Den
allra första tiden
Vem
som egentligen var först med att uppfinna telefonen råder
det delade meningar om. Det var - som ofta är fallet med uppfinningar
- ett antal olika personer i olika delar av världen som under
samma utvecklingsskede kom på ungefär samma saker.
Klart
är att det var skotten Alexander Graham Bell, invandrad
till USA, som var först med att lämna in en patentansökan
på en telefon. Det skedde i februari 1876. Det patent
som sedan godkändes, för en apparat som på elektromagnetisk
väg kunde överföra ljud, gällde i USA.
För
Sverige tog Bell aldrig ut något patent. Detta möjliggjorde
för svensken Lars Magnus Ericsson att tillverka och
sälja telefonapparater här, i konkurrens med Bells. Ericsson
hade haft Bells apparater som förlaga, men sedan tagit fram egna
varianter.
Ur
"Svenska uppfinnare", Karlsson/Erséus:
"Han
inser att Bells telefon inte är patenterad i Sverige. Det gör
den fri att kopiera. Hans egen hjärna kan dessutom lätt
komma på små förbättringar som gör den
mindre klumpig och får rösten att låta klarare.
Dessutom
går Bells telefoner lätt sönder, det märker han
när apparaterna börjar komma in för reparation. När
1878 är till ända ska han både ha sålt sina
första telefoner..".
Det
första telefonsamtalet i Sverige ägde rum i augusti 1877.
Det gick från Grand Hotel i Stockholm till Telegrafstationen
i Gamla Stan, genom förevisning av en representant för Bells
företag.
En
av de första stockholmarna som skaffade telefon var affärsmannen
Henrik Thore Cedergren. Han köpte på hösten
1877 två apparater, den ena till sin bostad, den andra till
sin juvelerarbutik, längre ned på Drottninggatan.
Detta
blev mönstret även för andra som skaffade telefon:
det handlade om parrelationer. Man kunde bara ringa från
en telefon till en annan - den som fanns i andra änden av den
dragna linjen.
Ännu
1879 fann det inget telefonnät, och därmed ingenstans att
ringa. Det fanns andra telefoner i staden, men man kunde inte nå
varandra.
Hur
kundemänniskor i det läget känna sig motiverade att
skaffa telefon, som dessutom kostade en hel del pengar?
Ur
boken "Hallå!", Jan
Garnert:
"Telefonen
sågs från 1877 och fram till omkring 1880 ofta antingen
som en intressant leksak eller som ett redskap för kommunikation
inom ett visst företag, mellan olika företag eller mellan
enskilda personer."
Dåvarande
Televerket, "Kungliga Telegrafstyrelsen" uttalade sig om
telefonen i sin årsberättelse för 1877. Det blev tummmen
ned. Man trodde inte telefonen hade någon egentlig framtid i
Sverige. För viktiga meddelanden ansågs det skrivna ordet
nödvändigt.
Bedömningen
gjordes utifrån den då ännu tillgängliga tekniken.
Denna tillät inte telefonsamtal över stora avstånd.
Även vid korta avstånd kunde ljudkvalitén vara dålig.
Dessutom fanns inga telefonnät utvecklade.
Nät
och leverantörer
Ett
första telefonnät öppnades i Stockholm i september
1880, i regi av "Stockholm Bell telefonaktiebolag".
I den telefonkatalog som gavs under hösten samma år fanns
156 abonnenter upptagna.
De
flesta telefonerna fanns hos företag. De privatpersoner som hade
telefon var bara män - inga kvinnor fanns med i den första
katalogen.
Ur
"Hallå!":
"I
Bellbolagets första telefonkatalog fanns numren till redaktionerna
för såväl Aftonbladet som Ny Illustrerad Tidning,
Norden och Stockholms Dagblad med.Till hösten 1881 hade Dagens
Nyheter, Nya Dagligt Allehanda och Sveriges Kommunikationer skaffat
telefon."
"Till
den förhärskande bilden av telefonen som en apparat för
yrkeslivet och i första hand använd av män, kan också
fogas det faktum att även Telegrafverket tidigt, och på
Kungl. Maj:ts uppdrag, byggde ett litet telefonnät i Stockholm
- 32 telefonapparater som telefoniskt knöt ihop olika statliga
myndigheter och departement samman med varandra."
Telefonen
var under den första tiden förbehållen överklassen.
Abonnemangspriset låg år 1880 på 160-240 kronor.
Det motsvarade närmare en halv årslön för en
arbetare.
Det
var en tid av fri etablering, där många telefonföretag
startade. Bellbolaget öppnade telefonnät i även Malmö,
Göteborg, Sundsvall och Söderhamn. Andra telefonföretag
öppnade i Norrköping, Linköping, Eskilstuna, Örebro,
Västerås och Gävle. Som mest blev antalet
telefonföreningar och privata telefonnät 214.
