dec3-2006

Den 31 december 2006:

Årets svensk

Detta blir den sista kommentaren för 2006. Läge för att utse "Årets svensk". Traditionen bjuder då - med tanke att Palmeutredaren Hans Holmér och liknande personer tidigare utsetts - att hitta ett rejält stolpskott.

Det visar sig omedelbart att detta inte blir svårt - konkurrensen är hård.

• Först kommer jag att tänka på Anitra Steen, men hon har ju i sjäva verket lyckats helt fenomenalt. Hennes strävan har väl aldrig varit annan än att sko sig själv maximalt. Vilket lyckades.

• En bättre kandidat är Maud Olofsson (c), för hennes idéer kring språkkunskaper i Sverige. Invandrare behöver inte kunna just svenska, det viktiga är att de kan något språk. Arabiska eller urdu, spanska eller isländska - vadsomhelst. Språk som språk.

• Som en starkare kandidat har dock Fredrik Reinfeldt (m) seglat upp, efter sitt välplacerade uttalande om svenskar som barbarer.

Ändå blir min pristagare en annan: Katri Linna, diskrimineringsombudsman.

Om hennes företrädare Margareta Wadstein var ambitiös och nitisk, så visar sig Linna snäppet vassare i sin extremism. Hennes kamp för "mångkultur" visar sig betyda befrämjande av alla kulturer utom en: den svenska. Denna ska tvärtom trängas tillbaka.

DO störs således av adventljusstakar eller att man i en skola vid Jul sjunger "Nu tändas tusen juleljus". DO vill även få slut på sjungandet av "Den blomstertid nu kommer" vid skolavslutningar.

Inte heller får frågor om kvinnosyn ställas vid anställningsintervjuer - inte om den sökande är muslim.

Det blir bara följdriktigt när DO kröner detta med ett uttalande för massmedia om att krav på ändrad invandringspolitik olagligt.

För någon tid sedan skickade jag ju ett mejl med anledning av DO:s påstående att aktuella SD-krav skulle strida mot grundlagen.

Nu har DO svarat, men är det ett svar i sak?

Min fråga löd:

"Vilka förslag från SD handlar det här om, förslag som inte är förenliga med vår grundlag?"

Det svar jag fick löd:

"Det citat av Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, Katri Linna, som förekom i inslaget i Nyheterna i TV4 var hämtat ur en längre intervju.

DO ville understryka att enligt grundlagen ska alla människors lika värde respekteras och ingen medborgare får missgynnas på grund av ras, hudfärg eller etniskt ursprung. Vidare bör, i enlighet med grundlagen, etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv främjas."

Vad DO säger är alltså att det finns lagar som säger vissa saker.

Vad DO inte säger något om vilka krav Sverigedemokraterna för fram som strider mot detta.

Det luddiga svaret förstärker intrycket av att DO verkligen anser att det skulle stå i strid med svensk lag att arbeta för en kursomläggning beträffande invandringspolitiken.

I SD-Kuriren läste jag just att Jimmie Åkesson anser att DO-ämbetet bör läggas ned. För detta ska Sverigedemokraterna motionera, så fort partiet kommit in i riksdagen.

Se där ett 34:e krav för SD- manifestet om invandring och integration! (eller så kan den inräknas i punkt 31)

Den 30 december 2006:

Snapphanar

Det var med förväntningar jag såg fram emot SVT:s serie "Snapphanar". Det visade sig vara falska förväntningar. Fångad av ett förnyat historieintresse, efter att ha läst Herman Lindqvists bokserie "Historien om Sverige", såg jag fram emot att få lära mig mer om Skåne under denna tid.

Det blev ju ett antiklimax. Vad som bjöds var en massa pajaserier. En sagofilm för barn.

Ungefär som när jag i min ungdom ville sluka allt som hade anknytning till andra världskriget. Gick således för att se filmen "Det våras för Hitler".

