Tidig
postbefordran
Redan
kravet på läs- och skrivkunnighet gjorde brevskrivandet
förr till ett privilelgium för överklassen.
En
postbefordran existerade redan på Gustav Vasas tid, men den
var inte till för allmänheten. Det handlade på den
tiden om i huvudsak två varianter: Kronobrevbäringen,
till de kungliga slotten, och Regeringsposten, till förvaltningsenheter
och beskickningar.
Postbuden
skulle ha fri mat och övernattning hos präster, borgare
och bönder samt fri tillgång till böndernas hästar.
Det förekom då att personer falskeligen utgav sig för
att vara postbud för att få fri mat och dryck. För
att komma tillrätta med detta missbruk utrustades postbuden med
särskilda tjänstebrickor att visa upp. Det lär ändå
ha förekommit ett fortsatt missbruk, genom att sådana brickor
förfalskats.
Myndigheternas
postbefordran var dock inte reguljär, postbud skickades då
det fanns försändelser som behövde komma fram.
Stormaktstid
och Postverket
Sveriges
ställning som stormakt i början av 1600-talet gjorde den
statliga postgången viktigare än tidigare. Snabb förmedling
av information kunde vara avgörande för krigsinsatser och
behövdes för att kunna hålla samman väldet.
Ur
boken "Posten i samhället" av Erik Lindgren:
"Bakgrunden
till att inrätta ett postverk var inte enbart behovet av att
få till stånd en god befordringskedja för meddelanden.
Starkt bidrog nödvändigheten att få bukt med våldgästningen.
Den efter hand växande förvaltningsapparaten krävde
allt fler kurirer. Andra resande uppgav ofta falskt att de var stadda
i konungens ärenden och pockade på fri skjuts och fritt
härbärge av bönderna, detta trots att Magnus Ladulås
förbud mot våldgästning ännu gällde."
På
initiativ av Axel Oxenstierna upprättades 1620 en reguljär
postlinje från Stockholm till Hamburg, över Markaryd och
Helsingör. Målsättningen var att post skulle gå
en gång i veckan.
Denna
linje blev sedan en livlina mellan de svenska trupperna i Tyskland
och Stockholm under 30-åriga kriget.
Efter
att Halland 1645 tillfallit Sverge gick utlandsposten över Halland.
Ur "Sverige
i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"...
den utbyggnad av vägnät och postgång som ägde
rum under 1600-talet. Infrastrukturen utbyggnad var en del av den
militära upprustningen och omvandlingen av den svenska krigsmakten."
Den
italienska kurirsläkten Tassis - som i Tyskland kallade sig Taxis
- svarade sedan slutet av 1400-talet för brevbefordran inom det
Habsburgska väldet. Taxis hade byggt ut ett nätverk av postkontor
och organiserat brevbefordran enligt ett stafettsystem utmed vissa
linjer, kurirer avlöste varandra vid fasta punkter utmed linjen.
Den längsta linjen gick från Venedig till Bryssel. Med
sina postiljoner befordrade Taxis regelbundet privatpersoners brev
mot vissa bestämda avgifter. Detta var det första allmänna
postväsendet i världen.
Med
detta system som förebild inrättade Gustav II Adolf postkontor
i först Leipzig, sedan även Frankfurt am Main och 1632 tillkom
ett kontor i Augsburg.
Chefen
för postkontoret i Leipzig, Andreas Wechsel, fick 1636
i uppdrag att bygga upp ett svenskt postväsende. Han blev chef
för Stockholms postkontor och ledde det då inträttade
postverket. Efter hans död året därpå
fördes arbetet
vidare av hans fru, Gese Wechsel.
Efter
taxisk förebild byggdes ett antal postlinjer, med ett stafettsystem,
upp. Från början byggde detta på bönder och
bonddrängar. I utbyte mot att slippa tvång om gästning
och skjutsning - liksom utskrivning till krigstjänstgöring!
- var det lätt att få bönder att här göra
åtaganden. Gästningstvånget flyttades visserligen
1649 från bönderna till särskilda gästgivare,
men kvar fanns de andra två argumenten. Särskilt tungt
vägde ju risken för utskrivning till krigstjänstgöring,
där erfarenhetsmässigt få återvände levande.
Utmed
de viktigaste resvägarna skulle, med två eller tre mils
mellanrum, finnas s.k. posthemman. Ett krav på postbönderna
var att de kunde läsa och skriva, åtminstone hjälpligt.
