|
Den allra första emigrationen av svenskar till USA skedde på 1630-talet, i samband med den svenska besittningen "Nya Sverige" i Delaware. Det fanns cirka 700 svenskar och finnar i denna koloni. Den stora emigrationen påbörjades i liten skala på 1820-talet, men tog fart under 1860-talet, i samband med nödåren då, till följd av missväxt. Det var ju en tid, då man levde under skördeväxlingarnas tyranni. Några frostnätter i följd kunde få katastrofala konsekvenser. Ur "1000 år. En svensk historia", Häger-Norman-Villius: "Ännu vid 1860-talets början var utvandringen ganska blygsam. Men 20 år senare hade den förvandlats till en verklig massrörelse. Under tre år på 1880-talet emigrerade sammanlagt över 150.000 svenskar." Den andra, och största, utvandringsvågen varade mellan 1879 och 1893, med toppar 1880-82 och 1887-88. Då blev det cirka 50.000 migranter per år. Under detta skede fann flera flyttmönster: • från landsbygd och jordbruk till städer och industrier • från olika delar av landet till vissa, framförallt till sågverken kring Sundsvall • från Sverige till andra länder i Europa • från Sverige till andra världsdelar, där det främst gällde USA. Mellan 1830 och 1930 emigrerade drygt miljon svenskar till USA. Totalt utvandrade under denna hundraårsperiod närmare 1,3 miljoner svenskar. Den första utvandringen bestod till stor del av hantverkare och personer ur medelklassen, samt bondfamiljer, som sålt sina hemman. Den senare utvandringen, närmare sekelskiftet, utgjordes av yngre, ogifta personer, som reste ensamma. De allra fattigaste - inhyseshjon, backstugesittare och statare - lär inte i någon större utsträckning ha utvandrat. För dem var det ju svårt att få fram den nödvändiga summan för att kunna betala Atlantbiljetten. Ur "Amerika-emigrationen", Norman/Runblom: "Med nödåren i slutet 1860-talet inleddes en verkliga massutvandringen. Under den tidigare delen av emigrationsepoken var också inslaget av familjer stort. Detta mönster förändrades med tiden. Efter sekelskiftet fick utvandringen allt mer karaktären av en transatlantisk arbetsmarknadsrörlighet. Inslaget av ensamutvandrare och ung arbetskraft ökade därmed." Man lämnade ett land som 1910 hade 5,5 miljoner invånare. Det var alltså en enorm avtappning - av huvudsakligen människor i arbetsför ålder. Detta väckte en hel del debatt, särskilt det förhållandet att så många män i värnpliktsålder gav sig av, Man oroade sig för att skulle inverka menligt på Sveriges försvarskraft. Norman/Runblom: "Genomgående nämns att man hoppades ernå bättre ekonomiska möjligheter i det nya landet. Bland raden av andra skäl kan nämnas: politiskt och religiöst missnöje, ovilja mot värnplikten, sociala missförhållanden m.m. Inte så lockades också till Amerika av ren äventyrslystnad..." Ur boken "Amerika, Amerika!" av Ulf Beijbom: "Det personliga ansvar som husbonden känt för sitt tjänstehjon fanns inte inom storbruk och industri. På samma sätt som skiftesreformerna vidgat gapet mellan jordägare och obesuttna, luckrade skråväsendets avskaffande upp det personliga förhållandet mellan mästare, gesäller och arbetare." Den allt överskuggande orsaken till att strömmen av utvandrare växte var var den snabba folkökningen och den låga levnadsstandarden på landsbygden. Orsakerna till folkökningen var i huvudsak tre: 1. Freden. Sedan 1814 hade Sverige varit förskonat från krig. Tidigare avlöste krigen varandra och tog ett stort antal människoliv. 2. Vaccinet. Befolkningen blev vaccinerad mot smittkoppor. Ett bättre försörjningsläge och en bättre hygien gjorde också befolkningen mindre mottaglig för sjukdomar. 3. Potatisen. Med odlandet av potatis ökade möjligheterna att föda fler.
