Jan Milld, du har ju varit en förgrundsgestalt i den svenska invandringskritiska rörelsen. Samtidigt har du en bakgrund inom vänstern. Hur fick du upp ögonen för mångkulturens baksidor?

- Fram till mitten av 1980-talet var jag politiskt korrekt beträffande invandringen. Som ett led i arbetet för att "såga rasisterna jäms med fotknölarna" satte jag mig före att tillverka en diabildserie, som skulle bevisa att alla invändningar mot invandringen baserade sig på fördomar. Närmare bestämt vill jag visa att invandrare alls inte var överrepresenterade i vare sig brottslighet eller bidragsberoende.

- Jag misslyckades, och detta fick mig att tänka om. När kartan in stämde med terrängen började jag att revidera min karta.

- Till detta bidrog att invandringen accelererade och att en del av dem som utgavs för att vara "flyktingar", i behov av vårt skydd, uppträdde minst sagt märkligt. 1989 skrev Aftonbladet om hur man var missnöjda med inlogeringen i en herrgård i Värmland och uttryckte sitt missnöje genom att kasta ut möblerna genom fönstret från översta våningen.

- Detta gav ju en frontalkrock med min arbetarrörelsemoral om solidaritet: man skulle ställa upp för nödställda, men där ingick ju en form av ömsesidighet!

- Vad jag snart fick märka var också att svenska massmedia inte gav plats för en saklig och allsidig diskussion kring invandringsproblemen. Det blev i sig något som jag reagerade på, inte bara invandringspolitiken.

Du har alltså bytt sida kring invandringen, kan man säga. Har det inneburit att du ändrat dina värderingar?

- Nej. Inte ens när jag stödde den förda i politiken innebar det att jag tänkte mig att invandringen skulle omvandla det svenska samhället.

- 1973, i samband med militärkuppen i Chile, applåderade jag starkt Palmes agerade då, att ta hit flyktingar. Där var det verkligen fråga om flyktingar, förföljda pga sin politiska aktivitet. Grundtanken var också att det handla om ett tillfälligt skydd, att de skulle återvända till sitt hemland så fort omständigheterna så medgav.

- Alternativt kommer man hit och stannar permanent, blir invandrare. En förutsättning då var att man anpassade sig till det svenska samhället, dvs lärde sig svenska, klarade sin egen försörjning och respekterade gällande lagar. Ens barn skulle bli svenskar. Den massinvandring som nu pågår, och gjort så sedan många år, är ju av en helt annan karaktär.

- Ända sedan jag gick med i SSU 1962 har jag betraktat mig som antirasist. Men innebörden av det var aldrig att svenska folket skulle bytas ut...

Så på vad sätt var du "antirasist"?

- Jag menade då, och det gör jag fortfarande, att på individnivå ska alla människor mötas med en grundläggande respekt.

- Men idag har ju begreppet "antirasist" blivit så komprometterat genom dessa våldshuliganer i svarta munkjackor. Det är en annan värdering som jag står fast vid sedan SSU-tiden: jag avskyr våld!

De som motsätter sig invandringspolitiken i Sverige anklagas ju ofta för att inte vara demokrater. Har du någon kommentar till det?

- Man försöker ge en ny innebörd åt ordet "demokrat", så att det betyder att hylla vissa bestämda åsikter kring invandringen, nämligen de åsikter som företräds av etablissemanget.

- "När det handlar om människor" finns plats bara för en anständig åsikt, resonerar man, och glömmer bort att även svenskar är människor! Resurserna är begränsade och man måste alltid prioritera, det är ju det som är politik.

- Demokrati betyder "folkstyre", dvs majoriteten beslutar. Men märk väl: beslutar efter att ha fått tillgång till en allsidig information. Det förutsätter en fri debatt, där olika röster släpps fram med sina fakta och argument. Demokrati förutsätter yttrandefrihet och yttrandefrihet finns inte, om den inte finns även för meningsmotståndare!

Du har själv drivit flera stora projekt, men det mest kända är nog ändå Blågula frågor. En faktabank och analys om invandringspolitiken som saknar motstycke. Hur började det? Hur var det att arbeta med detta och har resultatet blivit som du tänkt dig?

- Det började ju med utgivningen av papperstidningen "Blågula frågor" 1994, som en uppföljning av en bok jag skrivit om invandringspolitiken, "Lagom är bäst!". Denna tidskrift kom ut varannan månad, men nådde bara en begränsad läsekrets på ett par hundra personer.

- Jag och Anders Sundholm försökte också få in inlägg på olika tidningars debattsidor, men med några undantag blev alla våra inlägg refuserade. När vi kom med i stora massmedia var det i huvudsak för att "hängas ut" som "främlingsfientliga" osv. Exempelvis i den gratisbilaga av Expo som Aftonbladet och Expressen spred i miljonupplaga i juni 1996.

- I det läget blev internet ett viktigt andningshål. Det var 1996 som vi började bygga upp bgf-sidan där. Nu har det vuxit till ett 60-tal avdelningar.

Upplever du att det är skillnad på att arbeta med dessa frågor då och nu?

- En skillnad mot 1996 är ju att det har hunnit gå så mycket längre utför med det svenska samhället. Det gör att flera har vaknat. Det som vi då var ganska ensamma om att säga finns det nu många fler som säger, även personer med tillträde till massmedia.

