Häxjakt
i Europa
De
första belagda häxprocesserna är frånTyskland
på 1200-talet.
Handböcker brukade föreskrev då en mild botgöring.
De
första avrättningarna av häxeridömda skedde i
Schweiz och Kroatien på 1300-talet, efter domar i världsliga
domstolar.
1487,
utkom boken "Malleus maleficarum", mer känd som "Häxhammaren".
Den avsågs som en vägledning vid sökandet, avslöjandet
och oskadliggörandet av häxor. Häxhammaren beskrev
detaljerat hur en häxa kunde identifieras, anklagas, torteras
och dömas.
Med
den nyuppfunna boktryckarkonstens hjälp blev den en av världens
mest lästa böcker. Häxhammaren
översattes till flera språk och trycktes i stora upplagor.
Med
denna bok som stöd skred särskilda kättardomare till
verket. Tusentals kvinnor i Mellaneuropa dömdes till döden
och brändes på bål. Den
värsta perioden var mellan 1580 och 1630. Från mitten av
1600-talet blev de anklagade färre och fler av de anklagade frikändes.
Generellt
var det värre i protestantiska länder än i katolska.
Flest "häxor" avrättades i Tyskland. Den sista
avrättningen skedde i Schweiz år 1782.
Innebörden
av en häxerianklagelse var samröre med djävulen.
För
att se om en anklagad var häxa letade man efter ett häxmärke
eller djävulsmärke, vilket kunde se ut som ett födelsemärke.
Man
kunde också sticka den anklagade i märket med en nål.
Om hon inte blödde eller att inte kände smärta dömdes
hon.
En
annan metod var vattenprovet, där den anklagades fötter
bands vid händerna, varpå hon kastades i vatten.
Om hon flöt var hon en häxa.
Häxjakten
i Sverige
Sverige
hade få häxprocesser jämfört med andra länder
i Europa. Det handlade dessutom om en kort - med intensiv - period:
de åtta åren mellan 1668 och 1676. Denna häxhysteri
kallades "Det stora Oväsendet".
Före
år 1668 var det dock mycket vanligt att den anklagade friades
eller fick ett annat straff än dödsstraff.
Vid
de dödsstraff som utmättes under perioden av häxhysteri
var det fråga om att bränna på bål först
efter att offret avlivats på annat sätt, genom halshuggning.
Enda undantaget var Malin Matsdotter i Stockholm (se nedan).
Den
svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade "endemisk",
dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade
sig inte isolerat inom en specifik bygd, som i Norge.
Jämföret
med andra länder var det också vanligare att barn förekom
som vittnen. De anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och
fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades
och anklagades.
År
1550 avrättades en kvinna på Öland, möjligen
det första svenska fallet. I slutet av 1500-talet förekom
en del häxprocesser i Götaland och 1597 anklagades tre kvinnor
i Hälsingland för att kunna flyga över "berg och
dal" till Blåkulla, där de haft sex med Satan. Under
1610-talet avrättades flera "häxor" i Östergötland.
År
1608 hade Sverige fått en ny häxlag, som föreskrev
dödsstraff för alla former av trolldom.Man stödde sig
därvid på Moseböckerna i Gamla Testamentet: "du
skall icke låta en trollkona leva".
Ur
boken "Satans raseri"
av Bengt Ankraloo:
"Under
de stora häxförföljelserna i Dalarna i slutet av
1660-talet uppgav hundratals barn att de hade blivit förda
till Blåkulla, där de utsattes både för sexuella
övergrepp och för misshandel."
"...processerna
sprider sig från Dalarna till Hälsingland och vidare
uppåt längs Norrlandskusten. Efter några år
sker spridningen också söderut till Gästrikland,
Uppland och Stockholm."
"Under
pingsthelgen 1668 påbörjades i Älvdalen de rannsakningar
som skulle komma att bli upptakten till de stora processerna i Dalarna."
