Förutsättningar
Ur
"Svenska krönikan", Ohlsmarks/Baehrendtz:
"De
hygieniska och sociala förhållandena i de svenska städerna,
alldeles särskilt i Stockholm, var ännu på 1700-talet
rentav skrämmande. Vi vet, att kontinentens storstäder företedde
en ganska makaber anblick, inte blott i våra utan också
i samtida besökares ögon: Paris på 1780-talet betecknades
av en engelsk resande som ett nät av löpgravar dragna genom
gödselstackar, i Hamburg stod enligt Linnés vittnesbörd
'lorten i dikena som vatten', och på mer än en mils håll
kände man stanken från Berlin.
Men
vår svenska huvudstad var trots sin relativa litenhet i förhållande
till dessa metropoler ännu värre däran. I utländska
storstäder räknade man en årlig dödlighet av
4%, men i Stockholm kom man aldrig under 4 1/2 %, hela trettioårsperioden
1731-60 var man över 5%, och hela årtionden var man uppe
i 6%. Huvudstadens dödlighet var därmed ungefär dubbelt
så stor som i riket i övrigt. Mälarstaden var ett
veritabelt pesthål. Även om stadens nativitet nog låg
över det övriga landets, kunde folkmängden inte hållas
vid makt annat än genom verklig massinflyttning utifrån.
Beskrivningarna
av hygienen i huvudstaden blottar nästan otroliga förhållanden,
ännu under Gustav III:s tid. Stora feberträsk låg
och bubblade på malmarna, där fanns bl.a. en 'med as uppfylld
reservoar' av ansenliga dimensioner. Hela Klara sjö stank av
gödsel, sopor och exkrementer, gödselbunkar låg på
varje torg och på trottoarerna, översvämningar med
stagnerat, illaluktande gödselvatten förekom överallt."
Ur
Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":
"Stockholm
var en av Europas mest ohygieniska och ohälsosamma städer.
Men det fanns inte någon enda svensk stad som hade ett ordnat
system för avlopp. Tömningen av husens avträden sköttes
nattetid, ofta av kvinnor som bar tunnnorna på en stång
mellan sig och tömde innehållet i så kallade flugmöten,
avbalkningar utefter stränderna, om staden låg vid ett
vattendrag, varifrån det några gånger om året
kunde forslas bort med pråmar. Hushållsvatten togs ur
brunnan där slasken trängde ned eller ur vattendagen som
också fick ta hand om avfall. I många stadsområden
fanns träskmarker som förutom att tjäna som soptippar
också var kläckningsplatser för mygg som spred malaria,
'frossan'."
"Dödstalen
översteg i många städer födelsetalen. Spädsbarnsdödligheten
var hög... Stockholms befolkning hölls länge konstant
kring 80.000, inte minst genom oavbruten inströmnig från
den finska landsdelen. Bland städernas fattiga i deras trånga,
kyliga och fuktiga kyffen var lungtuberkulosen en dominerande dödsorsak."
Det
säger sig självt, att sådana miljöer gav goda
förutsättningar för epidemier och sjukdomar att sprida
sig.
Andra
förutsättningar matbrist och undernäring. Missväxtår
inträffade ganska ofta. Ett sådant svältår var
1867. Den utdragna vintern och korta sommaren gjorde att man inte
fick några riktiga skördar det året.
Ur
boken "Ånga och dynamit",
av Herman Lindqvist:
"Skördarna
slog fel på många håll i landet 1865 och 1866. Förråden
var tömda, det fanns inga marginaler, så kom katastrofåret
1867. I Norrbotten låg isarna kvar till juni, sådden kunde
inte ske kring midsommar, men i augusti kom frostnätterna. Nästa
vår drabbades nästan hela landet."
"Många
tusen svenskar avled av umbärandena och många tusen drevs
ut på vägarna som tiggare. Dödligheten för hela
befolkningen blev tjugotvå promille, så hög dödlighet
har sedan dess aldrig registrerats på ett år."
