En spontan reflexion, efter att ha hört kungens jultal - först år 2006 och sedan år 2007 - blir ju: i vilken utsträckning rör det sig om hans egna ord, som individ? I en konstitutionell monarki är det ju inte meningen att kungen skall driva någon egen politisk linje, men här tycks det ha slagit över åt andra hållet: han föreläggs att läsa upp tal som blir dubbelt kränkande: dels mot hans egen person, dels mot svenska folket. Det som Carl XVI Gustaf hävde ur sig framför TV-kameran år 2007 var ju så sanslöst korkat, att det saknas ord för att beskriva det: Den massinvandring från fjärran kulturer som idag påtvingas svenska folket skulle på något sätt utgöra en räddning för vårt land, socialt och ekonomiskt! I princip gör sig två tolkningar möjliga, av det inträffade: a) Dyslexi behöver inte betyda att en person är dum och underbegåvad, men det utesluter å andra sidan inte att så är fallet. I det aktuella fallet är det just så. b) Grupper bakom kulisserna, de verkliga makthavarna, har utnyttjat kungen. Satt sig på honom, genom att tvinga honom till denna förnedrande uppvisning i offentligheten. Uppenbart är att, för de politiskt korrekta, vinsten kan bli dubbel: 1. Ett propagandabudskap når ut. Det når en stor publik, och det har som avsändare en instans med en särskild tyngd, för många. 2. Det kan bidraga till att undergräva monarkins ställning. Ett övergripande projekt går ju ut på att upplösa nationalstaten. Då är det viktigt att komma åt dess symboler och det som håller ihop Sverige som nation. Dit hör monarkin, liksom kyrkan och försvaret. Skulle man avfärda ovanstående resonemang som alltför "konspiratoriskt" återstår att leta efter en vettig och rationell tanke bakom framställningen i kungatalet. • Är avsikten att blidka annars våldsbenägna unga invandrare, för att de ska bli mer vänligt stämda och inte bränna lika många skolor, inte misshandla lika många "svennar", inte utföra lika många rån, osv? Risken är att denna falska och insmickrande linje väcker bara förakt, och blir direkt kontraproduktiv. • Är avsikten att på något sätt förändra svenskars attityder? Då blir det dubbel snett. För det första är inte svenskars attityder problemet. För det andra är provokationer som kungens julbabbel bara ägnat att väcka aversion
Antalet irakier som flyr från Irak, sedan USA:s invasion, uppgår till flera miljoner. De flesta har hamnat i andra arabländer, tillika grannländer, som Syrien och Jordanien. Många har också sökt sig till Sverige. Sverige har tagit emot fler irakier än vad USA har gjort. (Bara Södertälje kommun tagit emot fler irakier än hela Nordamerika!) De irakier som kommer till Sverige uppger sig vara flyktingar, de söker skydd. De vill m.a.o. räddas av Sverige, undan en svår situation. Nu visar det sig, om man får tro chefen för Migrationsverket i Sverige - Dan Eliasson - att det handlar om en win-win-situation. Samtidigt som Sverige räddar dessa irakier, räddar dessa irakier Sverige. De räddar vårt välstånd. Vi räddar varandra! Till detta kommer bonuseffekten, i form av en anhöriginvandring för varje PUT åt en asylsökande. Ur Sydsvenskan
den 30/11 -07: "...han
vägrar se flyktingar som en börda för Sverige. -
Alla länder slåss om arbetskraft.... Vi attraherar väldigt
många personer i produktiv ålder genom vårt asylsystem.
Det kan rädda vår välfärd, säger Dan Eliasson. -
Sverige har problem att hitta läkare till vissa orter i norr.