En faktor som
möjliggjorde denna expansion var tillgången till bra och
relativt billiga telefoner. Där fanns Bells telefoner, men framförallt
LM Ericssons. Gävleföreningen hade effter en noggrann jämförelse
kommit fram till att Ericssons telefoner var de bästa och köpte
in därifrån. Detta ledde sedan till att även andra
föreningar gjorde samma val.
I
Stockholm expanderade Bellbolaget, men dess höga abonnemangspris
lämnade utrymme för en konkurrerande företag. Ett sådant
startades
1883 av Henrik Cedergren, i samarbete med LM Ericsson: Stockholms
Allmänna Telefon AB, SAT. Det nya företagets affärsidé
vara låga taxor och många abonnenter. Abonnemangspriset
sattes till 100 kronor.
Detta lyckas bra.
Redan efter ett års verksamhet hade SAT gått om Bellbolaget.
År 1885 hade Allmänna Bolaget 2.800 abonnenter, medan Bellbolaget
hade 1.800.
I
mitten av 1880-talet var Stockholm världens telefontätaste
stad. Antalet abonnenter var högre än i någon annan
stad i Europa. Per invånare blev den ledande positionen än
mer markant. Antalet telefonapparater i Stockholm 1885 var nära
5.000.
Ur
"Det svenska teleundret", Anders Johnson:
"En
huvudorsak var de låga priserna som konkurrensen framtvingade.
På de flesta andra håll i Europa rådde statliga
eller privata telemonopol, varför priserna var betydligt högre
och spridningen mindre. Eftersom stora, manuellt kopplade nät
var relativt dyra att administrera var det mer lönsamt för
en monopolist att inrikta sig på ett mindre antal högbetalande
kunder.
Cedergrens
vision om en telefon i varje hushåll var därför smått
revolutionerande. Resultatet av hans entreprenörskap gav en nätverkseffekt:
ju fler som skaffade telefon, desto fler kunde man ringa och desto
större glädje hade man av sin telefon."
Televerkets
första rikstelefonkatalog utgavs 1889, på 32 sidor.
Totalt fanns 20.000 telefonapparater i Sverige, varav 20% ingick i
verkets nät.
Ända fram
till sekelskiftet - då USA gick om oss - hade Sverige en högre
telefontäthet än något annat land i världen.
Stockholms tätposition
i världen, i antalet telefoner per invånare var dock fortfarande
markant.
"Det
svenska teleundret" :
"...
i Sverige vid utgången av år 1900 fanns 84.000 telefonapparater,
eller 163 stycken per 10.000 invånare. Genomsnittet i Europa
torde ligga under 20.
I Stockholm fanns 29.000 apparater (960 per 10.000 invånare),
i New York 27.000 (150), London 20.000 (47) och Paris 18.000 (71).
Endast Berlin hade fler apparater, 37.000, men per invånare
räknat var det inte fler än 218 per 10.000 invånare."
När en ny
telefonstation 1887 invigdes för SAT - på Malmskillnadsgatan
30 i Stockholm - var det världens största, med kapacitet
att betjäna 7.000 abonnenter.
I ett första
skede fanns telefoner inom städer, men inte mellan städer.
Detta gjorde en samverkan med telegrafen naturlig. Bud behövdes
då inte för att förmedla telegram.
"Hallå!":
"Från
telegrafstationen kunde man nu telefonera och läsa upp telegrammen
för mottagaren. Detta kallades med Telegrafverkets terminologi
för 'telefonmeddelanden'. Samtidigt kunde telefonledningarna
användas för att till telegrafstationerna ringa in meddelanden
som skulle telegraferas. Kombinationen telegraf-telefon gjorde 'den
tidsödande budskickningen umbärlig',.."
År
1889 började även Telegrafverket att bygga upp ett telefonnät
för allmänheten i Stockholm. Året därpå
slöts ett avtal med SAT om samtrafik mellan de två näten.
Samtidigt
rådde en konkurrens, som pressade priserna. År 1896 kostade
abonnemanget 50 kr hos Telegrafverket, 45 kr hos SAT. Både priset
och storleken utgjorde ju en konkurrensfördel, och SAT fortsatte
att vara störst i Stockholm.
Samtrafiken
upphörde 1903. Fram till 1918 - under 15 års tid - förblev
Allmänna Bolagets abonnenter avskurna från att kunna samtala
med abonnenter i Telgrafverkets nät. Denna situation gjorde att
ett system med bud återuppstod, för att överlämna
meddelanden från abonnenter i det ena nätet till abonnenter
i det andra.
