Under
järnåldern var Öland en blomstrande ö, med sitt
centrala läge längs Östersjöns handelsleder. Men
välståndet och innebar också att Öland var mycket
utsatt för det omfattande sjöröveri - Östersjöns
gissel ända fram till 1200-talet.
En
smal och platt ö som Öland gav befolkningen väldigt
lite skydd. Därför har Öland en så hög koncentration
av fornborgar - cikra 17 sådana är upptäckta, Eketorp
i söder är den mest kända.
Där
fanns också en försvarskyrka vid Källa på östkusten
i norr, som var en viktig hamn. Kyrkan är byggd av kalksten.
På bottenvåningen hade man själva kyrkan, på
andra våning magasin för mat m.m. och högst upp fanns
skottgluggar för försvar. Ödekyrkan ligger idag 500
meter inåt land, när den byggdes låg den invid kustlinjen.
En
annan viktig kyrka på Öland är Resmo kyrka, uppförd
i sten omkring år 1100. Den vittnar om en dansk närvaro.
Den
främsta handelsplatsen på Öland var Köpingsvik,
vid Kalmarsund. Dess tätortsbebyggelse mellan år 750 och
är 1250 har jämförts med Birka. Det var dock ingen
djuphamn och efter att Kalmar hade grundats på andra sidan sundet
i slutet av 1100-talet gick Köpingsvik tillbaka .
Strax
söder om Köpingsvik anlades i slutet av 1100-talet en kraftig
kastal, ett runt försvarstorn av sten.I slutet 1200-talet byggdes
en borg runt kastalen. På kung Magnus Ladulås tid gjordes
borgen om till en stor försvarsanläggning som också
hade pampiga utrymmen för att ta emot furstar och kungar. Utanför
borgen fanns en förborg med bostäder och verkstäder
för hantverkare, stall, fähus mm. Borgholms
slott var under medeltiden en av Sveriges viktigaste borgar. Slottet
förstördes i en brand år 1806.
Det
skulle dock dröja tills 1816 innan Borgholm blev Ölands
första och enda stad.
Det
kulturella inflytandet från svenska fastlandet går naturligtvis
långt tillbaka i tiden, men det fanns alltså även
danskt inflytande. Åtminstone efter 1100-talet kan Öland
sägas ha varit en del av Sverige. Ölänningarna hade
mycket att tjäna på en stark kungamakt som kunde bekämpa
sjörövarna.
Som
gränsbygd med liten befolkning var Öland ändå
ett perifert landskap i Sverige. Först när Kristoffers landslag
utfärdades 1442 fick ölänningarna rätt att delta
i kungavalet. Knytningen
till det svenska riket hade dock inte bara fördelar för
ölänningarna.
Fram
till 1356 var Öland därefter underhållsland till Valdemars
änka Ingeborg som titulerade sig "hertiginna av Öland".
Danmarks kung Valdemar Atterdag erövrade Öland och Gotland
1361 men hans fogdar slogs ihjäl av allmogen efter hans avfärd.
1362-66 var Öland pantsatt till de vendiska hansestäderna
innan de återigen lydde direkt under den svenske kungen.
Under
1400-talets unionsstrider var Öland med Borgholms slott det landskap
som under längst tid kontrollerades av unionskungarna. Erik av
Pommern förlorade Öland först 1440 och ön var
i danskarnas händer 1456 -72, 1501-10 och 1519-23.
Även
under nya tiden var Öland en krigsskådeplats och flera
sjöslag utkämpades vid dess farvatten. Under Kalmarkriget
blev Öland ockuperat av danskarna 1612-13 . Under Skånska
kriget 1676-1679 utkämpades det kanske mest berömda sjöslaget
vid Öland. Vid Ölands södra udde gick det svenska flaggskeppet
Kronan under och den dansk-holländska flottan segrade. Året
efter brände och plundrade danskar och holländare Öland.
Ytterligare ett sjöslag vid Ölands södra udde utkämpades
under Gustav III:s ryska krig 1789, motståndaren var en rysk
flotta och slaget slutade oavgjort.
Livet
på Öland har historiskt sett alltid varit hårt. Det
fanns ingen skog på ön innan storaplanteringsinsatser på
1900-talet genomfördes för att binda upp jorden. Jordbruket
gav inte mycket, eftersom klimatet var torrt och matjorden blåste
iväg - Öland är ju en solig ö, med mycket vindar.
Det var fiske och boskap som höll folket vid liv.
Blodbadet
1613
Efter Kalmarkriget,
dansk ockupation av Öland och sedan ett svenskt återtagande
av ön, under Gustav II Adolf, blev 13 öländska
bönder dömda till döden och avrättade.
Kurt Lundgren
skriver om detta i en bok, recenserad av Knut Ahnlund i SvD
den 25/2 -08:
"...
lojalitetsförklaringen till Kristian blev ödesdiger.
Ett par månader senare tog den unge
hertig Gustav Adolf nämligen tillbaka ön och omedelbart
inleddes en förräderiprocess. Den leddes av
en nämnd med extraordinära befogenheter. Åklagare
var släkten Hammarskjölds anfader Peder Michelsson,
.."
