Arvet
efter förmyndarregeringen
Karl
XI ärvde en stormakt på nedgång.
Han
var bara fem år gammal, då hans far - Karl X Gustav -
avled år 1660. Under tolv års tid - fram till 1672 - styrde
en förmyndarregering.
Denna
tid präglades av vanstyre. Precis
som under drottning Kristinas tid som regent (fram till år 1654)
gjordes en omfördelning till de rika med ökade klassklyftor
som följd. Ämbetstillsättningar skedde mindre efter
kompetens än efter "kontakter".
Därmed
inte sagt, att inte även Karl XI efter sitt tillträde som
regerande kung gjorde misstag. Således utsågs storgodsägaren
Lorentz
Creutz till riksamiral, med huvudansvar för den svenska
flottan.
Olyckorna
1675 och därefter
Detta
medverkade till det svidande nederlaget för den svenska flottan
i kriget mot Danmark sommaren 1675. Utanför Öland förlorades
bl.a. det enorma fartyget Kronan med besättning och en stor mängd
kanoner.
Ur
boken "Karl XI", Göran Rystad:
"Den
flotta som gIck till sjöss bestod av inte mindre än femtionio
fartyg, av vilka trettionio var örlogsskepp. Besättningen
uppgick till I I 000 man varav 3 000 soldater. Eldkraften var betydande,
skeppen hade sammanlagt mer än 2 000 kanoner. Amiralsskeppet
Kronan var ett av samtidens största fartyg och hade ... hundratjugosex
kanoner."
Ur
"Storhet och fall", Herman Lindqvist:
"Creutz
mötte danskarna i Bornholmsgattet den 25 maj 1676 klockan sex
på morgonen. Totalt tjugofem linjeskepp och elva fregatter.
Svenskarnas fartyg var fler och större, men danskarna hade
varit ute i två månader. De var samövade och sjövana,
deras flotta låg väl samlad. De svenska fartygen kom
ifrån varandra, kaptenerna hade fatt oklara order och nu fick
de signaler från Creutz som de inte förstod. De hade
inte haft tid till en enda realistisk samövning."
Ur
"Karl XI", Rystad:
"Den
svenska slagledningens inkompetens visade sig ännu en gång,
och misstag följde på misstag med förödande
konsekvenser. Ett signalskott från Claes Uggla på Svärdet
missuppfattades av Creutz, som beordrade en vändning med Kronan
utan att minska segel och med de nedre kanonportarna öppna.
Kronan krängde över, vatten strömmade in genom kanonluckorna,
kanonerna slets loss, en lunta hamnade i krutförrådet
och Kronan sprängdes sönder och sjönk. Creutz och
650 man av besättningen följde med i djupet, 15O räddade
sig i land på Öland. Den övriga svenska flottan
skingrades, flydde eller nedkämpades. Claes Uggla på
Svärdet kämpade in i det sista. Hans fartyg sattes i brand
och Uggla och flera hundra man av besättningen försvann
i djupet. Efter katastrofen vid Ölands södra udde tvingades
den svenska flottan rymma sjön."
Totalt förstördes
elva svenska skepp i slaget. Cirka 3.000 sjömän dog.
Den 1 juli 1677
följde ett nytt sjöslag mellan Sverige och Danmark, vid
Köge bukt. Det blev åter en förkrossande dansk seger,
där Sverige förlorade 3.000 i döda och åtta fartyg.
Samtidigt
med sjökatastrofen 1675 inträffade ett försmädligt
nederlag till lands. I slaget vid Fehrbellin besegrades Sverige av
den tyska staten Brandenburg.
Danskarna
landsteg nära Helsingborg och hade snart besatt större delen
av Skåne. Något motstånd från lokalbefolkningen
mötte danskarna inte - tvärtom! S.k snapphanar anföll
de svenska trupperna i bakhåll.
Inför
slaget vid Lund i oktober 1676 var den svenska armén extremt
pressad - pga matbrist, köld och sjukdomar. Den var tvungen att
antingen gå till angrepp eller ge upp Skåne.
Ur
boken "Karl XI":
"Att gå i vinterkvarter skulle kunna bli förödande.
Karl XI hade redan upplevt hur svält och sjukdomar krävde
långt fler offer än fiendens kulor. Danskarna befann
sig dessutom i en mycket bättre situation och tiden skulle
arbeta för dem. De kunde utan hinder få in såväl
förstärkningar som förplägnad till armen över
Landskrona. Dessutom kontrollerade danskarna de skånska kornbodarna.
