Det har på sistone diskuterats mycket om nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten. Det är ingen tvekan om att det i båda fallen rör sig om åtskilliga miljoner offer i frihetsberövade, plågade och dödade.

Vad som diskuterats mindre är kapitalismens brott mot mänskligheten.

Tag England, under genombrottet för den industriella revolutionen, för 200 år sedan. Människor fick slita i stor sett dygnet runt, sju dagar i veckan, i ofta hälsofarliga miljöer. Detta gällde inte minst barn.

De ansvariga var tydligen i stånd att bedriva sin rovdrift utan större samvetsförebråelser. Arbetare saknade människovärde, var förbrukningsvaror. Principen var "köp, slit och släng".

Eller tag USA för 100 år sedan. Den våldsamhet, varmed indianerna möttes, drabbade även amerikanska arbetare som försökte organisera sig fackligt.

Det är som bekant segraren som skriver historien, så det har inte ordats mycket om den saken. Men faktum var att arbetsgivarna i USA höll sig med beväpnade band, som terroriserade och spred skräck, som misshandlade och dödade fackliga ledare.

I denna verksamhet av "union busting" var alla medel "tillåtna". Arbetarna fick inte bygga upp egna organisationer, makten skulle vara odelad.

Sedan dess har vi, under mitten av 1900-talet i framförallt Västeuropa, haft en period av välfärdskapitalism. Inte minst Sverige kom att representera en form av - som det uppfattades - medelväg mellan kapitalism och socialism. En reglerad marknadsekonomi och "tämjd" kapitalism. En permanent kompromiss, som kunde erbjuda välfärd och trygghet åt även den stora massan av medborgare.

För ett tag kunde det förefalla som att detta välfärdssamhälle var något bestående, att det kommit för att stanna. Den gamla formen av grottekvarns-kapitalism antogs tillhöra historien.

Så revs Berlinmuren 1989. "Järnridån" föll och Sovjetunionen kollapsade. Detta fick två konsekvenser:

1. I Ryssland återinfördes kapitalismen - i sin allra råaste form. Nyliberala tänkare fick fritt spelrum att testa sina teorier. Ryska folket fick agera försökskaniner.

Det visade sig att otryggheten blev total, och misären utbredd. Det var som att dra ur pluggen, inget tog emot. På kort tid sjönk medellivslängden drastiskt bland ryssarna.

Man kan tycka att försöket då borde betraktas som helt misslyckat, och nu avblåsas. Men misslyckat eller lyckat - det beror ju på vad som var målsättningen!

Var målet att politiskt avväpna människor, att göra dem modfällda och uppgivna, splittrade och maktlösa - då är det snarare fråga om en alla tiders succé.

2. I Sverige och andra västländer förskjuts maktbalansen mellan arbete och kapital. Nyliberala krafter flyttar aggressivt fram sina positioner.

Arrogansen och fräckheten är gränslös, när det gäller egna förmåner. Rekordet hittills torde innehas av företaget UpJohns nye chef, som fick 12,5 miljoner kronor i lön - månadslön. I andra änden ökar antalet hemlösa. Inte på länge har klassklyftorna varit så djupa i vårt land.

Gränslöshet gäller också för kapital och för placeringar av företag, arbetstillfällen och skatteunderlag. Detta ger utpressningssituationer. Kortsiktig vinstmaximering, rovdrift på människor och natur, har blivit ledstjärnan.

I BACKSPEGELN framgår att Sovjetunionens existens trots allt kan ha haft det goda med sig, att det verkat återhållande. Den gjorde att det låg även i kapitalisternas intressen att det fanns en socialdemokrati med förmåga att fånga upp vänsterströmningar och hålla kommunistpartier i Västeuropa i schack. Nu klarar sig kapitalisterna utan denna form av "demokratisk socialism", nu är deras maktanspråk oinskränkta.

Detta leder över till den pågående busskonflikten. Klart är att den inte handlar om löner. Ur bussförarperspektiv handlar den om arbetsmiljö, hälsa och människovärde.

Men ur arbetsgivarperspektiv, vad gäller saken? Varför kan man inte gå med på dessa rimliga och självklara krav, som har ett så spontant och brett stöd från allmänheten? Varför är man så benhårt omedgörliga?

Kan det vara så, att det främst handlar om makt? Ett direkt nederlag i denna konflikt vore förödande för facket. Medlemmar skulle förmodligen lämna Kommunal i stor omfattning. Uppgivenheten skulle sprida sig - i hela samhället.

Arbetsgivarna skulle då få ökat manöverutrymme, kunna styra och ställa efter behag. Arbetarna skulle - ensamma och splittrade - inte ha något att sätta emot. Är det vad alltihop handlar om - Union Busting?

En detalj som talar i den riktningen är det faktum att oorganiserade bussförare under strejken får lön av företagen. Varför göra det, om man inte vill motverka att förarna organiserar sig fackligt?