Innan
telegrafer fanns
I
Sverige och vårt närområde var en föregångare
till telegrafen systemet med signaleldar - vårdkasar.
Genom
dessa eldar kunde inga komplicerade meddelanden sändas, men när
de antändes signalerade detta att fara var å färde
och att krigsmakten skulle göra sig redo.
Vårdkasens
träspiror ställdes i en konisk form runt en spira eller
mittstolpe, och kunde vara tio meter hög. Väggarna var tätade
för att bli snö- och regntät. Virket var kådrikt
för att brinna intensivt. Kasen hade inuti utrymme för bränsle
och en liten "dörröppning", skyddad av en vikbar
skinnfäll. Den fungerade också som ett övernattnings-
och regnsskydd för kasvakten.
Upptill
fanns en öppning och genom att växelvis öppna och stänga
denna med skinnfällen reglerade syretillförseln till elden.
Det gav en blinkande effekt och vårdkasen kunde skiljas från
andra nattliga bränder.
Underlåtenhet
att vårda kasen, att tända den utan anledning eller att
inte tända den när så borde ske, bestraffades. Kasarna
bemannades vanligen först när krigsfara hotade, men de fanns
alltid där, i beredskap.
Den
sista gången som vårdkasesystemet användes i Sverige
var 1854, under Krimkriget. En engelsk flotta hade siktats utanför
Vinga, och detta tolkades av kasvakten som en möjlig attack på
Sverige. Vårdkasen tändes. Det tog då 24 timmar för
vårdkasekedjan att gå från kase till kase, från
Vinga genom Götaland och Svealand, upp till Stockholm.
Ur boken "Skärgårdskriget",
Jonson:
"Vårdkasarna
utgjorde led i ett sedan urgamla tider brukat underrättelseväsen.
De voro byggda som jättelika lappkåtor av mot varandra
uppresta timmer. Ofta höllo de 10 meter i höjd. I kasens
övre del var en kammare inrättad, genom vars gluggar utkiksposter
i kritiska tider oavlåtligt spanade. Hit upp kom man på
en slags stege, som utgjordes av de kvarlämnade grenarna på
en i vårdkasen infälld stock. Hela rummet mellan dessa
vaktrums golv och marken var fyllt med brännbara ämnen,
som man när fara var å färde antände, därmed
sättande hela byggnaden i brand.
Som
vårdkasarna vanligtvis voro uppresta på höga berg
syntes deras olycksbådande signaler vida omkring. Och varskodde
en vårdkase om fara, var den nästa genast redo att sprida
budskapet vidare."
Känt
är också hur de nordamerikanska indianerna kunde förmedla
budskap över avstånd med röksignaler
från bergstoppar. Genom att täcka över en brasa med
en filt och snabbt dra bort den skapades en rökpuffar. Med lite
träning kunde rökpuffarnas storlek, form och timing styras.
Signalernas mönster var i förväg kända för
såväl sändare som mottagare, och utgjorde koder för
enkla meddelanden.
En
annan variant har varit ljudsignaler, genom trummor, näverlurar
eller trumpeter. Till skillnad från rögsignaler
kan de användas även nattetid. Å andra sidan klarar
de inte så stora avstånd. Trumpeter kunde dock, om de
inte blåste för mycket eller var berg i vägen, uppfattas
på ett avstånd närmare an halvmil.
Ytterligare
redskap för optisk kommunikation kan vara:
•
speglar, när solen lyser
•
facklor eller lampor, nattetid.
•
flaggor och semaforer.
Till
detta kommer en helt annan form av kommunikation över avstånd,
som förekom förr i tiden, utan hjälp av mänskliga
budbärare. De var brevduvepost.
Duvposten
använder sig av brevduvans goda orienteringsförmåga,
flygförmåga och benägenhet att flyga hem när
den transporterats bort. Duvan orienterar sig huvudsakligen med hjälp
av jordens magnetfält. På kortare avstånd kan duvan
använda luktsinnet, en erfaren duva kan också orienterar
sig efter landmärken. En brevduva kan tilryggalägga över
100 mil på en dag.
Vid
exempelvis dåligt väder, åska med elektricitet i
luften eller extremt hårda vindar så kan brevduvan komma
ur kurs och hamna fel. Begränsningar ligger också i duvans
behov av svag vind och hög omgivningstemperatur, samt att risken
att duvan kan bli tagen av en rovfågel .