Chocken blev dubbel. Inte bara fick jag se en helt annan typ av film än vad jag gått dit för att se. Man skojade dessutom kring något som jag fann alltför allvarligt för att kunna skämt.

Nåväl, hur grym Hitler än var kunde han inte överträffa den svenske kungen Karl XI.

Som kompensation för sin pajasserie följde SVT upp med en dokumentär kring temat snapphanar. En bättre dokumentär har jag nog aldrig sett. Den var seriös, allsidig och gav nya insikter:

• Öresundstullens roll för att Skåne skulle bli svenskt -den fick dåtidens stormakter att vilja göra Öresund till internationellt vatten.

• danskarnas egna misstag, genom att först tillåta fri plundring efter intagandet av Kristianstad, sedan skövla Skåne vid sitt återtåg - detta underlättade ju en opinionssvängning och försvenskning.

Samtidigt var det smärtsamt, ja deprimerande, att få klarhet i vilka raffinerade grymheter som begicks av svenska soldater på denna tid, mot vad man stämplat som "snapphanar".

Hur förklara denna brutalitet?

• En faktor var det hat som byggts upp mellan danskar och svenskar under en längre tid. Båda sidor hade vid flera tillfällen gjort förödande räder in på det andra landets territorium. Man hade bränt, mördat och skövlat, så mycket man bara förmådde. År efter år hade civilbefolkningen terroriserats, på båda sidor gränsen.

• En annan faktor var decennierna av nästan oavbrutet krigande för den svenska armén, alltsedan inträdet i 30-åriga kriget. I decennium efter decennium hade pågått en brutalisering, där våldet var en självklar del av vardagen. Man lärde sig ett "hantverk" och blev s.a.s. virtuoser på området.

• Möjligen spelar även Karl XI:s personlighet och egna (svåra) erfarenheter en roll.

Ordet "snapphane" var ett nedsättande epitet, ett skällsord. Det leder över till an annan, on helt aktuell, aspekt.

Jag läste just i SD-Kuriren nr 70, en artikel av Mattias Karlsson, "De intolerantas intolerans". MK noterar vilka tillmälen som använts av politiker och media mot sverigedemokrater efter valet: "bruna löss", "ohyra", osv.

Karlsson citerar ur en uppsats vid sociologiska institutionen, Lund Universitet, "Varför blir människor massmördare?":

"Avhumanisering är antagligen nödvändigt i verkställandet av ett folkmord. I och med detta berövas offren sitt människovärde. Kelman och Hamilton menar att avhumaniseringen sker i två steg.

- Först berövas offret sin identitet genom att man refererar till en viss kategori.

- Det andra steget är att man exkluderar denna kategori från den mänskliga gemenskapen.

En vietnames blir degraderad till 'gook', en tutsi blir till en 'kackerlacka', liksom en jude inte längre betraktas som en människa utan förvandlas till en 'råtta' eller 'ohyra'. Denna degradering medför ett indragande av de mänskliga skyldigheterna gentemot offren, 'ohyran behandlas hur som helst'. När väl de moraliska skyldigheterna inte längre existerar ligger vägen i princip öppen för folkmord."

Mattias Karlsson avslutar sin artikel med tre "funderingar":

"1. När politiska och massmediala förebilder sänder ut den här typen av signaler är det då särskilt märkligt att förvirrade ungdomar på den extrema vänsterkanten uppfattar det som fullkomligt legitimt att förfölja och skada sverigedemokrater?

2. Kan det verkligen vara så att det inte finns något samband mellan att stora delar av den styrande eliten betraktar oss sverigedemokrater som ännu inte utrotad ohyra och att man inte lyft ett finger för att stoppa AFA:s attacker mot oss?

3. Är det inte vansinnigt ironiskt att de människor som tänker på sina meningsmotståndare som löss och ohyra motiverar detta med att vi har 'en fruktansvärd människosyn'?"

Jag kan inte annat än instämma!