Häxan
antogs fara till "Blåkulla" på en kvast, gren
eller någon form av vardagligt redskap, eller på t ex
ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna
ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort
nog att ta sig igenom. På färden tog hon ibland med ett
barn som skulle värvas till Satans tjänst.
Förutom
påsken sades Blåkullafärder också äga
rum på Valborgsmässoafton.
Var
låg då "Blåkulla"? Där fanns olika
uppfattningar. Enligt var det Häcklefjäll på Island.
Enligt en annan ön Blå Jungfrun i Kalmar sund.
"Satans
raseri":
"De
inslag i bekännelser och vittnesmål som skulle komma
att ge de nordsvenska processerna deras speciella karaktär,
föreligger i allt väsentligt redan från början:
Blåkullafärd med barnaförande, hädiska aktiviteter
i Blåkulla med djävulsdop och orgiastiska banketter.
Det är också tydligt att en hårdhänt styrning
av förhören har ägt rum. Flera av de anklagade har
bara att passivt bejaka eller förneka en rad ledande frågor.
Tortyr är snarare regel än undantag,.."
"Hovrätten
har som underlag både för tortyr och dödsdomar accepterat...
Vittnesmål från underåriga och från medbrottslingar..."
Barn
kan inte ljuga om vad de varit med om, de talar sanning. Trodde man.
De vuxna i drabbade socknar fick panik, när de hörde sina
barns berättelser. Hur skydda de oskyldiga barnen? Man ordnade
vakstugor där de tillsammans fick sova om nätterna. Men
det hjälpte inte. De berättade ändå att de fördes
till Blåkulla, trots att föräldrarna såg deras
kroppar ligga kvar i sängarna
I
tingsrätterna satt tolv nämndemän som var bönder
i häradet tillsammans med häradshövdingen. De dömde
utpekade häxor till döden, även de som vägrat
erkänna. Svea hovrätt blev snart överlastad med dödsdomar
att pröva.
Därför
tillsattes en specialdomstol, Kungliga Trolldomskommissionen, som
skickades till Mora. Dess
regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. Avrättning
tilläts av även dem som nekade till anklagelserna, men tortyr
rekommenderades för att få dem att erkänna.
"Satans
raseri":
"Man
beslöt att tillsätta en särskild trolldomskommission
med hovrätts befogenheter att verkställa dödsstraff
direkt på platsen. Till dess preses utsågs riksrådet
Lorentz Creutz...
reste kommission från Mora. Två dagar senare var allt
över. Då hade en man och tjugo kvinnor avrättats."
År
1675 kom häxhysterin till Stockholm genom en ung pojke från
Gävle som utpekat sin mor som häxa. Hon avrättades
och han sändes till släktingar i Katarina församling
i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän fler
anklagelser och avrättningar följde.
Torsåker
"Satans
raseri":
"Det
var under det första halvåret 1675 som den ojämförligt
svåraste häxförföljelsen i Sverige inträffade.
Den försiggick i Gästrikland och södra delen av Ångermanland
och skördade på några månader minst 110 dödsoffer."
År
1675 gick också häxprocesserna mot en kulmen, genom vad
som inträffade i Torsåker pastorat, Ångermanland.
En central person i det sammanhanget var kaplanen Laurentius Hornaeus,
som med stor nitiskhett spårade upp misstänkta häxor.
Detta resulterade i att cirka en femtedel av alla kvinnor i pastoratet
brändes på bål i juni 1675!
Ett
sextiotal ”trollkonor ”dömdes till döden.
Det var det största antal personer i Sverige som dömts och
avrättats för trolldom vid ett och samma tillfälle.
Under
tiden som de anklagade satt fängslade fick de
anhöriga ansvara för mat och hjälp till de fängslade.
Några anhöriga hade tagit helt avstånd från
den fängslade.
Efter
en domspredikan i Torsåkers kyrka tvingades
de illa klädda och utmattade fångarna i bitande kyla vandra
den fyra km långa, knaggliga stigen upp till Häxberget.
