|
Det gick en viktig handelsväg från Svealand över Östersjön via Åland, den skyddande kustskärgården och följde Finska vikens norra sida fram till Nevas mynning och vidare till Ladoga. Där fanns riket Novgorod, ett en föregångare till Ryssland. Det låg i både Sveriges och Novgorods intressen att kontrollera detta område. Pga den glesa bebyggelsen uppkom inget Finland som en självständig maktfaktor av betydelse. Finnarna kristnades österifrån av rysk-ortodoxa missionärer från Novgorod. Den svenske kungen Erik Knutsson fick dock påvens välsignelse på dennes anspråk och Finland blev uttryckligen ett svenskt missionsområde. Under 1200-talet utkämpades flera strider mellan Sverige och Novgorod. Birger Jarl angrep i andra "korståg" Tavastland, och grundade fästningen Tavastehus. Under 1200-talet inledde svenskarna också en kolonisering av Bottenvikens östra kust. Svenska bönder bosatte sig längs kusten och de gränser som då uppstod mellan svenska och finska bosättningar har bestått fram till 1900-talet. Kung Magnus Ladulås utnämnde sin bror Bengt till hertig av Finland. Genom ett nytt svenskt "korståg" 1293-95 erövrade svenskarna, under ledning av Torkel Knutsson, Karelens västra del och grundade staden Viborg, som en bas för att ta kontrollen över detta område På våren 1300 ankrade en svensk flotta vid floden Nevas mynning. Där uppförde man en fästning, döpt till Landskrona. Den erövrades dock senare av novgoroderna. Viborg, däremot, skulle komma att stå emot fientliga angrepp. De första städerna i Finland grundades alltså av svenskarna. Åbo och Viborg hade grundats på 1200-talet. 1346 tillkom Borgå. Under mitten av 1400-talet grundades även Raumo och Nådendal. En annan tidig stad ska ha varit Ulfsby, grundad 1365. Dess stadsrättigheter ska 1558 ha tagits över av Björnborg. (Det har dock inte varit möjligt att här nå klarhet i om denna Ulfsby låg på Åland, eller var staden i annat fall var belägen)
Efter att novgoroderna förhärjat Åbo 1318 och flera gånger anfallit Viborg , medan svenskarna anfallit Kexholm 1322 slöts fred mellan Novgorod och Sverige i gränsfästningen Nöteborg Nöteborgstraktaten av år 1323 markerade således slutet på en längre tids krigande och för första gången fastställdes en gräns mellan länderna. Den var tydlig i söder, där den kom att gå från Systerbäcken utlopp på Karelska näset vid Finska viken och in till den avlånga sjön Vuoksen och utmed den fram till Saimen. Därefter ger överenskommelsen utrymme för olika tolkningar om gränsens sträckning. Enligt den ena möjliga tolkningen hade Sverige genom Nöteborgstrakten i princip tillgång till kust vid Ishavet. I praktiken saknade dock detta större betydelse, under 1300-talet det var ju fråga om otillgänglig ödemark. (I ett långt senare skede -efter skilsmässan från Sverige - hade Finland området Petsamo vid Ishavskusten. Området blev finskt 1920 efter freden i Dorpat mellan det självständiga Finland och Sovjet-Ryssland. Det avträddes till Sovjetunionen 1944/47.) Mer sannolikt är dock att gränsen 1323 drogs upp mot Bottenviken.
Krigshandlingar i gränsområdena återupptogs senare i omgångar. I mitten av 1400-talet dominerades Finland av bräderna Axelssons Tott. De förstärkte Viborg med en stadsmur och genom anläggandet av fästningen Nyslott vid gränsen nära sjön Saimen. På 1470-talet hade Novgorod erkänt Moskvas överhöghet. Grupper av ryssar plundrade och härjade därefter östra Finland och Tavastland, möjligen även Österbotten. Året efter anföll svenska trupper det ryska fästet Ivangorod i Ingermanland som intogs och förstördes i grunden. Därefter var både Sverige och Ryssland utmattade av kriget och ett stilleståndsavtal tecknades i Novgorod 1497. I kriget mellan Sverige och Danmark i början av 1500-talet föll även Finland i danskarnas händer. Sedan Gustav Vasa 1521 inlett sitt uppror mot danskarna reste sig även finska män - bl.a. Erik Fleming, Ivar Fleming och Nils Grabbe - mot Kristian II, vars brutalitet märkts också i Finland. Först efter Stockholms fall 1523 och sedan Gustav Vasa sänt trupper till hjälp kunde dock den danska makten besegras även i Finland. Under Vasatiden gjorde rektorn vid Åbo katedralskola, sedermera biskopen Mikael Agricola stora insatser för bildningens främjande i Finland. Han författade kyrkliga skrifter och översättningar från Bibeln - den första litteratur som kom ut på finska. Under Gustav Vasa bebyggdes nya områden i norr och staden Helsingfors grundades, 1550.
