Sommaren 2007 blev jag erbjuden att medverka i en antologi om Sverigedemokraterna. Under februari 2008 ska den komma ut. Det blev 20 inlägg, från lika många olika personer - alla med anknytning till SD. Bokens titel blir "20 röster om 20 år". Här nedan mitt inlägg:

 

Det är den den 8 juni 2004 och klockan är 16.00. Som partisekreterare för Sverigedemokraterna står jag tillsammans Runar Filper, ordförande i SD:s Värmlandsdistrikt, på Köpmantorget i Luleå för att hålla möte. Framför oss en skränande mobb av s.k. antirasister. Polisen försöker hålla dem på ett säkerhetsavstånd, men kan inte hindra att föremål kastas mot oss. En påse rödfärg studsar mot taket på vår bil och stänker ned mitt hår. Ett brinnande fackla är nära att hamna under bilen, den sätter eld på en buske invid.

I Norrländska Socialdemokraten (NSD) skrev sedan Lotta Gröning, om "nazismens fula tryne". Det var Runar och jag som åsyftades. Hade jag blivit en helt annan person än när jag var med i SSU på 1960-talet och när i gymnasiet skrev en uppsats, om Tyskland under mellankrigstiden, som gav stora A ?

Nej, mina värderingar var i grunden desamma år 2004 som på 1960-talet, nämligen rationalism och solidaritet. Men lika mycket nu som då måste solidariteten bottna i demokrati, dvs att folkets vilja respekteras. Det är inte solidaritet om A tar pengar från B och ger till C, utan att ha frågat B om saken...

 

Lotta Grönings enda invändning mot mötessabotaget är att det kanske var otaktiskt. Principiellt hade hon inga invändningar. Hon manade också till "kamp mot fördomar".

Vi fick faktiskt in en replik i NSD:

"...Ett tydligare exempel på utbredda fördomar, dvs förutfattade meningar utan stöd i verkligheten, är föreställningarna om oss sverigedemokrater.

I själva verket finns det inte ett enda exempel på att SD försökt sabotera möten för meningsmotståndare. Vid partiets riksårsmöte i år antogs ett uttalande som understryker denna demokratiska hållning: 'Yttrandefrihet finns inte, om den inte finns för meningsmotståndare.' I SD:s partistyrelse sitter f.ö. många som tidigare varit aktiva inom riksdagspartierna - Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centern och Moderaterna.

Vissa fördomar är kanske ofrånkomliga, så länge man inte har tillräcklig kunskap i en fråga. Allvarligare blir det när man 'med näbbar och klor' slår vakt om sina fördomar, när man vägrar att ta del av vad andra har att säga. Värst av allt blir det när man även försöker beröva andra medborgare möjligheten av att ta del av olika budskap, när man ger sig själv rätten att agera förmyndare över vanliga svenskar."

Gröning hade också kommenterat en av oss tillverkad intervju med Gudrun Schyman, som vi på mötet spelat upp genom vår högtalare, utan att hon förstått att den var på låtsas:

"Efter programmet klargjorde vår medlem Anna Hagwall (själv invandrare från Ungern) inför lyssnarna att det var en fejkad intervju. Den var ett skämt, men med en politisk poäng: när TV gör 'dokumentärer' om oss sverigedemokrater använder man just denna metod. Man klipper och klistrar. Skillnaden är att TV inte klargör för tittarna att det är fejk, inte heller låter man SD få in något genmäle.

Med sådana metoder kan vilken som helst organisation monstrifieras. I vårt grannland Danmark, som haft bara en hälften så stor invandring som Sverige, stöder nu 80% av ledamöterna - inklusive socialdemokraterna! - regeringens restriktiva linje i invandrings- och flyktingpolitiken. En linje som sammanfaller väl med Sverigedemokraternas.

Slutligen: Gröning citerar mig som att ha sagt 'Vi är ett land, ett folk'. Så skulle jag inte formulera saken, däremot har jag sagt 'Varje folk har rätten till ett eget land!' Detta gäller t ex vietnameser och palestinier, men även svenskar. Denna ståndpunkt utesluter inte en viss invandring, men den måste ske på ett sådant sätt att de invandrades barn själva kan uppleva sig som svenskar.