Det gällde för Karl att utnyttja armen innan dess stridsvärde
urholkades.
"Försörjningsläget
var desperat, man saknade mat, salt, foder, ved och vatten.
Det råa höstvädret var olidligt, regnet öste
ner, marken blev som ett gyttjekärr, 'smutsen stod upp på
halva skenbenet' (Clodt), och man måste vistas under bar himmel
i genomsura kläder. Svält och sjukdomar härjade,
fåltsjukan - ett samlingsnamn på flera olika sjukdomar,
där rödsoten, dysenteri, var den vanligaste och svåraste,
skördade varje dag hundratals offer. ... De skånska bönderna
hade visat sig ytterst ovilliga att leverera spannmål till
svenska armen, och dittills hade krigets utveckling
onekligen pekat på att provinsen skulle komma att återgå
till det gamla landet.
Karl
XI insåg att det skulle vara katastrofalt att ligga kvar under
de rådande eländiga förhållandena."
"Den här med vilken Karl XI gått in i Skåne
räknade från början kanske bortåt I5 000 man,
med en effektiv numerär, dvs. stridande och stridsdugligt manskap,
på kanske drygt 12 000. Men sjukdomar och svält skördade
offer i skrämmande antal.... Soldaterna måste bo i jordkulor
eller primitiva hyddor och situationen var I förfärande.
Hären decimerades varje dag."
Inför
slaget fanns drygt 12.000 soldater på den danska sidan, 8.000
på den svenska. Det blev ett av de blodigaste slagen i svensk
militärhistoria.
Den
svenska armén segrade, men till priset av 3.000 stupade. På
den danska sidan stupade 6.500 soldater. Det betydde förluster
kring 50% på båda sidor - en ovanligt hög andel,
som vittnade om slagets bitterhet!
Inte
sedan slaget vid Kirkholm år 1605 (mot Polen) hade Sverige i
ett slag lidit större förluster. Först vid Poltava
1709 skulle denna förlustsiffra överträffas.
För
Karl XI, då vid 21 års ålder, var slaget vid Lund
ett elddop.
Lärdomar
av kriget och vanstyret
Ur
"Karl XI",
"Parallellt
med den förbittrade kampen mellan de svenska styrkorna i Skåne
och den danska invasionsarmen pågick en annan, annorlunda,
men i många avseenden lika betydelsefull kraftmätning
inom Sverige, kampen mellan rådet i Stockholm och högkvarteret
i Skåne, mellan centralförvaltningen i huvudstaden, som
behärskades av de dominerande högaristokratiska släkterna,
och den maktbas som växte fram kring Karl XI i högkvarteret."
"Sommaren
1676 är läget mörkt. Flottan är slagen, fienden
har landstigit i Skåne och från Norge tränger en
annan arme in i Västergötland. Stämningen i rådet
är dyster men präglas också av villrådighet.
Det finns ett undantag, Johan Gyllenstierna. Denne
hade spelat en viktig roll i de räfstekommissioner som kungen
tillsatt efter flottans debacle och de militära motgångarna
i Pommern. Med en kraft och outtröttlighet utan motstycke i
rådet ägnade han sig också åt arbetet att
utrusta flottan och sätta den i stridsdugligt skick och skaffa
utrustning och folk till landets försvar. I det hotande läget
krävde han vid rådsöverläggningarna den andra
veckan i juni radikala åtgärder... Förslagen väckte
ingen anklang i rådet. Gyllenstiemas hänsynslösa
kraft och uppslagsrikedom skilde sig markant från den tveksamhet
och försiktighet som präglade inläggen från
andra håll."
Sverige
har dragits in i krig mot bl.a. Brandenburg genom att Frankrike hade
hamnat i krig. Sverige fick subsidier av Frankrike och var genom fördrag
förpliktat att ställa upp på fransk sida i kriget.
När det gick
dåligt för Sverige förklarade även Danmark krig
mot Sverige - i hopp om att kunna återerövra Skåne,
som förlorats mindre än två decennier tidigare. Danskarna
var ytterst nära att lyckas.
Karl
XI drog lärdomen att Sverige måste stå oberoende
för att inte dras in i andra länders krig. För att
klara detta behövdes en stark och effektiv krigsmakt. Detta i
sin tur förutsatte ekonomiska resurser.
Riksdagarna
1680 och 1682 fattades viktiga beslut. Karl XI drev med hjälp
av de ofrälse stånden igenom en omfattande reduktion. Genom
denna återfördes stora gods och rikedomar till staten.
