De
första skolorna
De första
skolorna i Sverige var de medeltida klosterskolorna. Dessa bedrevs
framförallt i regi av dominikanerorden.All undervisning på
klosterskolorna skedde på latin.
Redan under högmedeltiden
fanns dessutom vid varje domkyrka en domskola (även kallad katedralskola)
Dess uppgift var framförallt att utbilda präster.
Tidiga domskolor
var den i Lund från år 1085 och en i Åbo från
1200-talet.
Gunnar Richardsons
"Svensk utbildningshistoria":
"Domskolorna
tycks ha varit delade i två stadier, dels en grundläggande
skola (ibland kallad trivialskola efter den grupp av ämnen som
brukat gå udner beteckningen trivium, nämligen grammatik,
retorik och dialektik) och dels en mera yrkesinriktad och praktiskt
betonad högre avdelning, ett slags prästseminarium, med
övningar i liturgi, predikan och övriga ting som hörde
till den prästerliga yrkesutövningen."
Skolan skulle
förbereda för studier vid universitetet.
Kulturlivet under
medeltiden var i hög grad internationellt. Inte bara betydde
detta att våra utbildningsanstalter och uppfostringsmetoder
hade utländska förlagor, det betydde också att utbildningssystemen
var integrerade.
Något universitet
fanns ju inte i Sverige förrän 1477, då Uppsala
universitet grundades. När den svenska utbildningen skulle leda
vidare till universitetsstudier handlade det därför om studier
utomlands.
Mål för
svenskar studieresor kunde i början bli Bologna eller
Paris, på 1300-talet Prag och senare tyska universitet
som Heidelberg, Köln, Leipzig, Rostock och Greifswald.
Utbildningsbehov
förr
Utbildningsbehoven
var inte självklara, och definitivt inte desamma inom alla de
fyra samhällsklasser som fanns under medeltiden.
Richardsons
"Svensk utbildningshistoria":
"Vilka
utbildningsbehov fanns i detta samhälle? Och på vilka sätt
kunde de tillgodoses?
Vad
bondeståndet beträffar
torde utan vidare kunna sägas, att några utbildningsbehov
som nte kunde tillgodoses inom familjens ram knappast kan ha existerat.
Visserligen kom genom den katolska kyrkans verksamhet specifikt religiösa
utbildningsbehov att skapas - främst förmåga att läsa
vissa böner och trosbekännelsen - men detta ledde inte till
skapandet av några skolor utan åvilade kyrkans egna funktionärer
samt faddrar och föräldrar till barnen. Effektiva möjligheter
till kontroll av såväl barnens som 'lärarnas' kunskaper
fanns i konfirmationen,.."
"Inom
borgarståndet uppstod, i varje fall för
köpmännens del, behov av vissa utbildning, som svårligen
kunde erhållas annat än i något slags skolor."
Inte
minst utrikeshandeln krävde av sina utövare vissa färdigheter
och kunskaper. För att åstadkomma dessa fick städerna
lov att själva inrätta skolor, då det inte existerade
någon statlig eller regional myndighet, som ansåg sig
ha skäl att svara för något skolväsen. Dessa
skolor kom att kallas stadsskolor."
"undervisningen
omfattade läsning, skrivning och räkning och i varje fall
i vissa skolor latin."
"Uppkomsten
av prästerståndet reflekterar den viktigaste
händelsen på det kulturella området under medeltiden,
nämligen kristendomens införande och den katolska kyrkans
etablerande."
"Den
unge adelsmannen måste kunna behärska
sin häst, vara väl förfaren i jakt coh ridderliga lekar
och uppträda höviskt och belevat då man samlades till
fest - kunna dansa och gärna traktera något instrument
- men dessutom besitta vissa karaktärsegenskaper. Han måste
vara tapper i strid och obrottsligt lojal gentemot sin länsherre
eller kung men också hjälpsam och beskyddande gentemot
kvinnor och barn samt i alla sammanhang rättskaffens och gudfruktig.
Vad den bokliga bildningen beträffar var kraven uppenbarligen
högst måttliga.."
Den
nya tiden
Under slutet av
1400-talet började boktryckarkonsten komma till användning
i Sverige. En revolutionerande uppfinning!
Nya testamentet
utkom i svensk översättning 1525 och 1541 utkom hela Bibeln
på svenska.
Med tillgång
till tryckta böcker ökade naturligtvis förutsättningarna
för spridande av läs- och skrivkunnighet.
Den under flera
århundraden mest lästa boken i Sverige var Luthers
lilla katekes.
Det var under
1500-talet som reformationen genomfördes och den katolska kyrkan
tappade sitt inflytande i Sverige. Detta medförde att klosterskolorna
försvann.