Spänningen mot Ryssland bestod. Den grundläggande motsättningen i att svenskarna vill sträcka ut sin kolonialisering av Finland till Kolahalvön, medan ryssarna å sin sida anser att norra Ryssland skall sträcka sig ned till Bottniska viken. Bortsett från åren 1554-57 råder dock fred, och detta ryska krig ledde inte till några gränsförändringar. De stridigheter som uppstod mellan Vasasönerna drabbade även Finland. Hertig Johan hade 1556 fått Finland som förläning, men efter att Erik XIV blivit kung angreps Åbo 1563 och Johan fördes till Gripsholm, där han hölls fängslad. I striderna mellan hertig Karl och Sigismund ställde sig den finska adeln på kungens sida. Bönder i Österbotten gjorde 1596-97 uppror mot adeln och det s.k. Klubbekriget bröt ut - ett uppror som brutalt slogs ned. Senare ryckte Karl IX in i Finland och besegrade adelsmännen. Nära tre sekler efter Nöteborgstraktaten skedde en ny gränsreglering österut - genom freden i Teusina 1595. Genom denna förvärvades ett område norr om Saimen - samtidigt som det klarlades närmare var gränsen i norr gick mellan Sverige/Finland och Ryssland.
Gustav II Adolf hade tillträtt som svensk kung 1611. Efter att ha avslutat kriget mot Danmark 1613, till kostnad av den gigantiska Älvsborgs lösen, lyckades han avsluta även det pågående kriget mot Ryssland - på ett för Sverige lyckosamt sätt. Freden i Stolbova 1617 markerar en inledning till den svenska stormaktstiden. Sverige erövrade stora områden på gränsen mellan Finland och Ryssland: • Kexholms län väster och norr om Ladoga • Ingermanland fram till Estland. Därmed fick Sverige-Finland ett sammanhängande kustområde runt hela Finska viken, medan Ryssland utestängdes från Östersjön.
Ur "Bra Böckers lexikon" "Genom den svenska statsmaktens centralisering under 1600-talet knöts Finland starkare till Sverige, vilket bl.a. innebar att det svenska språket favoriserades. 1623 inrättades Åbo hovrätt, och under Per Brahes generalguvernörsskap, ...genomfördes en rad viktiga reformer." Per Brahe var generalguvernör i Finland under två perioder: 1637-40 och 1648-54, dvs under drottning Kristinas tid. Det var på Per Brahes tid - 1640 - som Åbo Universitet grundades.
Kexholms län skulle dock länge utgöra dock ett bekymmer. Trots ansträngningar lyckades svenska regeringen inte införa en ordnad förvaltning där, och under de långvariga krigen rådde laglöshet i området. Landskapets befolkning, som tillhörde den grekisk-katolska kyrkan, hyste agg mot den nya styrelsen. Ett krig mot Ryssland i slutet av 1650-talet och påföljande fred blev dock betydelsefullt i Finlands historia, genom de förändringar som skedde befolkningsmässigt i Kexholms län. Länets grekisk-katolska befolkning hade under kriget till stor del dödats eller fördrivits, medan invånare av luthersk bekännelse flyttade in västerifrån. Kexholms län blev från denna tid närmare förenat med Finland. Under Karl XI:s tid som kung genomfördes en reduktion av adelns gods i Finland som själva Sverige. Detsamma gällde organiserandet av armén. Vid stormaktstidens slut hade Sverige 3 miljoner invånare, varav 1,5 miljoner i dagens Sverige och 300.000 i Finland.