På en sådan ort hade vi på Migrationsverket i
förra veckan tio irakiska läkare inskrivna." Men det vore fel att hysa dåligt samvete för detta: övriga EU-länder har sig själva att skylla, eftersom de inte i tid har sänt ut tillräckligt tydliga signaler om att de vill få dit irakier. Sverige har däremot bedrivit ett målmedvetet arbete och haft god framförhållning. Vi har gjort en långsiktig investering, skulle man kunna säga, en investering som nu betalar sig. Irakierna söker sig framförallt till Sverige, där man vet sig vara välkomna. Här finns tolkar, bostäder, utbildning och all den service man kan behöva. Samt generösa startbidrag. Och ett stort antal landsmän. Inte heller migverkschefen tycker att vi ska behöva känna dåligt samvete. Det är övriga EU-länder som är osolidariska: "Dan
Eliasson ser det också som bekymmersamt att EU-länderna
inte solidariskt delar på flyktingbördorna
från Irak. Migrationsverket får visserligen 3,5 miljoner
euro från Bryssel för att snabbutreda 5 000 irakiska
asylfall. Men de pengarna ser Dan Eliasson som 'alldeles otillräckliga'. Verket tar ansvar gentemot samtidigt de asylsökande och Sverige - som ju har sammanfallande intressen. Detta ansvar visar man genom att så gott som undantagslöst, och utan dröjesmål, fatta det enda rätta beslutet i asylärenden. Tack vare denna massinvandring ökar nu Sveriges befolkning. Landets befolkningstal beräknas vid nyår ligga på 9.184.000 invånare. "Tänk om det är så att det är de här stora flyktinggrupperna som gör Sverige rustat att möta den demografiska utvecklingen i Europa, säger Dan Eliasson." Eliassons resonemang och Migverkets "open-door-politik" ställer också Sveriges agerande inom EU, beträffande förslaget om "Safe Haven", i ny belysning. Hade detta förslag gått igenom, då skulle flyktingströmmarna ha kunnat fördelas jämnare över EU som helhet. Sverige såg till att förslaget stoppades undan. Kanske var det trots allt en ekonomisk beräkning och nationell egennytta som här slog igenom? Vi ville inte dela med oss.
I förra veckan fick jag ett e-mejl från SSU, rubricerat "anmodan": "Hej Jan! Jag heter Elin Nordmark och jobbar på SSU i Stockholms län. Vid en sökning på nätet på "Rör inte min kompis" dyker din sida "Blågula frågor" upp och en bild på vår knapp. Jag
måste be dig att omedelbart ta bort bilden från din
sida. Det är vi i Stockholms läns SSU-distrikt som äger
varumärket och det är däför inte tillåtet
att använda bilden på knappen hur som helst. Även
om sidan är gammal är det viktigt för oss att du
snarast tar bort kopplingen till vårt varumärke på
din sida. BGF-sidan ifråga kommer upp som träff nummer 2 av totalt nära 30.000, när man söker på den fras som Nordmark gjort. Det kan ju inte kännas kul för SSU. Bakgrunden till Nordmarks anmodan framgår också av SSU:s webbsida - SSU står i begrepp att på nytt köra igång en ny kampanj, tillsammans med KDU, LUF och Grön Ungdom: "Idag återlanseras Rör inte min kompis-kampanjen... Lika
aktuellt som frågan var då är den nu. ... "- Det är viktigt att ta själförtroendet (förmodligen skrivfel, bör rimligen stå "självförtroendet", min anm.) från de främlingsfientliga och på bred front visa att det inte har stöd från dagens ungdomar. ...säger Jytte Guteland förbundsordförande för SSU."
Det märke som vi hade på BGF-sidan såg ut enligt ovan t.v. Det hade en fransk förlaga, utgiven av organisationen "SOS Racisme", ovan t.h. Här handlar det m.a.o. om "varumärken". Det låter allvarligt. Bästa att passa sig... Jag har nu från BGF-sidan tagit bort det märke som SSU tydligen äger ensamrätt på, och ersatt det med denna variant:
Om detta är alltför likt SSU:s märke får väl SSU höra av sig igen, så ska jag göra ytterligare förändringar av utseendet. Förhoppningsvis hävdar inte SSU ensamrätt till själva parollen. Men helt säker kan man inte vara, i Sverige av år 2007. Jag minns när man för några sedan i ABF-regi annonserade om en manifestation mot politiskt våld - jag tror Expo var med på ett hörn. Då hade man ramat in det så att invandringskritiker uttryckligen motades bort från deltagande. För att få ge uttryck sitt avståndtagande från våldet måste vederbörande s.a.s. vara "legitimerad", dvs bejaka "mångkulturen".
