|
Svaret på den frågan sönderfaller ju i två delfrågor: 1. Varför vill människor migrera? 2. Varför vill ett land ta emot nya invånare? Svaret på den första frågan kan vara i princip två: a) Individen söker ett bättre liv vad gäller ekonomi och välfärd. b) Individen är förföljd, söker skydd undan hot till livet. Det kan också handla om anhöriginvandring, genom släktskap eller giftermål. Svaret på den andra frågan blir likartat: a) Landet behöver de nya invånarna för sin ekonomi. b) Landet är förpliktat (av moraliska skäl och/eller av juridiska åtaganden genom internationella konventioner) att ge skydd åt behövande. Sverige har alltsedan medeltiden haft en viss invandring, men det har i huvudsak rört sig om • ett begränsat antal personer • personer från grannländer • personer med särskilt yrkesskicklighet. Ur boken "Inte bara valloner", av Anders Johnson (Timbro 1997): "Kvantitativt utgör invandrarna ett mycket blygsamt inslag i svensk ekonomi. Men genom yrkesskickligheten höjer de kvalitén i många näringar och genom sina internationella kontaktnät stimuleras utrikeshandeln." Under medeltiden fanns det en stor andel tyskar bland köpmännen i Stockholm. Under mitten av 1400-talet var så mycket som en tredjedel av Stockholms skattebetalare tyskar! Det gick så långt, att man såg sig tvungna att särskilt lagstifta, för att tillförsäkra svenskar inflytande i stadens råd. Boktryckarkonsten kommer till Sverige i slutet av 1400-talet genom förmedling av ett antal enskilda tyskar. Under 1600-talet hade vi den mångomtalade valloninvandringen, med Louis De Geer i spetsen, som hjälpte fram vår järnindustri. Det rörde sig dock, totalt, om inte mer än ett 1.000-tal personer. "Inte bara valloner": "1627 kom De Geer till Sverige och blir svensk medborgare. Han får monopol på kanongjutningen, arrenderar flera kronobruk och övertar driften av kronans alla vapenfaktorier. Han anlägger ett eget faktori för lättare vapen i Norrköping, driver mässings- och pappersbruk, klädestillverkning och skeppsbyggeri. Han förvärvar senare kronobruk dels i Finspång, dels i Uppland, där Lövsta blir det främsta." "Vid adlandet 1641 tar han säte på Riddarhuset. Den enda gång han yttrar sig är i en debatt som inleds med tre inlägg på tyska och ett (De Geers) på franska." Engelsmän, skottar och holländare har också spelat en viktig roll, de sistnämnda inte minst i Göteborg. "Inte bara valloner": "I början av 1600-talet grundar Karl IX handelsstaden Göteborg på Hisingen och den holländske byggmästaren Hans Fleming får i uppdrag att staka ut den. Holländarna ges långtgående ekonomiska privilegier. De får själva styra staden och fritt utöva sin tro. Holländskan skall vara stadens enda officiella språk. Men Göteborg på Hisingen blir en kortvarig historia, då den 1611 bränns av danskarna. Det nya Göteborg förläggs till andra sidan älven och får sitt privilegiebrev 1621. Även denna gång är syftet att locka holländare. Men de ges inte en lika privilegierad ställning som på Hisingen: ingen religionsfrihet, två officiella språk och delad makt mellan svenskar och holländare. Holländarna sätter ändå en stark prägel på staden. Stadsplanen med sina kanaler och alléer har Amsterdam som förebild." Enskilda framstående personer som Baltzar von Platen, Carl von Scheele och Carl Johan Wilcke kom från norra Tyskland, men det var ju inte invandring. Redan dessförinnan, från 1580-talet och framåt, hade också pågått en ganska omfattande inflyttning av svedjebrukande finska bönder från östra Finland. Cirka 40.000 finnar