Duvpost har använts
seda långt tillbaka i tiden, i bl.a. Kina och Egypten.
I Europa har duvpost
använts sedan medeltiden, inom handeln, sjöfarten och framför
allt krigsmakten. Vid belägringen av Paris 1870-1871 skickade
de belägrade meddelanden och brevduvor med luftballonger.
Den första
militära brevduveverksamheten i Sverige var i Karlsborg 1887.
Man började då träna duvor på sträckorna
Örebro-Karlsborg och Bråviken-Karlsborg. Denna verksamhet
lades ned i slutet av 1890-talet.
Då hade
ju telegrafen slagit igenom.
Optisk
telegrafi
I
begreppet "telegrafi" innefattas här fyra moment:
1.
Budskap förmedlas över stora avstånd och
snabbt
2.
Det sker utan hjälp av budbärare - människa
eller djur - som fysiskt förflyttar sig
3.
Det sker genom ett kedjesystem, med länkar som tar emot
och sänder vidare
4.
Budskapet kan vara utförligt och detaljerat.
Sverige
var det andra landet i världen, efter Frankrike, när det
gäller utvecklandet av optisk telegrafi.
"Skärgårdskriget":
"En
krigsexpedition av de förenade flottorna kunde inte improvisera
utan krävde långa förarbeten. På seglingen från
Ölands norra udde till Dalarö hade man nödtorftigt
kommunicerat med ropare. Men var och en sjökunnig
förstod att för en krigsexpedition måste man ha en
signalbok. En sådan började utarbetas,.."
Som
föregångare till den optiska telegrafen kan ses flaggspel
till sjöss. 1790 hade fasttällts en sifferkod för flaggor
och olika positioner för hissande av flaggspel på fartyg.
Vid
samma tid utvecklades ett semaforsystem till lands av fransmannen
Claude Chappe. Det byggde på master, placerade på
högt belägna punkter med fri sikt. Masterna hade tre rörliga
armar, semaforliknande vingar. Dessa kunde vinklas på olika
sätt med ett system av linor och trissor. Antalet olika signaler
som kunde sändas var 92.
Chappes system invigdes 1792. Ett kort meddelande kunde då skickas
från Strasbourg till Paris på 36 minuter.
Svensken
Abraham Edelcrantz (född Clewberg i Åbo, men senare
adlad till Edelcrantz) kunde två år senare inviga ett
liknande system i Sverige. Det skedde genom att han sände en
hyllningsdikt till kungen (Gustav IV Adolf), på dennes födelsedag.
Edelcrantz
vidareutvecklade sedan det franska systemet. Hans konstruktionen
bestod av tio fällbara järnluckor, som var och en var antingen
"synliga" eller "ej synlig". Luckorna kunde ställas
på kant så att de inte syntes på avstånd (=
0), eller vändas så att de syntes väl (= 1). Deras
olika lägen bildade kombinationer av siffror. Den ensamma luckan
överst kallades A, de nio luckorna på de tre armarna under
betecknade de tal, som kunde tolkas med hjälp av en kodbok och
översättas till bokstäver.
Systemet
kan ses som föregångare till dagens binära dataspråk
med dess ettor och nollor.
Luckornas
läge kunde avläsas på långt avstånd med
hjälp av kikare. En grund för den optiska telegrafen var
med andra ord att kikaren fanns. Denna hade uppfunnits på 1600-talet.
Edelcrantz
system var bättre och snabbare än Chappes. Det rymde fler
kombinationer, kunde åstadkomma 512 olika signaler. Dessa var
dessutom lättare att avläsa än Chappes.
Vid
god sikt kunde man räkna med en telegraferingshastighet av 12
tecken i minuten. Meddelandet "Nu kommer skärgårdsflottan
och styr mot Öregrundsgrepen" tog 45 minuter att överföra
från Gävle. En postryttare behövde två dagar
för att befordra ett brev på samma sträcka.
Avståndet
mellan telegrafstationerna var cirka en mil. På sträckan
Stockholm-Gävle, som var 31 mil, fanns det 24 optiska telegrafstationer.
Liksom
det franska systemet användes det svenska mest för militärt
ändamål.
Det
var koncentrerat till Stockholms, Göteborgs och Karlskronas skärgårdar.
Sin största utbredning hade systemet under finska kriget 1808-1809.