Märket "Rör inte min kompis" som rockmärke hade jag själv på mina kläder redan när märket just kommit på svenska, och jag var aktiv socialdemokrat. Märket representerade för mig ett avståndstagande från främlingsfientlighet med hotfulla inslag. Det är något som jag fortarande kan stå för. Som vi skrev i Blågula frågor 1996: "Blågula FRÅGOR ställer helt upp på den ursprungliga betydelsen av rockmärket 'Rör inte min kompis!'. Vi tar fullständigt avstånd från våld mot invandrare eller människor med avvikande utseende." Vi skrev samtidigt följande: "Men vi anser att denna symbol ske ges en vidare innebörd, den måste betyda ett lika klart avståndstagande från våld mot svenskar." Ska SSU:s aktuella anmodan tolkas som att detta är en innebörd, som SSU anser inte får ges åt märket? Sverige har en lagstiftning om "hets mot folkgrupp" och BRÅ redovisar polisstatistik kring "hatbrott". I båda fallen är det bara invandrare som kan anses vara offer, bara svenskar som kan vara förövare. Gäller en motsvarande slagsida för SSU:s kampanj - att svenskar inte räknas? Hur stämmer det i så fall med allt tal om "alla människors lika värde"?
"Tolerans" är honnörsord för SSU. I den aktuella kampanjen gäller det att ta ställning "mot intolerans". Ungkommunisterna i UV, å sin sida, propagerar för "nolltolerans". Frågan infinner sig: vad är det som ska tolereras och vad är det som inte ska tolereras? Vilken hållning inter SSU? I Salem förra veckan deltog SSU inom ramen för "NMR" ("Nätverket mot rasism") tillsammans med våldsdyrkande AFA-iter. Det verkade inte vara ett sällskap som besvärade de unga socialdemokraterna.
Är tidskriften Expo pålitlig? Skådespelaren Erland Josephsson anför just detta, när han förklarar varför han stöder Expo: "Tidningen är pålitlig." Detsamma sägs, åtminstone indirekt, från EU-nivå. Expo har där betrotts med att - inom ramen för det s.k. RAXEN-projektet - förse EUMC (European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia) med data om vad som händer på denna front i Sverige. Så här säger man om EUMC:s primära uppgift: "...provide the Community and its Member States with objective, reliable and comparable information and data on racism, xenophobia, islamophobia and anti-Semitism at the European level." Dvs att förse medlemsstaterna med objektiv och pålitlig information i sammanhanget. Också för egen del måste jag svara ja på den inledningsvis ställda frågan. Expo är att lita på! Expo ser till att registrera yttringar av opposition mot mångkulturen, Expo förmedlar information till berörda instanser om vilka medborgare som visat sig motsträviga, Expo sätter s.a.s. strålkastarljuset på kritiker ("i ljuset spricker trollen"). En missuppfattning - som i och för sig kan ligga nära tillhands - är att Expos uppdrag skulle bestå i att slå ned bara på främlingsfientlighet och rasism, eller bara på motstånd med en antidemokratisk eller våldsam inriktning. Med den utgångspunkten blir svaret naturligtvis ett annat. Då måste det bli nej, eftersom Expo sedan första början slagit ned på varje form av opposition mot massinvandringen. Ett sådant missförstånd kan ligga nära tillhands, då Expo själv kallar sig just "demokratisk" tidskrift. Detta ska dock förstås så att ordet "demokratisk" har en positiv laddning, och denna laddning vill Expo ta vara på. Som Josephsson också förklarade:"Expo är för det jag tycker om - och emot det som jag tycker illa om."
Expos verkliga uppdrag kan nog formuleras som att befrämja det mångkulturella projektet. Detta sker bäst genom att slå ned på alla kritiker, inte bara sådana som är allmänt främlingsfientliga. Det kan rentav vara särskilt viktigt att slå ned på just demokratiska kritiker. En fri och öppen debatt om mångkulturen, där fakta får komma fram och argument brytas mot argument, skulle ju inte gagna detta projekt.
Det var DFFG - De Förenade FNL-grupperna i Sverige - som organiserade Vietnamdemonstrationerna undet slutet av 1960-talet. DFFG leddes av av kommunister - Mao-inriktade sådana. DFFG utgjorde exempel på en "frontorganisation", genom vilken kommunisterna kunde verka.
