Människors politiska åsikter, i vilken utsträckning är dessa uttryck för en egen vilja och övertygelse, i vilken utsträckning är det bara att man ger efter för ett diffust socialt tryck eller direkt rädsla för repressalier? Däremellan finns ingen glasklar gräns.

Ett visst socialt tryck är nog nödvändigt för att ett samhälle ska hålla ihop. Det faktum att Sverige i mitten av 1900-talet och Japan än idag har låg brottslighet sammanhänger med detta.

Det finns även en annan sida av saken, som jag blev påmind om under min och Runar Filpers turné för Sverigedemokraterna i övre Norrland den 7-12 juni i år.

När SD inte når ut så handlar det inte bra om att pga oväsen inte kunna göra sig hörd eller pga mediafilter inte kunna få in tidningsartiklar eller få framträda i etermedia. Det handlar också om att människor blivit dresserade och indoktrinerade att inte förmå lyssna på oss, att inte vilja förstå vad andra säger.

Under turnén i Norrbotten följde hela tiden ett dussintal ungkommunister efter oss, utrustade med visselpipor och andra instrument för att föra oljud. Detta moment, att utnämna sig till förmyndare över andra medborgare och ta sig rätten att avgöra vad de inte ska kunna få höra, är grovt. Polisen lät dem hållas (det skulle man knappast ha gjort om det varit Socialdemokraterna som höll möte).

Med sig hade ungkommunisterna även papperskorgar, med skylten "Släng rasistpropagandan här". Så fort någon tagit emot SD:s valtidning sprang de efter och krävde att vederbörande skulle slänga materialet i den ambulerande papperskorgen. Alla åtlydde inte denna uppmaning, men påfallande många gjorde det.

Än tydligare blev det i Jokkmokk, där vi tilldelats en omöjlig plats på en trottoar bakom en Konsumbutik, med passerande biltrafik. Ungkommuniserna stod på andra sidan gatan med en skylt "Tuta mot rasism". De flesta föreföll att ålyda uppmaningen. Vad de egentligen tutade för eller emot visste de naturligtvis inte, men de gjorde det svårare för oss att göra oss hörda.

Mot denna bakgrund kan man undra vilken betydelse det kan ha att småpartiers valsedlar låg utlagda på ett separat bord i vallokalerna den 13 juni, och att valförrättare står posterade så att de kunde se vilka som gick till det avsides placerade bordet för att plocka åt sig valsedlar. Jag misstänker att en del SD-sympatisörer, som inte själva hade med sig valsedlar, därigenom kan ha förhindrats att rösta efter sin egen övertygelse.

---

Denna auktoritetstro och utbredda lydighet väcker ytterligare reflexioner.

Hur är det egentligen med alla artist- och kändisupprop i politiskt korrekt riktning, till stöd för avvisningshotade barnfamiljer eller mot "främlingsfientlighet", "rasism" och annat ont? I vilken utsträckning handlar det om egen övertygelse, i vilken utsträckning handlar det om en krass bedömnning av vad som krävs för man inte ska riskera bli utan arbete?

Mer än en gång har någon känd person sagt något självklart, men politiskt inkorrekt, och därefter tvingats göra avbön efter en mediakampanj. Tiokamparen Henrik Dagård är ett sådant exempel.

Likheterna med DDR, Sovjetunionen och andra kommunistsamhällen är större än vad många har klart för sig. I Sovjet spärrade man in politiska dissidenter på mentalsjukhus. Avvikande politiska åsikter jämställdes med mentalsjukdom.

I Sverige år 2004 klassas politiska dissidenter också som mentalt störda - vi lider inte bara av "fördomar", utan även av olika former av "fobi", dvs en sjuklig rädsla.

Vi hyser främlingsrädsla, dvs xenofobi.

Vi ogillar muslimer, dvs islamofobi.

Vi är rädda för sexuellt avvikande, dvs har homofobi.

Helt följdriktigt uppmanar Socialdemokratiska studentförbundet på aktuella affischer meningsmotståndare att "söka hjälp".

Meningsmotståndare för de unga s-studenterna är de som "sätter pengar före människor". Den som ser behov av budgetmässiga prioriteringar inom politiken kan ungsossarna inte betrakta som frisk.

---

Se vidare: Norrlandsrapport