Annars är det fråga om ett allvarligt misslyckande. Där är vi nu, och detta borde kunna få diskuteras på ett anständigt sätt."

På förmiddagen samma dag hade vi haft möte i Piteå. Också där gick det livat till. Aggressiva mötessabotörer förde inte bara oväsen, gång på gång gjorde de dessutom utfall mot vår utrustning. Allt dokumenterades på film. Ändå kunde det inte bli något åtal. Från Norrbottenspolisen fick vi efteråt beskedet: "brott kan ej styrkas".

Jag kan inte säga, att jag blev överraskad. I Blågula frågor (BGF) hade vi redan hunnit göra erfarenheter. Exempelvis vårt möte på Norrmalmstorg den 8 juni 2002, som saboterades närmast under överinseende av en där närvarande polisstyrka. Den kommenderades av Therese Mattsson, som därefter befordrades till chef för Rikskriminalen...

DUBBEL TVEKAN

Det var bara med stor tvekan som jag anslöt mig till Sverigedemokraterna. Varför?

Orsaken var inte att jag hade gått på nidbilden av partiet. BGF:s egna erfarenheter visade ju att redan kritik av invandringspolitiken renderade de gängse stämplingarna om "främlingsfientlighet", "rasism", "högerextremism", osv. Uppenbart var att det fanns brister inom SD, men inte allvarligare än att jag kunde gå med för att påverka i den riktning som jag ansåg önskvärd.

Nej, min tveksamhet föranleddes av stämplingen i sig, som gjorts till en så grundmurad föreställning hos de flesta svenskar. Det kändes som en blyklump om halsen, som gav en uppförsbacke i det politiska arbetet. Det skulle ta långt tid att kunna vinna förtroende för ett sådant parti.

Länge närde jag en förhoppning om att ett annat invandringskritiskt alternativ skulle dyka upp. Så skedde i och för sig 1998, med Ian Wachtmeisters andra partiprojekt, "Det nya partiet" (d). Det visade sig dock i valrörelsen att hans torgmöten kunde trasas sönder av vänsterhuliganer samtidigt som partiet helt förtegs i massmedia.

Klart stod att varje parti som ifrågasatte det mångkulturella projektet skulle röna samma motstånd i form av förtigande och förtal, stämplingar och övergrepp. En kedja av "guilt-by-association" skulle därvid finnas tillhands: vederbörande "tycker precis som sverigedemokraterna".

Det kan också sägas att min anslutning till Sverigedemokraterna skedde etappvis. En första steg togs i valrörelsen 2002, då Blågula frågor rekommenderade proteströstande på SD - som en signal till makthavarna, att man inte accepterade övergreppen mot partiet. I samma val fanns jag med på SD:s riksdagslista.

Sedan medverkade jag som skribent i SD-kuriren, genom kolumnen "Millt sagt".

Medlem blev jag hösten 2003, och fick i uppdrag att skriva ett studiematerial för partiet. Detta - "Grundkurs för sverigedemokrater" - blev färdig under våren 2004. På riksårsmötet 2004 valdes jag in i partistyrelsen och utsågs till partisekreterare. Detta uppdrag lämnade jag året därpå. Mitt rätta element är ju politisk argumentering i tal och skrift - inte administrativt arbete.

Efter riksårsmötet 2005, där jag medverkade till av Sverigedemokraterna fick en ny ordförande, beslöt jag även att lämna partiet. Även detta skedde med tvekan.

Avgörande för mitt beslut var att jag ville ha fria händer att kunna fortsätta underhålla Blågula frågors omfattande webbsida. Jag ville ha möjlighet att där eventuellt publicera även kontroversiella texter, utan att detta skulle kunna utnyttjas för att kompromettera SD. När man inte kan komma åt SD genom dess politik försöker man ju hitta bakvägar, det hade erfarenheter redan visat.