Fram till år1700 minskades adelns hemmansbestånd från
totalt 66% till 33%.
Det
infördes också ett kungligt envälde. Fram till kungens
död 1697 sammankallades riksdagen bara vid få tillfällen.
Under Karl XII bestod enväldet och under hans tid sammankallades
överhuvudtaget inte riksdagen.
EN
SVENSK KRIGSMAKT skulle kunna avskräcka andra länder från
att angripa Sverige. Blev det ändå krig skulle Sverige
ha goda utsikter att vinna detta.
Det
handlade om en försvarsmakt. Den var inte till för
att erövra nya territorier utan den var till för att försvara
gällande gränser.
Ur
boken "Karoliner" av Alf Åberg/Göte
Göransson:
"När
Karl XI blev myndig kung år 1672, hade den svenska stormakten
redan börjat deklinera. Sverige var alldeles för fattigt
för att i fredstid kunna underhålla alla de många
trupper som behövdes för att skydda rikets långa
och svårförsvarade gränser.
Vår
naturliga utrikespolitiska linje borde vara neutralitet och maktbalans,
men också ett sådant program var för dyrbart. Vårt
enda hopp stod till främmande subsidier. Svenskarna blev Frankrikes
vasaller och drevs ut i ett krig som vi inte ville och som Frankrike
avslutade för vår räkning bakom vår rygg."
"Kungen
var inte någon djupsinnig person, men han hade några
politiska ideer som han höll fast vid. Sverige skulle hållas
utanför ett nytt krig. 'Ett krig kan man lätt börja,
men hur det slutar står i Guds hand', kunde han vittna av
egen dyrköpt erfarenhet. Sverige skulle inte längre ta
emot några subsidier eller gå i främmande ledband.
För att bevara sin handlingsfrihet skulle Sverige skaffa sig
en förstklassig fredsarme.
Vid
riksdagen i Stockholm år 1680 skedde den stora förändringen
i vår historia. Då genomdrevs räfsten med kungens
gamla förmyndare, och då beslöt man att genomföra
indelningsverket och upprustningen av örlogsflottan med hjälp
av de indragna adelsgodsen.
Då
utfärdade också riksdagen en förklaring som gjorde
kungen enväldig. Enväldet inskränkte riksdagens makt,..."
Upprustning,
organisering och intrimning
En
effektiv krigsmaskin - det betydde organisering och uppbyggandet av
en infrastruktur, det betydde beväpning och träning. Inte
bara av soldater, utan även av hästar.
Organiseringen
skedde genom vad som kallas indelningsverket,
eller "yngre indelningsverket". Trakterna indelades i rotar,
som skulle underhålla en soldat: "det permanenta knekthållet".
Ett liknande system hade funnits tidigare, men nu sattes det mer i
system, över hela landet.
Innebörden
var att man här inte använde sig av legosoldater, inte heller
av otränade bondsöner och drängar. Krigsmakten byggde
på unga män ur folket, som var tränade och utrustade
för uppgiften.
Därtill
organiserades det områdesvis, så att de olika kompanierna
utgjordes av män, vilka redan kände varandra. Där fanns
från början en naturlig sammanhållning.
Beträffande
besättningar till fartyg gjorde man tvärtom - ett sänkt
fartyg inte skulle dränera en hel bygd på unga män.
Ur
"Karoliner"
"Grunden
för den karolinska armen var indelningsverket. I varje landskap
eller län åtog sig bönderna att underhålla
ett fulltaligt regemente av fotsoldater i goda och onda tider. Flera
gårdar bildade tillsammans en rote, och varje rote åtog
sig att anställa och försörja en soldat.
Vid
kavalleriet träffade kungen överenskommelse med enskilda
personer, som åtog sig att bli rusthållare och underhålla
en ryttare och en häst på villkor att de blev befriade
från skatten."
"Genom
sina boställen var det militära befälet fast förankrat
i den civila omgivningen. Ofta drev de jordbruket i samarbete med
några bönder. De malde sin säd på böndernas
kvarn och hade sina hästar och kor i byns hagar."
"Det
fanns inalles nära 18.000 indelta fotsoldater och 8.000 ryttare
i det egentliga Sverige,medan Finland ställde upp över
7.000 fotsoldater och 3.000 ryttare. Dessutom hade flottan I 6.600
båtsmän i Sverige och 600 i Finland.