Vid
Cedergrens bortgång år 1909 var antalet SAT-abonnenter
uppe i över 50.000. Bolaget behöll sin ledande ställning
ända tills det år 1918 - enligt riksdagsbeslut - köptes
upp av Telegrafverket.
Vid
den tidpunkten hade man hunnit upprätta förbindelser inte
bara mellan olika städer i Sverige, utan också med utlandet.
Mer om detta nedan.
Telefonapparater
De
första telefonerna - importerade från USA 1877 - liknade
till utseendet närmast en jättestor hörmikrofon. I
denna både talade och lyssnade man - växelvis. De kallades
handtelefoner,
Året
därpå ingick en seperat mikrofon att tala i och en separat
hörlur. Ljudkvaliten var självfallet ett problem.
Ur
"Från röksignal till fiberkabel",
B. Eriksson:
"De
första telefonerna hade... ingen 'lur' lik den vi har idag. Det
var en fast del som man talade i, och en lös del som man lyssnade
i."
LM
Ericssons apparater byggde alltså på Bells eller andras
konstruktioner . LME framställde egna varianter av både
väggtelefoner och bordstelefoner. De utgjorde tekniska framsteg
genom att ljudet i dem blev bättre och genom att de kunde användas
för längre avstånd.
|
Tre
väggtelefoner, konstruerade av LM Ericsson:
Den
vänstra är från 1879.
För anropssignalering blåste man i ett trumpetmunstycke
på mikrofonen. Den liknade en konstruktion av tysken Siemens.
Den
högra är från 1880.
Den har en s.k. spiralmikrofon, vilken kräver
ett batteri som strömkälla. Signalering genom en ringklocka
(likström). Hörtelefonen var av Belltyp, mikrofonen
hade konstruktion av amerikanen Blake som förlaga - men
LME åstadkom en egen och förbättrad variant.
Den
nedan är från 1882.
Ringklockan signalerar genom växelström. En modell
som användes under många år framåt.
|
|
 |
En
telegraftjänstman, C.A. Nyström, författade 1885
en särskild "Handbok i telefoni" med
instruktioner och goda råd. "Den bästa ställningen
vid telefonering" framgår av bilden härintill.
Den
telefonerande tillråddes att hålla munnen ovanför
tratten. Lämpligt avstånd var 3-4 tum. Detta gällde
vid normal röststyrka. Talade man tyst rekommenderades
en minskning av avståndet.
Den
något framåtlutade kroppshållningen möjliggjorde
stöd för vänster armbåge, samtidigt som
man i vänsterhanden höll hörluren. Högra
handen blev på så vis ledig för anteckningar. |
På väggapparaterna
från denna tid fanns en vev.
Denna skulle dras
två varv i samband med uppringning, så att man fick kontakt
med en telefonist, som ju skulle koppla samtalet till den man ville
tala med.
Veven skulle även
använda efter att man blivit kopplad, för att ge signal
till den man anropade.
Till sist, efter
att ha pratat färdigt, måste man "ringa av".
Detta tillgick så att båda parter efter att ha hängt
handmikrofonerna på sina krokar, drog ett varv på veven
för att ge telefonisten signal om att samtalet var avslutat.
1884 lanserade
LME en unik konstruktion för bordstelefoner. Den kom att betecknas
"taxen". Den första versionen, ovan till vänster,
hade ännu en separat hörtelefon och en fast mikrofon. I
modellen ovan till höger, från 1892, finns bådadera
på en lur, att lägga på en klyka.
"Hallå!":
"...i
samarbete med Allmänna Bolaget utvecklades och tillverkades vid
LM Ericsson 1884 de första handmikrofonerna. Handmikrofonen är
den något otympliga benämningen på det lätthanterliga
ting vid idag kallar (telefon-)lur, alltså en hörtelefon
och en mikrofon i samma stycke som enkelt kan hållas i en enda
hand."
En
viktig del av telefonen är ju mikrofonen. Här ersatte LM
Ericsson spiralmikrofonen från 1880
med först en kolstavsmikrofon, sedan en kolkornsmikrofon
och 1903 en vidareutveckling av desa: stjärnmikofonen.
Denna kom sedan att förbli standard i närmare ett havlsekel.
Televerket
började snart att tillverka egna bordstelefoner. Modellen här
nedan, den s.k. "Rikstelefonen",
är från 1894.
Nästa
steg i utvecklingen var införandet av ett system med centralbatteri.
I stället för batterier de enskilda telefonapparaterna fanns
ett batteri på växelstationen. I Sverige började detta
system införas kring 1910.