Richardson:
"Hela
den kyrkliga skolorganisationen kom i och med kyrkans förstatligande
under statens ledning. Skolan kom visserligen fortfarande att betraktas
som en kyrklig angelägenhet - man kan lägga märke till
att de första skolordningarna ingick i kyrkoordningarna - men
kyrkan hade blivit en statlig institution och därmed också
de skolor som tidigare tillhört den katolska organisationen."
1541 års
kyrkoordning hade ett avsnitt om skolans organisation, där tyngdpunkten
visserligen låg på latin och kristendomskunskap,
men där det även skrivning och räkning
ingick. All undervisning bedrevs fortsättningsvis på svenska.
Efter Gustav Vasas
död fanns ett ganska väl organiserat skolväsen. I förläningsregistret
år 1561 finns 22 skolor, på olika orter, upptagna. Förutom
de 14 stiftsorterna ingick där Arboga, Älvsborg, Lidköping,
Vadstena, Söderköping, Nyköping, Enköping och
Helsingfors.
Skoldagarna var
långa. De började redan kl. 5 på morgonen och slutade
först kl. 5 på eftermiddagen. Anknytningen till kyrkan
tog sig bl.a. uttryck i att eleverna varje dag övades i kyrkosång.
Dessutom deltog de i gudstjänsterna på söndagen.
Skolan betraktades
fortfarande som en kyrklig angelägenhet. De första skolordningarna
ingick i kyrkordningen. Den första skolordningen tillkom 1571,
på Johan III:s tid.
Med nationsbygget
på 1500-talet och sedan stormaktstiden växte behovet av
att kunna bemanna en växande byråkrati och militärmakt
med personer som var utbildade, kunniga och kompetenta.
Universitet
och gymnasier
Under
första 1600-talet tillkom fyra nya universitet
på svenskt område:
Dorpat i
Livland 1632
Åbo
i Finland 1640
Greifswald
i Pommern, svenskt område 1631
Lund
1668.
Richardson:
"Då
Skånelandskapen genom freden i Roskilde
1658 införlivades med Sverige... blev det en angelägen
uppgift att... försvenska de nyförvärvade områdena.
Upprättandet
av ett universitet i Lund, varigenom de svenska studenterna inte behövde
söka sig till Köpenhamn, samt ordnandet av skolundervinsing
på svenska kom därvid att höra till de mest effektiva
åtgärderna.
Tusentals
svenska ABC-böcker, katekeser och psalmböcker trycktes och
klockarna fick i uppgift att lära barnen läsa och skriva
på svenska. Pedagogiska åtgärder blev m.a.o. ett
instrument för lösandet av ett nationellt-politiskt problem."
Från 1620-talet
och framåt inrättades gymnasieskolor i stiftsstäderna.
Den första grundades i Västerås år 1623.
Huvuduppgifterna
i gymnasiet avgränsades först i 1649-års skolordning.
I denna delades undervisningsväsendet upp i tre stadier; trivialskolor,
gymnasier och akademier (universitet).
Katedralskolan
gjordes om till trivialskola, med undervisning i trivium (grammatik,
retorik och dialektik), följt av ett 4-årigt gymnasium.
Trivialskolan
bestod till 1905, då de ersattes av realskolan.
Richardson:
"Latin
och kristendomskunskap var fortfarande de viktigaste ämnena,
men som en anmärkningsvärd nyhet kan noteras det intresse
som visades modersmålet. 'Gossarna skola bemöda sig om
att uttrycka den latinska textens innehåll på ren, felfri
och vacker svenska', hette det t ex i ett sammanhang och därtill
kommer, att principen om ett enhetligt rikstalspråk nu indirekt
fastslås i och med att det och samma uttal rekommendras."
Gränsen mellan
universitet och gymnasier har inte varit helt självklar.
Richardson:
"Gränsen
mellan de större stiftsgymnasierna och akademierna var flytande:
när Åbo universitet upprättades upphörde dess
gymnasium och i Uppsala fanns heller inget gymnasium på 1600-talet."
"Då
de första gymnasierna upprättades - i Västerås
1623, Strängnäs 1626 och Linköping 1627 - fanns ingen
enhetlig form för dessa skolor, vars undervisning var mera omfattande
och mera avancerad än de övriga latinskolornas. Enligt en
del forskares mening fungerade de som ett slags provinsakademier med
påtagliga likheter med universiteten, t ex ifråga om undervisningsmetoder
och examination. Vid gymnasiet i Västerås, som skapats
av den driftige biskopen och f d professorn Johannes Rudbeckius, förekom
sålunda föreläsningar och disputationer..."
