Stockholm, den 14.6.2007
Till
Tobias Billström
Det har framgått att Du och regeringen arbetar för en samordning av flyktingpolitiken inom EU, så att alla EU-länder ska bedöma asylskäl efter samma regler och praxis, något som tydligen ska finnas ett EU-förslag om till 2010.
Mot den bakgrunden har jag en fråga, och min avsikt är att publicera Ditt svar på min bloggsida: http://www.algonet.se/~milld/blogg, knuten till Blågula frågors webbsida, en sida med folkbildningsambitioner.
Min
fråga gäller varför Du och Dina kolleger inte i stället
tar fasta på det brittiska förslaget om ett
Safe Haven för alla som söker asyl i något
EU-land, dvs ett för hela EU gemensamt hanterande av dem som i EU söker
skydd undan förföljelse i hemlandet. Det var Tony Blair som föreslog
detta för en del år sedan, och det framstår för mig
som genialt i sin enkelhet och rationalitet. Det ger de asylsökande det
skydd undan förföljelse som är så centralt i konventionerna
samtidigt som det möjliggör för Unionen att kraftsamla med
gemensamma tolkar, utredare, läkare, etc.
De som har asylskäl ska snabbt få asyl. De som saknar skäl
för asyl ska inte, som idag ofta sker, kunna söka asyl i flera
medlemsländer under olika identiteter. Och de som har farliga sjukdomar ska
inte kunna komma vidare in i Unionen innan de blivit friska.
Ibland brukar anföras mot förslaget om ett Safe Haven att detta
snabbt skulle bli för trångt, att asylanterna inte skulle komma
vidare. Men det kan väl knappast vara fallet. För då faller
ju hela resonemanget om att Europas länder är, och i allt högre
utsträckning blir, i skriande behov av nya invånare.
Hur ser Du på detta brittiska förslag om ett för EU gemensamt
Safe Haven?
Finns det någon anledning för Sverige att inte arbeta för det förslaget? I så fall, vilken?
mvh
Jan Milld
Tack för Ditt brev till statsrådet Tobias Billström, inkommet till Regeringskansliet den 14 juni 2007, gällande EU:s asylpolitik.
Brevet har överlämnats till mig på Justitiedepartementets enhet för migration och asylpolitik för besvarande. Som du nämner i ditt brev pågår inom EU arbetet med en fortsatt harmonisering på asylområdet. Vid Europeiska rådets möte i Tammerfors 1999 enades medlemsstaterna om målet att harmonisera den europeiska migrations- och asylpolitiken. I det s.k. Haagprogrammet slog Europeiska rådet år 2004 fast att målsättningen är att utveckla ett gemensamt asylsystem till år 2010. Detta system ska grundas på en fullständig och allomfattande tillämpning av Genèvekonventionen och andra för asylområdet relevanta folkrättsliga instrument. Den svenska regeringen eftersträvar en ökad harmonisering av asylpolitiken på EU-nivå och välkomnar samt tar en aktiv del i utvecklingen av det framtida gemensamma europeiska asylsystemet. En harmoniserad asylpolitik i EU kommer att öka Europas kapacitet att ge skydd åt dem som behöver det och bidra till att undvika kraftiga variationer i inströmningen till enskilda länder som kan hota asylsystemets långsiktiga hållbarhet.
I ditt brev nämner du det initiativ som Storbritanniens dåvarande premiärminister Tony Blair presenterade 2003. Detta innehöll bland annat ett förslag om upprättande av s.k skyddade zoner utanför EU:s territorium där asylsökande skulle få sina ärenden prövade. Förslaget mötte emellertid kritik av flera medlemsländer, däribland Sverige och Tyskland. Ett av huvudargumenten mot förslaget var att det bedömdes vara oförenligt med våra internationella förpliktelser på asylområdet. Det brittiska förslaget från 2003 är nu inaktuellt och inget som diskuteras i dagens harmoniseringsarbete inom EU på asylområdet.
Vad som däremot kan sägas utgöra en central aspekt av det framtida gemensamma europeiska asylsystemet är det som inom EU brukar kallas den yttre dimensionen av asylfrågor. Denna omfattar bl.a. stöd till länder utanför EU gällande hanteringen av asyl- och flyktingfrågor. En del av detta stöd utgörs av s.k. regionala skyddsprogram som syftar till att förbättra flyktingars möjligheter till skydd i deras närområde. Dessa regionala skyddsprogram är tänkta att omfatta stöd till berörda länder så att dessa kan efterleva internationella åtaganden enligt Genève-konventionen och andra relevanta internationella instrument för att öka skyddskapaciteten. Vidare är målsättningen att förbättra bl.a. lokal integration, infrastruktur och migrationshantering. Andra viktiga delar av den s.k. yttre dimensionen av asylfrågor är arbetet med att integrera asyl- och migrationsfrågor i bistånds- och utvecklingssamarbetet samt vidarebosättning av flyktingar.
Med vänliga hälsningar,
Anton
Weyler
Till
Anton Weyler
Justitiedepartementet
Tack för svar, frågorna är ju fortfarande aktuella.
Sverige tillhörde alltså de länder som motsatte sig en lösning enligt Tony Blairs och andras förslag, om Safe Haven. Motiveringen till detta var att förslaget "bedömdes vara oförenligt med våra internationella förpliktelser på asylområdet".
Detta väcker naturligtvis följdfrågor!
Genevekonventionen utvidgades, genom det s.k. New-York-protokollet från 1967, till att omfatta även länder utanför Europa, men även 1967 gäller ju första-asyllands-principen - dvs meningen är att en asylsökande ska söka skydd i närmaste land.
I praktiken har visserligen denna princip åsidosatts genom direkta flygresor från andra kontinenter, men åtminstone formellt är den väl fortfarande gällande?
Safe Haven skulle betyda inte bara att asylsökande fick akut skydd från förföljelse och sedan sina ansökningar om asyl behandlade. Förslaget innebär samtidigt att möjligheter till missbruk av asylsystemet påtagligt minskas - ett missbruk som idag förekommer och utgör ett stort problem.
Det vore intressant att närmare få ta del av hur Sveriges företrädare på EU-nivå agerat och argumenterat i denna fråga.
Har
där funnits partipolitisk enighet, eller har företrädare från
något svenskt parti markerat intresse för det brittiska förslaget?
mvh
Jan Milld
|
|