Då fanns linjer även Stockholm-Göteborg och Stockholm-Karlskrona.
Efter
finska kriget fick detta telegrafnät förfalla, men senare
byggdes det upp igen. I det nya optiska telegrafnät som uppfördes
på 1830-talet infördes en nyhet. Efter att tidigare ha
varit reserverad för officiella och militära meddelanden
öppnades telegrafen 1837 för allmän korrespondens.
Sverige var här först i världen.
Ur "Telegrafboken",
K.V.Tahvanainen:
"Den
1 maj 1837 är en märkesdag i de svenska telekommunikationernas
historia eftersom telegrafnätet då officiellt uppläts
för allmän korrespondens mot en avgift av 32 skilling banco
för varje 'depesch', oberoende av dess längd. Den svenska
optiska 'Telegraf-inrättningen' blev därmed det första
statliga företaget i världen med ett telegrafnät för
enskild korrespondens."
Trafiken
var dock liten, eftersom den optiska telegrafen bara kunde användas
vid gynnsam väderlek. Inte heller kunde den användas kvälls-
eller nattetid. Den sista telegrafstationen på Vinga lades ner
år 1881.
Då
hade den elektriska telegrafen, via ledningar, tagit över.
Elektrisk
telegrafi
I
slutet på 1700-talet hade de italienska fysikerna Luigi
Galvani och Alessandro Volta utvecklat batteriet,
som för första gången gav en stadig och kontrollerbar
ström vid en tämligen låg spänning. Detta gav
förutsättningen för att kunna utnyttja elektriciteten.
År 1820
upptäckte dansken Hans Cristian Örsted elektromagnetismen.
Han hade ställt en kompass nära en strömförande
tråd och märkte att den då gav annat utslag än
nord-sydlig riktning efter jordens magnetfält. Örsted hade
upptäckt att att en elektrisk ledare ger upphov till magnetism.
Ur "Svensk
teknikhistoria", Hult m.fl:
"Med
upptäckten av elektromagnetismen 1820 kom möjligheten till
snabb telegrafering långa sträckor på elektrisk väg.
Det
av amerikanen Samuel Morse 1832 utvecklade systemet med korta och
långa signaler antogs nästan omedelbart som ett internationellt
system för telegrafering."
Engelsmännen
William Cooke och Charles Wheatstone kunde 1837, demonstrera den första
elektriska telegrafen. En magnetnål gav utslag åt höger
eller vänster beroende på vilken laddning spolarna i telegraflådan
hade. En kod grundad på utslagen motsvarade bokstäver.
Samma år blev också amerikanen Samuel Morse färdig
med en elektrisk telegraf. Han utvecklade ett eget språk som
fick namnet Morsealfabetet. Genom detta alfabet fick den
elektriska telegrafen sitt genombrott. Den första fasta telegraflinjen
invigdes 1844, i USA.
Vid den har tiden
började järnvägar att anläggas. Större delen
av järnvägsnätet i England ännu enkelspårigt,
vilket ställde höga krav på kontroll över var
tågen befann sig. Telegrafin blev då ett ovärderligt
instrument, som medgav en tät och ändå säker
trafik.
En förbindelse
mellan England och Frankrike skapades 1851, då en undervattenskabel
lades ut mellan Dover och Calais.
Tekniken utnyttjade
det faktum att ett magnetfält uppstår kring en elektrisk
ledare och lät en elektromagnetiskt styrt skrivstift rita långa
och korta sträck på en remsa. När möjligheten
att åstadkomma ljud vid en strömförändring upptäcktes
kunde man använda en högtalare och lyssna till ljudet. Om
man istället använder en lampa för att visa strömförändringen
avläser man signalerna genom att studera lampans blinkningar.
För att skapa
variationen i strömmen kopplar man en strömbrytare, som
i det här sammanhanget kallas telegrafnyckel, mellan strömkällan
och avläsningsapparaten. Strömkällan och telegrafnyckeln
utgör nu en sändare och avläsningsapparaten en mottagare.
 |
Den
första typen av telegraf som användes i Sverige
var den s.k. visartelegrafen.
Den
fanns i ett skede vid alla järnvägsstationer.
Den
var okomplicerad att använda, men långsam.
|
 |
Snart
slog morsetelegrafen igenom även i Sverige. Denna
krävde mer av användaren, men var snabb. |
.