Jag fortsätter dock att rösta på Sverigedemokraterna, och vill överhuvudtaget stödja partiet på de sätt jag kan.

 

VARFÖR INTE STÖRRE FRAMGÅNGAR?

Hur förklara det faktum att Sverigedemokraterna (SD) inte redan finns i riksdagen, som ett av de största partierna? Låt mig här göra ett analysförsök:

I både Norge och Danmark finns ju stora invandringskritiska partier. Fremskrittspartiet fick 22% av rösterna i stortingsvalet 2005, och blev Norges näst största parti. I folketingsvalet 2005 fick Dansk Folkeparti 13% av rösterna. I Danmark bedriver dessutom regeringspartiet Venstre en restriktiv invandringspolitik. Finland har redan från början fört en restriktiv linje.

Asyl- och anhöriginvandringen till Sverige har alltsedan mitten av 1980-talet varit väsentligt större än till något av våra grannländer, även per capita. Problemen har också blivit större, med kostnader för bidragsberoende och annat, en accelererande våldsbrottslighet och en skola som inte fungerar.

Ändå har reaktionen uteblivit, i form av stöd till det parti som ändå - alltsedan 1988 - erbjudit väljarna ett alternativ att rösta på.

Varför?

En del av förklaringen ligger i egna tillkortakommanden.

• SD har inte tillkommit som avspjälkning av något redan etablerat parti. I sina led har man inte haft personer med politisk erfarenhet. Partiet har saknat en karismatisk ledare. Inte heller har SD haft stora ekonomiska resurser.

• Ett missgrepp var kanske även den totala fokuseringen på en fråga, nämligen invandringen. Det gjorde att partiets budskap lätt kunde uppfattas som negativt.

• Kombinerat med en diffus inställning till demokrati och en oklar avgränsning mot extremism gjorde detta att partiet drog till sig individer vilka var mer av en belastning än en tillgång.

• En nördighet och en distans till människors vardag i dagens Sverige har också funnits. Detta har t ex tagit sig uttryck i hyllande av "hjältekonungar". Partiledningen har länge utgjorts av en kamratklubb, som varit nöjd med det lilla och föga öppen för förändringar. Verksamheten har på sina håll varit ineffektiv och nya krafter har stötts bort.

En annan del av förklaringen ligger i faktorer utanför partiet.

Politik handlar mycket om psykologi. Där gäller inte bara fakta och argument, än mer betyder "legitimitet". Detta har etablissemanget förstått att utnyttja.

- Sverigedemokraterna har förhindrats att själva komma till tals i massmedia, inte ens med genmäle efter att ha blivit angripna. Ja, partiet har inte ens kunnat få in betalda annonser i dagstidningar under valrörelser!

- I de program som behandlat partiet har en mycket negativ bild förmedlats, där man tillåtit sig att "ta ut svängarna". I föregivna TV-dokumentärer har det varit mer regel än undantag att klippa in sekvenser från nazi-manifestationer, som intet haft med SD:s verksamhet att göra.

- I såväl etermedia som dagstidningar har Sverigedemokraterna konsekvent försetts med negativa epitet, som "främlingsfientligt", m.m .

- Andra partier har vägrat att debattera med företrädare för SD, på lika villkor.

Sammantaget har detta inte bara förhindrat Sverigedemokraterna från att nå ut med sitt budskap. Framförallt har det förmedlat en bild av att SD är ett parti som ligger utanför den demokratiska processen och som anständiga människor inte kan befatta sig med.

Till detta kommer hot och trakasserier, med även grova fysiska angrepp, från AFA och andra. Dessa övergrepp genomförs med makthavarnas goda minne. Inga avståndstaganden har kommit från partiledare som Reinfeldt och Sahlin. I massmedia föräras huliganerna benämningen "antifascister”. "Fascister" eller “anarkofascister” vore naturligtvis en mer träffande benämning. Det är ju AFA som står för våldet, inte offren för attackerna.