Detta var jag ganska väl medveten om, när jag beslöt mig för att deltaga i dessa demonstrationer, tillsammans med så många andra svenskar. Möjligen bidrog vi därigenom indirekt till att ge dessa kommunister luft under vingarna och ökat politiskt inflytande - med i förlängningen negativa effekter: • Är det inte just "68-vänstern" som idag dominerar våra massmedia? • Dessa unga svartklädda AFA-figurer, som idag står redo att använda våld mot politiska meningsmotståndare - är de inte till stor del barn eller barnbarn till 68-vänstern? Å andra sidan var det (bortsett från några svaga ansatser från socialdemokraterna) dessa demonstrationer som förekom. Ville man demonstrera mot USA:s krig i Vietnam, då var det detta som utgjorde möjligheten. På dataspråk skulle man kunna använde beteckningen "binär". Det fanns bara två alternativ: antingen deltog man där eller så gjorde man det inte. Eftersom jag fann det viktigare att försöka bidraga till att USA lämnade Vietnam än att inte ge draghjälp åt dessa maoister i Sverige, valde jag att deltaga. Här ser jag åter en parallell till Salemdemonstrationerna, organiserade av Salemfonden. Ser man till vilka personer som i år höll talen i Salem blir bilden ganska klar, beträffande vilka som där håller i trådarna. Det är till stor del grupperingar vilka politiskt står långt ifrån mig, och som knappast hyllar demokrati. Men återigen är läget s.a.s. binärt. Antingen går man med där eller så gör man det inte. Några alternativa manifestationer mot det svenskfientliga våldet - organiserade av de sju riksdagspartierna, eller ens av Sverigedemokraterna - förekommer ju inte. Under ett antal år har jag valt att inte deltaga, just pga denna politiska obalans bakom kulisserna, som blir påtaglig när talen ska hållas. Detta har ändå inte känts bra. Våldsbrottsligheten blir alltmer utbredd i Sverige. Det har gått så långt att att många människor är rädda för att vara ute kvällstid. Svenskfientligheten gör sig påmind i stort sett varje dag i nyhetsflödet och den offentliga debatten. Sverige har blivit allt mindre av ett rättssamhälle. I Salem sker faktiskt manifestationer mot just detta, en gång varje år. Om man i det läget ställer sig bredvid, väljer att inte deltaga, då blir det indirekt detsamma som att acceptera vad som sker. Så är det ju ofta inom politiken, när läget skärpts: det tillhandahålls inget smörgåsbord av alternativ, där envar kan välja efter sin personliga preferens. Nej, det blir bara två alternativ - för eller emot. Genom det ställningstagande som jag nu gjort, dvs att själv gå med och att propagera för att alla andra demokrater också går med, hoppas jag kunna bidraga till två saker: • att Salemmanifestationerna ska bli allt större • att den politiska obalansen hos dem ska minska.
De som försvarar den pågående massinvandringen brukar framhålla att de själva - på ett annat sätt än invandringskritiker - representerar "anständighet". Kritiker är inte "rumsrena". Man menar att allting handlar om något annat än samhällsekonomiska resurser och om prioriteringar, om faktiska resultat och om vad folkmajoriteten önskar. Nej, i grunden handlar det om etik och hög moral, om fina intentioner och goda avsikter. Vattendelaren går vid människosyn. Jag tar just del av Per Gudmundsons kommentar i Svenska Dagbladet, om de som Salem i lördags manifesterade mot mordet på Daniel Wretström. Under rubriken "Som ett cirkussällskap från helvetet" skriver han: "Någon vacker syn blir det ... inte. Kvällsmörkret förmår inte dölja att det tusental som vill marschera är det vanliga patrasket av fjuniga tonåringar, slashasar, trasraggare och skinnbulor i illa sittande kläder. Så mycket dåligt paketerat kött..." Efter att kort ha berört "motdemonstranternas" förehavanden fortsätter Gudmundsson: "Så ser det ut när demonstrationsfriheten systematiskt missbrukas för att bedriva gatustrid. Det är två antidemokratiska rörelser, som bägge påstår att de finns där för att skydda Sverige, men som i själva verket hånar våra grundläggande rättigheter och saknar all respekt för medborgarnas önskemål." Här presterar Gudmundsson på en gång två glidningar: 1. Vem gör vad? I likhet med politikers uttalanden och nyhetsförmedlingen i etermedia försöker