Varje
regemente låg utspritt över ett stort område, och
för att armen skulle kunna möta ett överraskande
anfall var det ett livsvillkor att regementena kunde samlas så
snabbt som möjligt. Kompanierna fick lämna uppgifter på
hur lång tid de behövde för att samlas till sin
egen mötesplats och därifrån marschera till regementets.
Flera gånger gjorde man provmobiliseringar med delar av armen.
Noggranna
kartor gjordes upp, vägarna förbättrades, och gästgivargårdar
byggdes som nattkvarter och bivackplatser åt de marscherande
trupperna. På 1690-talet blev kungen och hans män färdiga
med alla mobiliseringsplanerna. De visade hur varje kompani skulle
marschera för att kunna ta sig fram till utskeppningshamnarna
längs rikets kuster."
I denna upprustning
ingick alltså även att rita nya kartor och att göra
många vägar mer farbara.
Dalaregementets
uppmarsch år 1700,de
röda pilarna visar utskeppningshamnarna. |
|
Varje
soldat fick förfoga över ett litet torp, för
att kunna livnära sig. I torpet skulle finnas en soldatkista
med uniform, vapen och annan utrustning. Kistan skulle stå
tre decimeter över golvet, så att råttor
inte kunde komma åt innehållet.
Befälen
hade, efter grad, hus med flera rum. Det
fanns ca 3.000 befälsboställen i Sverige och ca
800 i Finland. |
|
Ur
"Karoliner":
"Karl
XI hade mycket bestämda åsikter när det gällde
officersutbildningen. Han ville få fram det bästa urvalet
och såg därför helst att officerarna gick den långa
vägen. De skulle börja som meniga och lära sig känna
den vanlige soldatens villkor, innan de började föra befäl.
'Han har tjänat sig upp från ryttare', antecknade han
i sin dagbok, när han fick bud om generalen Aschebergs bortgång
- det var ett gott eftermäle."
"De
karolinska officerarna var helt solidariska med sina underordnade
soldater. De var förbundna med bondesamhället och delade
sina menigas intressen när det gällde avkastningen av
åker och äng."
"Det
rådde väldiga löneskillnader mellan olika graderna.
En förare - den högste i det 'ringare befälet' -
tjänade 30 daler silvermynt om året, och en fältväbel,
som motsvarade senare tiders fanjunkare, 41 daler, men löjtnanten
hade en lön på 100 daler om året och kaptenen tjänade
200 daler."
Den
minsta enheten inom infanteriet var kompaniet, som omfattade 150 man.
Fyra kompanier bildade en bataljon. Två bataljoner bildade ett
regemente, som således omfattade 1.200 soldater.
Ur
"Karoliner":
"Flera
gånger om året sammankallades kompaniet till övningar.
Truppen fick lära sig att hålla tätt tillsammans,
att snabbt ändra frontriktning och gå till anfall i sammanhållna
linjer. Vid de regelbundna gudstjänstbesöken övades
soldaterna i exercis på kyrkbacken.
Varje
år drogs hela regementet samman till ett fjorton dagar långt
möte, då man övade samverkan i större förband.
Däremellan kallades officerarna ofta till överstens boställe
för att lära in de nya reglementena."
Det
fanns olika underbefäl, där envar var tilldelad bestämda
uppgifter:
Ur
"Karoliner":
"Föraren
skulle ha noga uppsikt över kompaniets fana, som han under
marschen bar bakom fänriken men överlämnade till
denne, när det drog ihop sig till strid. Han hade också
hand om kompaniets sjuka."
Furiren
skulle utsticka kompaniets lägerplats. Han skulle också
mottaga provianten och utdela den till kompaniet.
Rustmästaren
skulle ha hand om ammunitionen och utdela den efter order till de
meniga. Han skulle också visitera gevären och se till
att soldaterna visade allan flit att hålla dem färdiga
och rena.
Fältväbeln
eller kvartermästaren skulle vara kompaniets
öga... Han skulle kunna läsa och skriva... Han skulle
rapportera vilka karlar som var frånvarande och känna
var och en av kompaniet till deras kapacitet och villkor. Smärre
förseelser bland de meniga skulle han direkt bestraffa.."
Högre
kompanibefäl var fänriken, löjtnanten
och kaptenen - vid kavalleriet ryttmästaren."
Rekryten
skulle granskas och inskrivas i rullan som soldat vid generalmönstringen.
Kungen var ofta själv med vid dessa mönstringar och tog
rekryten i noggrann besiktning.