Funktionen av denna AFA-aktivitet blir densamma som medias agerande. Förutom att möten saboteras, så att SD inte kan få ut sitt budskap, tillkommer den psykologiska effekten. Eftersom det bara är sverigedemokrater angrips på detta sätt - inte företrädare för de sju riksdagspartierna - förstärks intrycket att SD är ett udda parti, obehagligt och farligt att ha att göra med.

Ofta påstås rakt ut att även sverigedemokrater skulle ägna sig åt motsvarande angrepp, för att störa sina meningsmotståndares möten. I själva verket finns inte ett enda sådant exempel. Det närmaste man kan komma är vid Göran Perssons tal i Almedalen för några år sedan. Ett antal SD:are fanns då i publiken och höjde plakat med texten "Tag debatten!". De motades snabbt bort av polisen...

Stor psykologisk betydelse har det haft att Sverigedemokraterna kunnat hänföras till "övriga partier" i opinionsmätningarna, att det inte redovisats med en egen stapel.

Även om etablissemangets kampanjande varit intensivt, även om SD har svartmålats och även om SD faktiskt haft stora brister - partiet har ändå funnits där vid varje riksdagsval alltsedan 1988 och tillhandahållit en möjlighet till inte bara missnöjesröstande i allmänhet - då kan det räcka med “Kalle-Anka-partiet” - utan dessutom till en riktad protest. Ett stort antal SD-röster kunde ha förmått åtminstone några av riksdagspartierna att besinna sig.

Så har inte skett, och här kan det svenska folket inte friskrivas från ansvar!

Detta för tankarna till vad motståndsgruppen "Vita Rosen" i Hitler-Tyskland skrev 1942, i sitt första flygblad:

"Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick."

"Om det tyska folket ... offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om tyskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."

Varför har Sverigedemokraterna svartmålats så massivt, varför är man så angelägna om att förhindra valframgångar för detta parti? Den officiella motiveringen är att man funnit SD vara extremt och odemokratiskt.

Sverigedemokraternas historia bjuder kanske på en del skönhetsfläckar ur demokratisk synpunkt, i partiets periferi har funnits en och annan virrhjärna. Den verkliga orsaken till bemötandet av SD ligger ändå inte där.

Detta framgår av exemplet Blågula frågor - en invandringskritisk tidskrift som startade 1994 och som nu har en omfattande webbsida. BGF startades av oförvitliga demokrater, där fanns s.a.s. inte ens en spik att koka soppa på. Ändå blev även BGF tidigt stämplad på samma sätt som SD. Anledningen till detta var alltså invandringskritiken.

Finns det utrymme för någon som helst kritik av den förda invandringspolitiken utan att bli stämplad? Finns ett enda exempel på en invandringskritiker som kan ges demokratiskt godkännande?

Jag ställde frågan till Mona Sahlin, i ett brev den 11 april 2001: "Finns det nu, eller har det tidigare funnits, någon organisation i Sverige som pläderar för minskad invandring på ett godtagbart sätt? Finns det något parti, i något land, som gör det?”

Hennes svar har uteblivit.

Vidare kan noteras, att när Sverigedemokraterna tillkom 1988 var det inte bara i en situation av påbörjad massinvandring. Det var också i en situation, då det redan pågick ett permanent kampanjande - med skattemedel och medel ur Allmänna Arvsfonden - mot en förment "främlingsfientlighet" och "rasism", som skulle vara farligt utbredd bland oss svenskar.

Anklagelsen fanns alltså från början, mot envar som hade invändningar mot den förda politiken, redan innan vederbörande hade hunnit öppna munnen. Innan man sagt något i själva sakfrågan måste man bedyra sin oskuld och försöka övertyga media om att man inte var en sådan där ond människa. Med detta kampanjande etablerades inte bara ett snålt debattklimat, utan även en antiintellektualism.