Ur "Bra
Böckers lexikon":
"De
tidigaste elektriska telegrafförbindelserna nöjde sig med
en ledning och använde jorden som retursändare. Som strömbrytare
för denna krets användes en telegrafnyckel, som i viloläget
bröt strömkretsen. Då den nedtrycktes slöts kretsen,
och strömmen från en strömkälla passerade en
elektromagnet på mottagarsidan, varvid en länkarm rörde
sig. Dess rörelse registrerades på en pappersremsa, som
sakta drogs förbi ett ritstift på länkarmen. Med telegrafnyckeln
kunde man åstadkomma markeringar på pappret som med telegrafalfabet,
vanligen Morses alfabet, uttyddes till skrivtecken.
Till Sverige kom
den elektriska telegrafin i mitten av 1800-talet. På uppdrag
av regeringen lämnade general Carl Akrell, chef för
Optiska Telegraf-Inrättningen, i december 1852 ett förslag
elektriskt telegrafnär för Sverige.
"Telegrafboken":
"Det
föreföll mest angeläget... att med varandra förbinda
landets huvudstad och länsresidensstäder, därnäst
de viktigaste orterna för näring och handel. Särskild
uppmärksamhet borde fästas vid de gränsorter från
vilka förbindelser med utlandet kunde åstadkommas.
Planen
upptog två huvudlinjer från Stockholm, den ena över
Uppsala, Västerås, Örebro, Svartå, Mariestad,
Vänersborg och Göteborg till Helsingborg och den andra över
Nyköping, Norrköping, Linköping och Eksjö till
Karlskrona och därifrån till Ronneby och Karlshamn. Dessutom
ingick i planen flera förgreningar, från Uppsala över
Gävle till Falun,..."
"De
föreslagna telegraflinjerna följde till stor del de järnvägslinjer
som Akrell också hade i uppdrag att föreslå... man
kunde göra vissa besparingar om man kunde anordna gemensamma
stolplinjer... ordna gemensam uppsikt och bevakning av linjerna."
Den
första telegrafförbindelsen öppnades 1853, mellan Stockholm
och Uppsala. Till denna linje skule det komma att åtgå
1.800 stolpar:
"Stolparna
brändes i rotändan för att motverka röta. I slutet
av juni meddelades att stolparna var uppsatta och att man nu väntade
på tråden, som .... var på väg från England.
Det var en galvaniserad järntråd och som isolatorer användes
guttaperkahattar, tillverkade i Sverige. Ledningen var enkeltrådig
och placerades på isolatorerna i toppen på varje stolpe."
Året
därpå fanns en förbindelse även mellan Stockholm
och Göteborg.
Den
linjen byggdes sedan vidare söderut till Malmö och norrut
till Oslo.
Telegrafverket
och Statens Järnvägar (SJ) slöt ett 1859 ett avtal
om att dela på stolparna utmed järnvägarna så
att Telegrafverket kunde använda dessa istället för
att sätta upp egna.
"Svensk
teknikhistoria":
"När
de stora järnvägsbyggena kom i gång efter halvsekelskiftet,
fanns telegrafförbindelser färdiga, till stor nytta för
järnvägstrafiken. Dessa två kommunikationsformer utvecklades
samtidigt och allteftersom järnvägstrafiken tätnade
ökade telegrafens betydelse."
En
undervattenskabel drogs 1855 mellan Helsingborg och Helsingör,
vilket skapade en kontakt med både det danska och det tyska
telegrafinätet.
De
internationella förbindelserna utsträcktes 1860 genom att
linjen Stockholm-Haparanda anslöts till linjen Åbo-Tornio
på finska sidan. Därigenom fick Sverige telegrafförbindelse
också med Finland och Ryssland.
År
1874 var antalet telegrafstationer i Sverige 151 och längden
av telegraftrådarna 18 800 kilometer.
En milstolpe i
utvecklingen internationellt var Atlantkabeln. Försök att
lägga ut en kabel på Atlantens botten hade gjorts tidigare,
men misslyckats.
År1866 lyckades
man. Det skedde från världens då största fartyg,
ångaren Great Eastern. Kabeln hade dragits mellan Irland
och New Founland i Kanada. Därmed fanns en förbindelse mellan
Europa och USA.
I slutet av 1870-talet
täcktes i stort sett hela världen av ett elektriskt telegrafnät.