Den 29 december 2006:

Senapsgas

"Analys & Kritik" heter ett alster på webben, enligt uppgift finns den även som tidskrift i tryckt form. A&K är intressant på mer än ett sätt.

Av programförklaringen att döma lämnas inget övrigt att önska, utifrån mina politiska grundvärderingar.

A&K säger sig vilja värna bl.a.

• Nationalstaten och nationell suveränitet
• Medborgarskapstanken
• Den demokratiska rättsstaten
• Den industriella välfärdsstaten
• Folkbildning...

A&K säger sig vilja motverka bl.a.

• Globalisering och nykolonialism
• Utvecklingen av EU till en överstatlig statsbildning
• Nyliberalism och den konservativa revolutionen
• Nationalsocialism, fascism, rasism och antisemitism
• Kommunism och vänsterterrorism
• Vålds- och drogkulturen...

Ganska heltäckande, kan synas.

Det visar sig dock att något inte stämmer:

Med dessa uppgivna grundvärderingar borde det väl vara självklart att reagera mot massinvandringen och det mångkulturella projektet, som underminerar både demokrati och välfärd , som leder till så mycket av droganvändning, våld och politisk extremism.

Ändå angriper A&K i praktiken envar, organisation eller individ, som andas minsta kritik av av invandringen.

VIDARE HAR programförklaringen en hel del högstämda formuleringer i stil med: "Genom analys, dvs. djupgående undersökning av förhållandet mellan olika delar i en företeelse, kan problem lösas. Genom kritik gallras förflugna tankar bort, missuppfattningar och felaktigheter. Kritik är en värderande granskning av förtjänster och brister. Kritiskt tänkande och analys är demokratins och vetenskapens livsnerv."

Efter detta skulle man kunna förvänta sig en nivå utöver det vanliga från A&K-texterna. Eller åtmintone ett minium av intellektuell anständighet.

När man skriver om min bok "Dialog om invandringen?" får dock A&K-läsarna veta att den utgör en "brungrön analys" och jag "sällar mig till": "de italienska fascisterna som på sin tid talade om "överbefolkningen" i Etiopien, som fascisterna då skulle lösa med bl.a. hjälp av senapsgas."

Som propaganda är ju detta genialt (om nu en gång kastat loss moraliskt). Det blir som att kräva besked av en person: "Har du slutat slå din fru?"

Hur man än svarar blir det ju fel. Man kan bestrida och vederlägga påståendet, det fastnar ändå. I varje bemötande dras man med, ned på en gyttjenivå.

"Analys & kritik" fungerar som ett komplement till Expo och lider lika litet som Expo någon brist på resurser. Antalet artiklar och längden på texterna är på sitt sätt imponerande.

I likhet med Expo angriper man invandringskritik med "guilt-by-association", påstådda kopplingar och diverse tillmälen.

Föga överraskande blir det från A&K till kritik mot mig att jag "hetsar mot" Expo.

Låt mig ändå till mitt försvar försöka anföra att jag aldrig försökt hindra Expo från att vare sig hyra möteslokaler eller på annat sätt få ut sitt budskap.

Jag anser nämligen som Rosa Luxemburg:

YTTRANDEFRIHET FINNS INTE,

om den inte finns för meningsmotståndare.

Den 28 december 2006:

Pragmatism

Ur det socialdemokratiska partiprogrammet från 1920:

"Klasskampen skall icke upphöra, förrän samhället så omdanas, att den kapitalistiska utsugningen helt är upphävd, klassamhället fallet och massfattigdomen avskaffad. Detta åter kan endast ske genom att upphäva den privatkapitalistiska äganderätten till produktionsmedlen och lägga den under samhällets kontroll och besittning..."

Vid tre tillfällen under första halvan av 1920-talet bildade socialdemokraterna regering, men det blev minoritetsregeringar. Utan majoritet i riksdagen fanns inga möjligheter att driva igenom partiprogrammets krav på socialiseringar. Det blev en utredning om saken, och därvid kom det att stanna.