Födelseöverskottet - ovan till vänster - visar hur många fler som föddes jämfört med hur många som dog. Som framgår var födelseöverskottet särskilt högt under decenniet 1821-30, men även 1841 och framåt. Toppnoteringen gäller decennierna 1871-90, med över 12 på 1.000 av medelfolkmängden (Källa: "Industrialismens genombrott i Sverige", Montgomery) Befolkningsökningen - ovan till höger - visar hur mycket befolkningen ökade. Denna siffra påverkas av hur många som utvandrar eller invandrar. Vid värdet noll är befolkningen oförändrad - denna kurva ska såldes inte förväxlas med den totala befolkningsutvecklingen. Det handlade alltså om försörjningsmöjligheter, men Amerikaresan kunde också vara en flykt undan översitteri och förmynderi. På landet måste befolkningen underkasta sig stränga husförhör. Frikyrkomedlemmar kunde samtidigt bli förföljda - kyrkan var stel i sina former. Efter storkonflikten 1909-10 var det många som utvandrade närmast av politiska skäl. Omvänt lockade Det Nya Landet. Till detta bidrog Amerikabreven, från dem som tidigare utvandrat och som lyckats i det nya landet - eller i varje fall uppgav att så var fallet. Innebörden av tidigare utvandrade som etablerat sig var också att dessa fungerade som broar. Under en första tid i USA kunde man få stöd av svenskspråkiga. Ur Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal": "Emigrationen såväl som den ökande rörligheten i samhället underlättades av att allt fler sedan den obligatoriska folkskolan börjat verka 1842 kunde ta till sig tryckt text och oftast även skriva själva." Ur "Boken om Sveriges historia", Larsson m.fl: "Tidningar, böcker och pamfletter lästes i allt högre grad av befolkningen, vars grundläggande skolkunskaper hela tiden förbättrades och emigranterna skrev brev hem till dem som var kvar och berättade om möjligheterna i det nya landet. 1800-talet var också en tid då nya världsbilder och tolkningar av verkligheten nådde ut bland människor i landet, då människor samlade sig runt nya idéer och tankar. Att emigrera bort från fattigdomen och det auktoritära samhället i Sverige blev en möjlighet som faktiskt allvarligt kunde övervägas."
De områden som man flyttade från i Sverige var särskilt Halland, Värmland, Småland och Öland. Öland var ett fattigt landskap och det var många ölänningar som utvandrade, när möjlighet gavs. Den kanske fattigaste av alla de öländska socknarna var Källa i norr. Ur boken "KÄLLA - en sockenbeskrivning": "Hemmansklyvningarna, arbetsvandringarna, den inrikes omflyttningen och inkomstmöjligheterna genom sjöfart bidrog till att de officiella utvandringssiffrorna för Öland inte blir så höga under de svåra åren i slutet av 1860-talet och i början av 1870-talet, då i runda tal 100.000 svenskar under en femårsperiod utvandrade till Amerika." "Många ölänningar teg, stannade och led. Men när öns relativa isolering efter hand bröts, när de nedåtgående konjunkturerna gjorde arbetstillfällena på fastandet färre och när sjöfarten hunnit över sin blomstringstid på 1870-talet, blir Amerika under jordbrukskrisens år tillflykten."
Norman/Runblom: "I bygder där utvandringen hade kommit igång tidigt bildades ofta en stark tradition att utvandra till Amerika. En sådan flyttningstradition innebar att människorna valde att flytta till platser i Amerika, välkända för dem genom berättelser från tidigare utflyttade vänner och bekanta."