slog sig ned i Dalarna och Värmland. I likhet med de tyska områdena ingick dock Finland vid ifrågavarande tidpunkt i det svenska väldet. En annan typ av invandring skedde i början av 1700-talet - det gällde flyktingar, inte invandrare. De kom inte för att stanna permanent. Så fort omständigheterna så medgav önskade de återvända till sina hem. Men också dessa kom från andra svenska territorier, det var vad man kallar "internflyktingar". I det Stora Nordiska kriget hade Ryssland 1714 erövrat både Baltikum, Finland och Åland. Stora flyktingströmmar kom således till Stockholmsområdet, däribland hela den åländska befolkningen. Krigen medförde ytterligare en typ av invandring: krigsfångar. Ryska krigsfångar sysselsattes i början av 1700-talet exempelvis i byggandet av det nya slottet i Stockholm. När Sverige var ett utvandringsland I början av 1800-talet fanns fortfarande ett passtvång i Sverige, även för inrikes resor. År 1860 avskaffades detta, även för utlänningar. Detta gällde fram till 1914. Under första världskriget infördes stegvis en utlänningskontroll som innefattade både pass- och visumtvång. Motivet var säkerhetsaspekter samt bostads- och försörjningsläget, senare även förhållandena på arbetsmarknaden. Under perioden före 1914 hade vårt land med andra ord fri invandring. En utlänning kunde utan tillstånd uppehålla sig, och även ha anställning, i Sverige. Sverige var dock under denna tid ett fattigt land - som man utvandrade från, inte invandrade till. Inga sociala trygghetsnät och arbetsfri försörjning på livstid väntade den som tog sig till Sverige. Den migration som faktiskt förekom under perioden 1860-1914 var en emigration, genom svenskar som utvandrade till framförallt USA. Ända fram till 1931 hade Sverige en nettoutvandring. Den invandring som skedde på 30-talet bestod huvudsakligen av återvändande svenskamerikaner. Andra världskriget och Kalla kriget Både världskriget 1939-45 och det påföljande Kalla kriget, med förtrycket i framförallt de kommunistiska öststatsdiktaturerna, gav grund för flyktingströmmar. "Inte bara valloner": "Efterkrigstidens invandring saknar helt motstycke i historiskt perspektiv. Före andra världskriget uppgår invandringen under enstaka år som mest till 10.000 personer, där återvändare från USA utgör den största gruppen. Under de första 15 efterkrigsåren kommer i genomsnitt 25.000 människor varje år. Under 60-talet ökar invandringen ytterligare för att nå nära 80.000 1970." Under slutet av 40-talet skedde en invandring av främst flyktingar från krigsdrabbade grannländer: Vi tog emot 43.000 norrmän, 18.000 danskar, 110.000 finländare och 30.000 balter (främst ester). Dessutom kom 45.000 flyktingar från koncentrationslägren i Tyskland eller tyskockuperat område. 1951 hade Genèvekonventionen tillkommit, om att ge asyl åt skyddsbehövande. Den skapade främst för att möta efterkrigssituationen i Europa. Ur "Invandringen till Sverige": "1954 ratificerade Sverige den s.k. Genèvekonventionen... samma år antogs en ny utlänningslag, där definitionen av flyktingskap t.o.m. gick längre än konventionens." 