När Per Albin Hansson 1932 bildade en ny s-regering blev det inledningen till i stort sett oavbrutet maktinnehav under fyra decennier. Men någon socialiseringsiver gav man inte prov på.

Produktionsmedel och företag skulle förstatligas eller kommunaliseras "i all den utsträckning det var nödvändigt".

Nödvändigt "för att taga tillvara viktiga medborgarintressen".

Politiska åtgärder skulle dikteras av vad som befanns vara ändamålsenligt. Socialdemokraterna var pragmatiker.

Motsatsen till dogmatiker och fundamentalister.

JÄMFÖR DETTA med den nu tillträdda Reinfeldt-regeringen. Man kan säga att den vill göras som i s-programmet från 1920 - fast precis tvärtom!

Det tycks vara ett självändamål att sälja ut statliga företag.

Hur annars förklara att man nu säljer ut även välskötta och vinstgivande företag? Vad finns i sak att vinna på detta, för samhället?

Vem intressen är det som Fredrik Reinfeldt & Co försöker ta tillvara?

Den 27 december 2006:

Tant Gerda

Över en miljon svenskar emigrerade en gång västerut, gjorde den långa resan över Atlanten. Därigenom är det många här hemma som nu har släktingar i USA. Själv har jag amerikanska släktingar på både mammas och pappas sida.

Sommaren 1962 tillbringade jag i Rockford, Illinois. Jag bodde hos tant Gerda - halvsyster till min mamma - och hennes man Oscar. Både Gerda och Oscar var födda på Öland, i slutet av 1800-talet.

1962 var också det år som jag gick med i SSU. På den tiden var jag politiskt korrekt. Förmodligen hade jag redan lärt mig att man inte använder ordet "neger", utan visste att säga "svart", "färgad" eller "afroamerikan". Säkert var att jag förstod att dessa människor varit förtryckta och därmed representerade godhet.

Det var då tant Gerda chockerade mig.

Hon var som godheten personifierad, på ett självklart sätt, utan åthävor. När vi så kom att tala om invånarna i ett ghettoområde i andra änden av staden, dvs unga svarta, reagerade tant Gerda starkt. Hela hennes kroppsspråk - ansiktsuttryck, tonfall, kanske även något hon sade - signalerade ett intensivt avståndstagande.

Det här var förvirrande för mig. Hennes godhet hade jag ju själv kunnat konstatera, den gick inte att ta miste på. Hur kunde hon tycka så illa om andra människor, som också var goda? Jag kunde inte få detta att stämma!

I själva verket var förklaringen förmodligen enkel:

a) tant Gerda hade kunnat ta del av otaliga nyhetsrapporter om våld och annan brottslighet, där förövarna var unga män från detta område.

b) detta beteende kolliderade frontalt med tant Gerdas egen moral, f.ö. en moral som var ganska allmän bland de svenska emigranterna: man ska sköta sig!

Så slår det mig vilken indoktrinering som ligger inbyggd i sångtexter, inte minst till ofta spelade låtar i radion.

Fredagen före jul spelade samma radiokanal två gånger Elvis-låten "In the Ghetto". Budskapet där är klart: den unge mannen är förvisso kriminell, han t.o.m. "picks up a gun" , men han bär inget eget ansvar för sina handlingar. Det är bara synd om honom.

Ansvaret ligger hos alla andra, som så ställt till det, att den stackars ynglingen inte ser någon annan utväg än att tillgripa våld.

Eller tag den i sig fina låten "If I had a hammer". Där propageras för samtidigt "rättvisa" och "kärlek".

Kan inte en motsättning uppstå där? Hur gör man om en person skadar andra människor? Kan rättvisa då skapas med mindre än att vederbörande straffas? Men vore det kärleksfullt?

Säkert är - ur pk-horisont - att en fängelsevistelse inte gör någon bättre, och att det är våldsverkarnas perspektiv som här bör anläggas. Det klargör Johnny Cash i sitt live-framträdande på "San Quentin".