"Från
röksignal till fiberkabel":
"Redan
under 1890-talet hade man i USA kommit med ett nytt växelbordssystem
för centralbatteri. Nu påkallade man telefonistens uppmärksamhet
genom att man lyfte på luren. Skulle det inte bli svar genast
var det ganska vanligt att man knackade med 'klykan'."
Sedan
kom fingerskivan."Petmojen", som det aningen nedlåtande
kallades. Denna innebar ju en viktig automatisering. Abonnenten kunde
nu slå önskat nummer direkt, utan att behöva gå
genom en växel.
LME:s
första apparat med fingerskiva kom 1915.
Denna
förändring väckte debatt. En av dem som anförde
invändningar var Carl Lindhagen, Stockholms borgsmästare
under många år. 1929 var han vänsterradikal riksdagsledamot:
"Jag
får verkligen säga att det är en ganska snöd
spekulation av statsverket att låta oss allesammans sitta och
peta och komma ihåg i huvudet alla möjliga siffror och
gratis ställa in våra samtal för att staten skall
slippa betala den personliga arbetskraft, som förut ställde
in våra samtal åt oss.
Om
man skulle lägga tillsammans all den tid vi får använda
med det här petandet, och räkna ut hur många förlorade
arbetstimmar och ökad hjärnansträngning det här
betyder för svenska folket, undrar jag om inte vårt befriande
från detta petande skulle fult uppväga vad staten får
utgiva för telefonisterna.
Man
har heller inte undersökt automattelefonens inverkan på
våra hörselorgan. Det är ett välsignat pipande
och tjutande hela tiden, i stället för att man nu får
höra en vänlig kvinnoröst svara 'hallå'. Jag
har fått någon värk i mitt vänstra öra
sedan vi fått den nya apparaten i rådhuset, och det skulle
man egentligen skriva räkning på till telegrafstyrelsen.
"
Lindhagen
ansåg att automatiseringen skulle inställas, "åtminstone
till dess de telefonister som därigenom blev brödlösa,
först tillförsäkrades tillräcklig utkomst på
annat sätt".
På
1930-talet blev ett nytt plastmaterial tillgängligt, för
tillverkning av bl.a. telefoner: bakelit.
Apparaten nedan till höger - "Dialog" - kom på
60-talet.
En
svensk fullträff beträffande design var "Ericofon",
populärt kallad "kobran".
Denna började marknadsföras i mitten av 50-talet.
Det
radikala med kobran var att samtliga komponenter - hörtelefon,
mikrofon och fingerskiva - var hopbyggda till en enhet. Fingerskivan
satt i apparatens botten.
Kobran
blev en internationell framgång, med många lovord för
apparatens design.
På
50-talet kom också den första högtalartelefonen för
vanliga abonnenter, hopbyggd till en enhet. Modellen "Ericovox"
började säljas 1959. Nedan t.v.
Senare
har modeller tillkommit, som kombinerar de två alternativen
- att tala genom fast mikrofon med högtalare eller att tala genom
vanlig telefonlur. Nedan t.h.
På
1980-talet infördes det datoriserade AXE-systemet. I samband
med detta kom telefonapparater med knappsats
istället för fingerskiva.
Ovan
modellen "Diavox" från 1982.
Därefter
har vi ju fått sladdlösa och dockningsbara apparater
- där man kan röra sig fritt i lägenheten under samtalet.
En uppfinning
som tillkom i en "råversion" redan för över
hundra år sedan var telefonsvararen. Till praktisk
användning kom den på 30-talet. Efter uppfinningen av kasettbandspelaren
på 60-talet kom telefonsvararen till mer allmän användning,
med möjlighet att både lämna och ta emot meddelanden.
På 1990-talet
kom även nummerpresentatören. De fanns även
telefonapparater som kombinerade allt-i-ett: högtalare, telefonsvarare
och nummerpresentatör.
Växlar
och system
Om
abonnenterna i början var nästan uteslutande män, så
var det bara kvinnor som arbetade i telefonväxlarna.
Artighet
och disciplin skulle prägla telefonistens arbete. En telefonist
måste också kunna tala felfritt.
"Hallå!":
"Telefonist
hade varit ett kvinnoyrke från Bellbolagets första dag
1880, men de som till en början rekryterades skule därtill
ha en bildad bakgrund. Tanken var att de skulle kunna bemöta
abonnenterna med den takt och den ton som abonnentens sociala ställning
kunde fordra."
Telefonist
var ett eftersökt yrke.
Antalet
telefonister hos Allmänna bolaget var i slutet av år 1886
drygt 100, som under året tillsammans förmedlat i genomsnitt
drygt 18.000 samtal om dagen.
Tiden
för sammankopplingen av ett samtal låg i Stockholm kring
10-15 sekunder. Det var väsentligt snabbare än i andra huvudstäder,
där det kunde ta flera minuter.