1967 utvidgades dock konventionen till att omfatta hela världen, genom det s.k. New-York-protokollet. Även där fanns Sverige med som undertecknare. Detta skulle senare, under 1980-talet, komma att få stor betydelse. "Invandringen till Sverige": "Före 1970-talet kan flyktinginvandringen till Sverige alltså förknippas med den flyktingsituation som andra världskriget givit upphov till och med det politiska förtrycket i det kommunistiska östblocket." Under efterkrigstiden - när Europa låg i ruiner medan svensk industri gick på högvarv - följde sedan en omfattande arbetskraftsinvandring, inte minst genom den gemensamma nordiska arbetsmarknaden 1954. Den invandring som följde utgjordes främst av finländare - Finland hade ju härjats särskilt svårt av kriget. När det senare - på 1970-talet - blev svårare att få arbete i Sverige, samtidigt som situationen förbättrats i Finland, återvände många finländare. Under tiden kom arbetskraftsinvandringen i ökad utsträckning utgöras av personer från Sydeuropa. Ur "Invandringen till Sverige": "Mellan 1945 och 1973 förekom en omfattande arbetskraftsinvandring från Europas mindre utvecklade periferi (Finland, Irland, Medelhavsområdet) till industriella centra i Västeuropa. En del av denna arbetskraft kom som enskilt inresta, men många rekryterades inom ramen för nationella satsningar på organiserad arbetskraftsimport." Två faktorer var alltså den gemensamma nordiska arbetsmarknaden sedan 1954 och den riktade rekryteringen av arbetskraft. En tredje faktor var den stegvisa avvecklingen av visumtvånget för personer i utomnordiska länder. Därigenom kunde de komma på turistvisum och få arbete i Sverige. "Inte bara valloner": "1955 arbetar omkring 116.000 invandrare i Sverige, varav 5.000 är egna företagare. På 60-talet kommer många invandrare från Jugoslavien och Turkiet. 1965 öppnar AMS ett informationskontor i Belgrad och året efter ett i Ankara. Samtidigt inleds en omsvängning i svensk invandringspolitik." Invandringen hade plötsligt ökat kraftigt i början av 60-talet, och ett nytt inslag var italienare, jugoslaver och turkar. Inom LO skapade detta oro, därför slog man till bromsen 1966. AMS blev mer restriktivt med att bevilja arbetstillstånd. "Invandringen till Sverige": "Vid mitten av 1960-talet ändrades fackföreningsrörelsens inställning till invandringspolitiken. Kritiken hårdnade och man ställde sig allt mer avvisande till en fortsatt fri invandring. Till detta bidrog dels sysselsättningsproblemen i den av utländsk konkurrens hårt pressade tekoindustrin, dels en tillfällig ökning av arbetslösheten i samband med lågkonjunkturen 1966. Viktigt i sammanhanget var också att antalet invandrare nästan fördubblades under perioden 1964-66 jämfört med nivån på 1950-talet, samt att invandringens sammansättning förändrades. Under 1950-talet hade över 60 procent av invandrarna varit nordbor. Under 1960-talet sjönk denna andel och invandringen från Balkan ökade." "Näst finländarna var jugoslaverna den största invandrargruppen 1965-66." Efter AMS-åtstramningen 1966 skedde en viss minskning, men invandringen ökade snart åter och 1970 nåddes en topp på över 77.000. Under hela 70-talet låg den totala invandringen kring 30.000 per år. "Invandringen till Sverige": "Genom det s.k. EES-avtalet 1994 mellan EU och Efta kom även Eftaländerna, däribland Sverige, att ingå i den gemensamma europeiska arbetsmarknaden. Arbetskratsmigrationen blev därmed fri inom EES-området. Sverige inträde i EU 1995 förändrade inget i detta avseende." "Under perioden 1994-2003 har mellan 6.000 och 7.000 svenska medborgare om året flyttat till något annat utomnordiskt EES-land, vilket motsvarar ett årligt utflyttningsnetto på närmare 3.000 personer. Denna nya emigration beror möjligen dels på ett ökat internationellt intresse hos yngre människor, dels på att levnadsstandarden i vårt land har sjunkit jämfört med övriga industriländer beroende på en lägre ekonomisk tillväxttakt i Sverige sedan 1970-talet."