När
allt fler länder börjat bygga telegrafnät och utväxlingen
av meddelanden mellan dessa ökade, behövde man besluta om
gemensamma regler och taxor. Detta skedde vid en speciell Telegrafkonferens
i Paris år 1865. Representanter från de deltagande 20
länderna undertecknade en internationell telegrafkonvention.
Därmed övergav man tidigare zonsystem och införde ett
enhetligt telegramporto för varje land, vilket innebar stora
taxenedsättningar.
Parallellt med att nätet av telegraflinjer byggdes ut och samordnades
internationellt skedde en utveckling som moderniserade systemet. Ett
nytt, och snabbare, telegrafsystem togs i bruk 1874 - det så
kallade Wheatstone-systemet, med maskindriven apparatur. För
att öka trafikkapaciteten på ledningarna införde Telegrafverket
också duplex, som gjorde det möjligt att sända
telegram på linjerna samtidigt i båda riktningar.
Utvecklingen
skapade också utrymme för nya industrier och nya arbetstillfällen.
Telegrafdirektör A. H. Öller i Stockholm grundade 1857 en
särskild telegrafverkstad. Den blev huvudleverantör av telegrafutrustning
till Telegrafverket. År 1891 startade verket i Stockholm en
egen verkstad, som blev en viktig leverantör av telekommunikationsutrustning.
1877
började telefoner användas i Sverige, men telegrafin fortsatte
att utvecklas.
"Bra
Böckers lexikon":
"Telegrafi
kräver betydligt mindre frekvensomfång än telefoni,
varför större räckvidder kan uppnås. Teckenöverföringen
går å andra sidan vid manuell telegrafi ganska långsamt."
År 1884
infördes Iltelegram, dvs telegram med företrädesrätt
och dubbel avgift .
Telegrammen bar
ut av särskilda telegrambud, en hel kår.
Ur "Från
röksignal till fiberkabel", Bengt Eriksson:
"Telegram
som kom till stationerna bars ut till adressaten. Som regel anställdes
unga pojkar efter de hade konfirmerats. På alla större
stationer fanns det telegrambärare."
|
| En
ny form av telegramservice infördes 1912, då telegram
för uppvaktning och gratulation kunde fås utskrivna
på särskilda lyxblanketter mot en extra avgift. |
Trådlös
telegrafi
Grunden
till trådlös telegrafi lades av flera olika vetenskapsmän,
däribland den tyske fysikern Heinrich Hertz . Denne
genomförde1888 experiment med elektromagnetiska vågor,
som visade hur de kunde både sändas och tas emot.
Det
blev dock italieneraren Guillermo Marconi som lyckades genomföra
den första trådlösa förbindelsen för telegrafi,
och framstår som uppfinnaren av trådlös telegrafi.
1899 telegraferade Marconi trådlöst över Engelska
kanalen mellan England och Frankrike. Två år senare lyckades
han genomföra en sändning över Atlanten.
De
första proven med trådlös telegrafi i Sverige gjordes
vid Flottan 1899. Kustradiostationer uppfördes sedan och det
öppnades för allmän korrespondens med fartyg 1910.
Telegrafverket öppnade sin första kustradiostation 1911
i Göteborg, följd av flera stationer utmed svenska kusten.
Även flera fasta radioförbindelser med utlandet öppnades.
1924
öppnades en stor antennanläggning i Grimeton, nära
Varberg. Med hjälp av denna upprättades en förbindelse
med USA.
"Telegrafboken":
"Långvågsstationen
i Grimeton gjorde pålitlig tjänst ända till 1950 men
redan på 1920-talet började den bli omodern. Under vintern
1920-21 gjorde radioamatörer i USA lyckade försök att
kommunicera med Europa över kortvåg."
Det
skedde också en automatisering av telegraftrafiken, som gjorde
att det gick snabbare. Hålremsor användes för
sändningen, och en likadan remsa mottogs på adresstationen.
Denna sattes sedan in i en printer och texten skrevs ut på papper.
Dessa
Wheatstone-Creed-apparater började installeras i Sverige
1913. De var mycket driftsäkra och hade stor trafikkapacitet,
vilket kom väl till pass när telegraftrafiken ökade
under första världskriget.
Krigsutbrottet
1914 medförde att telegrafförbindelser mellan många
länder bröts och trafiken måste omdirigeras. Eftersom
Sverige var neutralt blev det en sorts telegrafcentral för Europa
och kom att fungera som förmedlare av trafik mellan länder
som inte längre hade direkta förbindelser.