Den 26 december 2006:

Majestätisk propaganda

För krafterna bakom det mångkulturella kamikaze-projektet är naturligtvis kungens jultal ett propagandatillfälle som inte får försummas.

I årets jultal sade således kungens talskrivare:

"I såväl historisk som modern tid har invandrare från jordens olika hörn kommit till vårt land och i hög grad bidragit till att skapa ett bättre samhälle både materiellt och kulturellt.

Flyttströmmar har också gått i andra riktningen. Utvandringen från Sverige till Nordamerika, på 1830-talet och framåt, kom att få stor betydelse för vårt land. Mer än en miljon svenskar utvandrade. Några kom tillbaka med nya intryck och ny kunskap. Utvandringen ligger till grund för de förbindelser med Nordamerika, som vi haft nytta och glädje av under mer än hundra år. Den har starkt påverkat utvecklingen på båda sidor om Atlanten."

Detta är en central punkt i pk-propagandan.

• Genevkonventionen gäller flyktingar, dvs människor som tvingas fly pga förföljelse. En flykting kan inte välja tidpunkt eller destination, man ger sig iväg hals över huvud.

• Migration (utvandring/invandring) är något annat. Då fattar man ett beslut om tid och destination. Avsikten är att flytta permanent och få ett nytt hemland.

Pk-propagandan inriktas nu på att lägga ut dimridåer och avlägsna distinktionen mellan begreppen "flykting" och "migrant". Det framhålls som en mänsklig rättighet att byta land. På så vis kan man pådyvla oss svenskar ett ansvar för att ta emot envar som beslutar sig för att komma hit.

Även om vi bortser från denna distinktion är skillnaden uppenbar mellan den utvandring av svenskar som skedde till Amerika kring förra sekelskiftet och den invandring från Asien och Afrika som nu sker till Sverige. Den svenska utvandringen var aldrig någon bidragsinvandring, det var självklart att man fick klara sin egen försörjning efter ankomsten.

En annan sak var den europeiska invandringens betydelse för ursprungsbefolkningen i Amerika. Den omöjliggjorde för indianerna att fortsätta leva som de dittills hade gjort.

De berövades sina rötter, fråntogs sin kultur. De hamnade i reservat, föraktade av invandrarna. Många söp ihjäl sig.

Den 25 december 2006:

Modern monarki

Det fanns en tid när kungen i Sverige var enväldig. Sedan svängde det, och kungen blev maktlös - en kung blev t.o.m. ersatt med en namnstämpel.

Idag har Sverige en "konstitutionell monarki", där kungen har bara ceremoniella uppgifter.

I ett s.k. mångkulturellt samhälle, genomsyrat av lögner och hyckleri, måste då även kungen ställa upp. Som i sitt aktuella jultal:

"I såväl historisk som modern tid har invandrare från jordens olika hörn kommit till vårt land och i hög grad bidragit till att skapa ett bättre samhälle både materiellt och kulturellt."

"I storstädernas förorter, där ungdomar från olika kulturer och religioner lever, har jag mött unga och äldre ledare som gör fantastiska insatser för att lära ut vad just tolerans och respekt för andra betyder. För bara några veckor sedan hade jag möjlighet att möta organisationen Lugna Gatan och följa dess värdefulla arbete på plats i Husby och Akalla utanför Stockholm en vanlig vardagskväll. Det var en tänkvärd upplevelse!"

"Även de organisationer som Drottningen engagerar sig i drivs av eldsjälar och av idealism. ... Genom Mentor kan enskilda eller företag åtaga sig att ge förebyggande stöd till ungdomar, som riskerar att dras in i drogmissbruk och kriminalitet."

• Varför behövs alla dessa "fantastiska insatser"?

• Varför detta akuta behov av att lära sig "tolerans" och "respekt"?

Det skulle knappast behövas, om det verkligen vore sant som kungen säger i sin inledning!