Bondens
postdrängar skall springa med posten och stränga straff
utdömdes om de sinkade sig på vägen. Det kunde bli
en vecka på vatten och bröd. Mer än två eller
tre timmar för en mil fick det inte ta.
I de fall då två postdrängar möttes skulle de
utbyta postförsändelser, vända och gå tillbaka
hem igen istället för att fortsätta till nästa
gård. Av det skälet måste drängarna hålla
sig till överenskomna stigar eller vägar. Annars fanns ju
risk att de skulle gå om varandra i skogen.
Postdrängarna
hade posthorn att blåsa i för att lättare kunna lokalisera
varandra vid överlämnande av posten. De hade också
spjut att försvara sig med.
Ur
boken "Posten i samhället"
av Erik Lindgren:
"I
varje stad skulle en edsvuren person utses till postmästare.
Han skulle öppna och åter tillsluta brevsäcken sedan
han tagit ut de brev som skulle till adressater inom hans område
och lagt in sådana som lämnats till honom för att
skickas vidare."
Sven Rydberg
i antologin "Svensk teknikhistoria":
"Till
en början upprättades fem postlinjer. Breven borde gå
en gång i veckan. Utom den gamla linjen mot kontinenten över
Markaryd var övriga destinationsorter Göteborg, Kopparberget
vid Falun, Norrland och slutligen Finland och de baltiska provinserna.
I början av 1640-talet fanns omkring 50 postkontor. Under de
följande 30 åren fördubblades detta antal.
Mot
seklets slut gick regelbunden post till nästan alla stormaktsväldets
städer minst en gång i veckan, inte sällan två
gånger.
Med
tanke på rikets geografiska struktur var sjöposten av
stor betydelse. Regelbunden sjöpost upprätthölls
utom med Gotland och Öland på traden Väddö-Åland-Åbo
och mellan Porkala Udd och Reval (Tallin). För denna tidsvis
riskabla trafik utnyttjades till en början postbönder
med deras båtar; under den karolinska tiden ersattes de under
hand med särskilda postjakter.
Av
särskilt intresse var den 1683 nyinrättade
linjen mellan Ystad
och Stralsund, som innebar att man slapp den vanskliga omvägen
över Danmark.
Tiden
för postbefordran varierade högst väsentligt beroende
på väder och vägförhållanden. Förbindelsen
mellan Stockholm och Ystad, den ny porten mot söder... brukade
ta fem dagar."
 |
Ur
"Forskning & Framsteg", nr 4/08 |
|
| Enligt F&F-artikeln
rörde det sig om medelhastigheter på 3-7 km/h för
postgången i början av 1700-talet. . |
Ur
"Forskning & Framsteg" nr
4 2008:
"Posten
skickades ut en gång i veckan, och inom en vecka kunde man
nå stora delar det svenska rike som låg runt Östersjön.
Så kallade postbönder hade ansvar för att breven
sändes vidare längs olika stafettlinjer som upprättats.
Det var deras ansvar att se till att vägarna var fria, att
det fanns broar över vattendrag och i övrigt hålla
ordning så att breven kom fram.
Från
1640-talet såg man helst att postbönderna använde
hästar för att skyndsamt leverera posten. Som kompensation
slapp de dagsverken och utskrivning till 1600-talets många
krig."
Från
början utfördes alltså postbefordran till lands av
bonddrängar som tog sig fram halvspringande, men enligt en förordning
1646 skulle vissa sträckor ske till häst, av postiljoner.
Detta gällde i varje fall särskilt viktiga linjer, som den
Stockholm - Halmstad eller på linjer där det fungerat dåligt.
Systemet
med postiljoner innebar att en och samma person fick ta posten en
längre sträcka. Bönder fick alltjämt tillhandahålla
hästar, som växlades utmed sträckan. När postiljonen
närmade sig nästa postbondes gård skulle han blåsa
i sitt horn så postiljonen på gården hade tid att
sadla hästen och gå ut vid vägen där han gjorde
sig beredd att ta emot postväskorna och snabbt fortsätta
ritten mot nästa postgård där samma procedur upprepades.
Posthornet
användes också vid möten, särskilt när man
kom med vagn. Vägarna
var ju smala! Posten hade företräde vid möte.
"Forskning
& Framsteg":
"Postbonden
skulle hålla med två drängar som kunde gå
eller springa de två till tre mil som varje poststräcka
var. Minst fem kilometer i timmen borde de avverka, annars riskerade
de att bli avsatta och satta i fängelse upp till åtta
dagar.