"Domstolen hade Gustav Adolfs uttryckliga direktiv (11
oktober) att gå fram obarmhärtigt,... här tvangs
24 bönder att sitta till doms över sina vänner
och grannar. De anklagade erkände modigt och okonstlat
sin skuld utan att angiva någon annan, och 13 avrättades
direkt. De var alla från södra Öland.
Varför inga från norra Öland? Lundgren har svaret:
bevismaterialet därifrån var otillgängligt för
domstolen.. Hade dessa akter varit åtkomliga för
blodsdomstolen hade den måst sända hundratals människor
i döden, eller kanske fria dem alla? För i stort sett
hela Öland hade böjt sig.
Till
denna dystra saks ironi hör att ön ett halvår
senare återtogs av danskarna. Och vem ledde då försvaret
av Borgholms slott, och vem kapitulerade med fritt avtåg?
Jo, just Peder Michelsson Hammarskjöld! Han hade ingen
skada av det, tvärtom, han gjorde fortsatt stor och lång
karriär med Öland som bas."
|
På
1600-talet blev hela Öland den svenska kronans egna ö, vilket
betydde att bönderna i praktiken blev livegna (kronobönder)
och att rätten till jakt starkt begränsades, bland annat
förbjöds befolkningen att ha jakthundar under perioder.Ingen
fick hugga ett träd, ta en buske eller en gren. Ölandsbönderna
fick inte ens ta lite ved för att värma sig. När de
klagade fick de bara veta att Kunglig Maj:t behövde varenda vedpinne,
bland annat för att koka salpeter till kruttillverkningen.
Sedan
länsreformen 1634 har Öland vanligtvis ingått i Kalmar
län. Ön gavs dock som en förläning till tronföljaren
Karl (X) Gustav som residerade på Borgholms slott 1651-1654.
På södra delen av ön byggdes Karl X Gustavs mur år
1653. Syftet var att skapa ett enormt vilthägn för att förhindra
att det kungliga viltet smet ut. Allmogen tvingades uppföra muren
gratis under olika former av dagsverken.
Därefter
ingick landskapet i drottning Kristinas underhållsländer
fram till 1681, då hon bytte bort det mot några gods och
räntor i Bremen-Verden. Ölänningarna fick dyrt betala
hennes lyxliv i Rom.
När
potatisen slog igenom och statusen som kronoö upphörde på
1840-talet - och därmed mycket av kronans pålagor - blev
läget bättre. Befolkningen ökade snabbt och uppgick
på 1870-talet till 38.000. Missväxt och potatisröta
resulterade återigen i svåra tider.
Emigrationen
från Öland blev mycket stor och befolkningen minskade kraftigt.
Fram till år 1930 utvandrade så mycket som 18.000 ölänningar!
Alla tog sig inte så långt som till USA, även Stockholm
fungerade som en magnet för unga människor i yrkesaktiv
ålder.
Ur boken "KÄLLA - en sockenbeskrivning":
"En stor del av Ölands befolkning rycktes bort under pestens härjningar 1710-11. Men genom inflyttningar från fastlandet och på grund av en hög nativitet ökade befolkningens antal stadigt. På hundra år tredublades folkmängden.
Öland var alltsedan 1569 förvandlat till en kunglig jakt- och djurpark där skog, betesmark och alvarsmark utgjorde en enda stor kronallmänning med vildsvin och hjortar som förstörde de arrenderande böndernas grödor.
Så 1801 sker en förändring. Den hade djurgårdsinrättningen upphör, och 10-15 år senare fördelas merparten av kronans utmarker på de enskilda byalagen."
"Hemmansklyvningarna, arbetsvandringarna, den inrikes omflyttningen och inkomstmöjligheterna genom sjöfart bidrog till att de officiella utvandringssiffrorna för Öland inte blir så höga under de svåra åren i slutet av 1860-talet och i början av 1870-talet, då i runda tal 100.000 svenskar under en femårsperiod utvandrade till Amerika.
Detta trots att Öland drabbades synnerligen svårt. Missväxten omfattade allt: säd, rotfrukter, hö och foderväxter, och av Ölands 33 socknar fick 24 under vintern 1868-69 ta nödhjälpslån.
Många
ölänningar teg, stannade och led. Men när öns
relativa isolering efter hand bröts, när de nedåtgående
konjunkturerna gjorde arbetstillfällena på fastandet färre
och när sjöfarten hunnit över sin blomstringstid på
1870-talet, blir Amerika under jordbrukskrisens år tillflykten."
En
järnväg byggdes från norr till söder, men har
sedan lagts ned. Mellan bl.a. Kalmar och Färjestaden fanns en
färjeförbindelse. Denna ersattes 1972 av Ölandsbron,
vilket gav ett uppsving för Färjestaden.
Idag
är Öland - solens och vindarnas ö - ett viktigt semestermål
och turismen en viktig inkomstkälla. På sommaren mer än
fördubblas befolkningen.
Jan
Milld, den 20.4.2007