En ny skolordning
kom år 1693. I denna stadgades att de som ville gå vidare
till akademien skulle genomgå en kunskapsprövning. Detta
var en första form av studentexamen.
Ett av syftena
med denna prövning var att sätta en spärr mot adelns
självutnämnda rätt att sända sina söner till
akademin utan att de först verkligen hade klarat av en grundläggande
utbildning. Hos adeln och på större gods bedrevs undervisning
i egen regi - man anställde privata lärare, guvernanter,
som undervisade de egna barnen.
Skolordningen
från 1724 innebar en förstärkning av skriv- och räkneundervisningen.
Geografiundervisning infördes i form av kartkunskap. Den naturvetenskapliga
undervisningen ökade till följd av Linnés arbeten.
Fortfarande hade dock gymnasiet till stor del karaktären av en
prästutbildningsanstalt.
År 1807
ersattes 1724-års skolordning. Latinets roll som internationellt
språk var nu i stort sett slut. Franska och tyska blev nya ämnen.
Enligt ett utredningsförslag
från 1828 skulle gymnasieskolan delas upp i två parallella
utbildningsvägar, en klassisk och en modern. I och med den moderna
med fick reallinjen sin födelse. Det dröjde dock två
decennier innan förslaget genomfördes.
Det 1849 bildade läroverket skulle ha en studentexamen
som slutmål. Mellan 1878 och 1905 kallades studentexamen för
mogenhetsexamen.
Före
1842
Redan
före folksskolans införande fanns det alltså ett stort
antal skolor i Sverige, på olika nivåer. Detta innefattade
undervisning även för andra barn än de rikas.
Det
fanns 1842 cirka 1.800 fasta skolor, i närmare hälften av
rikets församlingar. I dessa gick cirka 20% alla barn.
Ur
Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":
"Omkring
en tredjedel av socknarna hade någon fom av skola, ofta finansierad
genom att läraren och eleverna gick ut på en tiggarrunda
några gånger om året. Där skolorna överhuvudtaget
hade böcker rörde det sig mest om gamla upplagor av Martin
Luthers katekes (förklaringen av de kristna buden) och om Karl
XII:s hundraåriga bibelöversättning med dess ålderdomliga
språk och stavning."
Redan i 1686-års kyrkolag stadgade om en folkundervisning
Det var varje prästs ansvar att svara för undervisningen
inom socknen. Undervisningen var helt koncentrerad på kristendomen
och protestantismen och gällde alla, gammal som ung, man som
kvinna. Den skedde i form av husförhör och konfirmationsundervisning.
"Vårt
1800-tal":
"Enligt
den gamla kyrkolagen gick prästen omkring i byarna och förhörde
allt gårdsfolket i kristendomskunskap och läsförmåga.
Vars och ens färdighet bokfördes i husförhörslängder
som arkiverades. Dessa utnyttjades ibland också som underlag
för beskattning och utskrivning till krigstjänst. Husförhören
dog småningom ut med den ökade rörligheten, men formellt
gällde bötesstraff för den som uteblev från husförhör
ända till 1888."
1723
ålades även föräldrarna ett undervisningsansvar.
Enligt ett regeringsbeslut detta år förpliktades de att
lära sina barn ”läsa i bok”.
Där
fanns också en brokig grupp av kringvandrande lärare, vanligen
godkända av församlingsprästen. Dessa gick från
by till by och från gård till gård, nästan
alltid med en bisyssla för att kunna försörja sig.
I Skåne kunde lärarna vara soldater, murare eller skomakare,
i Bergslagen jobbade de i bergsbruket och vid kusten var de sjömän
eller kaptener. Vinterhalvåret ägnades åt undervisning,
sommarhalvåret åt annat. Ibland hade de tillgång
till skolhus, men långtifrån alltid.
Långt
före år 1842 var således läskunnigheten ganska
utbredd i Sverige, även bland bönder.
Ur Alf Åbergs
bok "Tragedin på torget":
"Av
de stickprov som Birgitta Genberg Härner gjort på 1730-talets
dalasoldater var större delen av dem unga män i åldern
16-30 år... När det gällde den allmänna bildningen
var det tydligt att de inte skilde sig från den övriga
befolkningen. I socknar som Skedvi och Rättvik var 100 procent
av dem läskunniga, medan över 90 procent kunde läsa
i bok i Leksand och Orsa - en följd av den metodiska skolning
som Karl XI lät dem genomgå."
Den
svenska folkskolan tillkom i en tid av stark befolkningsökning,
bysprängningar, industrialisering och överhuvudtaget genomgripande
samhällsomvandling. Främst växte de lägre klasserna:
torpare, statare, backstugusittare, drängar och pigor. Ett jordbruks-
proletariat höll på att skapas - ett potentiellt ordningsproblem,
sett ur den makthavande överklassens perspektiv.