Det
var 1687 som den blå enhetsuniformen kom. På huvudet hade
först en slags mössa, en "karpus". Den trekantiga
hatten blev sedan vanligare. Skorna var märkliga: lika
långa på höger som vänster sida, så att
varje sko passade lika bra på båda fötterna.
Det
fanns flera typer av infanterister: nära en tredjedel av bataljonen
var pikenerare,nära två tredjedelar musketerare.
Därutöver fanns grenadjärer, till ett antal
av tolv inom varje kompani, dvs 48 per bataljon.
Pikenerare
var utrustade med en pik och värja, musketerarna med en värja
och en musköt utan bajonett, grenadjärerna med handgranater,
värja och en musköt med bajonett.
Träffsäkerheten
på dåtidens vapen var dålig, de tog dessutom lång
tid att laddda om.
Karolinernas
taktik var därför att marschera rakt emot fienden utan att
avlossa vapnen förrän man var dem riktig nära. Det
gjorde att man sällan missade. Som en bieffekt kan detta ha injagat
skräck hos fienden: de sköt och sköt, många karoliner
träffades och föll, men leden av karoliner marscherade ändå
avbrutet närmare.
Taktiken
innefattade att efter avlossade skott
gick man till angrepp med bajonetter och värjor.
Ur
"Karoliner":
"Musketerarna
avlossade sina salvor på nära håll för att
nå bästa möjliga resultat. Efter en salva gjorde
hela kompaniet inbrytning på fienden med värjor och pikar.
Under striden skulle alla hålla uppsikt på fanan som
fänriken bar. Den var kompaniets samlingsmärke och fick
inte falla i fiendens händer."
Varje
kompani hade sin egen fana, och denna hade en central roll. Bakom
fanan samlades man, den var riktpunkten i vimlet, den gav mod till
fortsatt strid.
Farligare
än att våga trupperna i en strid mot i fienden, ett öppet
slag, var att låta trupperna ligga still en längre tid,
när man var ute i fält.
Ur
"Karoliner":
"De
flesta soldater som avled i krig dog sotdöden i fältlägren.
Det var bara en mindre del som stupade för kulor och svärdsegg.
Det stora flertalet dog genom olika slags fältsjukdomar, genom
ovanlig kost, dålig skötsel och vårdslöshet
i kvarteren. Så var det i alla armeer vid denna tid."
"Karl
XII kunde krigshistorien och var medveten om att de flesta soldaterna
dog av obekväma läger, hunger och sjukdomar. Därför
ansåg han det bättre, säger en karolinsk officer,
att våga sitt manskap i en batalj hellre än att inspärra
dem i ett läger och låta dem sjuktla och dö bort
i stank och elak lukt."
Kärnan
i den kaolinska taktiken var offensiv, anfall. Där spelade kavalleriet
en nyckelroll, med sina värjor.
Förutom
värjan hade ryttaren en karbin och två pistoler.
Ur
"Karoliner":
"Ryttarens
bästa vapen i striden var värjan. Kring den enkla, raka
och eleganta ryttarvärjan utformades den karolinska taktiken.
Det var ett fruktansvärt anfallsvapen lika lämpat för
hugg som för stöt. Taktiken anpassade sig därefter.
Det gällde att - som Rutger von Ascheberg skrev i sitt reglemente
- snarast skåda fienden i vitögat. Chocken med blanka
vapen avgjorde striden."
Taktiken var att
bilda en kil, som slog ett hål i en fiendens linje. Därvid
red man mycket nära varandra, knä mot knä. I fullt
fart framåt med dragna värjor. I närstriden användes
man sedan även pistolerna.
Enheten
för kavalleriet var skvadronen, som normalt omfattade 125 hästar.
Vid
sidan av det vanliga rytteriet, lokalt rekryterat, fanns livgardet.
Detta var ett elitförband.
Ur
"Karoliner":
"Livgardet
var inte något indelt regemente utan soldaterna var värvade
och fick sin avlöning av kronan. Under fredsåren var
det nära knutet till rikets huvudstad. Soldaterna låg
inkvarterade hos Stockholms borgare i gamla staden och på
malmarna."
"Karl
XI ville ge gardet en rent nationell prägel. Till nya officerare
utsåg han nästan uteslutande ungdomar ur lågadeln,
ofta söner till hans närmaste medarbetare. Däremot
tog han inga som helst personliga hänsyn vid befordringarna
inom gardet. Officersaspiranterna skulle - liksom vid andra regementen
- börja som meniga musketerare och pikenerare för att
lära känna manskapets villkor och bättre kunna föra
befäl."
