1.
Magnus Eriksson (1316 - 1355)
Magnus Eriksson,
föd 1316, var son till hertig Erik Magnusson och den norska prinsessan
Ingeborg Håkansdotter. Sonson till Magnus Ladulås i Sverige.
1318, två
år gammal, ärvde Magnus Eriksson Norges krona efter sin
morfar.
1319
valdes han till kung även i Sverige. Därmed kan den första
unionen mellan Sverige och Norge sägas vara ett faktum.
När Magnus
Eriksson fyllt 15 år, dvs 1331, förklarades han myndig
och blev regerande kung över de både rikena. Till Norge
hörde Island, Färöarna, Shetlandsöarna och Orkneyöarna.
1319 tillhörde
Skåneland - dvs Skåne, Halland och Blekinge - Danmark.
1332 förvärvades dock dessa områden av unionen. Det
skedde genom köp - för den väldiga summan 34.000 mark.
Danmark vägrade ändå erkänna Skåne och
Halland som svenskt territorium, frågan avgjordes då genom
krig. Med freden i Varberg 1343 avsade sig den danske kungen, Valdemar
Atterdag, anspråk på områdena.
Samtidigt genomfördes
en kolonisation i norr, utmed Bottniska viken, på båda
sidor. Någon åtskillnad gjordes på den tiden inte
mellan Sverige och Finland, det var ju ett land.
Magnus Erikssons
svensk-norska union bestod fram till 1355.
Denna första
svensk norska-union omfattade alltså hela Norden, med undantag
av Danmark.
Den varade i 36
år.
(En kort återupplivning
av unionen gjordes 1362-64. Skåne, Blekinge, Halland och även
Gotland hade 1360-66 erövrats av Danmark under Valdemar Atterdag.)
2.
Kalmarunionen (1389 - 1521)
Margareta, dotter
till Valdemar Atterdag i Danmark, hade gift sig med kung Håkan
av Norge, son till Magnus Eriksson. Vid Håkans död 1380
blev deras son Olav kung av både Danmark och Norge.
Därmed hade Danmark förenats med Norge och dess besittningar
i Atlanten, i en union.
Olav avled sju
år senare. Margareta lyckades då manövrera sig till
att bli accepterad som regent i Först Danmark, sedan även
Norge.
I Sverige hade,
efter att stormannen Bo Jonsson Grip avlidit 1386, utbrutit en maktkamp.
Svenska stormän vände sig till Margareta för stöd.
1389 stod ett slag vid Åsle kyrkby nära
Falköping. Albrekt av Mecklenburg besegrades och drottningens
välde utsträcktes även till Sverige.
I juni 1397
hölls ett möte i Kalmar, varvid Margaretas adoptivson
Bogislav utsågs till kung för de tre nordiska länderna.
Som regent gick han under namnet Erik av Pommern.
Kalmarunionen
blev det största riket i Europa.
Unionen förenade
hela Norden i ett rike: Sverige-Finland, Danmark och Norge-Island.
Dessutom ingick Grönland, Färöarna, Shetlandsöarna
och Orkneyöarna i området.
Herman Lindqvist:
"Margareta
har kallats vår största regent och det finns skäl
till det. Hon var den första regenten som styrde över alla
de nordiska länderna och den första kvinnan som var regerande
drottning. ... Med henne följde den längsta fredsperioden
under hela medeltiden. Det betydde att allmogen slapp främmande
knekthopar som drog genom landet, inga våldgästningar eller
tvångsinkvarteringar av stora arméer."
Härvid
kan invändas att helt fredligt var det ju inte:
•
konflikter utåt förekom alltså gentemot både
Hansan och holsteinarna
•
konflikterna internt blev många och varaktiga, genom slitningarna
mellan danskar och svenskar.
I olika perioder
var unionen upplöst, i den bemärkelsen att Sverige hade
en egen kung. Karl Knutsson Bonde, svensk riksföreståndare
1438-40 var kung under inte mindre än tre olika perioder: 1448-57,
1464-65 och 1467-70.
Dessförinnan,
1434-36, hade Engelbrektsupproret inträffat, pga det höga
skattetrycket.
Erik av Pommern
avsätts 1439 i alla Kalmarunionens riken. Han efterträds
av Kristofer av Bayern.
1471, i oktober,
stod slaget vid Brunkeberg i Stockholm, då unionskungen Kristian
I:s trupper besegrades av anhängare till den nyblivne riksföreståndaren,
Sten Sture d.ä.
På hösten
1520 intogs Stockholm av danskarna under Kristian II . Efter att denne
krönts till svensk kung iscensatte han Stockholms blodbad, med
avrättning av närmare hundra adelsmän och biskopar.
I praktiken var
Kalmarunionen upplöst efter att Gustav Vasa valts till svensk
kung 1523. Formellt upplöstes den 1524, efter att den nye danske
kungen Fredrik I avsagt sig anspråk på den svenska kronan.