En vaktstyrka från orten såg till att ingen slapp undan.
På
Häxberget väntade bödeln, Mäster från Härnösand,
bålet och en skara nyfikna. De dödsdömda fick klä
av sig nakna och de fördes en i taget fram till stupstocken och
halshöggs. De flesta kropparna brändes sedan på bålet
men några - som erkänt - fick favören att bli begravda
på kyrkogården.
Hur
det slutade
Kungen
tillsatte 1676 ytterligare två trolldomskommissioner, en för
Uppland och Västmanland med säte i Uppsala och en för
Stockholm. I
den senare fanns Urban Hjärne som ledamot.
Stockholmskommissionen
avkunnade
först två dödsdomar. Den ena kvinnan som nekade och
var stursk - Malin Matsdotter, "Rumpare-Malin"
- dömdes den 5 augusti att brännas levande. Hon avrättades
tillsammans med en annan kvinna, som dock halshöggs först,
innan hon placerades på bålet. De var de sista kvinnorna
att avrättas i samband med "Det stora Oväsendet".
En
av ledamöterna, kaplanen i Storkyrkan Erik Noraeus,
hade börjat betvivla bekännelser och barnavittnesmål.
Han övertalade några andra ledamöter att på
nytt förhöra en dödsdömd kvinna i häktet.
De fick höra att hon erkänt under tortyr. Avrättningarna
uppsköts. Hon och flera andra dödsdömda räddades.
Mer
kritiska förhör med barnavittnena än tidigare började
hållas. Då sprack bubblan. Anklagelser och vittnesberättelser
som lett till dödsdomar avslöjades vara rena fantasier.
"Satans
raseri":
"Det
är istället de tre yngre kyrkomännen, kaplanerna
Sparrman, Leufstadius och Noraeus, som först bryter enigheten
i kommissionen."
"När
den nya och strängare förhörsmetodiken hade börjat
tillämpas föll vittne efter vittne till föga och
återtog allt de sagt."
"Avvecklingen
var ett resultat av en restriktiv lagtolkning, strängare beviskrav
och en allt försiktigare praxis som gjorde vidare häxförföljelser
omöjliga."
Det ena vittnet efter det andra kallades in och erkände gråtande
samma sak. Gävlepojken och tre flickor som ansågs ha varit
anstiftare blev dömda till döden och avrättade. Några
barnavittnen valdes som varnande exempel att piskas offentligt. En
flicka som skulle piskas på fyra torg i Stockholm dog innan
hela straffet verkställts.
"Satans
raseri":
"I
ett större sammanhang har processernas slut förknippats
med de idéhistoriska omvälvningar som pågick i
Europa. Förnuft och humanitet började äntligen få
överhanden över den bigotta och brutala okunnigheten.
Detta markeras lärorikt av att huvudrollen i sockholmsprocesserna
har tilldelats läkaren och naturvetaren Urban Hiärne.
Den bilden... är långtifrån entydig... Attitydförändringen
kom inte över en natt... Och den är inte huvudsakligen
resultatet av Urban Hiärnes insatser."
Inte
ens Noraeus och andra som vände utvecklingen och fick slut på
häxprocesserna ville eller vågade ifrågasätta
själva grundförutsättningen, nämligen föreställningen
att färder till Blåkulla alls kunde förekomma.
Vad
man sköt in sig på var ogrundade anklagelser eller anklagelser
med otillräcklig bevisning.
"Satans
raseri":
"Likväl
hade ingen av opponenterna vågat eller kunnat ta det radikala
steget att helt och hållet rasera det fundament som häxprocesserna
vilade på. I stället drog man upp samma demarkationslinje
som den andra dalakommissionen hade föreslagit i Rättvik:
den bedräglige djävulen inbillar folk mycket som inte
är sant,.."
"Om
två huvudpunkter verkar det ha rått relativ enighet.