"Invandringen till Sverige": "Den globala flyktingsituationen, ökad internationell informationsspridning och billigare flyg- och transportkostnader har bidragit till en omfattande långväga invandring av flyktingar och anhöriga till Västeuropa sedan 1980-talet." Det totala antalet flyktingar i världen uppgick år 2004, enligt UNHCR, till 17 miljoner. Av dessa fanns en fjärdedel i Europa. Den omfattande invandring till Sverige som följt från mitten av 1980-talet och framåt kan dock härledas inte bara till yttre faktorer, i form av å ena sidan nöd/behov, å andra sidan bättre kommunikationer /tekniska möjligheter. Det handlade också om en viljeinriktning hos makthavare i Sverige. Riksdagen hade 1968 att ta ställning till två propositioner om invandringen, nr 142 och nr 158. Ur proposition 142: "I ärende om uppehållstillstånd prövas inte bara utlänningens möjligheter att försörja sig här utan också hans personliga förhållanden i övrigt, bl.a. hans vilja att göra rätt för sig, hans möjligheter att anpassa sig i samhället och hans pålitlighet från säkerhetssynpunkt. Sålunda vägras utlänning i regel tillstånd, om han visat sig arbetsovillig eller inte låtit anpassa sig till förhållandena här eller bedöms vara en säkerhetsrisk." Ur proposition 158: "Utlänning har till skillnad från svensk medborgare ingen ovillkorlig rätt att resa in och vistas i Sverige eller vinna sin utkomst här. I enlighet härmed kan enligt svensk rätt utlänning som med hänsyn till sin person inte är önskvärd i Sverige hindras att resa in hit eller avlägsnas härifrån, s.k. individuell utlänningskontroll. Vidare kan tillströmningen av utlänningar till Sverige regleras med hänsyn till allmänna förhållanden som arbetsmarknads-, bostads- eller försörjningsläget, s.k. generell utlänningskontroll." "Invandringen till Sverige": "Den hårdare reglering av den utomnordiska arbetskraftsinvandringen som genomfördes kring 1970, kom dock aldrig att beröra flyktingpolitiken. Även därefter har det svenska flyktingmottagandet varit generöst i internationell jämförelse."
Invandringen till Sverige förändrades på tre sätt under slutet av 80-talet: 1. Den ökade kraftigt 2. Andelen utomeuropéer kom alltmer att dominera 3. Det var inte fråga om en arbetskraftinvandring, utan om flyktinginvandring. Med detta inte sagt att det behövde vara fråga om verkliga flyktingar, men det var människor som kom till Sverige och utgav sig för att vara förföljda: de använde sig av asylinstitutionen och begärde asyl. En annan kategori var kvotflyktingarna - uttagna av svenska myndigheter från UNHCR-läger på olika håll i världen.
Det genomsnittliga antalet kvotuttagna var under perioden 1950-67 omkring 950 per år. Under perioden 1968-97 har det ökat till 1.800. Samtidigt har en allt större antal kommit som enskilt inresta, och sökt asyl. Denna utgör nu den helt dominerande andelen av flyktingarna:
Förutom möjligheten att bevilja asyl i enlighet med Genevekonventionen innehöll den svenska utlänningslagen sedan 1980 en paragraf om sk de-facto-flyktingar, dvs vederbörande fick stanna av ”flyktingliknande skäl”. Därutöver kunde permanenta uppehållstillstånd (PUT) bevilja av sk humanitära skäl, till vilket räknades att vederbörande mådde dåligt eller hade hunnit ”rota sig” i det svenska samhället. År 1989 nåddes en topp, med 45.000 beviljade PUT. Av dessa var ca 3.100 konventionsflyktingar, ca 6.100 de-facto-flyktingar och drygt 14.000 fick stanna av humanitära skäl. Ca 1.600 var kvotuttagna. "Humanitära skäl" är något som oftast uppstått efter ankomsten till Sverige. Genom att överklaga beslut om avslag och komma in med ständigt nya ansökningar har asylsökande kunnat dröja sig kvar i Sverige. Under tiden har barnen börjat må dåligt, i varje fall har detta hävdats. I slutänden får dessa asylsökande sedan PUT, trots att inga skyddsbehov kunnat konstateras. Ett snarlikt fenomen är de "engångsbeslut" som återkommande fattats, då köerna av ej avgjorda ärenden vuxit. I klump har därigenom ett stort antal utlänningar fått PUT även där, utan att ha skyddsbehov. Så skedde kring 1989 och kring 2006.