När
den nya centralstationen öppande år 1887 sjönk antalet
telefonister inom Allmänna bolaget, men sedan ökade det
åter.
 Telefonväxel
i Malmö 1896
|
Den
första telefonväxeln i Sverige var den som Bellbolaget öppnade
på Västerlånggatan 16 i Stockholm.
Det
gick till en början inte att ringa när som helst. Växeln
var öppen från nio på morgonen till tio på
kvällen. I maj 1883 infördes dock nattjänstgöring,
så att det blev möjligt att telefonera hela dygnet.
När
Allmänna Bolaget började sin verksamhet 1883 tillkom snart
ytterligare tre växlar. Den första på Malmskillnadsgatan
27, den andra vid Slussen, den tredje (mars 1884) på Svartmangatan
6 i Gamla stan.
Utvecklingen
gick här steg för steg mot växlar för snabbare
betjäning och större kapacitet. Också beträffande
växlar gjorde Lars Magnus Ericsson viktiga insatser. Han framställde
det s.k. multipelbordet, med en automatisk växel som
klarade upp till tio linjer utan bemanning. Därigenom kunde en
telefonist koppla fler samtal än tidigare, och varje växel
kunde ta hand om fler abonnenter.
En
milstolpe i utvecklingen var invigningen den 12 juli 1887 av den stora
centralväxeln för Allmänna Bolaget på Malmskillnadsgatan
30.
"140
år i ledningen", K.V.
Tahvanainen:
"I
slutet av 1890-talet utvecklades ett nytt växelbordssystem, där
de strömförsörjande batterierna i telefonapparaterna
ersattes av ett ackumulatorbatteri, som placerades centralt på
telefonstationen.
Telefonerna
blev betydligt enklare och mindre eftersom man inte heller behövde
någon signalindukator i telefonen - anrop till telefonstationen
gjordes helt enkelt genom att lyfta luren, varvid en lampa tändes
i växelbordet."
1915
inleddes en ny epok vad gäller manuella växlar då
den första s.k. klaffjackstationen öppnades i Växjö.
Telefonisten behövde då inte återställa anropsklaffarna,
utan att detta skedde automatiskt. Klaffjackväxlarna fick efterhand
stor användning inom Televerket.
Ett
nytt växelsystem som började införas på 20-talet
kallades för "500-väljaren". Televerket
utvecklade sedan detta i egen regi - ett s.k. "koordinatväljarsystem".
"Hundra
år i Sverige", Hans Dahlberg:
"Ännu
strax efter andra världskriget expedierades alla samtal manuellt
av telefonister. Men 1921 beslöt Kungl. Telegrafstyrelsen att
på prov införa några automatiska stationer och apparater
med roterande fingerskiva med vars hjälp abonnenten själv
kunde koppla sig. Några år senare var automatisk trafik
införd för vissa abonnenter i huvudstaden.
Stockholm
var då världens telefontätaste stad med 25 telefoner
per 100 invånare. London hade nio. ... 1930 hade landet en halv
miljon abonnenter.
Automatiseringen
av Stockholms telefonnät var genomförd 1938. Alla abonnenter
hade då fått en med fingerskiva försedd apparat som
var Telegrafverkets egendom. Några jack existerade inte och
de flesta apparater var väggfasta. Man stod och telefonerade.
De
flesta större städer automatiserades före 1930-talets
utgång, men förbindelserna mellan telefonstationernas områden
måste fortfarande kopplas av telefonister. En rikstäckande
automatisering var inte genomförd förrän på 1950-talet."
Under
slutet av 1940-talet inleddes en automatisering av även långväga
telefontrafik inom Sverige. Detta möjliggjordes genom tillkomsten
av koaxialkabeln. Telefontrafiken Stockholm-Göteborg blev helautomatiserad
1954. År 1972 var automatisering genomförd för hela
landet.
På
1960-talet inleddes också en automatisering av samtal till utlandet,
först från Stockholm, sedan från även andra
områden. År 1972 kopplades 85% av utlandstrafiken helautomatiskt.
I
slutet av 60-talet började datorstyrda växlar provas ut
och införas på sina håll. Detta ledde på 1970-talet
fram till AXE-systemet.
"140
år i ledningen":
"...1970
träffades ett avtal mellan Televerket och Telefon AB LM Ericsson
om bildandet av ett utvecklingsbolag. Det nya bolaget - Ellemtel
Utvecklings AB - skulle ... avse
utveckling och konstruktion av bl.a. elektroniska televäxlar,
utrustningar för datanät, digitala transmissionssystem och
avancerade telefonapparater."