han blanda bort korten. Det är ju bara en sida, som ägnat sig åt gatustrid, vandalisering och ordningsstörningar - nämligen de som brukar tituleras "antirasister". Gudmundsson försöker göra oss som hade demonstrationstillstånd och som skötte oss klanderfritt ansvariga för dessa störningar. Med samma logik skulle ju deltagarna i EU-toppmötet i Göteborg för några år sedan göras ansvariga för glaskrossningen och stenkastningen på avenyn. Just det faktum att vi uppträdde på det sätt man ska göra, och normalt gör i Sverige vid politiska manifestationer, försöker Gudmundsson vända till en kritikpunkt: "Deras ledare och organisatörer har påbjudit yttersta skötsamhet och ordning." 2. Rättigheter och önskemål Sedan gör Gudmundsson gällande att vi som manifesterade mot mordet på Daniel Wretström, och mot straffriheten för förövaren, "hånar våra grundläggande rättigheter". Jaha, vad menar han då? "Grundläggande rättigheter" - det måste väl här avse demokratiska fri- och rättigheter som yttrande-, mötes- och demonstrationsfrihet. "Hånas" dessa rättigheter genom att tillämpas? Eller menar Gudmundsson mer specifikt att "hånet" inträder bara i vissa fall, nämligen när demonstrationerna har en inriktning mot det svenskfientliga våldet? Låt
mig, för att inte göra det för komplicerat, förutsätta
att Gudmundsson och jag ändå är överens om att
Hur blir det då med den andra delen av hans påstående: vi "saknar all respekt för medborgarnas önskemål". Det är ingen tvekan om att det som hände i Salem i lördags, och det som hänt där en gång varje år sedan detta hemska pojkmord, kan skapa en del olägenheter för de boende i Salem (inte pga den fredliga demonstrationen i sig, utan pga "antirasisterna" och deras "motdemonstration"). Det är ett rimligt antagande att en del salembor hellre skulle se att det istället demonstrerades någon annanstans. Men då får man väl bestämma sig för vad som i sammanhanget är viktigast och ska väga tyngst! När vägar ska byggas eller olika typer av ledningar ska dras, utgör också detta olägenheter för enskilda markägare. De flesta vill naturligtvis att sträckningen ska bli en annan. Skulle envar här ha vetorätt, då bleve det varken vägar eller ledningar. Det var i Salem som mordet på Daniel Wretström förövades. Det är anledningen till att manifestationen hålls just där, och ingen annanstans. Vad som däremot är ett rimligt önskemål, och borde vara möjligt att tillmötresgå, är att förhindra dessa bråkstakar och våldsmän från att varje år upprepa sina dåd. För det första finns ingen anledning att bevilja demonstrationstillstånd för NMR ("Nätverket mot Rasism") samma dag Salemfonden håller sin fredliga manifestation. Gärna vilken som helst av årets övriga 364 dagar, men inte just den dagen! För det andra har polisen vid det här laget ganska bra koll på vilka de värsta bråkstakarna är. Nu senast "omhändertogs" ju ett 100-tal. Till stor del är det nog samma figurer som återkommer år efter år. Här måste - precis som det talats om till skydd för hotade kvinnor - införas ett mer vidsträckt "besöksförbud" för vederbörande våldsman. I detta fall skulle förbudet gälla hela Salems kommun och under den dag som manifestationen mot mordet hålls. Finns ännu inte lagutrymme för ett sådant besöksförbud bör detta skapas, omgående. Självfallet skulle detta lagutrymme tillämpas i samma utsträckning mot alla våldsmän, vare sig de kallar sig nazister, antirasister eller något annat. Ledningen för NMR tar för övrigt inte avstånd från de våldsamheter som förekom i Salem under lördagen, då "antirasister " bl.a. ägnade sig åt stenkastning mot brandmän. Ur en annan SvD-artikel den 10/12 -07: "Daniel
Viklund som är presstalesman för Nätverket mot rasism
säger att utbrytningen inte var planerad och att nätverket
inte kan ta ansvar för händelserna som inträffade
under kvällen."
I år deltog jag för första gången i Salemdemonstrationen, mot svenskfientligheten och våldet. På hemvägen ringde hela tiden en melodi och en sångtext i mitt huvud. Den sjöngs och spelades mycket i slutet av 60-talet och början av 70-talet, vid Vietnamdemonstrationer. Den hette "Befria Södern". En annan sång hade titlen "Vietnam är nära". Jag har fortfarande kvar LP-skivan med den titeln.