En
folkskola hade självfallet en allmänbildande och kunskapsförmedlande
uppgift, men den kunde också ses som ett kontrollmedel för
att hålla böndernas och det enklare stadsfolkets barn
under kontroll.
Den
kunde ses som ett instrument för indoktrinering och auktoritär
fostran, men den kunde också ses som en möjlighet till
upplysning och en öppning mot demokrati. En medborgarskola, som
gav möjligheter för de lägre klasserna att bredda sitt
politiska inflytande.
Folkskolan
Det var 1842
som folkskolan - för såväl pojkar som flickor - lagstadgas
av riksdagen.
Varje socken och
varje stadsförsamling måste ha minst en fast skola med
en godkänd folkskollärare. Skoldistriktet blev detsamma
som kyrkoförsamlingen och kyrkoherden blev ordförande i
skolstyrelsen. Staten gjordes ansvarig för lärarutbildningen.
Richardson:
"Införandet
av en allmän folkskola innebar inte något skarpt brott
i förhållande till den tidigare utvecklingen. ...många
räknade med ett fortsatt samspel mellan kyrkans undervisning,
hemundervisningen och skolgången."
Folkskolestadgan
föreskrev egentligen inte skolplikt genom obligatorisk skolgång.
Vad den föreskrev var en plikt att förvärva de kunskaper
och färdigheter som förmedlades av folkskolan. Det var tillåtet
att göra detta även i hemmet, men en prövning kunde
då komma i fråga.
I takt med att
fasta skolor förverkligades kastades rollerna om beträffande
undervisningen. Förut hade den till stor del bedrivits i det
egna hemmet och kunde lätt anpassas till övriga göromål.
Nu fick eleverna komma till läraren snarare än tvärtom.
Lärarnas status höjdes och föräldrarnas inflytande
minskade.
Folkskolan möttes
alltså av en del motstånd från föräldrarna.
Bondebefolkningen - som skolan främst var avsedd för - var
till stor del negativ. Barnen behövdes bättre på gården,
tyckte många. I välbärgade hem och bondehemman fortsatte
man som tidigare med hemundervisning.
Kyrkan misstrodde
också idén och läroverken varnade för ”halvbildning”.
De nya folkskollärarna häcklades av akademiker och borgerskapets
bildade kretsar.
"Vårt
1800-tal":
"Lärarna
som utbildades vid seminarier i stiftsstäderna måste kunna
läsa och skriva och behärska de fyra räknesätten.
De skulle kunna katekesen utantill och vara hemmastadda i den bibliska
historien. De avlönades av församlingen, oftast med hälften
i pengar och hälften i natura (en tunna råg, foder till
en ko)"
Brist på
både lärare och lokaler gjorde att det tog lång tid
innan folkskolornas undervisning kom igång, i regel längre
tid än de fem år som satts upp som tidsfrist för socknarna
att komma igång med skolreformen.
År 1847
var inte ens hälften av de skolpliktiga barnen inskrivna i någon
skola. Ännu på 1880-talet hände det att halva klasser
var borta då folkskoleinspektörerna kom på besök.
Reformen var enhetlig
och allmän enbart på pappret. De regionala skillnaderna
var stora. Många församlingar var ovilliga att inrätta
folkskolor, det handlade ju om ekonomiska resurser.
Barnen läste
på sina håll varannan dag, främst av två anledningar.
Dels var det ofta lång väg till skolan, dels var ofta syskonen
i samma familj tvungna att bära samma kläder
och skor. Skolböckerna fick de också dela på.
Det
kunde också vara så att barn delvis befriades från
skolpliken av det skälet att de hade fattiga föräldar
och behövde vara hemma för att hjälpa till med försörjningen.
En tredje faktor
var att det ibland fanns så många barn i samma skola,
det kunde bli trångt. Det sanitära förhållandena
var ofta undermåliga, med dålig hygien.
Redan att hålla
klassrummet varmt kunde vara en utmaning. En helt vanlig vinterdag
kunde några av pojkarna i varje klass vara extra tidiga till
skolan. De hade då fått i uppgift att börja elda
för att få upp värmen i salen där undervisningen
skedde.
Någon klassindelning
fanns till en början inte, utan alla åldersgrupper skulle
gå i samma klass. Klasserna kunde dessutom bli mycket stora
. Den metod som tillämpades i undervisningen var den så
kallade växelundervisningen.