Ganska snart följdes vågen av asylinvandrade av en annan typ av invandring: anhöriginvandring. Det var släktingar, eller påstådda släktingar, till personer som redan fått PUT. Det kunde också vara fråga äktenskap, som ingåtts. Anhöriginvandringen utgjorde under 1990-talet cirka hälften av den totala invandringen till Sverige. En växande grupp är också gäststuderande. Antalet har där ökat från cirka 1.000 personer kring år 1990 till nära 9.000 år 2007. Av dessa kom mindre än 800 från andra länder i Europa. I många fall kan det även här sluta med ett PUT i Sverige.
Jämfört med våra nordiska grannländer har Sverige mottagit fler asylsökande och beviljat fler uppehållstillstånd, även i relation till sitt befolkningstal.
Även om den svenska flyktingpolitiken varit mer "generös" än i något annat EU-land så är problemen likartade inom andra västeuropeiska länder. "Invandringen till Sverige": "Situationen var liknande i flera EU-länder med traditionellt stor flyktinginvandring, t ex Tyskland, och man började inom EU att vid denna tid tala om behovet av att inrätta EU-stödda flyktingläger i krigets närområde för att undvika massmigration. Något beslut i denna riktning hann dock inte tas." "Safe Haven"-förslaget fördes fram av Tony Blair och Storbritannien. Innebörden var att asylsökande skulle hänvisas till bestämda områden i utkanten av EU, där de skulle ha ett omedelbart skydd, under den tid deras asylansökande behandlades och det avgjordes till vilket EU-land vederbörande fick komma. Förslaget om "Safe Haven" stöddes av Italien, Österrike, Danmark och andra EU-länder, men motarbetades av framförallt Sverige och Tyskland. Det är nu begravt i en utredning.
Totalt blir det mer än en miljon personer som invandrat till Sverige sedan år 1980 - tillräckligt många för att sätta spår demografiskt. Antalet muslimer i Sverige uppgår år 2007 till närmare en halv miljon.
I Stockholm har år 2007 - enligt Wikipedia Stockholm - en majoritet av invånarna nu någon form av utländsk bakgrund.
Liberalisering av regler och praxis En signal om förestående liberalisering gavs redan i den tidigare nämnda proposition 142 från 1960-talet. Där slogs fast: "Sverige bör som hittills ta aktiv del i och stödja ansträngningarna i internationella sammanhang att undanröja hinder för ett fritt folkutbyte". Ett antal debattörer och/eller politiker har också av och till propagerat för att den svenska folkmängden utan problem kan fördubblas, tredubblas eller tiofaldigas. Steg för steg har den svenska flyktingpolitiken således blivit alltmer "generös", som det kallas. Innebörden av detta är inte bara att fler människor söker sig till Sverige och fler får uppehållstillstånd - en innebörd är också att asylsökande kan få PUT utan att ha flyktingskäl. Formellt har Sverige fortfarande en reglerad invandring, men kryphålen har blivit allt fler.
A. Först kom Genèvekonventionen, som Sverige anslöt sig till 1954. B. 1967 kom tilläggsprotokollet, det s.k. New-York-protokollet. Detta utsträcker konventionen till att gälla hela världen, inte bara Europa. C. I detta skede började samtidigt antalet kvotuttagna till Sverige att öka - vilket senare skulle komma att generera en omfattande följdinvandring. Det började med bl.a. en begränsad grupp assyrier. Nu är en av Sveriges större städer - Södertälje - dominerad av assyrier.
