År 2005, november |
År 2005, november |
Förra månaden såg jag filmen "Sophie Scholl- de sista dagarna". Jag läste även boken "Sophie Scholls korta liv", skriven av Herman Vinke.
Det handlade alltså om "Vita Rosen", en grupp studenter som protesterade mot nazistyret i Tyskland år 1943. Det känns som att historien om denna motståndsgrupp har aktualitet också för Sverige år 2005.
En sekvens i filmen var särskilt dramatisk. Efter att ha lagt ut massor av flygblad i universitetet i München blev Sophie och hennes bror Hans, innan de hann lämna byggnaden, upptäckta av en vaktmästare. Denne nitiske "fotsoldat" beordrade dem omedelbart, med hög röst, att stanna. De blev arresterade och samtliga flygblad samlades noga in.
För mig fick denna sekvens en särskild laddning. Två veckor innan jag såg filmen hade jag och en annan SVIC-aktivist delat nr 2/05 av "Sverige i CENTRUM". Vi var bl.a. i ett parkeringshus i Vällingby och lappade bilar. När vi redan hunnit med de flesta bilarna hör jag en mansröst kommendera, med aggressivt tonfall: "Ut! Försvinn härifrån, omedelbart!"
Det framgick att han själv inte läst tidningen men inte desto mindre hade en klar - negativ - uppfattning om dess innehåll. Innan vi hann avlägsna oss var han igång med att plocka bort tidningen från samtliga bilrutor.
Parallellerna mellan Münchenvaktmästaren och Vällingbyvaktmästaren var slående. Inte bara hade de samma, litet satta och bulldogslika, fysionomi. De lät också likadant, hade samma korpralsstämma.
Framförallt var deras funktion densamma: att "hålla rent". I ingetdera fallen gällde det främst konventionella renhållningsaspekter. Nej, det gällde att ingripa för att hindra "olämpliga" texter att bli tillgängliga för andra medborgare.
Olämpligheten - ur Adolf Hitlers perspektiv - i Vita Rosens texter kan inte betvivlas.
Deras första flygblad började så här:
"Ingenting är ett kulturfolk ovärdigare än att utan att göra motstånd, låta sig regeras av en ansvarslös och åt dunkla drifter hemfallen härskarklick. Är det inte så att varje hederlig tysk idag skäms för sin regering, och vem av oss kan ana vidden av den skam, som vi och våra barn kommer att drabbas av, när en gång fjällen fallit från våra ögon, och de grymmaste brott som inte känner några som helst gränser avslöjas?
Om det tyska folket redan är så korrumperat till sitt innersta väsen, och så fördärvat att det utan att lyfta ett finger, i lättsinnig förtröstan på en historiens tvivelaktiga lagbundenhet, offrar det högsta som en människa äger och som höjer henne över alla andra varelser, nämligen den fria viljan, och offrar människans frihet att själv ingripa i historiens gång och låta den underordna sig hennes förnuftiga beslut - om tyskarna redan har blivit så renons på all individualism, redan i så hög grad har förvandlats till en själlös och feg massa, ja då förtjänar de att gå under."
Totalt hann de under åtta månader sprida fem olika flygblad, som fick allt större upplagor och nådde även utanför München.
Det sista flygbladet , som spreds i januari 1943 - alltså efter att nederlaget för tyskarna i Stalingrad stod klart - inleddes: "Kriget går mot ett säkert slut." "Hitler kan inte vinna kriget, bara förlänga det."
Sophie och Hans Scholl var till en början ganska positiva till nazismen.1) Som medlemmar i Hitler-Jugend fick de vara med på utflykter, vistas i naturen, uppleva gemenskap. Deras syster Inge skriver i sin bok "Vita Rosen":
"Hitler, det fick vi höra överallt,.. skulle unna sig varken rast eller ro förrän varenda tysk var en oberoende, fri och lycklig människa i sitt fosterland. Vi barn tyckte det lät bra och vad vi än kunde göra för att hjälpa till, det ville vi också göra... Vi gick in för det med liv och lust och kunde inte fatta varför inte pappa stolt och lycklig sa ja därtill."
Deras far var alltså antinazist. I hemmet blev det livliga, och för honom smärtsamma, diskussioner. Barnen framhöll att Hitler var på väg att lyckas i att avskaffa arbetslösheten. Inge Scholl refererar fadern:
"Har ni funderat över hur han åstadkommer detta? Han sätter fart på krigsindustrin, han låter bygga kaserner. Har ni en aning om var det kommer att sluta? Dessutom kommer vi aldrig att bli tillfredsställda enbart av materiell trygghet. Vi är ju människor med egna åsikter, egna politiska idéer och en egen tro. En regering som inkräktar på dessa områden kan inte göra anspråk på att ha vårt förtroende."
Barnen kunde inte ta till sig detta: "Hans höll fast vid sina åsikter. Han måste - precis som alla som håller på att bli vuxna - själv göra sina erfarenheter."
Så småningom vaknade dock barnen till insikt om den politiska situationen. Först Hans, senare även Sophie. Genom vänner och genom bokläsande vidgades deras horisonter. Till detta medverkade naturligtvis verkligheten, hur Hitlers krigande och förtryck av oliktänkande rullade på.