"En grundläggande förutsättning för emigrationen var de avsevärt förbättrade kommunikationerna. Segelfartyg ersattes med ångfartyg som kunde göra resan både snabbare och billigare. Men det var också betydelsefullt att kunskapen om USA och om möjligheten att flytta spreds bland befolkningen." Norman/Runblom: "Så länge man ännu använde segelfartyg, var överfarten till Amerika både lång och farofylld. Ofta utbröt sjukdomar ombord, och många emigranter avled. En del fartyg förliste. Med ångbåtarna som introducerades på 1860-talet kom säkrare och framför allt snabbare kommunikationer. Det var med ångbåtar som de verkligt stora emigrantmassorna från Sverige reste. Ångbåtstrafiken upprätthölls i första hand av engelska rederier, och de flesta svenskarna utvandrade över Göteborg via England."
Resan över Atlanten kunde i början av 1800-talet ta två eller tre månader. Fartygen var byggda som lastfartyg, inte passagerarfartyg. Det blev trångt, med dåliga möjligheter till hygien. Särskilt påtagligt blev detta vid oväder. Långtifrån alla överlevde resan, många dog i kolera. När segelfartygen avlöstes av ångfartyg gick resorna snabbare och pålitligare. På 1880-talet kunde ångfartyg, särskilt byggda för passagerartrafik, klara resan på mindre än två veckor. Avresan började i de flesta fall i Göteborg. I många fall tog man sig med segelfartyg till Hull i England, sedan tåg till Liverpool för att därifrån fortsätta med ångfartyg över Atlanten. En annan väg gick via Kalmar till Lübeck eller Bremen i Tyskland, och därifrån vidare. En viktig ankomsthamn var i ett tidigt skede Boston. Senare var det framförallt till New York som emigranterna anlände. Där blev de uppsamlade på Ellis Island, innan de släpptes in i landet.
Många fartyg gick även till Quebec i Kanda. Därifrån kunde fortsätta på sjösystemen till bl.a. Chicago. Utvecklingen gjorde alltså att Atlantresan efterhand både gick snabbare, gjordes bekvämare och blev billigare. En Amerikabiljett från Göteborg till New York kostade år 1870 cirka 130 kronor. Det motsvarade drygt en årslön för en bonddräng. Resandet hade då också blivit mer organiserat, så att biljetter lättare kunde anskaffas. De som emigrerade på segelfartygens tid måste själva ordna biljetter, genom egna kontakter med rederier. Å andra sidan var emigrationen i början mindre kontrollerad. Efter 1884 måste man först få ut ett flyttningsbetyg från pastorsexpeditionen, innan man kunde köpa sin biljett. Kring år 1910 levde, kan man säga, var femte svensk i USA. Norman/Runblom: "Det största antalet svenskfödda i USA noterades 1910. Deras antal uppgift då till 665.000 personer, vilka i sin tur hade 700.000 barn födda i USA. Sveriges befolkning var vid denna tid 5,5 miljoner. Detta innebär att i runt tal var femte 'svensk' då bodde i Amerika."
Bosättningsmönstret var ganska enhetligt. Man sökte sig till områden, där det redan fanns många landsmän. Det gjorde det lättare att finna sig tillrätta. Svenskarna bosatte sig främst de norra delarna av USA, särskilt Mellanvästern. Där var klimatet och odlingsbetingelserna ganska lika dem i Sverige. Det var också områden som omfattades av Homesteadlagen från 1862: "Före 1862 kunde man köpa jord vid the frontier (odlingsgränsen) till ett minimipris av 1,25 dollar per acre. För att stimulera till uppodling av landet stiftade den amerikanska kongressen 'homestead-lagen' år 1862. Varje myndig medborgare av varje immigrant, som förklarat sig vilja bli amerikansk medborgare, fick genom denna lag rätt att en gång under sin livstid gratis erhålla 160 acres (cirka 65 hektar) jord. Då personen bebott och brukat den i 5 år erhöll han mot en mindre registreringsavgift full äganderätt till jorden." Viktiga svensk-orter var Illinois - Chicago och Rockford Minnesota - Minneapolis och St Paul Massachusets - Boston och Worcester New York på östkusten och Seattle på västkusten. I Chicago bodde år 1900 fler svenskar än i Göteborg - man skulle kunna säga att Chicago var Sveriges i storlek andra stad! "Unga skandinaviska kvinnor var eftertraktade som hembiträden på den amerikanska arbetsmarknaden. Särskilt till storstäder som Chicago och New York sökte sig många kvinnor, som ville arbeta i hushåll. Resultatet blev ett stort kvinnoöverskott bland storstädernas invandrargrupper... det fanns betydligt fler unga svenska kvinnor än män i Chicago."