Därutöver
fanns dragonerna, som var ett beridet infanteri. De tog sig
fram på hästar, men i strid var de fotsoldater.
Hästarna
spelade således en central roll i den karolinska krigföringen.
De var ganska små, men fanns i stort antal. Kraven på
dem var höga - både att fysiskt orka tillryggalägga
långa sträckor med tung last och att kunna fungera i kaotiska
stridssituationer.
Hästarna
var utbildade för strid precis som soldaterna. De tränades
att klara kraftiga smällar och explosioner. Under fälttåg
blev det lika viktigt att förse hästarna med foder som soldaterna
med mat.
Ur
"Karoliner":
"Det
var massor med hästar som behövdes för armen. Vid
varje kavalleriregemente hade man förutom de vanliga 1.000
ryttarhästarna 435 tross- och packhästar och 204 ridhästar
för officerarna. Också vid infanteriregementena fanns
det många rid- och trosshästar. När armen år
1707 bröt upp mot Ryssland, räknade den 43.600 man och
35.000 hästar."
"...Många
av dem höll knappast måttet för moderna större
ponnies. Men starka och uthålliga måste de vara
för att kunna bära en ryttare som kanske vägde 70
kilo, sadelutrustningen på 16, vapnen och kyllret på
25 och proviant och packning på inalles 24 kilo.
Hästarna
utförde förnämliga prestationer. Det finns
exempel från kriget i Sachsen i oktober 1704, då flera
karolinska kavalleriregementen i svår terräng och under
två häftiga fäktningar med fienden på vägen
förflyttade sig 300 kilometer på fem dygn - det är
ett gott prov på vad detta svenska rytteri kunde åstadkomma."
Lika
viktigt som bra vapenutrustning och tränade hästar var en
hög stridsmoral bland soldaterna. En "grundplåt"
låg i sammanhållningen från hembygden. Därutöver
bands man samman av en gemensam religion. Det faktum att kungen själv
fanns med i striden och även han riskerade sitt liv hade naturligtvis
stor betydelse.
Det
ställdes stora fordringar på den som ville bli soldat:
inte bara en god fysik, utan också ett "frejdat rykte".
Kompanicheferna skulle tillse att soldaterna inte ingick några
"liderliga eller oanständiga" giftermål.
En giftaslysten soldat fick visa upp sin fästmö för
kaptenen och få hans godkännande av äktenskapet.
Boken
"Karoliner":
"Det
var mycket som krävdes av soldaten: han skulle vara 'oförskräckt,
trogen, nykter och litet högfärdig samt god kamrat, kunna
sjunga visor, berätta sagor och hitta på roliga tidsfördriv'.
Framför
allt skulle soldaten lära sig lyda order och vänja sig
vid den stränga disciplin som Kart XI en gång för
alla formulerat så här: 'Kommando
bör med allvarsamhet och tystnad föras utan något
inlåtande i resonemang med de under lydnad stående'.
Hårda
bestraffningar förekom vid förseelser, för att upprätthålla
disciplinen. Soldaten skulle frukta Gud och lyda konungen.
"Karoliner":
"Varje
krigsman skulle hedra och vörda sina överordnade.
Att
smäda Guds namn var belagt med dödsstraff - det är
det första som sägs i krigslagarna. Samma straff gällde
för den som vägrade lyda order av något befäl.
Den karolinska armen var en enhetlig organisation, fast sammanhållen
och behärskad aven en enda, uniform tro."
"Straffen
för kyrkliga brott var rigoröst stränga. Om en officer
utan laga förfall höll sig borta från korum och
bön i lägret, skulle han betala böter till Vadstena
krigsmanskassa, den militära pensionsstiftelsen. Om en soldat
försummade korum skulle han första och andra gången
straffas med att bära några musköter, men tredje
gången skulle han stå i halsjärn dag och natt.
Samma straff drabbade den som kom onykter till korum."
"Gifta
soldater som begick hor straffades med gatlopp."
I
karolinerarmén fanns mycket av yrkeskunnande representerat.
Hantverksskicklighet var nödvändig för att klara många
av de uppgifter man ställdes inför, t ex att snabbt kunna
bygga en bro över en flod.
"Karoliner":
"...soldaten
skulle gå bönderna till handa i jordbruket...
Ofta
var han något aven tusenkonstnär när det gällde
att reparera saker och ting. En del av soldaterna hade dessutom
lärt sig att läsa och skriva i armen. Det var färdigheter
som alltid kom till nytta därhemma."