Samtal
längs vägen kunde desutom straffas med fängelse i
upp till fyra veckor, och postbönderna och deras drängar
uppmanades i 1636 års förordning att föra posten
vidare dag som natt utan dröjesmål.
Förutom
ett horn att blåsa i vid sin ankomst, utrustades postdrängarna
med spjut och vapen så att de kunde skydda sig mot vilda djur
eller mot andra som kunde försöka stjäla posten.
Trots
att detta ger bilden av ett farligt uppdrag var det inte sällan
barn som kunde avvaras för gårdarnas arbete som skickades
iväg med posten. Barn var dessutom så lätta att
när hästar användes så skonades hästarnas
ryggar."
1682
slogs det fast att rimlig hastighet för postiljonerna var att
en mil tog en och en halv timme att rida. På den viktiga sträckan
Stockholm - Hamburg fick det inte ta mer än en timme per mil.
Olika
sträckor tog olika tid, vid slutet av 1600-talet enligt följande:
Stockholm
- Ystad: 5 dagar
Stockholm
- Göteborg: 7 dagar
Stockholm
- Falun: 3-4 dagar
Stockholm
- Umeå: 10 dagar
Stockholm
- Viborg: 14 dagar.
Från
Postmuseum i Stockholm - ett av världens främsta
postmuséer.
|
|
I
en postiljons utrustning ingick:
-
en postbricka på bröstet
-
ett posthorn
-
en låsbar väska
-
en pistol och/eller värja.
Posthornen
var oftast i mässing, men de förekom även av djurhorn.
Postiljonväskan
var tillverkad av läder och hade ett lock som skulle låsas
med kedja och nycklar. Den fick bara öppnas av postmästaren
på ett postkontor. Förutom denna väska hade postiljonen
en mindre lädersäck för lösa brev som lämnades
till honom under vägen.
Pistoler
ingick också i utrustningen, efter att överfall på
postbud hade inträffat. Vapnen kunde också vara till försvar
mot vild djur. Om postiljonernas beväpning lagstiftades 1839.
Pistolerna ersattes 1875 med revolvrar.
Det
var dessutom belagt med dödsstraff att överfalla ett postbud.
Det
sista postalvapnet var batong, det avskaffades så sent som 1973.
Postens
många betydelser
"Forskning
& Framsteg":
"Den
infrastruktur som den nya posten erbjöd blev grundläggande
både för att olika delar av det svenska riket skulle
integreras och för att Sverige skulle integreras med Europa."
"En
fungerande post var en förutsättning för att alla
nya tidningar - både handskrivna och tryckta - skulle nå
sina prenumeranter. Trots att det var dyrt både att
skicka och att prenumerera på nyhetsbrev, exploderade tidningsväsendet
i Europa."
"Men
de svenska nyhetsbladen skilde sig från dem nere på
kontinenten. Där var tidningarna ofta privata. Hos oss var
de tryckta tidningarna liksom nästan all annan allmän
information ett led i den statliga propagandan."
"Den
som skrev fel saker eller hotade svenska intressen blev avsatt.
Därför fanns det en utbredd självcensur bland de
svenska posttjänstemännen..."
Postmästaren
i Stockholm hade inte bara hand om posten, utan även ett underrättelseväsende.
Löpande fick man där in rapporter från postmästare
både innanför och utanför landets gränser. Alla
postförvaltare i Sverige var skyldiga att rapportera in till
kontoret i Stockholm vad som hände på respektive ort.
Posten
kom också att fungera som en nyhetsbörs för allmänheten.
Nyheter fanns att läsa på postkontoren och postens ankomst
kunde ge anledning att samlas där. En postiljon signalerade sin
ankomst till en stad genom att blåsa i sitt horn.
Det förekom ingen individuell distribution som idag, utan envar
ta sig till postkontoret för att hämta breven och måste
själv ta reda på om det kommit något brev. Postkartor
anslogs regelbundet i farstun till postkontoren. Hade man inte hämtat
ut sitt brev inom en vecka skrevs namnet upp på en ny lista;
“den överblivna kartan”.
År
1638 fanns 29 postkontor i Sverige, år 1695 hade antalet ökat
till 83.
Nyheter
trycktes också upp och distribuerades som en tidning: 1645 startade
Posten Ordinari Post Tijdender.
Utgivningen övertogs 1791 av Svenska Akademin.