- Idag finns också massor av bloggar med dagsaktuella kommentarer och kritik av makthavarna. Nu vill jag koncentrera mig på att underhålla vissa bgf-avdelningar, t ex den om äldreomsorgen och den om svensk historia. Och faktabanken, naturligtvis.

Du har ett brett perspektiv tack vare dina många utlandsresor. Har du sett något som Sverige borde lära av andra länder?

- Ja, från både USA och Kuba. Jag besökte släktingar i USA hösten 2007 och noterade hur framgångsrika man varit i bekämpandet av våldsbrottsligheten. Faktum är att en storstad som New York, per invånare, har färre fall av våldtäkter eller misshandel än ett land som Sverige! En del av förklaringen till detta är tillämpandet av nolltolerans mot även lindrigare brott.

- I Havanna var jag 1999 och kunde på nära håll konstatera effektiviteten i brottsbekämpningen. Någon hade ryckt en väska, men i varje gathörn stod poliser utposterade, med walkie-talkies. De sög fast tjuven, han kunde förmodligen också påräkna ett straff.

- Både på Kuba och i många andra länder - t ex Costa Rica, Nicaragua, Laos, Thailand, Japan, Sydkorea - har jag sett hur skolbarnen har skoluniformer. Det signalerar att det innebär ett åtagande att gå skolan. Så borde vi ha även i Sverige.

Under en period var du aktiv i Sverigedemokraterna. Vilka är dina erfarenheter från det arbetet?

- Jag fick ju märka att mitt arbete genom Blågula frågor inte var förenligt med ett engagemang för SD, i varje fall inte på högre nivå. Partistyrelsen "prickade" mig för att det på BGF-sidan fanns en recension av boken "En tom säck kan inte stå". Några PS-ledamöter - dåvarande ordföranden samt distriktsordföranden i Stockholm - röstade t.o.m. för att jag skulle uteslutas ur partiet. Partikassören tyckte att jag borde ta bort BGF-sidan i sin helhet, för att med säkerhet inget skulle finnas där som kunde riskera att genera SD.

- Visst är är allt som rör "Förintelsen" känsligt, men det här vittnar, tycker jag, om en överdriven ängslighet. Ett parti som gör anspråk att vara demokratiskt måste stå för principer om yttrandefrihet, allsidig information och fri debatt.

- Men personligen gör jag nog bäst nytta inom politiken genom att stå fri i förhållande till partier, min styrka ligger i skrivandet.

Är det något särskilt som du ställer dig kritisk till i SD:s politik?

- Skattepolitiken. I det ekonomiska programmet säger man uttryckligen att SD inte av ideologiska skäl är för vare sig låga eller höga skatter. Självklart måste det vara önskvärt med såg låga skatter som möjligt.

- Kontrasten är ju skarp mellan hur noga myndigheterna kan vara att driva in skatt från förvärvsarbetande och hur lättsinnigt man sprätter iväg stora summor i bidrag, utan kontroll.

- SD förespråkar minst 1% av BNP i u-landsbistånd. Det är en fullständigt orimlig princip, att sätta upp ett uttryckligt utgiftsmål! Det är dessutom pengar som gör mer skada än nytta. Så kan man inte hantera skattebetalarnas medel, det är ansvarslöst!

- Bakom det här ligger en ambition att bli accepterad som "god". Det märks också i vissa kommuner, där SD:are röstar för mottagande av miljonslukande s.k. flyktingbarn. I en kommunfullmäktige motiverade SD-ledamoten sitt agerande med att han hade "ett stort hjärta". Vad jag här saknar hos SD är en gemensam partilinje - det rör ändå partiets kärnfråga.

- Ska kvantitativa framsteg för Sverigedemokraterna vara något hoppingivande, då måste det åtföljas av kvalitativa framsteg. Något som skulle kunna medverka till det senare är att det finns en press på SD från även andra hållet än de politiskt korrekta..

Det senaste projektet du drivit var tidningen Sverige i Centrum. Kan du berätta lite om tanken med projektet och varför du inte driver det längre?

- Tanken var att nå ut direkt till människor, förbi den censur som råder inom massmedia. I någon mån lyckades vi, men i längden blev det för mycket arbete på mig som både redaktör och logistikansvarig. Dessutom tog pengarna slut.

Hur ser du på vår tidning Nationell Idag?

- Det är en tidning som behövs! Min förhoppning är att den ska få en bred framtoning och vända sig inte bara till ND:are, utan till att alla de svenskar som nu får lida av mångkulturens och samhällsupplösningens effekter. Det behövs en tidning, kring vilken en opposition mot galenskaperna kan samlas.

- Låt mig gärna tillägga en sak. Invandrings- och flyktingpolitik måste intressera sig också för orsakerna till invandringstrycket, till att så många människor migrerar. Där har ND en bra klisterdekal, med texten "USA UT UR IRAK - IRAK UT UR SVERIGE!". Det tycker jag fångar något väsentligt. Västvärlden ska lämna muslimska länder i fred, samtidigt som muslimska länder upphör med sin kolonisering av västländer.

- Vare sig vi ser på Chile och andra latinamerikanska länder under 70-talet, Balkan på 90-talet eller Irak, Somalia och Afghanistan idag så finns ett tydligt mönster, nämligen hur USA genom sina interventioner - direkt eller indirekt - stampar fram stora flyktingströmmar.

- Betala får då inte minst Sverige.