"Till
de mest kända resultaten av Ellemtels verksamhet hör det
elektroniska digitala telefonstationssystemet AXE,
som på 1980-talet började ersätta de konventionella
automatstationerna i landet."
"I
november 1987 hade Sverige ett i princip rikstäckande digitalt
telenät. Uppbyggnaden av detta nät betecknades som det största
projektet någonsin i Televerkets historia. ... I nätet
ingick olika typer av förbindelser: koaxialkablar, radiolänkar
och optokablar."
AXE
- världens första datorstyrda digitala telefonväxel
- fick betydelse inte bara för telefonnätet i Sverige, det
blev också en mycket stor exportframgång.
De
första reguljära AXE-stationerna i Sverige invigdes 1980
- en i Stockholm och en i Göteborg.
"140
år i ledningen":
"Genom
övergången till elektronik vanns fördelar av många
slag. Behovet av underhåll minskade, utrustningen krävde
mindre utrymme, fjärrmanövrering av driftfunktionen möjliggjordes,
osv För trafikanterna gav tekniken ökad snabbhet och tillgång
till flera nya tjänster."
"Det
svenska teleundret" :
"Samarbetet
mellan Televerket och Ericsson är ett av flera exempel
på ett väl fungerande samarbete mellan stat och näringsliv
under den svenska modellens guldålder. Andra exempel är
samarbetet mellan Asea och Vattenfall (kraftgenerering och kraftdistribution),
Asea och SJ (ellok) samt AGA och Lotsverket (fyrar). Staten
agerade som kompetent och krävande beställare och
gav svenska företag möjlighet att på hemmamarknaden
utveckla produkter som sedan blev framgångsrika på
exportmarknaden." |
Ledningar
och nät
De
ledningar som behövdes för telefonförbindelserna innebar
stora praktiska problem och kom att påverka stadsbilden i Stockholm,
mycket påtagligt.
Så
blev fallet i synnerhet som det fanns två telefonbolag. Ledningar
behövde dras inte bara härs och tvärs, utan även
parallelt. På hustaken monterades s.k. galgar,
för att hålla trådarna isär.
Särskilt
områdena kring Gamla stan, Helgeandsholmen och Slussen blev
nålsögon.
I
Gamla stan blev det ändå snart så gyttrigt, att Allmänna
bolaget på sitt hus Svartmangatan 6 byggde en slags torn-galge,
så hög att SAT:s ledningar skulle gå ovanför
Bellbolagets. Galgen var 18 meter hög och avsedd för 1.100
trådar.
|
|
Svartmangatan
6 i Gamla stan |
Teletornet
i Brunkeberg vintertid |
Särskilt
synligt, även på långt avstånd, var det nya
telefontorn som tillkom 1887 ovanpå fastigheten Malmskillnadsgatan
30, på krönet av Brunkebergsåsen.
"Hallå!":
"Den
gigantiska ställningen ovanpå den nya stationsbyggnaden
var ett nödvändigt byggnadsverk i sig själv och kallades
fram till rivningen 1953 allmänt för telefontorn. Byggnaden
väckte från första början debatt..."
En
skribent konstaterade att "liksom
alltid ett samhälles egenartade liv på ett eller annat
sätt kommer till arkitektoniskt uttryck, hade även detta
kommunikationssystem fått sitt monument i det år 1887
färdigbyggda telefontornet, stadens då högsta profana
byggnadsverk, som övertagit det gamla vårdtornets roll
att från Brunkebergshöjdens krön behärska stadssilhuetten."
"Då
telefontornet till sist revs, efter en brand 1952 i byggnaden under
tornet, hade det sedan länge förlorat sin teletekniska funktion."
|
|
Riddarhustorget
i Gamla stan |
Norrbro
mot norr, i början av 1890-talet |
Även
på landbygden gjorde telefonen sin existens påmind, genom
de många tusentals telefonstolparna utmed vägarna.
Det
dröjde inte länge, förrän det var uppenbart att
telefonledningarna istället måste dras under marken. Telegrafverket
började år 1891 att lägga sin telefonledningar i kabeltrummor,
efter ett avtal med Stockholms stad.
Förutom
den estetiska vinsten gav detta ökad driftsäkerhet, genom
mindre skaderisker.
"140
år i ledningen":
"Då
Televerket skulle anlägga telefonnät i Stockholm var utrymmet
i luften så pass upptaget av de enskilda nätens ledningar
att det blev svårt att dra fram ytterligare abonnentledningar,
i synnerhet som de skulle vara dubbeltrådiga. Dubbelledningar
hade den fördelen att de kunde läggas i telefonkablar utan
att orsaka induktion i andra ledningar, i samma kabel.... de första
jordkablarna började läggas ned sommaren 1891. Man använde
då kabelblock av betong.."
 |
Många
kablar blev det så småningom, att hålla
reda på.
|
Genom
Televerket knöts olika städers och landsdelars telefonnät
samman. År 1889 hade en telefonförbindelse öppnats
mellan Stockholm och Göteborg. Strax därefter fanns en linje
även till Malmö.