Säkerligen har enskilda invandrare även i vårt moderna Sverige lämnat positiva bidrag, men som helhet har invandringen från andra världsdelar under de senaste decennierna framförallt medfört problem.

Förutom en gigantisk försörjningsbörda har vi fått all denna våldsbrottslighet och annan kriminalitet, som varje dag fyller tidningarnas nyhetssidor.

Tänk om det i varje enskilt fall hade redovisats något om etnicitet hos förövarna - bilden skulle bli helt massiv!

Den av kungen förmedlade, grovt lögnaktiga bilden, förutsätter att svenska folket hålls i okunnighet om den verkliga situationen.

Annars skulle lögnen bli alltför uppenbar för alltför många.

Lika litet som det mångkulturella samhället är förenligt med demokrati eller välfärd är det förenligt med sanning och hederlighet.

Den 24 december 2006:

SD:s risktagning

Eller är det tvärtom? Logiken i gårdagens konstaterande kan ju också bli motsatsen.

Om de röster som Sverigedemokraterna har fått i huvudsak utgörs av proteströster, då kan detta gälla även vid nästa val.

Dvs SD behöver bara finnas till, för att kunna håva in dessa röster. Det förutsätter inget av politisk klarsyn och konsekvens, eller överhuvudtaget några egna prestationer.

Det räcker med att SD finns där, och av väljarna uppfattas som det parti vilket representerar en form av motstånd mot mångkulturen. Sedan kommer rösterna och riksdagsmandaten, "som ett brev på posten".

Någon konkurrens från något av de sju riksdagspartierna, beträffande invandringskritik, behöver man ju inte riskera.

Njaaa.

Åtminstone tre risker finns då:

1. att de egna medlemmarna tappar geisten, känner det mindre meningsfullt att fortsätta arbeta för partiet (å andra sidan: behöver moderna partier alls några medlemmar?)

2. att väljarna istället röstar blankt eller på Kalle-Anka-partiet, för att uttrycka sin protest

3. att ett alternativt invandringskritiskt parti - med en klar politisk linje - dyker upp, och får vind i seglen.

Den 23 december 2006:

SD och massmedia

För någon vecka sedan sände SVT24 ett intressant inslag från Värmland. Det var ett seminarium för journalister i området, där företrädare för Sverigedemokraterna medverkade. Temat var SD och media, under den gångna valrörelsen.

Journalisterna var överlag förbluffade över SD framgångar i Värmland. Det fanns rörelser i folklagren som hade gått dem helt förbi.

SD hade ju inte fått mycket utrymme i media under valrörelsen och när så skedde var det ju mest negativt. Och partiet hade just inget program för kommunal politik. Ändå valde så många flera denna gång att lägga sin röst på SD.

Varför?

Journalisterna var inne på en förklaring: SD hade genom sina valarbetare bedrivit ett intensivt "fotarbete", dvs pratat enskilt med många människor, visat att någon brydde sig om deras problem i vardagen. Detta stämmer också med den bild en föredragande från SD gav under seminariet.

Jag tycker att journalisterna kunde lika gärna ha blivit förbluffade över att Sverigedemokraterna inte fick betydligt fler röster, både i Värmland och Sverige som helhet, än vad som blev fallet!

SD representerar ju det enda, för de flesta väljare, förnimbara motståndet mot mångkulturen - ett projekt med så förödande konsekvenser för vårt folk och land.

Med andra ord tror jag att den främsta förklaringen till SD:s många röster inte ligger i agerandet från vare sig media eller SD-företrädare (om även många av partiets valarbetare naturligtvis gjorde värdefulla insatser).

Förklaringen till valframgången ligger i att SD bara fanns där - att håva in ett stort antal proteströster.

Den slutsats som kan dras av detta, beträffande fortsatt strategi för SD, är att man inte ska låta sig styras av vad massmedia kan tänkas göra eller inte göra.