D. 1980 utvidgade Sverige för sin del de asylgrundande skälen, genom möjligheten att få stanna som "de facto-flykting". E. 1987 avgick Thord Palmlund, chefen för dåvarande Statens Invandrarverk (föregångaren till Migrationsverket) i protest, mot att regeringen (s-regering med Anita Gradin som invandringsminister) urvattnade dittills gällande regler om första asylland. Innebörden av första asyllandsprincipen var att en asylsökande skulle lägga in sin asylansökan i det första land han kom till, dvs land som undertecknat konventionen. I Göteborgs-Posten den 23/11 -87 uttalade sig Palmlund för en förstärkt gränskontroll: ”- Vi på verket menade att om den principen övergavs skulle det begränsa våra möjligheter att överhuvudtaget föra en flyktingpolitik." Den linje som regeringen valde innebar, menade Palmlund, "en uppluckring som har underlättat för asylsökande att få komma till Sverige.” GP-artikeln fortsätter: ”Likaså har verkets krav på bättre gränskontroll, åtgärder mot människosmuggling och mot att vissa asylsökande kastar sina dokument, klingat ohörda. Inte heller har regeringen lyssnat när verket påtalat behovet av att vid vissa tillfällen införa visum för att stävja invandring av människor, som inte har flyktingskäl. - Jag har upplevt en obenägenhet på olika politiska nivåer för att ta till sig sakkunskap och underlag som verket kan prestera med sin ganska stora kunskap." ”- Regeringen tog större hänsyn till remissyttranden från frivilliga och humanitära organisationer och struntade i vad vi sade både om konsekvenserna av en liberalisering och om vårt behov av resurser för att klara den situation som uppstod.” ”- Det måste sättas in åtgärder för att skydda den svenska flyktingpolitiken och vi måste ge signaler att det inte är någon fri invandring till Sverige." F. Också en efterträdare på denna chefspost, Christina Rogestam, hamnade i konflikt med regeringen - denna gång den borgerliga regeringen Bildt, där Birgit Friggebo var invandringsminister. Det var 1992 och gällde visumtvång eller inte för kosovoalbaner. Det kom en väldig mängd asylsökande från Kosovo, fastän där inte pågick något krig. Det krig som fördes på Balkan 1992 pågick i andra delar av f.d. Jugoslavien. Christina Rogestam: "De har lämnat sina hemländer inte därför att de där utsätts för politisk eller annan förföljelse, utan därför att de lider brist på mat och andra förnödenheter. Ökningen utgörs alltså av hjälp- och inte asylsökande." Ur "Exit Folkhemssverige": "Rogestam föreslog att hjälpsökande av det här slaget inte skulle behandlas individuellt utan som grupp. ... Det är inte svårt att förstå vilken lättnad det skulle ha varit för personalen på Invandrarverket att kunna behandla det stora antalet hjälpsökande i kollektiva former och inte individuellt som asylsökande. Skrivelsen överlämnades till regeringen den 17 december 1991. Ingen reaktion därifrån." Mängden asylsökande från Kosovo fortsatte att öka. I maj 1992 konstaterade verksledningen att läget var kritiskt och efterlyste åter besked från regeringen. "Regeringen hänvisade till en utredning som tillsatts och 'att det inte fanns möjlighet eller anledning att göra någonting under tiden tills den utredningen låg framme'. Den blev färdig först året därpå. "Fler förläggningsplatser eller färre asylsökande, helst en god portion av båda dessa mediciner, var vad Christina Rogestam och Invandrarverket behövde för att angripa ett och samma problem från två olika håll samtidigt. Hon fick inget stöd från regeringen, varken med att få fram förläggningsplatser eller regler för enklare hantering av hjälpsökande och först fyra månader senare - den 10 oktober - ålade den svenska regeringen Kosovoborna visumskyldighet." "Regeringens försvar var idel bortförklaringar. Sanningen var den att departementet hade lämnat Invandrarverket helt utan både stöd och information under rekordåret 1992. Ett år med tre gånger fler asylsökande än året innan, utan hjälp med vägledning för hur de skulle tas emot och utan hjälp med att kontrollera tillflödet. Westerberg/Friggebo tog inte sitt ansvar att styra den enorma verksamhet de satt igång, utan lämnade den med lösa tyglar i full karriär."