Trolldom är ett utomordentligt allvarligt brott, ett av de
grövsta vi känner. Men omständigheterna i mål
av det här slaget är särskilt dunkla och svårfångade
och bevisningen därför besvärlig."
"...
Noraeus förklarade i Stockholm att han ingalunda var så
absurd, att han alldeles förnekade trolldomen. Men han ansåg
det vara en så farlig och mörk sak, ... Det gällde
bara att bevisa att det med visshet hade skett."
Sommaren
1704 halshöggs Anna Eriksdotter i Stockholm, den sista i Sverige
som avrättats för häxeri.
Den
sista gången som någon blev dömd för häxeri
i Sverige var dock 1724. Där blev det dock inga dödsdomar,
utan spöstraff.
Sveriges
sista häxprocess inträffade år 1757, då 18 personer
utsattes för tortyr, varpå de förklarades oskyldiga.
1779
avskaffades dödsstraffet för trolldom.
Först
med upplysningen och under kung Gustav III som man gjorde helt upp
med trolldoms- och häxeriföreställningarna.
"Satans
raseri":
"Det
var först efter mitten av 1700-talet som öppet upplysningsfilosofiska
argument började framföras, framför allt sådana
som hävdade att trolldom inte bara var svårbevisad utan
fysiskt omöjlig och stod i strid med naturlagarna."
Drivkrafter
och förklaringar
Hur
förklara häxprocesserna? Vad drev fram dem, vad gjorde dem
möjliga?
Historiker
är här försiktiga med försök till förklaringar,
några entydiga svar finns knappast.
Några
reflexioner:
Andra
halvan av 1600-talet var en turbulent tid för svenska folket.
De många krigen hade medfört svåra umbäranden,
många hade dött på slagfälten. Drottning Kristina
hade, innan hon abdikerade 1654, hunnit ge bort stora gods och rikedomar
till. För den fattiga bondebefolkningen blev skattetrycket så
mycket större. Efter Karl X Gustavs död var sonen Karl alltför
ung, så en förmyndarregering styrde.
När
anklagelser väl börjat ta fart trädde mekanismer igång,
som delvis gjorde dem självgående. Nitiska häxjägare
trädde fram och fick en roll som de annars inte skulle ha. Barn
kunde märka hur de plötsligt fick stor makt. Individer kunde
se tillfällen att komma åt grannar som de hade något
otalt med.
I
andra änden spred sig skräcken för att själv bli
anklagad, varför många teg eller spelade med.
Ur
"Satans raseri":
"Det
blir rätt allmänt accepterat att förespråka
stränghet och det blir allt svårare att ifrågasätta
hela det system av tankar och bruk som hade med djävulen och
häxorna att göra,.."
"Vittnesmålen
gav makt och uppmärksamhet. De små barnen i de stora
Norrlandsprocesserna utövade under flera år ett sannskyldigt
skräckregemente i byarna. På deras minsta vink blev grannkvinnorna,
ja deras egna mödrar och släktingar, häktade och
utsatta för hårda förhör, ibland tortyr. Så
länge de höll sig inom sin egen sociala sfär var
motståndet svagt. De anklagades egna män förhöll
sig mestadels passiva i fruktan för att själva bli angivna.
De vardagliga skyddsmekanismerna i byn bröts ned."
Paralleller
idag
Häxprocesserna
kan tyckas orimliga, men har vi människor förändrats
psykologiskt på 300 år?
Det
går nog att finna motsvarigheter
idag:
Tag
bara allt kampanjande mot "rasismen". Det är begrepp
som inte definieras, inte desto mindre finns flera exempel på
att personer drabbats av yrkesförbud pga av anklagelser för
"rasism"!
Tag
de rättsskandaler, där män anklagats för incest/pedofili.
Barn har vittnat och föreställningar har funnits om att
barn inte kan ljuga. Beviskraven har varit låga eller obefintliga.
Som följd av detta har familjefäder blivit oskydligt dömda
och fängslade.
Jan
Milld, den 7.7.2008
