavlor anslagna på värdshus och gästgiverier. Där angavs avstånd till närmsta skjutshåll.

Under 1700-talet kom tryckta vägvisare och handböcker, med uppgifter om avstånd, gästgiverier, skjutstaxor och sevärdheter. Dock var man sparsamma med att göra kartor tillgängliga, av säkerhetsskäl.

För övriga kan noteras, att det var skillnad på gästgivargårdar och krogar.

Ur boken "Landsväg, Krog och Marknad", Lars Levander:

"Krogen är det naturvuxna raststället, utan varje hjälp från utomstående uppkommet ur de resandes behov av vila för sig själva och för sina lastdjur, av myndigheterna betraktat först med likgiltighet och sedan med alltmera växande misstro och fientlighet.

Gästgivargården däremot är alltifrån sin första början en konstprodukt, med stora besvärligheter framarbetad och uppehållen av kyrka och stat, försedd med privilegier och hållen under armarna genom åtgärder för strypning av all konkurrens."


4. Skjutsningen

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"Ett ... dilemma som ökade bönderna skjutsbörda hängde samman med de rika förläningar av stora gårdar och jordar som adeln tillskansade sig på framförallt 1600-talet. Godsen med myllret av underlydande gårdar var ju helt eller delvis befriade från skjutsansvar, vilket innebar att cirka 60% av den sammanlagda svenska jorden inte deltog i systemet, till men för de som satt fast i det."

Gästgivaregårdarnas skjutshåll byggde även efter 1649 på att bönder i grannskapet svarade för en stor del skjutsningen. Skjutshållet var för många en betungande pålaga. De måste i ofta bege sig långt från sin by med hästarna, för att sedan vänta vid skjutshållet på att någon resande skulle anlända.

Det kunde upplevas som närmast katastrofalt att mitt under skörden tvingas avvara ett antal hästar, och även drängar.
Bönderna hade dessutom en skyldighet att underhålla vägar
.

Situationen ledde till barnarbete i stor omfattning.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"... det var naturligtvis inte bara dragare som var oumbärliga i gårdsarbetet. Det krävdes också folk. Eftersom lagstiftarna hittills ignorerat möjligheten att använda oerfarna barn och ungdomar som kördrängar blev dessa en vanlig syn längs vägarna. Barnarbete tillhörde det allmänt accepterade och nog så ofta nödtvungna, men att bemästra bångstyriga hästar med tunga, inte sällan överlastade vagnar medförde oerhörda vådor."

"... efter Karl XII:s död... landet utarmat och utblottat på vuxna män, och att tömmarna istället låg i händerna på kvinnor och unga pojkar och flickor. Även om fältläger och slagfält förvisso skördat enorma tributer visar rullorna att många mogna män återkom med livhanken i behåll. Förklaringen låg snarare i bondens behov av starka armar, och ännu långt in på 1800-talet kom både äldre kvinnor och småttingar att uppträda på kuskbockarna fastän restriktioner införts för 'barnskjuts'."

Det var alltså inte ovanligt att fordonen överlastades. Det gjorde att många av hästarna utsattes för alltför stora påfrestningar.

Ett annat problem var att resande ibland önskade sig till destinationer vid sidan om. Detta försökte man stävja genom vitesbot.

Vintertid användes medar i stället för hjul på fordonen.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"Gästgivarordningen uppehöll sig också vid den trafiketikett som skulle råda i landet. Principen om vänstertrafik slogs fast, och för möten på smala vägar stadgades att 'den gående vike för den ridande, den ridande för den åkande, kärra för vagn, den mindre vagn för den större, den tome eller den med med folk inuti, för den med lass...' Det var ju en direkt avspegling av det klassamhälle man levde i, där den besuttne givetvis skulle ha företrädet! Vidare: '... den som kommer jämna vägen väjer för den som kommer backe utför'."

År 1879 växlade skjutsväsendet växlade över till ett entreprenadsystem. Det hölls auktioner där minstbjudande fick uppdraget, för en årlig klumpsumma. Därmed ebbade bondeansvaret för skjutsningen ut.


5. Resenärsperspektiv

Vid varje gästgiveri och skjutsstation skulle från 1762 finnas speciella dagböcker. Där skulle alla resande antecknas, varifrån de kom och vart de skulle resa.

Fram till 1860 rådde inrikes passtvång i Sverige, för förflyttning mellan olika städer. Resa i diligensen eller hyrande av hästar krävde att man hade ett av landshövdingen utskrivet respass.

Ur "Vårt 1800-tal", av Hans Dahlberg:

"Huvudvägarna mellan de största orterna hade 1831 blivit så hyggliga att ett par diligensföretag kunde öppna passagerartrafik. Av åtta passagerare satt två i karossen, fyra utanpå under skyddande sufletter och två på kuskbocken.

Postverket startade också diligenstrafik med passagerarbefordran men fick svårt att konkurrera med de bekvämare privata åkdonen och lade efter några år ned verksamheten. .. tjugo år senare återupptog postverket egen diligenstrafik. Diligenserna med fasta tidtabeller mellan städerna kompletterades i de större orterna med omnibussar på fasta linjer."