Denna andra Norgeunion
hade varat i 122 år, men avbrotten och striderna
var alltså många..
3.
Bernadottarna (1814 - 1905)
Efter
framgångsrika svenska fälttåg på kontinenten
under ledning av kronprinsen, den f.d. franske generalen Karl Johan
Bernadotte, kom freden i Kiel 1814.
Danmark
tvingades därvid avträda Norge till Sverige, dock inte island.
Danskarna
och norrmännen försökte efteråt hindra en anslutning
av Norge till Sverige. Den danske prinsen Christian Frederik lät
sig den 17 maj 1814 väljas till kung i Norge.
Med
militära medel tvingar svenskarna norrmännen att acceptera
en union med Sverige, där Sveriges kung även blev Norges.
Norge skulle behålla en hög grad av självständighet,
med en egen riksdag, stortinget.
Detta
beslöts genom konventionen i Moss.
Den
unionsflagga som först använde såg ut enligt nedan,
till vänster. Med Oscar I:s tillträde som kung 1844 byttes
denna ut med dem i mitten och till höger - olika men ändå
lika - för Sverige respektive Norge. Den nya flaggan fick smeknamnet
"sillsalladen".
Unionen
upplöstes 1905, vid ett möte i Karlstad mellan svenska och
norska företrädare. Det skedde efter att man i Norge hållit
en folkomröstning, där en majoritet på 99,9% röstade
för unionsupplösning.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"I
Norge var dock vänstern starkare och när den norska högern
fick kungens stöd i striderna om parlamentarismen på 1880-talet
blev den norska opinionen mot unionen starkare. Den norska vänstern
var också starkt nationalistisk."
"I
Norge drevs parlamentarismen igenom redan 1884 och i det närmaste
allmän rösträtt för män infördes 1898.
För den svenska vänstern framstod Norge därför
som ett föregångsland. Unionens praktiska betydelse var
liten utom på utrikespolitikens område. De låga
tullarna mellan länderna ansågs verka till Norges fördel,
men 1895 sade den svenska riksdagen upp detta tullavtal och då
blev unionen inte lika tilltalande för Norge.
Den
fråga som slutligen fällde unionen gällde det gemensamma
konsulatväsendet. För Norge var konsulerna, som främst
verkade för att främja Sverige-Norges handelsintressen i
främmande länder, av stor betydelse eftersom Norges handelsflotta
snabbt växte. Norge krävde därför att få
ett självständigt konsulatväsende.
Frågan
ledde till utdragna och komplicerade förhandlingar som inte fick
något resultat och slutligen upplöste stortinget ensidigt
unionsavtalet på våren 1905.
Detta
väckte vrede i Sverige och på sina håll förordades
att militära medel skulle användas mot norrmännen.
Svenskarna hemställde om att det skulle ordnas en folkomröstning
i Norge och så skedde också, men endast 184 röster
avlades till stöd för unionen;"
Denna tredje Norgeunion
hade varat i 89 år, men den var alltså
från början till slut ett ensidigt svenskt projekt, eller
ett projekt för den svenska högern.
Ned
med vapnen!
Då
det för hvarje dag som går blir allt tydligare, att
den svenska öfverklassen och de reaktionära tidningarne
söka driva upp en stämning för att med vapenmakt
möta Norge i dess kamp för sin frihet, så uttala
de i Stockholm samlade representanterna för Sveriges arbetande
ungdom:
att
det är ett brott mot Sveriges fredliga folk att hetsa
till krig mot broderfolket;
att
det är Sveriges arbetares och dess arbetande ungdoms
oryggliga beslut att aldrig efterkomma en vädjan till
vapen;
att
Sveriges arbetare är beredda att nedlägga arbetet
öfver hela landet för att förhindra ett krig;
att
Sveriges arbetande ungdom helt säkert är besjälad
af den uppfattningen att det är dess plikt att vid en
eventuell mobiliseringsorder vägra inställa sig
under fanorna, väl vetande att vapnen - om de skulle
riktas mot någon - icke borde riktas mot norrmännen;
och uppmana vi till sist arbetare och bönder landet rundt
att
anordna massmöten för att afhandla hvad situationen
kräfver.
Vår
lösen är:
Fred
med Norge!
Socialdemokratiska
ungdomsförbundets kongress
|
| Detta
upprop antogs av det socialdemokratiska ungdomsförbundets
kongress 1905 och spreds som flygblad. Dess författare
var förbundets ordförande, Zeth Höglund.
Flygbladen
beslagtogs och Höglund dömdes till sex månaders
fängelse. |
|
Unionsregenter:
Karl
XIII (regeringstid
1809 - 1818)
Karl
Johan Bernadotte (regeringstid
1818 - 1844)
Oscar
I (regeringstid
1844 - 1859)
Karl
XV
(regeringstid 1859 - 1872)
Oscar II (levnadstid:
1872 - 1907)
|
| |
Jan
Milld, den 8.2.2007