"Det
var inte lätt att sända nödhjälp på den
här tiden, för järnvägen nådde ännu
inte obygderna; de flesta transporter genomfördes med oxkärror
längs gropiga vägar. Inte kunde man heller kyla maten särskilt
effektivt under sommarmånaderna. Den längsta sträckan
mjölken kunde transporteras var en mil, den omtalade 'mjölkmilen',
sen var mjölken sur"
Pest
Vad orsakade digerdöden
och krisen på 1300-talet? Forskarna är oeniga, man skiljer
mellan två typer av förklaringar.
Ur
"Boken om Sveriges historia",
Larsson m.fl:
"Enligt
den ena berodde krisen på att de europeiska jordbrukarna hade
expanderat mer än samhällssystemet och geografin tillät.
Överbefolkning - som ledde till att allt sämre jordar uppodlades
efter att de goda jordarna tagits i bruk - kombinerades med allt större
skattekrav från överheten. Levnadsstandarden sjönk,
liksom motståndskraften mot missväxt och sjukdomar. När
digerdöden anlände till Europa förvärrade den
en kris som redan hade börjat.
Enligt
den andra orsaksförklaringen var digerdöden i sig det i
särklass viktigaste skälet till att krisen bröt ut."
Begreppet
"digerdöden" är en sen term, från början
omnämndes epidemin som "stora pesten" eller "stora
döden". Det rörde sig om en böldpestepidemi, som
spreds via loppor. I en första fas sög lopporna blod av
svartråttor och spred pestbacillen bland dessa. När det
började bli ont om råttor övergick lopporna till människorna,
och epidemin bredde snabbt bredde ut sig.
"Några
dagar efter loppbettet utvecklades stora, smärtsamma bölder,
vanligen i ljumsken eller i armhålan; härav benämningen
böldpest."
Sverige
nåddes av digerdöden åren 1349-50. Den kom via ett
fartyg som ankrat i Bergens hamn.
Dödligheten,
bland dem som insjuknat, låg på 60-80 procent. När
bölderna börjat uppträda inträdde döden ofta
bara efter några timmar.
Värst
drabbades de fattigaste. Effekterna blev påtagliga för
ekonomin och för jordbruket.
"På
vissa håll slutade man att avdela tiondeinkomster till fattigvård
av det enkla skälet att alla fattiga i bygden hade avlidit. De
senast uppodlade jordarna, där man fick sämre skördar
än i de gamla slättbygderna, övergavs. De som överlevde
katastrofen föredrog att utnyttja de bästa jordarna istället
för att hålla (den nu onödiga) nyodlingsverksamheten
vid liv."
Det
skulle dröja ända in på andra halvan av 1400-talet
innan det svenska bondesamhället som helhet hade återhämtat
sig, och åter började nyodla.
Någon
exakt dödssiffra finns inte. Gissningar har förekommit om
att så mycket som en tredjedel av Sveriges dåtida befolkning
kan ha avlidit. Sverige hade före digerdöden en halv miljon
invånare.
Pestens
tid var dock inte förbi med 1300-talet.
"Svenska
krönikan":
"Farsoter
Under
1500-talets sista hälft härjades Norden i sin helhet av
inte mindre än tretton ytterst allvarliga farsoter, ... Stockholm
var flera gånger mycket illa däran, fastän Stockholmens
trånga utrymme varken tillät begravningar eller kreatursdrift
och fastän det friska vattnet på alla sidor omgav staden.
En
ytterst häftig form av pest härjade alla större svenska
städer åren 1550-54..."
"Efter
nio år kom samma farsot, nu parad med tyfus, tillbaka och bredde
ut sig söderifrån över hela Skandinavien. Nu var det
Stockholm som värst hemsöktes. Dagen i ända begrov
man de döda..."
"1572
kom en ny pestvåg över den arma svenska huvudstaden, 1576
avlöst av ännu en och betydligt värre... Denna farsot
beskrivs som en slags böldpest förenad med allmän mattighet
och en ängslan, som ofta ledde till vansinne,.. Under fyra år
rasade denna förskräckliga epidemi, som efterhand avlöstes
av smittkoppor.