Olyckorna
1697 och därefter
År
1697 avled Karl XI. Kungen död åtföljdes av en serie
olyckor för Sverige. En påtaglig sådan var den stora
branden, där slottet
Tre Kronor brann ned.
Därtill
drabbades landet av en svår svältkatastrof, följt
av en epidemi. Detta slog särskilt hårt i Finland.
"Karoliner":
"Slottsbranden
var kulmen på en serie olyckor som hemsökt riket. På
1690-talet hade Sverige drabbats av några fruktansvärda
nödår. Aret 1695 gav dålig skörd, och i augusti
1696 var det två mycket stränga frostnätter som
förstörde grödan. Nöden blev särskilt stor
i Finland och i de norra delarna av Sverige. Det fanns visserligen
tillräckligt med spannmål inom riket,, i Skåne
och Livland, men det dröjde alldeles för länge innan
hjälpen hann fram till de svårast hemsökta områdena.
På
våren 1697, då svälten var som värst, följde
en svår epidemi, som troligtvis stod i samband med de felslagna
skördarna. Forskarna har beräknat att en tredjedel av
Finlands befolkning svalt ihjäl under vintern 1696-1697. Det
var en fasansfull katastrof, som drabbade landet lika hårt
som digerdöden under medeltiden, men det finns märkvärdigt
nog inte några berättelser om denna händelse. De
enda säkra uppgifterna står att hämta i kyrkböckerna,
där prästerna fört in alla dem som dog i församlingarna."
Olyckorna
uppfattades av andra länder som ett svaghetstecken, länder
som hade motiv att försöka erövra territorier från
Sverige. Ryssland hade intresse av att få en hamn i Östersjön,
Danmark hade inte accepterat den svenska erövringen av Skåne.
Freden i Roskilde låg ju bara 42 år tillbaka i tiden,
slaget vid Lund 24 år tillbaka.
Således
gick Danmark och Sachsen-Polen våren 1699 i allians mot Sverige.
Senare samma år utvidgades alliansen - olyckligtvis, för
Sverige! - med Ryssland. Sverige stod inför ett nytt krig, därtill
ett tvåfrontskrig.
Därmed
hade Karl XI:s strategi misslyckats i sin första del, kriget
blev ett faktum.
Återstod
den andra prövningen: att försöka vinna kriget.
Som
svensk kung hade Karl XII nu tillträtt. Trots sin ungdom hade
han förklarats myndig redan i november 1697, vid bara femton
års ålder.
Det
långa kriget
Den
svenska krigsmaskinen rasslade igång planenligt.
"Karoliner":
"Vid
Dalregementet bildades de båda bataljonerna i Brunnbäck
och Vik. De marscherade mot Köping, där regementschefen
Magnus Stenbock tog emot regementet den 26 april. Efter fastställd
marschrutt och med tre dagars mellanrum mellan bataljonerna fortsatte
regementet sin nedmarsch till Skåne, dit man anlände
en månad senare. Marschtiderna hölls och ingenting kickade.
Den svenska stormaktens sista mobilisering skedde med ett lugn och
en styrka som imponerar ännu idag."
Danmark
tvingades först att sluta fred, utan svårigheter.
Därefter,
den 1 oktober, skeppades armén över från Karlskrona
till Pernau i Estland, för att undsätta det av ryssarna
belägrade Narva.
På
samma sätt som inför slaget vid Lund anlände de svenska
soldaterna uthungrade efter en ilmarsch, där de sovit under bar
himmel. Möjligen underlättade detta anstormningen mot de
ryska linjerna. En snöstorm gav dessutom överraskningsmomentet.
"Karoliner":
"I
Wesenberg samlades efter hand en liten armé på 10.000
man. Ytterligare trupper var under framryckning, men kungen ansåg
sig inte kunna vänta på dem. Det rådde svår
brist på proviant i det svenska lägret. Ryssarna hade
förhärjat landet kring Wesenberg - och det måste
komma till strid innan trupperna svalt ihjäl. Narva var
dessutom hårt ansatt av fienden, och varje timme var dyrbar
när det gällde att undsätta fästningen."
"Allt
bagage lämnades kvar, och trupperna ryckte fram i full beredskap
genom det ödelagda landet. Väglaget var uselt och försörjningen
bristfällig. Vissa nätter måste man övernatta
under bar himmel 'upp till lorten under knäs'. Inget under
att soldaterna längtade efter att komma i handgemäng med
fienden 'och göra ändskap på allt besvär'."
Antalet
svenska soldater i slaget blev 10.000, antalet ryska mer än 30.000.