Inge Scholl refererar hustrun till en konstnär: "Vi har många vänner och alla är emot Hitler, Och alla de vännerna har i sin tur vänner som också är emot Hitler - och så vidare och så vidare. Ett jättelikt underjordiskt nät mot Hitler. Tänk om man kunde få hela detta nät att handla gemensamt."
Sophie Scholl var en person med integritet. Hennes hållning framgick ur ett brev 1940: "En soldats ställning gentemot folket är för mig ungefär densamma som en sons, som försäkrar sin far och sin familj att han i alla situationer ska hålla på fadern eller på familjen. Om det då händer sig att fadern begår en oförrätt mot en annan familj och därigenom råkar ut för obehag, så måste sonen i alla fall hålla på fadern. Så stor släktkänsla kan inte jag uppbringa. Jag tycker att rättvisan alltid måste komma före all annan, ofta sentimental, bundenhet."
Denna hållning gav konsekvenser. Intellektuellt hade Sophie, efter Hitlers invasion av Ryssland 1941, kommit fram till att det bästa för Tyskland var att förlora detta krig. Ju förr desto bättre. Således vägrade hon att medverka i insamlandet av ytterkläder till tyska soldater vintern 1941-42.
Fritz Hartnagel stod Sohpie nära. Hemkommen från tjänstgöring som soldat vid ryska fronten hade han dispyter med henne, men konstaterade:
"Man kunde bara vara antingen för eller emot Hitler. Var man emot Hitler fick han inte vinna detta krig, för enda sättet att bli av med honom var genom ett militärt nederlag. "
Efter Stalingrad 1942-43 stod dessutom klart att detta tyska nederlag var förestående. Frågan var bara hur mycket elände och lidande som innan detta nederlag var fullbordat skulle ha åsamkats människor - tyskar och andra.
Tiden mognade för att nätverket skulle omvandlas till en aktiv motståndsgrupp - Vita Rosen. En grupp av unga kristna, som arbetade med fredliga medel. Det skedde sommaren 1942.
Inge Scholl: "Plötsligt insåg de allihop att man kan inte vara bara motståndare, man måste handla också och försöka hitta öppningar eller spränga öppningar i omöjlighetens gigantiska cementvägg."
Med de allt intensivare bombningarna av tyska städer, med de allt fler stupade vid ryska fronten, växte missnöjet bland tyskarna. Som medlemmarna av Vita Rosen upplevde saken tyckte de flesta tyskar som de. Ur deras sista flygblad: "Det jäser i det tyska folket!"
Eller som Sophie Scholl under rättegången besvarade frågan "Hur kan någon tysk göra sig skyldig till det ni gjort mot staten?": "- Någon måste ju ändå börja. Det vi har skrivit och sagt är också många andra övertygade om. De vågar bara inte uttrycka det så som vi har gjort.."
Problemet var också indoktrineringen, som inte varit verkningslös. Samtidigt som rättegången mot Sophie Scholl och andra pågick i början av år 1943 höll nazisterna propagandamöte i Berlin. På sin fråga "Vill ni det totala kriget?" fick Joseph Göbbels som svar ett rungande "Ja!".
Frågan skulle kunna travesteras, till svenska förhållanden idag: "Vill ni den totala självutplåningen?"....
Ur det sista Vita-Rosen-flygbladet: "Vi har vuxit upp i en stat där varje fri meningsyttring brutalt har tystats ner. Hitlerjugend, SA, SS har försökt uniformera oss, kullkasta oss, bedöva oss under den mest fruktbara bildningsperioden i våra liv. 'Skolning i världsåskådning' kallar man denna föraktliga metod att kväva det gryende självständiga tänkande i ett töcken av tomma fraser."
En av Sophies väninnor från Ulm skrev i ett brev: "Vart bar det hän med detta krig, detta parti och detta fördummande av människorna?"
DET DÄR MED "CEMENTVÄGG" känns aktuellt även idag, genom SVIC-projektet.
Bakgrunden till "Sverige CENTRUM" är att
a) i rikstäckande officiella massmedia släpps motståndare till det mångkulturella projektet inte fram
b) genom internet kan vi komma ut, men når då mest en krets av redan övertygade, som själva söker kunskap.
Vad som behövs är försök att nå medborgare i allmänhet. Utdelande av en gratistidning, som Metro och City, kunde vara en väg att nå ut.
Med tanke på
hur brutalt som konsekvenserna av det mångkulturella projektet hunnit visa sig
hur svenskfientligheten når ständigt nya djup i massmedia
hur opinionsmätningar visar på en skepsis hos en majoritet av svenskarna mot massinvandringen och mot islams värderingar
borde man kunna förvänta sig att en tidning som "Sverige i CENTRUM" skulle mötas med intresse.
Det har dock visat sig att verkligheten är mer komplicerad än så. Inom i varje fall 08-området är det få som både vill och vågar ta emot ett tidningsexemplar.
"Cementvägg" är ordet. Hur spränga öppningar i denna?
Det är den problematik som SVIC och andra sverigevänner har att kämpa med.
1) Själv har jag aldrig varit positiv till nazismen.
Däremot har jag varit positiv till mångkulturen, innan jag insåg att den står i motsättning till både trygghet och demokrati.