Innebörden av de begrepp man använde, och som gjorts så centrala, klargjordes ju aldrig. Det blev då lika upplysande att kalla en person ”främlingsfientlig” eller "rasist" som att kalla vederbörande “smurffientlig” eller "xyz-ist". I det samhällsklimat som skapats fyllde anklagelsen ändå en funktion, precis som ordet "kommunist" eller “oamerikansk” gjort det i McCarthys USA, "partifientlig" gjort det i Stalins Sovjetunionen eller "extremist" gjort det i Pinochets Chile. Funktionen var att peka ut de icke-önskvärda, vilka samtidigt avhumaniserades - varigenom övergrepp mot dem lättare kunde passera.

Epitet har ersatt fakta och argument. Så praktiskt när de egna argumenten är svaga!

I fallet Sverige tillkommer att samma krafter som ägnar sig åt detta förtryck gjort ordet “tolerans” till ett honnörsord. Vad som ska tolereras är uppenbarligen annat än kritik av den förda politiken.

I detta klimat av politisk korrekthet kan sant och falskt flyta samman. Ingen distinktion görs mellan fakta och värderingar. Sakuppgifter och argument som inte stämmer med bilden av “mångkulturen” som “berikande” kan således avfärdas som "obehagliga". De goda intentionerna blir viktigare än verkligheten och de faktiska resultaten. Fakta blev ovidkommande. Vilket inte hindrar att invandringskritiker kan anklagas för att vara "fördomsfulla"…

Pk-ambitionerna går ut på att få fram ett klimat av rädsla och att skapa en tystnadskultur. Centralt blir därvid att jaga kopplingar:

• Vem har talat med vem?

• Vem prenumererar på vilken tidskrift?

• Vem har rekommenderat vilken bok till läsning?

• Vilka länkas det till från en webbsida?

• Var har någon låtit sig publiceras?

Metoden kallas “guilt-by-association”. Med hjälp av denna har man till stor del lyckats förvandla SD till en slags batong, för att skapa rättning i leden. Det hela sker i två steg:

1. Sverigedemokraterna demoniseras, alla får lära sig att detta parti utgör inkarnationen av ondska.

2. Även vid försiktiga ansatser till kritik av invandringspolitiken slås vederbörande i huvudet med att han/hon “låter som en sverigedemokrat”.

En mjukvariant är att vederbörande inte misstänkliggörs för att själv vara något så hemskt som en sverigedemokrat eller att sympatisera med partiet, men att han/hon genom sin åsikt, yttrande eller agerande – kanske ofrivilligt - gagnar sverigedemokraterna.

Även om en ståndpunkt i sig hade kunnat vara rimlig blir den orimlig, pga sverigedemokraterna. Man kan inte tycka så, eftersom sverigedemokraterna gör det. Man måste tycka tvärtom. Annars riskerar man att “spela rasisterna i händerna”!

Dessa pk-människor må göra anspråk på att vara demokrater, men deras agerande talar ett annat språk. Det är uppenbart att de inte vill ge plats för någon saklig diskussion om, och granskning av, den förda invandringspolitiken. I den svenska riksdagen finns sju partier, men inget av dem utgör i denna fråga något alternativ.

Sverigedemokraternas brister till trots, en sak står helt klar: SD försökte på ett tidigt stadium att slå larm om galenskaperna. SD försökte nå fram med en varning, när alla andra teg och många verkade aktivt för ett förtigande. Sverigedemokrater har all rätt att känna stolthet over detta!

 

STEG FRAMÅT

Förhoppningsvis är ännu inte allt för sent i Sverige. Sverigedemokraterna har ju noterat stora framgångar på sistone. Förhoppningsvis kommer detta att fortsätta, och leda till att även andra partier nyktrar till, som i Danmark.

Sverigedemokraterna har nu en ny partiledning, efter några års strider mellan "bunkerfalangen" och "förnyarna". Den senare har utgjorts av partiets ungdomsförbund (SDU) och andra krafter som önskat en förändring mot större öppenhet och flexibilitet. Riksårsmötet 2004 röstade fram en ny partistyrelse, med majoritet av förnyare. Riksårsmötet 2005 valde SDU-ordföranden Jimmie Åkesson till ny partiordförande.