Vid samlingen i Rönninge kom jag i samspråk med Kurt, som var i min egen ålder. Det visade sig, att också han hade deltagit i demonstrationerna mot USA:s Vietnamkrig för 35-40 år sedan. Litet längre bort siktade jag Björn, 60, som också var med då. Och där gick Aino, 70, förbi (hon hade rest ända från Dalarna för att kunna deltaga). Överhuvudtaget var vi på plats ett antal gamlingar, som kunde jämföra då och nu. När vi kommit fram till Salem och väntade på att talen skulle börja infann sig hos mig en påtaglig känsla av déjà-vy. Allt kändes så bekant. Här fanns både unga och gamla, män och kvinnor - personer med olika bakgrund, olika organisationstillhörigheter och olika åsikter om mycket. Vad gäller klädval kunde vi smälta in i gatubilden på ett sätt som de s.k. antirasisterna - konsekvent svartuniformerade - inte kan göra (i media rapporterades om att vi var "fint" klädda - i själva verket var vi ju bara normalt klädda, som vi brukar se ut). På många sätt utgjorde vi alltså en brokig skara. En sak var vi dock alla i manifestationen säkert överens om: det som pågår är oacceptabelt! Vi svenskar finns, och vi har rätten till ett eget land. Vi har rätten att leva i trygghet och frihet: • Ingen ska behöva känna rädsla för att röra sig på allmän plats! • Ingen ska behöva känna rädsla för att utrycka en egen åsikt! • Vi ska ha ett rättssamhälle, där lagen gäller lika för alla och där brott beivras! Till Salem hade envar kommit utifrån sin personliga och starka övertygelse, om att något är väldigt fel i Sverige idag. Envar ville med sin närvaro protestera mot våldet och förtrycket, mot politikers hyckleri och massmedias förljugenhet. Trots alla hoten, trots allt förtalet, trots allt mediakampanjande, var vi där. Det kändes påtagligt - när man såg sig omkring - att vi som stod samlade i Salem kunde utgöra kärnan i en ny, och växande, folkrörelse. Då gällde det Vietnam. Nu gäller det Sverige! Mot oss har vi Sverigevänner murar av likgiltighet och verklighetsflykt, av okunnighet och fördomar. Men framförallt handlar det om rädsla och feghet. Mer än något annat gäller det att bryta rädslan. Där utgör Salemmanifestationerna en spjutspets! I
Vietnamdemonstrationerna blev vi för varje år fler och
fler. Om Vietnam en gång i tiden kunde anses ligga "nära" - då bör samma sak idag kunna anses vara fallet beträffande Sverige...
Nils-Eric Hennix har i sitt senaste veckobrev med ett tillägg till Reinfeldts uttalande: "Dagen efter uttalandet tillsatte Reinfeldt en utredning med direktiv att bland annat ge äldre flyktingar rättighet att få uppehållstillstånd och pension i Sverige (eftersom de riskeras att förföljas och dödas i hemlandet) och samtidigt rätt att återvända till samma hemland med full pensionsutbetalning från Sverige." Helgarderat, kan man väl säga. De får både skydd och pengar. Både här och där. Det är fint att vara generös.
Fredrik Reinfeldt har ju tidigare framhållet vilka barbarer vi svenskar varit längre tillbaka i tiden. Som sådana kan vi knappast att tillfört Sverige mycket. Moderatledarens uttalande stämmer väl överens med centerledarens. I regeringen tycks här finnas en samsyn på oss svenskar: vi är en samling nötter. Frågan är dock: gäller Reinfeldts synsätt om "barbari" även svenskt 1500-tal? I förordet till boken "Stockholms blodbad" läser jag några rader av John Chrispinson: "...hur känner sig de stockholmare som ena dagen bevittnar massakern på sina grannar för att nästa dag skåla med bödlarna och samla till en dyr present åt den blodbesudlade kungen? Är de rädda? Förmodligen, men kanske också brutalare än vi är. Döden var alltid synlig och närvarande i deras stad. De kunde konsten att ta ut svängarna i livet. Ena dagen fest, andra dagen massmord, nästa vecka fest igen. Vår tid känns lite blek och blodfattig vid en jämförelse, på gott och ont. Det kanske mest spännande..." Är detta ett synsätt som vår statsminister kan dela? Jag ställer mig frågan efter att ha tagit del av hans uttalande nyligen, till SvD: "- Det sprids en sorts föreställning om att det mångkulturella samhället inte fungerar. Våra motmedel måste vara att visa att det mångkulturella samhället fungerar bättre. Det är ett mer spännande och mer intressant samhälle!" Kan man säga att 2000-talets "mångkulturella" Sverige har mer gemensamt med svenskt 1500-tal än vad 1900-talets Sverige hade? Mindre blekt och blodfattigt, mer av mord och brutalitet? Mer "spännande"?
|
||||||||||