På svensk sida stupade 900 och 1.200 sårades. På
rysk sida dödades mer än 6.000, kanske så mycket som
18.000. Många tillfångatogs.
För
Karl XII, vid 18 års ålder, var slaget vid Narva ett elddop.
Efter
den stora segern gick Karl XII söderut med sin armé, för
att ta sig an Polen-Sachsen. Rådgivare hade förespråkade
en förhandlingsuppgörelse med Polen, men Karl XII ville
få ett militärt avgörande. Detta skulle visa sig svårt.
"Karoliner":
"Kung
Augusts trupper drog sig tillbaka till Preussen, och svenskarna
kunde besätta hela Kurland. Men något avgörande
hade man inte nått vid Düna. Den sachsiska armén
hade undkommit med rätt små förluster och kunde
fortfarande hota Sveriges välde i Baltikum. Kunge beslöt
därför att uppge den gamla fälttågsplanen.
Han avskrev anfallet mot det ryska Pskov och fortsatte kriget mot
kung August på polsk botten."
Slag
efter slag vanns, men det blev inget riktigt avgörande. Düna
1701, Kliszow 1702, Fraustadt 1706 och Holowczyn 1708.
Karl
XII hade underskattat ryssarna - något som skulle visa sig vara
ett ödesdigret misstag. Under tsar Peter kunde de både
rusta upp sin armé och erövra svenska områden vid
Finska viken. Med tillgång till kusten kunde man också
bygga upp en flotta.
Nederlagen
Efter
vinterkvartet i Sachsen 1707 hade karolinerarmén hämtat
ny kraft, efter sex år ute i fält. Armén mönstrade
nu 35.000 soldater.
"Karoliner":
"Framåt
våren hade armén utan större svårigheter
nått trakten kring Vilna i Litauen. Här stod kungen vid
ett vägskäl. Antingen kunde han tåga norrut genom
oändliga ödemarker och hjälpa sina härjade och
hotade Östersjöprovinser. Eller också kunde han
gå sydost ut mot Moskva, tsarens huvudstad. Det rådde
stor oro i det svenska högkvarteret. Generalkvartersmästaren
Axel Gyllenkrok berättar att han sökte övertala kungen
att välja den norra vägen.
Men
kungen hade redan fattat sitt beslut. han ville gå fienden
in på livet. Han avvisade Gyllenkroks invändingar med
orden 'Vi måste våga så länge vi är
i lyckan'."
När
Karl XII började tåga mot Moskva tillämpade ryssarna
den brända jordens taktik. Försörjningsläget blev
snart mycket svårt för karolinerna.
"Karoliner":
"Hela
vägen måste man röja undan träd, som ryssarna
fällt över vägen, och nätterna igenom fick de
hålla vakt i regnet mot ryska strövkårer. 'Aldrig
kunde vi komma dessa vinthundar så nära att få
skott på dem', klagar han. Fienden var runtomkring dem och
de vågade därför aldrig lämna lägret för
att proviantera. Några tält kunde de inte slå upp.
Många
vagnar fastade i gyttjan..."
Svårigheterna
blev så mycket större när kölden satte in.
Karl
XII:s armé vände då söderut mot Ukraina, där
det stora nederlaget vid Poltava väntade, år 1709.
Den
svenska armén uppgick inför slaget till 19.000, den ryska
till 53.000. Cirka 6.900 svenskar stupade, ytterligare flera
tusen togs tillfånga. De ryska förlusterna uppgick till
mindre än 4.000 döda eller sårade.
Återigen
när Sverige fått svårigheter passade Danmark på
att förklara krig. Man landsteg i Helsingborg år 1710,
men vid denna tid hade försvenskningen av Skåne hunnit
så långt att danskarna inte mötte något stöd
från befolkningen.
Inom
loppet av bara några månader hade svenskarna stampat fram
en ny armé. Under ledning av Magnus Stenbock besegrades den
danska armén i mars 1711.
Till
det som också förknippas med karolinerna och svenska nederlag
hör general Armfelts marsch över bergen från Norge
1718, där många soldater dukade under i kylan.
Ytterligare
en prövning var skärdgårdskriget kring 1719, då
ryska galärfartyg härjade svårt utmed den svenska
ostkusten.
Nederlaget
i Poltava gjorde att många karoliner blev krigsfångar
och sändes till Sibirien. De flesta kom till Tobolsk. Här
ryms många fantastiska människoöden.
Jan
Milld, den 4.8.2008