Denna
tidning utkommer än i dag, under namnet Post- och Inrikes
Tidningar. Det är den äldsta ännu existerande
tidningen i världen!
På
1830-talet hade en trafikering med postdiligenser kommit igång,
främst på en sträcka Stockholm - Göteborg - Helsingborg.
Dessa diligenser befordrade även passagerare. Det kostade en
riksdaler per mil att följa med. Mot halv avgift fick man sitta
bak på kofferten utan skydd mot väder och vind. Antalet
diligenslinjer var som störst på 1870-talet.
Ur
Hans Dahlbergs bok "Vårt 1800-tal":
"Huvudvägarna
mellan de största orterna hade 1831 blivit så hyggliga
att ett par diligensföretag kunde öppna passagerartrafik.
Av åtta passagerare satt två i karossen, fyra utanpå
under skyddande sufletter och två på kuskbocken.
Postverket
startade också diligenstrafik med passagerarbefordran men
fick svårt att konkurrera med de bekvämare privata åkdonen
och lade efter några år ned verksamheten. Posten återgick
till postbönderna eller togs över av de privata företagen
mot ersättning från verket. Först tjugo år
senare återupptog postverket egen diligenstrafik."
Posttafiken
fick senare också betydelse som vägröjare, i en helt
bokstavlig bemärkelse. Vintertid kunde framkomligheten vara dålig
på många vägar, särskilt i norr. Där gick
då gula postbussar, banddrivna baktill och med snöplogar
framtill.
Snabbare
befordran
Ända in på
början av 1800-talet var ju Sverige ett mer runt än avlångt
land. En stor del
av posttransporterna måste gå över havet.
Dels till Finland, dels till Pommern.
Postgången
över Ålands hav kunde vara mycket besvärlig, särskilt
vintertid. Den ombesörjdes i huvudsak av bönder vid kusten,
som använde roddbåtar. Från 1821 tog postverket över
postrodden sommartid.
Posten mellan
Sverige och Tyskland befordrades fram till början av 1800-talet
med segelfartyg.
1683 hade postverket
i egen regi öppnat en regelbunden sjöförbindelse för
post, gods och passagerare, med fartyget "Hiorten".
Linjen gick mellan Ystad och Stralsund, med en tur i veckan.
1824 införskaffade
posten ångbåten "Constitutionen" för
dessa transporter. Som framgår av bilderna nedan var det fråga
om en hjulångare.
Med ångfartyg
blev det möjligt att i förväg mer exakt veta hur lång
tid som resan skulle ta, man blev mer oberoende av vädret. Resorna
gick också snabbare än tidigare.
Av stor betydelse
för postbefordran till lands blev järnvägstrafikens
genombrott i slutet av 1800-talet. Den första posttransporten
med järnväg skedde 1856, mellan Malmö och Lund. De
första postvagnarna började användas 1862, på
sträckan Stockholm - Hallsberg - Göteborg. Där sorterades
post under transporten.
Järnvägen
övertog alltmer av postdistributionen från diligenserna.
År 1888 drogs den sista diligenstrafiken in. Med tåg kunde
man nu resa mellan Stockholm och Göteborg på 12 timmar
mot en vecka med hästdiligens.
I Norrland, där
järnvägen inte var lika utbyggd, började man istället
använda särskilda postbussar. Denna bildrivna diligenstrafik
startade 1923.
En förändring
hade skett också i ett senare led, 1876. Då ersattes många
poststationer med lantbrevbärare, som bar ut posten till adressaterna.
Lantbrevbärarna
började använda cyklar, senare även bil.
Den
första flygpostlinjen till utlandet öppnades 1920. Den gick
från Malmö, över Köpenhamn till Berlin.
Kraftig
expansion
1842 infördes
allmän folkskola i Sverige. Med den spridningen av läs-
och skrivkunnighet bland befolkningen ökade brevskrivandet. Ytterligare
en anledning till ökat brevskrivande blev emigrationen
till Amerika i slutet av 1800-talet, det gällde ju att hålla
kontakt med sina släktingar.
År 1850
skickades 7 miljoner postförsändelser, år 1885 var
antalet 88 miljoner. På en period av drygt tre decennier hade
antalet således mer än tiodubblats.
Med
denna expansion utökades också antalet poststationer kraftigt.
År 1850 var antalet drygt 300, år 1875 över 1.600.
Dessa förlades ofta vid järnvägsstationer.
Ett
moment i expansionen var också att Posten övertog uppgifter
som legat på andra instanser.