Dessa förändringar återspeglar en nytillströmning av medlemmar till Sverigedemokraterna och en förändrad medlemssammansättning. Bilden av ett riksårsmöte för SD visar människor som ligger nära ett befolkningsgenomsnitt i Sverige: unga såväl som gamla, män såväl som kvinnor, infödda svenskar såväl som invandrare. Alla landsändar finns representerade, även om det fortfarande finns en tyngdpunkt för Skåne och Blekinge.

Den nya SD-ledningen har också klart markerat en uppgörelse med misstag från de tidigaste åren. I partiets led finns ingen plats för personer med en tveksam hållning till demokrati. En kraftfull markering gjordes här genom det år 2004 antagna uttalandet: "Yttrandefrihet finns inte, om den inte finns för meningsmotståndare!"

Sverigedemokraterna har även breddat sig politiskt. 2006 antogs ett handlingsprogram kring äldreomsorgen. Tidigare har partiet antagit program bl.a. kriminalpolitik och skolpolitik.

 

FAROR PÅ VÄGEN

Etablissemangets plan A i bekämpandet av Sverigedemokraterna är uppenbar. Den har varit att hindra partiet från att vinna förtroende och därmed valframgångar.

Plan B, när plan A har havererat, är rimligen att förmå partiet att "göra en KD:are". Dvs att bli så till den grad utslätat, att kärnan i vad som en gång föranledde bildandet av partiet går förlorad.

De mekanismer som ledde till Kristdemokraternas politiska självutplåning kommer att finnas närvarande även beträffande Sverigedemokraterna:

• arvoden och andra materiella förmåner

• möjlighet för företrädare att få vara med i det mediala strålkastarljuset

• lockelsen av att känna sig accepterad, att få finnas med inne i stugvärmen.

Det sistnämnda kan ju upplevas som en behaglig kontrast, i förhållande till alla de negativa erfarenheter som sverigedemokrater tvingats göra år efter år.

För att undgå ett KD-öde krävs först och främst en medvetenhet om dessa risker. I övrigt består motmedicinen i tydliga handlingsprogram, en levande intern partidebatt, en kontinuerlig medlemsskolning och överhuvudtaget en fungerande partidemokrati.

Med en bra medlemsskolning och debatt kan man uppnå den nödvändiga propagandaresistensen. Då låter man exempelvis inte de politiskt korrekta definiera vad som är "godhet".

- Vi är exempelvis inte skyldiga att hålla höga skattenivåer för att kunna finansiera ett u-landsbistånd, vars positiva effekter är på intet sätt klarlagda.

- Inte heller är vi skyldiga att acceptera en innebörd av "mänskliga rättigheter" med omfattande ekonomiska åtaganden utanför folklig kontroll.

Vi svenskar inte bara finns, vi är också i vår fulla rätt att försöka värna våra intressen.

Stora valframgångar och ett inträde i riksdagen för Sverigedemokraterna kommer givetvis att innebära förväntningar på partiet om att driva sina hjärtefrågor och att - helst med framgång - påverka den förda politiken. Det handlar då om

- dels opinionsbildning,

- dels att lägga konkreta förslag till beslut i riksdagen.

Men även helt bortsett från hur Sverigedemokraterna skulle förvalta ett sådant mandat, oavsett vad man skulle göra eller inte göra, vore en valframgång i sig en viktig händelse. Många röster på SD skulle med automatik betyda en signal inte bara beträffande invandringspolitiken, utan också de vidriga övergrepp som tillåtits ske mot sverigedemokraterna.

En stor framgång för SD skulle kunna göra att fler människor plötsligt vågar prata öppet med varandra om väsentligheter, utbyta åsikter och känslor om sådant som de bär på. Det skulle kunna bryta rädslan, riva muren av tystnad och skingra dimman av okunskap.

Ett friare debattklimat skulle förändra förutsättningarna för även övriga partier, så att de tvingades tackla verkligheten. Dimridåer och tomma floskler skulle inte längre duga.

Jan Milld