En
direkt transatlantisk radioförbindelse mellan Sverige och USA
tillkom 1924. Kortvågsförbindelser kom snart alltmer att
ersätta långvåg - med kortvåg kunde man skicka
meddelanden över ett längre avstånd.
Bärfrekvenstelegrafi,
där en telefonförbindelse användes för flera telegrafkanaler,
infördes 1923 och medförde en väsentlig utökning
av antalet telegrafförbindelser.
Bildöverföring
Redan
i början av 1900-talet hade professor Arthur Korn i Tyskland
konstruerat ett system för att sända fotografier telegrafiskt.
Detta togs i praktiskt bruk 1907 när bildtelegrafi infördes
mellan Tyskland, Frankrike och Storbritannien. I slutet av samma år
anslöts svenska dagstidningar till detta nät.
År
1929 infördes Siemens-Karolus-Telefunkens bildtelegrafsystem
på Stockholms telegrafstation. Bilder kunde då utväxlas
med de flesta europeiska länder och även vissa utomeuropeiska
länder.
Efter
andra världskriget förlorade bildtelegrafen sin betydelse
när den moderna Telefax-servicen infördes internationellt.
Bildtelegrafservicen vid Stockholms telegrafstation lades ned 1979.
"Telegrafboken":
"Omfattningen
av bildtelegramtrafiken med utlandet blev inte särskilt stor.
Under förkrigstiden och de första åren av andra världskriget
uppgick hela antalet utväxlade bildtelegram inte till mer än
ett eller annat hundratal per år. Sedan trafik per radio under
1943 hade öppnats inte bara med USA utan också med Sovjetunionen
och Storbritannien ökade dock trafiken avsevärt."
Fortsatt
utveckling
Kring
år 1930 inleddes en ny epok. Fjärrskrivmaskiner började
användas, vilket förenklade telegraferingen så att
det inte behövdes specialkunskaper i telegrafering för att
sköta den.
Inmatningen
skedde inte längre genom hålkortsstansningen. Man arbetade
vid en skrivmaskin, med tangentbord.
"Telegrafboken":
"Omkring
1930 sker en påtaglig förändring inom telegraftekniken
i Sverige. Det gamla morsesystemet och Wheatstone-Creeds typtryckssystem
ersätts allt mer av s.k. fjärrskrift. Det
gäller en typ av telegrafapparat som liknar en vanlig skrivmaskin.
Det nya systemet bygger på ett helt nytt telegrafalfabet, det
s.k. femenhetsalfabetet. De olika tecknen bildas här av fem olika
impulser, strömförande och icke-stömförande i
olika kombinationer."
"På
mottagningssidan påverkas en elektromagnet, som stället
in linjaler så att rätt typarm anslås. Synkronisering
mellan sändare och mottagare krävdes och skedde varje gång
ett tecken sändes; tecknet föregicks av en startimpuls och
avslutades med en stoppimpuls."
Ändå
kunde man få hög skrivhastighet, som på en skrivmaskin.
På de första maskintyperna, de s.k. teletype-apparaterna,
måste man särskilt skifta , med särskilda tangenter,
mellan bostäver och siffror.
Här
skedde snart en automatisering med ankomsten av teleprintern.
Systemet Telex, en förkortning av "Teleprinter
Exchange Service" infördes i Sverige 1945. Telex är
maskinsänd telegrafi mellan enskilda abonnenter och handhas med
hjälp av en teleprinter.
År
1952 anslöts också telegrafstationer till telexnätet,
vilket gjorde det möjligt att sända telegram direkt till
andra telegrafstationer utan omtelegrafering på förmedlingsstationer.
Telex
blev ett helt dominerande kommunikationssättet för diplomatisk
telekommunikation mellan ambassader och dess hemländer men användes
även flitigt av större företag.
Teleprintern
var först elektromekanisk men blev i slutet av 1970-talet elektroniska.
Dessa datorer var utrustade med skärm, så man kunde se
vad man just skrivit. Det blev också möjligt att redigera
och rätta fel, innan man skickade iväg ett dokument
Teleprinterutrustningen
är vanligen kopplad till allmänna telenätet, men kan
även anslutas till en radiosändare och mottagare.
Jan
Milld, den 5.1.2008