Kronoposten
hade varit länsstyrelsernas post och gick med länsmännen
från landshövdingen inom länet. Det fanns också
en klockarpost, som var kyrkans motsvarighet
inom stiftet. I båda dessa poster var alla brev tjänstebrev,
inga privata.
Kronoposten
upphörde 1873 och strax därpå skedde
samma sak med klockarposten. När slogs samman med den statliga
posten var det en av anledningarna till att poststationer upprättades.
(Statens post mellan länen hade hela tiden gått
med Posten som fribrev, se nedan. Posten var som grenarna och
kronoposten kvistarna på statens brevnät.)
Taxa
och frimärken
Den
första posttaxan hade fastställts 1638, för brev tilll
och från Stockholm. Postmästarna i landet i övrigt
får bestämma portot i "proportion till Stockholmstaxan".
Den första rikstäckande posttaxan kom 1692. Breven taxerades
efter vikt och hur långt de skulle skickas.
År
1807 gjordes en rekordhöjning av brevportot, av Gustav IV Adolf.
Höjningen var på 50 procent. Som resultat av detta sjönk
brevvolymen påtagligt.
År
1849 infördes en särskild lokalbrevstaxa. Lokalbreven kostade
hälften av lägsta avgift för riksbrev. Dessutom uttogs
dock en utdelningsavgift, som till en början tillföll brevbäraren.
I
samband med frimärkets införande några år senare
anställde Posten i Stockholm och Göteborg brevbärare
för lokal utdelning. Efter ett regeringsbeslut 1861 började
brevbärare anställas även på andra orter. Lokalportot
fastställdes till en fjärdedel av riksportot.
Efter
många års diskussioner och viss tvekan från postledningens
sida beslutade riksdagen att ett "lika medelporto utan avseende
på avståndet" skulle införas från och
med den 1 juli 1855.
År
1855 infördes alltså ett enhetsporto,
dvs samma avgift inom landet oavsett avstånd. Den sattes till
4 skilling banco.
Samtidigt
infördes frimärken.
Innan
dess hade man använt stämplar - B- eller F-stämplar.
B innebar att man betalt för befordran av brevet och F innebar
att det var ett fribrev (tjänstepost från myndigheter).
De
första stämplarna angav avgångsorten. År 1830
tillkom cirkelstämplar, med både ort, datum och år.
Enhetsportot
1855 avsåg inrikes brev. Internationellt kvarstod problem kring
posttaxorna. För att åstadkomma en samordning samlades
en internationell postkongress i Bern 1874. Där
beslöts om ett enhetligt internationellt brevporto.
De
första svenska frimärkena trycktes som boktryck, i Sparres
tryckeri. År 1872 gick man över till koppartryck, i Bagges
tryckeri År 1920 tog Posten över tryckningen, och använde
stålgravyrteknik. Den maskin man då använde kunde
trycka 265.000 frimärken i timmen.
Våra
första frimärken 1855 var skilling-banco-märkena. De
billigaste var på tre skilling, vilket motsvarade en timlön
för vanlig arbetare. Övriga valörer var 4, 6, 8, och
24 sklling banco.
År
1858 övergick man till att på frimärkena ange valörerna
i öre.
Det
första porträttfrimärket utkom 1885 och avbildade kung
Oscdar II.
Frimärket
tre skilling banco med det gula feltrycket, från 1857, finns
bara i ett exemplar och är ett av världens absolut dyraste
frimärken.
Fortsatt
utveckling och "rationaliseringar"
Posten
hade 1850 bytt namn till Generalpoststyrelsen. In på 1900-talet
var det fortfarande en myndighet, men fungerade i praktiken som ett
affärsdrivande verk. Posten kunde själv hantera inkomster
och utgifter, utan att behöva ta vägen genom riksdagen.
År 1994 blev Posten aktiebolag.
En
viktig rationalisering skedde 1968 med införandet av postnummer
för sorteringen av post.
Postsparbanken
hade startats 1884 och 1925 tillkom postgirot.
År
1936 bildade postsparbanken och postgirot en bankavdelning inom Posten.
Söndagsöppethållande
av postkontoren avskaffades 1951. Samma år avskaffades även
söndagsbrevbäringen.
År
1987 avskaffade också lördagsutbäringen.
År
2002 bildades Kassaservice. Och postkontoren försvann, där
allmänheten hade kunnat samtidigt uträtta flera olika typer
av ärenden.
Jan
Milld, den 14.6.2008