Genom denna metod
- även kallad lancastermetoden - kunde en lärare undervisa
ett stort antal barn samtidigt. En del av undervisningen delegerades
till de duktiga och äldre skolbarnen - så kallade monitörer
- som fick undervisa de yngre. Läraren övervakade det hela
från sin plats i katedern.
I slutet av 1800-talet
ersattes lancastermetoden med den s.k. åskådningsundervisningen
och läraren skötte själv undervisningen. Detta innebar
mindre klasser, mer klassrum och fler lärare - vilket krävde
mer pengar.
Skolresorna blev
alltså långa för en stor del av eleverna. För
att korta av dessa infördes 1856 så kallade mindre folkskolor
på landsbygden. I dessa kunde även oexaminerade lärare
arbeta.
Småskolor
började också etableras vid sidan av folkskolan, för
de yngsta barnen - en början till klassindelning. Detta skedde
först i de större orterna, där klasserna annars blev
för stora.
1864 tillkom klasser
även i folkskolan.
 |
Innan
eleverna blev duktiga på att skriva fick de träna i
sandbänken, därefter på griffeltavlor eller med
gåspenna på papper. |
"Vårt
1800-tal":
"Läroböckerna
var få, till en början främst katekesen. Först
upplagan av Folkskolans läsebok där historiska, geografiska
och naturvetenskapliga fakta presenterades kom ut 1868.
Barnen
skrev i allmänhet i våt sand men man höll på
att övergå till griffeltavla och krita."
"Först
fanns det bara manliga lärare, men på en riksdag i slutet
av femtiotalet föreslog Lars Johan Hierta att även kvinnor
skulle få behörighet. Han påpekade att lärarlönerna
var så låga att en man knappast kunde försörja
sin familj. Han lade till några ord om att kvinnans mildhet
och tålamod kunde få en gynnsam verkan. 1861 öppnades
ett seminarium för kvinnor."
Eleverna satt
till en början i långbänkar, utan ryggstöd.
Det var senare
som de individuella skolbänkarna kom, där stol och bänk
satt ihop och där varje elev hade ett eget förvaringsutrymme
under sitt bänklock. Bänkar som kunde placeras rakt, i rader.
Skoldagen började
med psalmsång, morgonbön och sedan läxförhör.
Luthers lilla katekes skulle kunna rabblas utantill. Ämnen på
schemat var naturlära, geografi, historia, skrivning, räkning
eller läsning.
I början
hade varje socken sin egen läroplan. Regeringens normplaner hade
bara funktionen av rekommendationer.
Folkskolan handlade
inte bara om ämnena på schemat utan också om ordning
och disciplin: att passa tider, att göra sina läxor, att
vara tyst när andra talade, osv.
Bestraffningsmetoderna
var flera. En var aga, som örfilar eller luggning. En annan var
skamvrån. En tredje var kvarsittning.
|
| Ett
avgångsbetyg från folkskolan, 1908.
Här
framgår att betyg sattes i följande ämnen: kristendom,
modersmål, välskrivning, räkning, geometri,
geografi, historia, naturkunnighet, teckning, sång, gymnastik,
trädgårdsskötsel och slöjd. |
Richardson:
"Folkskolan
kom... länge att fungera som en fattigskola, som en i socialt
avseende negativ urvalsskola."
"Ännu
så sent som 1870 var... de statliga anslagen till läroverken
mer än tre gånger så stora som anslagen till folkundervisningen,
fastän antalet elever i folkskolan var bortåt 50 gånger
så stort."
När de fristående
folkhögskolorna bildades framåt 1868 kunde det
ett uttryck för böndernas missnöje med den folkskola
som skapats. Den hade inte blivit den medborgarskola som framstående
bondefamiljer önskade, utan snarare en fattigskola - en skola
för torparens barn.
Med 1862 års
kommunallagar och 1866 års riksdagsordning fick bondeklassen
en stärkt ställning i samhället. Det ökade behovet
av utbildning för dem som skulle företräda bönderna
i de beslutande församlingarna.
Folkhögskolorna
grundades på privat initiativ, men landstingen blev snart huvudmän
och ekonomiska garanter.
Vägen
till en enhetsskola
Sverige hade efter
1842 fått två parallella skolsystem:
den kommunala folkskolan och de statliga läroverken.
Ett för folkflertalet, ett annat för eliten.
Mycket av den
skolpolitiska debatten och många av skolreformerna framöver
kom att gälla hur dessa - tillsammans med universiteten - skulle
kunna integreras till ett enhetligt system - där folkskolan blev
till en allmän bottenskola, för alla.
