Nordamerika
Den
svenska kolonin "Nya Sverige"
var belägen på ömse sidor om viken och floden Delaware
(då benämnd "South River") på den nordamerikanska
östkusten. På en USA-karta av idag blir det ett område
inom tre delstater: New Jersey, Pennsylvania och Delaware. Det innefattade
det område där idag miljonstaden Philadelphia ligger.
Det
var under åren 1638-55 som Sverige hade denna
koloni, dvs en period på 17 år.
Nya Sverige förvärvades
alltså under Sveriges stormaktstid, när drottning Kristinas
var regent och Axel Oxenstierna var rikskansler. Oxenstierna hoppades
få in pengar via handel och kolonisation av Amerika. Han kontaktade
holländaren Peter Minuit, som sedan en tid var ledare över
kolonin "Nya Nederland" vid Hudsonfloden (nuvarande New
York). Minuit erbjöd sig att leda en svensk-holländsk amerikaexpedition.
Denna bestod av
de två fartygen "Kalmare Nyckel"
och "Fågel Grip" . Ombord
fanns 20 svenska knektar, en holländsk besättning och varor
från Holland. Resan tog ett halvår. Skeppen lämnade
Göteborgs hamn hösten 1637 och ankom till Delawarefloden
i mars 1638.
Vid flodmynningens
västra strand byggdes ett första fäste, "Fort
Kristina". De svenska kolonisterna hade hela tiden
ett fredligt umgänge och livligt varuutbyte med indianerna.
Under hela den
period vi hade "Nya Sverige" sändes 12 olika expeditioner
dit från Sverige. Tiden med Johan Printz som
guvernör, 1643 och framåt, markerar den svenska kolonin
"storhetstid". Utöver det första fortet byggdes
bl.a. "Nya Göteborg" längre upp vid floden och
"Nya Elfsborg" längre ut med havet, på östsidan.
Antalet svenska nybyggare i området uppgick 1654 till 500, varav
en betydande andel av finnar.
Det rådde
dock hela tiden ett konkurrensförhållande gentemot holländarna
och efter att Peter Stuyvesant 1647 blivit guvernör
i den holländska grannkolonien Nya Nederländerna gjorde
sig holländarnas övervikt alltmer gällande. Han anlade
bl.a. en ny skans, "Fort Casimir" invid "Fort Kristina",
men längre ut mot havet. Det slutade med att holländarna
1655 erövrade kontrollen över hela området.
Mindre än
tio år senare var det engelsmännen som över.
Svenskarna kunde
dock vidmakthålla vissa kontakter med hemlandet under lång
framåt, tills inga av dem längre förstod någon
svenska. Ända fram till år 1789 sände Sverige över
präster för tjänstgöring i området.
Afrika
"Cabo
Corso" kallades den afrikanska koloni som Sverige
en gång hade i Västafrika, vid nuvarande Ghana.
Det
var under åren 1650-63, dvs en period på
bara 1 år.
Det
var en tid av expanderande världshandel, efter de stora geografiska
upptäckterna. Handel både med slavar och annat hade potential
att ge stora vinster. Även om riskerna behövde spridas,
varför handelskompanier bildades.
Storbritannien,
Frankrike och Nederländerna bedrev en omfattande internationell
handel och skaffade sig kolonier. Således framstod det som naturligt
att även Sverige - en av 1600-talets europeiska stormakter -
deltog.
År
1649 fick Afrikanska kompaniet privilegier för handel på
Västafrika med slavar, elfenben och guld. Det gällde ett
område vid dåvarande Guldkusten, som hette Cabo Corso
(Cabo = udde, kap), från början en portugisisk koloni.
Året därpå, 1650, inleddes byggandet av ett handelsfort
som fick namnet Carlsborg efter Karl X Gustaf. Borgen kom i danska
händer redan 1658, blev på nytt svensk under en kortare
period varpå projektet övergavs 1663.
Kolonin
togs över av först holländarna, sedan engelsmännen.
Själva borgen Carolusborg revs i slutet av 1700-talet för
att ge plats åt en befästning som fick namnet Cape Coast
Castle.
Västindien
Den
lilla ön Saint-Barthélemy i
ögruppen Små Antillerna i Västindien var en svensk
besittning under nästan ett helt sekel. Ön överläts
till Sverige av Frankrike år 1784, i utbyte
mot handelsrättigheter i Göteborg. 94 år senare -
1878 - såldes ön tillbaka till Frankrike.
S:t
Barthélemy ligger norr om franska Guadeloupe, i höjd med
Puerto Rico.
Också
Guadeloupe, en väsentligt större
ö, har en tid varit svensk besittning. Det rör sig dock
om mycket kort period. Sverige fick besittningen 1813 av
Storbritannien, som under Napoleonkrigen erövrat den från
Frankrike.
Karl
XIII och hans efterträdare fick ön som ersättning för
egendomsförluster som kunde drabba kronprinsen Karl XIV Johan
till följd av alliansen mot Napoleon. Vid freden i Paris 1814
fick Frankrike tillbaka Guadeloupe och Sverige kompenserades då
med 24 miljoner franc.
Saint-Barthélemy
har en yta på 21 kvadratkilometer. Den omges av ett antal än
mindre öar, vilka räknas till ön. Huvudstaden, och
den enda staden på ön, heter Gustavia.
Huvudgatorna där heter Kungsgatan och Drottninggatan.
I
en rapport från en svensk generalkonsul i Frankrike sades om
Saint-Barthélemy:
"Den
är en mycket obetydlig ö, utan strategisk position. Den
är mycket fattig och torr, med en synnerligen liten befolkning.
Bara salt och bomull produceras där. En stor del av ön utgörs
av sterila klippor. Ön har inget sötvatten; alla brunnarna
på ön ger bara bräckt vatten. Vatten måste importeras
från närliggande öar. Det finns inga vägar någonstans."
Jorden
var för dålig för jordbruk. Öns enda fördel
ansågs vara en bra hamn.
Ön
förvärvades på Gustav III:s tid. En bakgrund
var inspiration från Danmark, som gjort stora vinster från
sina kolonier i Västindien. Egna kolonier sågs också
en symbol för makt och prestige.
På
hösten 1786 startades det Svenska Västindiska Kompaniet
på Saint-Barthélemy. Det skulle bli fråga inte
minst om slavhandel. När slavhandeln blev en politiskt het fråga
lade Sverige dock ned den. Direkt förbud infördes dock först
1813 och slaveriet på Saint-Barthélemy avskaffades inte
förrän 1847 (dvs senare än i England eller i USA:s
nordstater).
Gustavia
lever idag på turism, främst lyxturism. Ön lär
vara känd som en tillflyktsort för internationella kändisar.
Jan
Milld, den 3.6.2007