Den svenska armén nederlag i Poltava 1709 fick mycket påtagliga efterverkningar i Finland. Ur "Bra Böckers lexikon": "Under den s.k. stora ofreden på Karl XII:s tid härjades östra Finland svårt, efter Carl Gustav Armfeldts nederlag vid Storkyrko 1714 blev hela Finland ockuperat av ryska trupper. I freden i Nystad 1721 avträddes sydöstra Karelen samt gränsfästningen Viborg till Ryssland." Efter 1714 kunde ryssarna ockupera hela Finland. Många finnar flydde då till Sverige. Den befolkning som stannade kvar fick utstå svåra lidanden. Freden i Nystad 1721 markerar slutet på den svenska stormaktstiden. Därvid avträddes till Ryssland mer än de områden som 1617 hade erövrats. Även den viktiga fästningen Viborg hamnade nu på ryskt område.
1741 försökte sig Sverige - styrt av hattpartiet - sig på ett revanschkrig mot Ryssland - den s.k. lilla ofreden. Det gick inte alls bra för Sverige! Fred slöts i Åbo 1743, varvid landet öster om Kymmene älv, innefattande gränsfästningarna Fredrikshamn, Vilmanstrand och Nyslott, övergick till Ryssland.
Därefter gjordes ansträngningar att stärka Finlands försvar, bl.a. genom anläggningen av den stora fästningen Sveaborg och utbyggnad av flotta och här. 1765 upphävdes det s.k. bottniska handelstvånget. Det hade inneburit att städer norr om Åbo och Stockholm inte fick sända sina fartyg längre söderut än till dessa båda städer eller ta emot varor direkt från städer söder om dessa. "Bra Böckers lexikon: "Under ryska kriget 1788-89 tillkom på initiativ av separatisterna det s.k. Anjalaförbundet, som krävde omedelbara fredsförhandlingar med Ryssland. Kriget fortsatte dock, och i freden i Värälä 1790 fick Finland behålla sin tidigare gränser." Både efter 1714 och under kriget 1741-43 hade ryssarna ockuperat så gott som hela Finland. När detta hände för tredje gången - 1809 - var det definitivt. Bakgrunden till kriget hade samband med Gustav IV Adolf, som då var kung. Efter överenskommelsen i Tilsit 1807 rådde fred mellan Frankrike och Ryssland. Detta gav tsaren fria händer att angripa Finland - i synnerhet som den svenske kungen benhårt höll fast i en fientlig inställning till Napoleon. När kriget sedan var ett faktum visade sig den svenska armén dåligt utrustad och hade en svag ledning. Fästningen Sveaborg - konstruerad till så höga kostnader! - övergavs utan strid. Till utgången av kriget bidrog att, som en följd av Napoleonkrigen, de ryska trupperna hade en betydande krigserfarenhet - något de svenska trupperna efter nära i stort sett 20 fredliga år saknade. Kriget bröt ut i februari 1808, freden slöts drygt 1 1/2 år senare - i Fredrikshamn i september. Efter att ha ingått i det svenska riket under cirka sex decennier tvingades Sverige avträda 1809 hela Finland till Ryssland. Och mer därtill: I det avträdda området ingick även • Åland, som ju var helsvenskt till sin befolkning och dessutom låg nära den uppländska kusten. • delar av Västerbotten, öster om Torneå.
Efter 1809 fick Finland en relativt fri ställning inom tsar-Ryssland. De landområden som tidigare under 1700-talet avträtts till Ryssland - 1721 och 1743 - tillfördes snart Finland. I Finland infördes allmän och lika rösträtt (för både män och kvinnor) långt innan det skedde i Sverige - redan 1906! Finland blev självständigt 1917. Detta följdes av ett grymt inbördeskrig, mellan de "röda" och de "vita". Den senare sidan, under general Mannerheim, segrade. I samband med andra världskriget fick Finland utstå två krig. Först "Vinterkriget" 1939-40, som förvar mot ett ryskt angrepp. Sedan "Fortsättningskriget", på Hitler-Tysklands sida mot Sovjetunionen. Svenska språket har successivt trängts tillbaka i Finland, från att en gång har varit landets förvaltningsspråk. Fortfarande finns dock stor andel svensktalande utmed Bottenviken i norr.
|
||||
|