Richardson:
"Frågan
om anknytningen mellan folkskolan och läroverket blev verkligt
aktuell under 1880-talet och stod i klart samband med de radikaliseringstendenser
i politiskt och kulturellt avseende som då framträdde....
den politiska vänstern, omfattande liberaler och socialdemokrater...
trodde att om alla barn några år gick i en gemensam skola,
skulle detta bidra till att överbrygga samhällsklyftorna."
"I
denna strävan att åstadkomma harmoni och endräkt i
samhället framstod skolpolitiska åtgärder som effektiva
medel."
Inledningsvis
handlade det om att trycka tillbaka "latinherraväldet"
inom läroverken. Med 1856-års läroverksstadga fick
gymnasiet både en latinlinje och en reallinje.
1894 fastställdes
att inträdeskraven till läroverkets första klass skulle
motsvara kursen i folkskolans tredje klass. Folkskolans tre första
år blev därmed en bottenskola för läroverket.
Enligt 1905 års
läroverksstadga delades sedan läroverket upp i en nedre,
latinfri del - realskolan - och en övre del - gymnasiet.
Realskolan byggde
på 3 års folkskola. Den var 6-årig och avslutades
med en examen, sedan 1928 kallad realexamen.
|
Slutbetyg
från realskola 1959.
Som
framgår fanns två främmande språk samt
matematik, fysik och kemi med som ämnen. Därutöver
historia, geografi och biologi. Handstil var ett eget ämne,
vid sidan av modersmålet, med dels skrivning, dels litteratur.
Därutöver slöjs, teckning och gymnastik. Och
kristendomskunskap.
Vidare
fanns betyg i Uppförande och Ordning.
Beygsskalan
i övrigt var t-gradig och gick från A, a, AB, Ba
och B till underkänt, dvs BC eller C. |
|
Ur
ett gymnasiebetyg år 1960, från språklinje
med ryska istället för latin.
Av
betyget framgår inte bara den enskilde elevens betyg,
utan också hur detta ligger i förhållande till
hela klassens betyg i respektive ämne.
Vid
denna tidpunkt hade man uppenbarligen upphört med att sätta
betyg i uppförande, i varje fall i gymnasiet. |
År 1927
förstärktes anknytningen mellan folkskolan och läroverken.
Med skolreformen detta år skulle realskolan vara antingen 4-årig
och bygga på sex års folkskola, eller vara 5-årig
och bygga på fyra års folkskola.
Studentexamen,
som tidigare avlagts som inträdesexamen vid universiteten, hade
1862 flyttats den till läroverken. Besöken av censorerna
- ofta universitetslärare - blev en kontakt mellan läroverk
och universitet. Behoven på förkunskapet inför universitetsstudier
blev alltmer styrande för gymnasiets kursplaner.
Särskilda
tekniska gymnasier startades 1918.
1964 beslöt
riksdagen om ett nytt gymnasium, uppdelad på fem linjer;
humanistisk-, (motsv. latinlinjen), naturvetenskaplig, samhällsvetenskaplig
(närmast motsv. reallinjen), ekonomisk samt en teknisk
linje. Alla fem linjerna var treåriga.
År 1919
samordnades småskola och folkskola till en enhetlig sexårig
skola.
År 1937
beslöt riksdagen att folkskolan skulle göras sjuårig.
Denna reform var genomförd först 1949.
Utökningen
till en åttaårig skola skedde i olika takt för
olika kommuner. I Stockholm var folkskolan åttaårig redan
på 1940-talet.
1962 beslöt
riksdagen om en ny obligatorisk grundskola
som ersättning för folkskola och läroverk.
Denna grundskola
skulle vara nioårig och uppdelad på
tre stadier. Lågstadiet omfattade klasserna 1-3, mellanstadiet
klasserna 4-6 och högstadiet klasserna 7-9.
Med det nya skolsystemet
- fullt genomfört 1971 - försvann realexamen. Parallellskolsystemet
i Sverige var därmed avvecklat och ersatt med en enhetsskola.
Andra beslut
och reformer beträffande skolan:
• Under
mellankrigstiden infördes skolskjutsar.
• 1941 blev
engelska första främmande språk i folksskolans högre
klasser.
• 1946
tog riksdagen beslut om fria skolmåltider.
Här kan nämnas
något också om flickskolorna.
Under 1800-talet
grundades -på privat initiativ - ett antal särskilda skolor
för flickor, med utbildning på läroverksnivå.
Dessa skolor fanns bara i städerna och hade en medelklassprofil.
Finansieringen skedde genom elevavgifter och med kommunala bidrag.
Från 1874 tillkom statliga bidrag.
Sedan 1870 fick
även kvinnor avlägga studentexamen.
År 1905
fick flickor också tillträde till de ordinarie läroverken.
Först gällde detta bara realskolan, men på 1920-talet
antogs flickor även till gymnasiet.