 

Regelbundna och varaktiga diligenslinjer för post- och persontrafik öppnades i Sverige på 1830-talet. Biljettpriserna var dock höga. Det var fråga om ett fortskaffningsmedel för de rika, inte för allmänheten.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"De lättare fjädervagnarna hade ännu på 1700-talet ingen allmän utbredning, somliga vagnskorgar var dock upphängda i läderremmar som dämpade stötarna men gjorde passagerarna 'sjösjuka'! Merparten åkdon var ändå rigida, otympliga och ofta undermåliga konstruktioner som bjöd resande på obehagliga överraskningar och omskakande färder. Titt som tätt kunde passagerarna få lämna vagnen för att baxa den uppför stupbranta backar, dra loss den ur lera och dy eller stormpiskade snödrev."

Standarden på resorna kunde bli mycket varierande, både vad gäller själva transporten och vad gäller mat och logi.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"Standarden på gästgiverier, åkdon och hästar spände över hela registret, från det exemplariska till det vedervärdigast tänkbara. Halta hästar, spruckna hjul, skämd föda, dragiga rum och saltade räkningar är bara ett axplock av obehag som kunde möta resenären."

En lång resa krävde många hästbyten. På sträckan mellan Stockholm och Göteborg fanns det på 1800-talet 32 skjutshåll där man kunde byta hästar. Medelhastigheten blev då kanske inte mer än 7 km/h.

Bekymret var bytet av häst vid gästgiverierna och hur snabbt detta gick. Ibland kunde man få vänta länge innan en bonde kom med sin häst.

"Vårt 1800-tal":

"Sträckan Stockholm-Ystad avverkades på sex dygn med korta nattuppehåll. Den genomsnittliga hastigheten var sju och en halv kilometer i timmen. Hästarna som skaffades genom inhyrning fick enligt bestämmelse inte gå mer än tre mil åt gången.

Med följde en pojke som öppnade de talrika grindarna för sträckorna genom beteshagar och förde tillbaka hästarna. Diligenslinjerna påverkade inte böndernas skjutsningsplikt. Passagerarna på de enklare sittplatserna fick i motlut gå av och skjuta på."

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"De vanligaste klagomålen i dagböckerna under den här tiden tycks röra skjutsens försening och tredskande kuskar, medan logi och spis klarade sig hyfsat. Under 1800-talet - när skjutsorganisationen var väl inarbetad - är det istället skaffningen och övernattningsrummen som drar på sig den mesta kritiken."


6. Nya färdmedel

Under 1800-talet fick diligenstrafiken konkurrens av andra färdmedel, där ånga var drivkraften.

Först kom ångfartygen.

"Hästskjuts- och Diligenstrafik":

"På 1850-talet - innan järnvägarna börjat inkräkta på transportvolymerna av gods och passagerare - upplevde ångfarkosterna en glanstid.

En mindre armada om 67 kölar for kors och tvärs mellan Stockholm och städer som Mariefred, Strängnäs, Torshälla och Örebro. Ångbåtarna fångade upp en ansenlig del av den person- och varutrafik som annars skulle ha gått på vägarna. Belastningen på vägnäten minskade och kostnaderna för underhållet kunde hålla i schack. Resandevolymerna på ångbåtar skall redan år 1850 ha överstigit den som hästskjutsarna kunde uppvisa.

På 1840-talet började ångbåtsskroven byggas i järn, och från 1860-talet byttes skovelhjulen ut mot propellrar, som nyligen uppfunnits."

Några decennier senare kom ångloken och även järnvägslinjer började konkurrera med de hästdragna skjutsarna.

På 1900-talet tillkom automobilen, som också tog över resandet.

Gästgiveri- och skjutsinrättningen upphörde formellt 1934, men i praktiken till stor del tidigare.


Jan Milld, den 4.1.2008

 

Gästgiveri och skjutsning

Ur Bra Böckers lexikon:

"gästning, medeltida rättighet för konungen, högre ämbetsmän och krigsfolk att under sina resor utkräva logi och proviant av allmogen. Då rättigheten till gästning ofta missbrukades förbjöds i Sverige s.k. våldgästning i Alsnö stadga 1280."

Under medeltiden var kungen inte bofast i ett bestämt slott. Han for runt i landet med sitt följe. För bönderna medförde detta en skyldighet att tillhandahålla mat och logi.

Detta ågande kom med tiden att svälla, även efter att kungen blivit mer fast stationerad i Stockhollm. Våldgästning blev ett stort problem.

Vid sidan av skatter och utskrivningar till de många krigen blev gästning, skjutsning och vägunderhåll till tunga bördor för Sveriges bönder - i varje fall utmed de mest trafikerade lederna.

Uppgifterna nedan baserar sig till stor del på boken "Häst- och Diligenstrafik" av Tommy Eriksson.


1. Ett ok för bönderna

2. Ansatser till lösning

3. Gästgivargårdar

4. Skjutsningen

5. Resenärsperspektiv

6. Nya färdmedel