Knappa
två år hade man lugn för eländet, när 1580
'den spanska pesten' kom. I Sverige var nu Uppland värst drabbat,
inte minst Uppsala, vars universitet stängdes och delvis upplöstes
genom dödens skördar, men också i Kalmar med omnejd
rasade farsoten fruktansvärt... en ny pestvåg, som 1588
nådde Stockholm och slog så stora luckor i skaran av Johan
III:s murare och byggmästare att slottsbygget i huvudstaden för
en tid måste inställas."
Estland
tillhörde fram till 1721 Sverige. Dess huvudstad Reval (nu Tallin)
drabbades 1709 av en pest, som gjorde att stadens invånarantal
plötsligt sjönk från nära 10.000 till mindre
än 2.000.
Öland
drabbades vid samma tid - 1710-11 - också av pest. En stor andel
av öns befolkning rycktes därigenom bort.
Svält,
samtandra epidemier
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"Förutom
genom kriget decimerades befolkningen också av återkommande
pestepidemier och av de svältkatastrofer som drabbade riket.
Den värsta hungersnöden kom sedan skördarna slagit
fel i Baltikum, Finland och delar av dagens Sverige två år
i rad; 1695 och 1696.
I
Finland, som blev värst drabbat, beräknas befolkningen har
sjunkit från 470.000 invånare år 1695 till 370.000
år 1700."
Åttio
år senare var det dags igen, för en omfattande svält.
Ur
"1000 år. En svensk historia",
Häger-Norman-Villius:
"I
början av 1770-talet drabbades Sverige av två fruktansvärda
missväxtår... På ett enda år dog över
100.000 människor, mer än var tjugonde svensk. Aldrig senare
har Sverige härjats så svårt av en hungerkatastrof."
"...Vart
femte barn som föddes i Sverige dog innan det fyllt ett år.
Bara tre barn av fem blev femton år gamla.
Med
plågsam regelbundenhet svepte epidemierna fram över Sverige.
Mässling, kikhosta, tyfoidfeber, dysenteri. 1736
kom den allra första smittkoppsepidemin. Smittkopporna skulle
i fortsättningen bli det allra värsta gisslet. 1779 dog
över 15.000 människor i smittkoppor... Först med vaccineringen
i början av 1800-talet skulle man börja få bukt med
smittkopporna.
Syfilis
var en folksjukdom som härjade allra värst bland de fattiga
på landsbygden. Det fanns gott om prostituerade i Sverige och
smittan spreds med hemvändande knektar, löskarlar och de
allt större grupperna av säsongsarbetare..."
Koleran
var under 1800-talet en fruktad sjukdom, som man inte
visste något bot mot.
Under
perioden 1834-74 rapporterades totalt 11 koleraepidemier i Sverige.
De skördade cirka 37.000 dödsoffer.
Spanska
sjukan kom till Sverige i tre omgångar: 1918,
1919 och 1920. Under det första året anmäldes 516.000
fall, dvs nio procent av befolkningen, men förmodligen var betydligt
fler personer sjuka under någon period.
Spanska
sjukan skördade 27.000 dödsoffer i Sverige, i hela världen
kan det har röt sig om 20 miljoner.
Ur
"Drömmar och verklighet",
Herman Lindqvist:
"Dagens
forskare tror att sjukdomen orsakades av ett influensavirus, som hade
svin som naturlig värd. Med influensaviruset följde en aggressiv
bakterie som släppte fram streptokocker, och följden blev
att den smittade drabbades av lunginflammation."
"Läkarna
stod hjälplösa. Vid den här tiden fanns ännu inte
sulfapreparat mot lunginflammationen, det kom tio år efter epidemin."
Epidemibekämpning
"Svenska
krönikan":
"Genom
en lag av år 1875 påbjöds att desinfektion skulle
äga rum av bostäder, där fall av smittkoppor, kolera,
rödsot, nervfeber eller difteri förekommit. År 1877
inrättades vid Karolinska institutet en särskild professur
i hygien, och bostads-, skol-, yrkes- och militärhygienen fick
ett uppsving som aldrig förr."
1909 tillkom Statens
Bakteriologiska Laboratorium, numera Smittskyddsinstitutet.
Läget
på 2000-talet