De särskilda
flickskolorna försvann i slutet av 1960-talet, med genomförandet
av enhetsskolan.
Folkhems-
och rekordåren
Den svenska skolan
under efterkrigstiden och dess högkonjunktur präglades inte
bara av refomering, utan även av en explosionsartad tillväxt.
Richardsons
"Svensk utbildningshistoria":
"Oavsett
med vilka mått man mäter - antalet elever och lärare,
antalet avlagda examnia eller utbildningsanstalter eller samhällets
totala kostnader - visar 1900-talet och i all synnerhet tiden efter
andra världskriget en oerhörd expansion på skolans
område kvantitativt sett."
I den politiska
debatten sågs - i varje fall från vänsterhåll
- "snedrekryteringen" till den högre utbildningen
som ett problem. Det var främst överklassens och medelklassens
barn som gick vidare i sina studier. Det ansågs angeläget
ur jämlikhets- och rättvisesynpunkt att få en jämnare
rekrytering.
Ett annat argument
gällde ekonomi och effektivitet - inom arbetsklassen fanns en
begåvningsreserv, som det gällde att ta tillvara.
I stor utsträckningen
förverkligades detta under 60-talet, då även en hel
del barn ur arbetarklassen kom in vid universitet och högskolor.
Vid årsskiftet
1969/70 befann sig 99% av alla 14-åringar i utbildning, c:a
70% av alla 16-åringar och 40% av alla i åldersgruppen
17-19 år. Vid årsskiftet 1919/30 hade motsvarande siffror
varit, på ett ungefär: 20%, 8% och 4%.
Antalet avlagda
realexamen och studentexamen ökade också dramatiskt, som
framgår av diagrammet nedan.
Stockholms högskola
hade tillkommit 1878 och Göteborgs högskola 1891. Dessa
skolor utvecklades snart till universitet, men den formella statusen
som universitet fick de först drygt 50 år senare: Göteborg
1954 och Stockholm 1960.
Ytterligare två
städer fick universitet, Umeå 1965 och Linköping
1975.
År 1999 omvandlades högskolorna i Karlstad, Örebro
och Växjö till universitet.
Denna utveckling
på utbildningsområdet bidrog till att överbrygga
klassklyftor, men istället gjordes andra klyftor i samhället
tydligare, nämligen generationsklyftor. För att
motverka dessa satsades i de flesta kommuner på Kommunal vuxenutbildning.
Komvux gav inte
bara utbildningsmöjligheter åt äldre personer, det
gav också en andra chans åt unga som misskött/misslyckats
med sin skolgång. Hösten 1970 gick 165.000 elever på
Komvux. Av dessa gällde mer än hälften ämneskurser
för grundskolans högstadium eller gymnasiet.
Utöver Komvux
fanns:
• folkhögskolorna
• brevskolorna
• studieförbunden
och dess studiecirkelverksamhet, som expanderade.
De
största studieförbunden var Arbetarnas Bildnings-Förbund
(ABF), Studieförbundet Vuxenskolan (SV), Medborgarskolan (Mbsk),
Tjärnstemännens Bildningsverksamhet (TBV), Folkuniversitetet
(FU), Sveriges Kyrkliga Studieförbund (SKS), Nykterhetsrörelsens
Bildningsverksamhet (NBV), Studiefrämjandet (Sfr) och Frikyrkliga
studieförbundet (FS).
Det
totala antalet cirklar ökade från 85.000 år 1960/61
till över 310.000 år 1980/81. Antalet deltagare ökade
under samma tid från drygt 0,8 till drygt 2,8 miljoner (i varje
fall enligt vad som inrapporterades och genererade bidrag). Det handlade
alltså om mer än en tredubbling på 20 år.
Gunnar
Richardson summerar i sin bok ett antal utvecklingstendenser för
vår skola under 1900-talet. Bland dessa kan nämnas:
•
kvantitativ utbyggnad, genom fler elever, mer av
heltidsläsning och ett förlängt läsår.
•
kvalitativ utveckling, genom färre elever per
klass, bättre utbildade lärare och bättre skollokaler.
•
förändrat innehåll, t.ex. har moderna
språk ersatt latin och grekiska.
•
enhetligare system, genom nioårig grundskola
och ett integrerat gymnasium.
•
sekularisering, genom att skolan frigjorts från
kyrkan och religionskunskap ersatt kristendomsundervisning.
Richardson
nämner även "demokratisering", i flera bemärkelser:
-
fler har fått möjlighet att utbilda sig
-
en skola, gemensam för alla skolpliktiga barn
-
fostran till demokrati
".Målsättningen
för skolans fostran var i hög grad påverkad av erfarenheterna
från andra världskriget och den därav betingade strävan
att hos den nya generationen skapa respekt för de demokratiska
värdena och förmåga att motstå antidemokratisk
propaganda."