Om bosättningsmönstret var enhetligt för svenskar, så gällde detta i än högre grad för norrmän. För skandinaver som helhet hamnade Minnesota, Illinois och Wisconsin i topp.
Ungefär var femte av de svenskar som en gång utvandrat återvände senare till Sverige. Framförallt under 1930-talet, efter kraschen på Wall Street 1929, var det många som återvände. Norman/Runblom: "Ytterst få av de svenska emigranter som kom till Amerika under 1800-talet, kunde engelska vid sin ankomst. Många invandrare av första generationen levde också sitt liv i Amerika i en språkmiljö, där de endast i ringa omfattning kom i kontakt med engelska. I hemmet, i kyrkan och i den närmaste bekantskapskretsen var det gamla modersmålet det språk, som användes." I Chicago fanns vid mitten av 1800-talet en "Swede town", medan norrmän, tyskar och irländare fanns koncentrerade i andra delar av staden. "De olika invandrargrupperna behöll mycket av sin kulturella och nationella särart. Många nationella grupper hade en stor benägenhet att bevara sitt språk, upprätthålla sin egen litteratur, bilda egna kyrkoförsamlingar och egna föreningar. Många invandrargrupper var också under de första generationerna i hög grad obenägna att gifta sig med andra än med den egna etniska gruppens medlemmar." För första generationens invandrare var alltså hemlandets språk det naturliga, i både tal och skrift. Det fanns miljöer i USA som var helt svenskspråkiga. Under emigrationstiden utgavs i USA inte mindre än 900 olika tidningar på svenska. Bokutgivningen var också omfattande. Ur "Amerika, Amerika!" : "Inom kyrkans och pressens ram utvecklades en lika brokig som oansad emigrantlitteratur. Utvandrarnas läshunger mättades i allmänhet med biblar, psalmböcker och andaktslitteratur. Nio av tio tryckalster hade religiös karaktär. Denna bokutgivning lade grunden för Augustana Book Concern som 1891-1920 i medeltal gav ut tjugofem svenska böcker om året. Under femårsperioden efter 1910 uppgick den totala bokupplagan till 840.000" Kurvdiagammen nedan visar utvecklingen för skrifter på svenska respektive engelska, dels i antalet titlar, dels i upplagor, utgivna av Augustana Book Concern. Som framgår nåddes en brytpunkt i början av 1920-talet. Därefter tar engelskan alltmer överhanden.
Norman/Runblom: "I vissa sammanhang var dock engelskan nödvändig, i skolan, i samband med affärer utanför hemdistriktet och i kontakt med administrativa organ. Det uppstod lätt en klyfta mellan den första generationens invandrare, som passivt eller hjälpligt använde engelska, och den andra generationens invandrare, som lärde sig språket i skolan och hade ett starkare tryck på sig utanför hemmet att bli amerikaner." En människas sociala situation påverkas ju, på flera sätt, av de språk hon använder. Många svenska invandrare i USA kom genom språkproblem i en svår situation: De förlorade delvis kontrollen över det svenska språket i och med att de upptog fler och fler ord och uttryckssätt från engelskan. För många invandrare var det frestande, att så fort som möjligt lägga sig till med engelska uttryck, helt enkelt därför att de tyckte att det var fint, att det gav en viss status. Trycket från den omgivande språkmiljön ledde till förändringar av den talade svenskan och till uppkomsten av olika former av blandspråk. Många invandrare hamnade på detta sätt i ett språkligt no man's land."
|
||||||
|
Ur
"Boken om Sveriges historia":