Med
dessa långlinjer följde också en teknisk uppgradering,
som gav bättre kvalitet.
"Hallå!":
"Denna
första långlinje blev början till Rikstelefonen,
'ett begrepp som kom att stå för de dubbeltrådiga
lokalnät som stod i förbindelse med dem'.
Fram tills dess hade de flesta telefonnäten varit byggda med
enkeltrådsteknik, som innebar en begränsad räckvidd
i ledningarna.
Dubbeltrådstekniken
möjliggjorde långdistanstelefoni på upp till 1.000
km. Dessutom innebar tekniken att samtal inte av misstag kunde höras
av andra som samtalade på 'närgränsande ledningar'."
|
|
Rikstelefonnätet
år 1890 |
Nätet
femton år senare: 1905 |
Förbindelse
med unionspartern Norge upprättades år 1893, genom en linje
Stockholm - Oslo.
Med utlandet tillkom
den första förbindelsen samma år, en linje Malmö
- Köpenhamn.
Först tio
år senare, 1903, skapades en telefonförbindelse mellan
Sverige och Tyskland, som gick via Danmark. Dess kapacitat var dock
otillräcklig.
År 1919
drogs därför en undervattenskabel mellan Trelleborg och
Rügen. Genom denna direktlinje blev det möjligt att samtala
mellan Stockholm och Berlin.
Först tio
år senare upprättades direktförbindelser till även
London och Paris.
En kabel till
Gotland lades ut några år senare, 1920.
På 1920-talet
var förbindelsen mellan Stockholm och Göteborg mogen för
en uppgradering - i form av en "rikskabel"
under marken.
"Från
röksignal till fiberkabel":
"...
1919 begärde Telegrafstyrelsen hos Kungl. Maj:t ett anslag på
10 miljoner kronor. Dessa pengar skulle 1921 användas för
att anlägga rikskabel mellan Stockholm och Göteborg. Ärendet
var brådskande. SJ hade fattat beslut om att elektrifiera stambanen
mellan de båda städerna. Telegrafverkets stolpar, som följde
järnvägen, var i vägen för de kontaktledningsstolpar
som skulle sättas upp. Dessutom skulle telefontrafiken störas
kraftigt av närheten till det starkströmsnät SJ skulle
bygga... Genom att lägga kabeln i marken kunde man täcka
behovet av nätkapacitet för avsevärd tid framåt."
Arbetet
med denna kabel påbörjades 1921 och var avslutat 1923.
Under 1930-talet
tillkom förbindelser med allt fler länder i Europa. Med
utomeuropeiska länder upprättades radiotelefonförbindelser.
"140
år i ledningen":
"Den
15 september 1956 blev ett historiskt datum i de internationella telekommunikationernas
historia. Då togs den första transatlantiska telefonkabeln
i bruk. Två parallella koaxialkablar hade lagts ut, vardera
avsedd för en talriktning...
Av
de trettiosex telefonförbindelserna fick de skandinaviska länderna
samsas om en förbindelse till New York. Sveriges radiotelefonförbindelse
med USA bibehölls som en reserv för trådförbindelserna."
Som
följd av atlantkabeln fördubblades snart telefontrafiken
från Sverige till USA - samtidigt som även trafiken per
radio ökade.
En
undervattenskabel från Sverige till Storbritannien kom fyra
år senare: 1960.
Som
här just framkommit skedde en utvecklingen även beträffande
de kablar som användes för telefonförbindelser. De
första kablarna var mångtrådiga:
"Från
röksignal till fiberkabel":
"I
telefonnätets barndom byggde man linjenätet av 3 mm koppartråd
eller 3,3 mm bronstråd. Dessa dimensioner gjorde det möjligt
att utväxla samtal upp till 90 kilometer utan allt för stora
störningar."
De
telefonkablar som lades ned i marken bestod av koppartrådar,
isolerade med papper och virade två och två i spiral och
omgivna av en blymantel.
På
1940-talet kom en ny typ av kablar, koaxialkabel,
med större kapacitet: Den första linjen med koaxialkabel
drogs mellan Stockholm och Norrköping. Det skedde 1947.
"140
år i ledningen":
"En
koaxialkabel består av en eller flera koaxialtuber, dvs ett
böjligt kopparrör (yttre ledare) och en koppartråd
(inre ledare) i rörets centrum, fixerad med en isolering. Koaxialkablarna
kunde användas för ett stort antal s.k. bärfrekvensförbindelser
och Televerket beslöt att anordna ett stamkabelnät av sådana
kablar."