Dessutom
har betygssystemet ändrats.
Bokstavs-
och sifferbeteckningar för att ange graden av kunskap hos eleverna
redan i början av 1800-talet. I 1820-års skolordning fanns
fyra betygsgrader:
A: Berömlig insikt
B: Godkänd insikt
C: Försvarlig insikt
D: Otillräcklig insikt1897:
Med1905
års läroverksstadga infördes en 7-gradig skala, i
folkskolan var denna då redan införd:
A: Berömlig
a: Med utmärkt beröm godkänd
AB: Med beröm godkänd
Ba: Icke utan beröm godkänd
B: Godkänd
BC: Icke fullt godkänd
C: Underkänd
Detta
kallas för absoluta betyg, dvs bedömningen
av prestationen görs i relation till kursplanen.
Med 1962-års läroplan för grundskolan, senare även
för gymnasiet, infördes istället relativa
betyg. Med detta önskade man få ett betygssystem
som kunde jämföra elever över hela landet, och skapa
rättvisa vid urval till fortsatta högre studier.
Det
relativa betygssystem som infördes hade en femgradig numerisk
betygsskala, från 1 till 5, där 5 var det högsta
betyget. Genom att det var numeriskt kunde ett medelbetyg beräknas.
Föreskrifter
fanns i läroplanen om hur betygen normalt borde fördelas
över riket för elever i samma årskurs och samma ämne.
Snart
kom kritik mot de relativa betygen, man ansåg att betygen istället
borde vara målrelaterade. Med målrelaterade
betyg avses att varje betyg skall svara mot ett bestämt kunskapsinnehåll.
År
1994 beslöt riksdagen om ett målrelaterat betygssystem
i både grundskolan som gymnasieskolan. Gymnasieskolan fick fyrabetygssteg:
Icke godkänd, Godkänd, Väl godkänd och Mycket
väl godkänd.I grundskolan skall betyg inte sättas i
ämnen där eleven inte kan godkännas, dvs Icke godkänd
skall inte används i grundskolan. Skolverketger ut nationella
prov i engelska, matematik och svenska som stöd vid betygsättningen.
Flumskolan
Vad ska ge tillträde
till högre studier? Här har under historiens gång
förekommit i huvudsak två modeller
•
rika föräldrar
och tillgång till pengar.
•
begåvning och flit, som givit kompetens - avläsbar
i antingen bra avgångsbetyg eller godkänt resultat på
inträdesprov.
Till detta har
nu, med den nya socialdemokratins kravlösa
flumskola, kunnat fogas en tredje princip: alla ska med.
Det är ingen
överdrift att så beskriva vad som faktiskt hänt i
slutet av 1900-talet och början av 2000-talet. Detta kan avläsas
i att elever först gått vidare från grundskola til
gymnasium utan nödvändiga förkunskaper för att
där kunna tillgodogöra sig studierna, sedan vidare i ytterligare
ett led, till universitet.
Bakgrunden
till denna utveckling ligger i flera faktorer:
1. Skolplikt
och rekrytering
Den sociala breddningen
och den förlängda skolplikten har givit en större andel
elever med svag studiemotivation och dåligt stöd hemifrån.
Utöver elever
ur svensk arbetarklass har tillkommit alltfler elever med utländsk
bakgrund, där redan svenska språket utgör en svårighet.
2. Inga
betyg och ökat elevinflytande
Betygen har avskaffats.
Det uppfattas närmast som kränkande och diskriminerande
att ställa krav på elever.
3. Ingen
studiemiljö
Även betygen
i ordning och uppförande har försvunnit. Lärarna har
överhuvudtaget berövats sanktionsmöjligheter mot de
elever som missköter sig.
Vissa elever kan
komma försent till lektioner, tala i mobiltelefon eller på
annat sätt uppträda störande under lektioner utan att
detta får konsekvenser.
|
Ur
filmen "Hets" från 1944. Stig Järrel spelar
"Caligula", sadistisk gymnasielärare i latin
- en figur som hade en del motsvarigheter även i verkligheten.
Idag
är rollerna närmast ombytta. I den mån som våld
nu förekommer mellan lärare och elever är det
läraren som är offer. Våldet stannar då
inte nödvändigtvis vid örfilar.
Våld
mot skolpersonal, liksom mobbing av andra elever, är ett
stort problem i våra
skolor. Det förekommer också att hela skolor
bränns ned. |
Jan
Milld, den 23.11.2007