Året därpå, 1993, upprepades i stort samma sak, nu beträffande bosnier. "Invandringen till Sverige": "... beslutade regeringen att bevilja några bosniska familjer uppehållstillstånd som de facto-flyktingar eller av humanitära skäl. Dessa fall blev prejudicerande och kom att leda till att mellan 40.000 och 50.000 bosnier fick uppehållstillstånd." "Exit Folkhemssverige": "Regeringen hade ingenting lärt av fallet med Kosovoalbanerna 1992 utan upprepade omedelbart sin visumblunder, nu med bosnierna. Fastän den månghövdade gruppen på förhand lovats att få stanna, behandlades den alltså inte kollektivt utan samtliga utreddes, en efter en. Svidande kostsamt och totalt meningslöst, efter de ändå skulle få stanna." G. År 1997 tillkom en ny svensk lagstiftning, som utvidgade asylgrundande skäl. Det var nu åter s-regering och invandringsministern hette Pierre Schori. "Exit Folkhemssverige": "Kategorierna krigstjänstvägrare och personer med flyktingliknande skäl ersattes med tre andra: • personer som riskerar att straffas med dödsstraff eller kroppsstraff eller som hotas av tortyr eller annan förnedrande behandling eller bestraffning. • personer, som på grund av väpnade konflikter behöver skydd eller som på grund av en miljökatastrof inte kan återvända till sitt land. • personer som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse." H. Utan att det krävdes några särskilda politiska beslut skedde successivt en urholkning av regeltillämpningen, genom att en allt större andel av de asylsökande gjort sig av med sina id-handlingar. Detta utgör en återspegling av det faktum att detta lönat sig - svenska myndigheter beviljade uppehållstillstånd även åt id-lösa. "Exit Folkhemssverige": "År 1987 saknade hälften av de asylsökande resehandlingar och 1988 och 1989 var det så många som sju av tio." Sedan dess har andelen id-lösa fortsatt att öka, och uppgick år 2007 till 94%.
I. Ett annat förhållande som verkar med en inbyggd automatik är överklagande av beslut om avslag på asylansökan. Nya ansökningar har kunnat lämnas in i det oändliga, varigenom man dröjer sig kvar i Sverige. Erfarenheten har visat, att i slutändan kan man få PUT på "humanitära grunder". Allt färre accepterar således ett avslag, och reser hem. Nu gäller särskild domstolsprövning, men fortfarande kan verkställigheten av avvisningsbeslut överklagas i all oändlighet, eller bara nonchaleras. Även personer som uppehåller sig illegalt i Sverige - det som massmedia kallar "gömda flyktingar" - har rätt till ekonomiska bidrag från Migrationsverket, sjukvård och skolgång för barnen (preliminära uppgifter) J. Sedan år 2001 ingår Sverige i Schengensamarbetet, dvs en gemensam gränskontroll utåt, men ingen gränskontroll inom området. Sedan år 2007 ingår även en rad östeuropeiska länder i Schengen. Gentemot inresande från dessa länder har Sverige således inte längre någon kontroll. K. Den största delen av invandringen utgörs ju av anhöriginvandring. Under perioden 1980-2006 beviljades drygt 470.000 anhörig-PUT, mot 325.000 PUT av asylskäl eller humanitära skäl. Bakom den höga siffran ligger många möjligheter att tänja systemet, utöver intentionerna. • Många har kommit till Sverige genom giftermål, där skenäktenskap nu är öppet erkänt som en metod för att utverka PUT. • Uppgivna släktskapsband stämmer ofta inte alls, men någon systematisk kontroll genom t ex DNA sker inte. Faktorer som indirekt kan påverka invandringen - genom att göra det mer lockande att söka sig till just Sverige - är: • PUT - den typ av uppehållstillstånd som beviljas är som regel ett permanent sådant, inte tillfälligt. • svenskt medborgarskap kan erhållas inom loppet av bara ett par år, och utan särskilda prov • ekonomisk försörjning är garanterad utan att man behöver vare sig lära sig svenska, arbeta eller skaffa sig medborgarskap i Sverige. • för personer som vill satsa på en kriminell bana erbjuder Sverige goda förutsättningar för verksamheten. Polisstyret, domstolsväsendet och lagarna borgar för att risken att åka fast är liten. Skulle så ändå ske är straffen milda och förläggningarna bekväma. Risken att drabbas av utvisning är liten, även efter grova brott. Jan Milld, den 25.1.2008 |
||||||||||
|