På
1980-talet togs ett nytt steg i teknikutvecklingen. Då kom "optokabeln",
av glasfiber.
"140
år i ledningen":
"En
revolutionerande upptäckt inom transmissionstekniken var att
metalliska ledare i telekablar kunde ersättas med tunna glasfibrer
som på optisk väg överförde stora informationsmängder.
Optokabeln
blev därför ett viktigt inslag i uppbyggnaden av bredbandsnät."
|
Tre
generationer av telekablar:
mångtrådig
kabel, koaxialkabel och fiberoptisk kabel.
|
"140
år i ledningen":
"I
december 1971 invigdes den första kommersiella stationen i Norden
för kommunikation över telesatellit. Stationen, som uppfördes
i Tanum, ingick i det världsomspänande Intelsat-systemet
och var en gemensam satsning av teleförvaltningarna i Danmark,
Finland, Norge och Sverige.
Stationen
användes för telefontrafik med USA och Kanada och var dessutom
utrustad för överföring av TV-program."
Övrigt
Även
om många hushåll skaffade telefon så var kring sekelskiftet
fortfarande utan egen telefon. Dessutom fanns ju en begränsning
i att man nådde främst dem som var abonnenter hos samma
bolag. Det kunde ju också vara så att den som hade telefon
hemma behövde meddela sig med hemmet.
Detta
gjorde att det fanns ett behov av allmänna telefoner vid offentliga
platser.
"140
år i ledningen":
"För
att göra det möjligt för personer som inte var telefonabonnenter
att telefonera hade på en del håll inrättats s.k.
'allmänna samtalsstationer' där man kunde ringa sina samtal
mot särskild avgift."
I
slutet av år 1902 fanns detsammanlagt över 1.700 samtalsstationer
i Sverige. Alla dessa stationer kunde inte bemannas hela tiden.
Behover fanns därför av en automatisering.
"Vid
sekelskiftet infördes myntapparater som medgav att telefonisten
på telefonstationen kunde kontrollera att avgiften erlades.
Sådana automater sattes bland annat upp på ett stort antal
järnvägsstationer."
I Lars Magnus
Ericssons första myntapparater, som hade kommit i mitten på
1890-talet, signalerades inbetalningen akustiskt till telefonisten
genom att myntet slog mot en klockklang av metall när det föll
ned i apparaten. Nu infördes en elektrisk signalering. Den fungerade
så att det mynt som stoppade i inkastet påverkade en fjädrande
vibrationskontakt som åstadkommer en följd av strömavbrott
i mikrofonkretsen vilket hörs som ett rasslande ljud. Myntautomaten
utfördes som en separat tillsats till en vanlig telefonapparat
eller byggdes in.
"För
att telefonautomater också skulle kunna användas i det
fria sattes telefonkiosker upp för apparaterna. De första
kioskerna - av s.k. 'pagodmodell' - infördes år 1901 i
Stockholm på ett tjugotal platser."
Avgiften
för att telefonera i automat varierade till en början från
plats till plats. 1904 fastställdes en enhetlig avgift, på
10 öre per samtal.
För de automatiserade
telefonnäten ställdes krav på myntapparater som inte
krävde förmedling av telefonist, utan där inkassering
av myntet sker automatiskt när den uppringda abonnenten svarar.
Därför
konstruerade LME under 1930-talet nya myntapparater. Myntet skall
först deponeras i apparaten, varefter det automatiskt inkasseras
då den uppringda abonnenten svarar. Genom att myntet vid deposition
stannar i myntrännans öppning och lätt kan tas tillbaka
om samtalet inte kommer till stånd, fordras ingen återbetalningsmekanism.
Mot slutet av
seklet tillkom möjighet att betala med kort.
Idag är mobiltelefonen
så vanlig, att offentliga telefonkiosker börjat förlora
sin betydelse. Många kiosker har således tagits bort -
även bortsett från vandalisering och förstörelse..
|
|
|
Modell
1901 |
Modell
1930 |
Modell
1978 |
Telegrafverket
döptes 1953 om till Televerket
Ur
boken "Hallå!":
"Med
1800-talets moderna tidningspress hade grunden lagts för
en nationell samhörighet, baserad på tidningarnas
spridning av samma nyheter och artiklar till många människor
samtidigt på många platser. Rikstelefon verkade
i en liknande, sammanbindande riktning. Så småningom
skulle Radiotjänst från 1920-talet och televisionen
från 1950-talet ytterligare förstärka en svensk
identitet."
|
Jan
Milld, den 5.1.2008