Lugnt och metodiskt bör man istället ägna sig åt två saker:

a) en livaktig debatt, för att finslipa partiets politiska linje kring framförallt invandringen och angränsande frågor

b) en intensiv studieverksamhet, som gör att partiets aktiva känner till, förstår och kan försvara denna partilinje.

Ska man döma av fallet Oskarshamn så saknar Sverigedemokraterna idag en gemensam linje, gällande för alla partiets företrädare.

Hur annars här tolka tystnaden från partiets ledning?

Den 22 december 2006:

Regeringsskiftet

En tid har nu gått sedan den nya borgerliga regeringen tillträdde - tillräckligt lång tid för att kunna se varthän dess politik pekar.

En central förhoppning som knöts till en ny regering var att det skulle göras mer lönsamt att försörja sig genom eget arbete än genom att bli bidragsförsörjd. Och att fler arbetstillfällen skulle skapas. På den punkten finns fortfarande hopp om att förväntningarna ska infrias.

En annan fråga gällde byråkratiseringen och slöseriet med skattemedel. Inledningsvis avskaffades några myndigheter, men istället lär nya tillkomma. Sammantaget blir det nog ingen förändring på den punkten.

Kopplat till alla myndigheter, med så många attraktiva tjänster att besätta, är svågerpolitiken. Inte heller på den punkten kan någon klar förändring utskiljas. Tjänsterna går till andra än socialdemokrater, men sker det i större utsträckning än tidigare efter kompetens och sakliga meriter?

Sedan har vi kunnat märka en mycket vass profilering av regeringen på utförsäljning att statliga företag. Gick man verkligen till val på detta? Det undgick i varje fall mig.

Den 21 december 2006:

Slagskämpar

Herman Lindqvist berättar i sin bok "Drömmar och verklighet" hur Per Albin Hansson, efter beslut av s-regeringen 1925 om nedskärningar i det militära försvaret, blev impopulär bland avskedade officerare. En av dem, en furir Holmberg, försökte handgripligen ta ut sin frustration. Han ställde sig således på pass utanför Per Albin Hanssons bostad och inväntade dennes uppdykande:

"Utan närmare hälsningsceremonier eller krav på identifiering måttade Holmberg ett slag mot Hansson. Per Albin föll inte, 'blott tillfällig smärta och ömhet uppstod', står det i polisrapporten. Däremot blev han ilsken. Per Albin var försedd med en promenadkäpp, ett vanligt attribut för dåtida gentlemän, och med den i högsta hugg satte han efter den tjugo år yngre, före detta yrkesmilitären Holmberg.

En patrullerande poliskonstapel ser hur den i panik springande Holmberg hinns upp av den morrande och käppviftande Hansson. Holmberg får ett rapp. Han höjer händerna över huvudet och skriker att han ger sig, men får ännu ett rapp av den upprörde Hansson. Polisen hinner nu fram och griper bägge slagskämparna, som förs till polisstationen. Där identifieras Per Albin som redaktören, riksdagsmannen och tre gånger före detta försvarsministern Per Albin Hansson. Rapport skrivs."

Det blir rättegång och Hansson åtalas, för att ha tillgripit mer våld än nöden krävde.

"Då åklagaren frågade om 'herr Hansson misstänkte att Holmberg på nytt skulle söka tilldela Er ett slag då han höll händerna i luften?' svarade Per Albin utan vidare nej och tillade: 'Jag var förbannad.'"

Domen blev tre månaders straffarbete för Holmberg, femtio kronor i böter för Hansson, för "på allmän plats förövad uppsåtlig misshandel".

I allmänhetens ögon blev s-politikern en hjälte. Det stärkte även hans aktier inom partiet, hjälpte honom att bli vald till ordförande:

"För Per Albin Hansson blev händelsen ett stort PR-jippo, som markant ökade hans populäritet hos den breda allmänheten. Han framstod som en modig och handlingskraftig man... Hans ... talang som gatukämpe gav honom också kraftiga applåder från många annars svurna fiender i den borgerliga pressen."

Mer ska jag inte skriva i fallet Anna Sjödin.