Sedan den 25 februari är jag, tillsammans med 15.000 andra bussförare, i strejk.

Det är inte underligt att vi nu gått i strejk. Snarare är det underligt att denna bussförarstrejk inte kommit långt tidigare!

Redan den gardellska utredningen påvisade hälsoriskerna i bussförarnas arbetsmiljö. Denna bild har därefter bekräftats i flera andra undersökningar.

Men istället för att åtgärda bristerna har man - genom systemet av trafik genom upphandling på anbud - radikalt försämrat våra arbetsförhållanden.

Flera förutsättningar är givna:

Resandebehovet ligger alla tider på dygnet och med toppar då människor ska till och från arbetet.

Efter dubbelbemanningens avskaffande, på 50-talet, får väl också ensamarbetet tas för givet.

Trafikmiljön i stort är kanske heller inte mycket att göra åt, med trängsel i stadskärnorna och höga hastigheter på andra sträckor.

Men det finns ingen anledning att bussförarna ovanpå detta ska behöva köra utan rimliga pausar och raster!

Just där har vi dock hamnat, genom systemet av konkurrens genom trafik på anbud. Med varje upphandling har tumskruvarna s.a.s. dragits åt ytterligare ett varv.

Kraven från oss bussförare skulle nu - om man tillåter sig att vitsa till det - kunna sammanfattas som att vi kräver ett hundliv. Hundar får ju som regel möjlighet att kissa vid behov...

Men naturligtvis står kravet på kisspausar för något mer. Det står för att vi ska få en chans att hämta andan mellan varven, och byta några ord med kollegor. Situationen illustreras av hur det numera är vid en stor terminal som Gullmarsplan. Trots att så många bussar går dit är det tomt i fikarummet, även under högtrafik.

Arbetsgivarna hävdar att de krav som facket ställer beträffande raster och tider skulle medföra höga kostnader. Det innebär bara ett erkännande av att arbetsvillkoren verkligen har försämrats påtagligt för oss bussförare under de senaste åren.

DET HÄR ÄR INTE en strejk för ytterligare några kronor i lön, striden handlar inte om inkomster. Nej, det gäller hälsa och människovärde. Det är fråga om en arbetsmiljökonflikt - den största sedan Gruvkonflikten 1969.

Det är tråkigt att denna konflikt så direkt slår med "tredje man", men som förare har vi inget alternativ. Strejken är den enda utväg som återstår, när arbetsgivarna vägrar att gå med på våra - högst rimliga - krav.

Samtidigt ligger det också i ditt intresse som trafikant, att vi som ska framföra fordonen får rimliga arbetsvillkor. Utan sådana villkor kan det i längden inte bli någon bra trafik.

Jan Milld