Häxjakt i Europa

De första belagda häxprocesserna är frånTyskland på 1200-talet. Handböcker brukade föreskrev då en mild botgöring.

De första avrättningarna av häxeridömda skedde i Schweiz och Kroatien på 1300-talet, efter domar i världsliga domstolar.

1487, utkom boken "Malleus maleficarum", mer känd som "Häxhammaren". Den avsågs som en vägledning vid sökandet, avslöjandet och oskadliggörandet av häxor. Häxhammaren beskrev detaljerat hur en häxa kunde identifieras, anklagas, torteras och dömas.

Med den nyuppfunna boktryckarkonstens hjälp blev den en av världens mest lästa böcker. Häxhammaren översattes till flera språk och trycktes i stora upplagor.

Med denna bok som stöd skred särskilda kättardomare till verket. Tusentals kvinnor i Mellaneuropa dömdes till döden och brändes på bål. Den värsta perioden var mellan 1580 och 1630. Från mitten av 1600-talet blev de anklagade färre och fler av de anklagade frikändes.

Generellt var det värre i protestantiska länder än i katolska. Flest "häxor" avrättades i Tyskland. Den sista avrättningen skedde i Schweiz år 1782.

Innebörden av en häxerianklagelse var samröre med djävulen.

För att se om en anklagad var häxa letade man efter ett häxmärke eller djävulsmärke, vilket kunde se ut som ett födelsemärke.

Man kunde också sticka den anklagade i märket med en nål. Om hon inte blödde eller att inte kände smärta dömdes hon.

En annan metod var vattenprovet, där den anklagades fötter bands vid händerna, varpå hon kastades i vatten.
Om hon flöt var hon en häxa.


Häxjakten i Sverige

Sverige hade få häxprocesser jämfört med andra länder i Europa. Det handlade dessutom om en kort - med intensiv - period: de åtta åren mellan 1668 och 1676. Denna häxhysteri kallades "Det stora Oväsendet".

Före år 1668 var det dock mycket vanligt att den anklagade friades eller fick ett annat straff än dödsstraff.

Vid de dödsstraff som utmättes under perioden av häxhysteri var det fråga om att bränna på bål först efter att offret avlivats på annat sätt, genom halshuggning. Enda undantaget var Malin Matsdotter i Stockholm (se nedan).

Den svenska häxhysterin 1668-76 var vad man kallade "endemisk", dvs den spred sig ryktesvägen från bygd till bygd och utspelade sig inte isolerat inom en specifik bygd, som i Norge.

Jämföret med andra länder var det också vanligare att barn förekom som vittnen. De anklagade vuxna för att ha kidnappat dem och fört dem till Blåkulla om nätterna. De utpekade arresterades och anklagades.

År 1550 avrättades en kvinna på Öland, möjligen det första svenska fallet. I slutet av 1500-talet förekom en del häxprocesser i Götaland och 1597 anklagades tre kvinnor i Hälsingland för att kunna flyga över "berg och dal" till Blåkulla, där de haft sex med Satan. Under 1610-talet avrättades flera "häxor" i Östergötland.

År 1608 hade Sverige fått en ny häxlag, som föreskrev dödsstraff för alla former av trolldom.Man stödde sig därvid på Moseböckerna i Gamla Testamentet: "du skall icke låta en trollkona leva".

Ur boken "Satans raseri" av Bengt Ankraloo:

"Under de stora häxförföljelserna i Dalarna i slutet av 1660-talet uppgav hundratals barn att de hade blivit förda till Blåkulla, där de utsattes både för sexuella övergrepp och för misshandel."

"...processerna sprider sig från Dalarna till Hälsingland och vidare uppåt längs Norrlandskusten. Efter några år sker spridningen också söderut till Gästrikland, Uppland och Stockholm."

"Under pingsthelgen 1668 påbörjades i Älvdalen de rannsakningar som skulle komma att bli upptakten till de stora processerna i Dalarna."

Häxan antogs fara till "Blåkulla" på en kvast, gren eller någon form av vardagligt redskap, eller på t ex ett husdjur. Med hjälp av en nål kunde häxan öppna ett hål i en vägg om så skulle behövas, stort nog att ta sig igenom. På färden tog hon ibland med ett barn som skulle värvas till Satans tjänst.

Förutom påsken sades Blåkullafärder också äga rum på Valborgsmässoafton.

Var låg då "Blåkulla"? Där fanns olika uppfattningar. Enligt var det Häcklefjäll på Island. Enligt en annan ön Blå Jungfrun i Kalmar sund.

"Satans raseri":

"De inslag i bekännelser och vittnesmål som skulle komma att ge de nordsvenska processerna deras speciella karaktär, föreligger i allt väsentligt redan från början: Blåkullafärd med barnaförande, hädiska aktiviteter i Blåkulla med djävulsdop och orgiastiska banketter. Det är också tydligt att en hårdhänt styrning av förhören har ägt rum. Flera av de anklagade har bara att passivt bejaka eller förneka en rad ledande frågor. Tortyr är snarare regel än undantag,.."

"Hovrätten har som underlag både för tortyr och dödsdomar accepterat... Vittnesmål från underåriga och från medbrottslingar..."

Barn kan inte ljuga om vad de varit med om, de talar sanning. Trodde man. De vuxna i drabbade socknar fick panik, när de hörde sina barns berättelser. Hur skydda de oskyldiga barnen? Man ordnade vakstugor där de tillsammans fick sova om nätterna. Men det hjälpte inte. De berättade ändå att de fördes till Blåkulla, trots att föräldrarna såg deras kroppar ligga kvar i sängarna

I tingsrätterna satt tolv nämndemän som var bönder i häradet tillsammans med häradshövdingen. De dömde utpekade häxor till döden, även de som vägrat erkänna. Svea hovrätt blev snart överlastad med dödsdomar att pröva.

Därför tillsattes en specialdomstol, Kungliga Trolldomskommissionen, som skickades till Mora. Dess regler fastställdes av kungen 1673 och 1674. Avrättning tilläts av även dem som nekade till anklagelserna, men tortyr rekommenderades för att få dem att erkänna.

"Satans raseri":

"Man beslöt att tillsätta en särskild trolldomskommission med hovrätts befogenheter att verkställa dödsstraff direkt på platsen. Till dess preses utsågs riksrådet Lorentz Creutz... reste kommission från Mora. Två dagar senare var allt över. Då hade en man och tjugo kvinnor avrättats."

År 1675 kom häxhysterin till Stockholm genom en ung pojke från Gävle som utpekat sin mor som häxa. Hon avrättades och han sändes till släktingar i Katarina församling i Stockholm. Det dröjde inte länge förrän fler anklagelser och avrättningar följde.


Torsåker

"Satans raseri":

"Det var under det första halvåret 1675 som den ojämförligt svåraste häxförföljelsen i Sverige inträffade. Den försiggick i Gästrikland och södra delen av Ångermanland och skördade på några månader minst 110 dödsoffer."

År 1675 gick också häxprocesserna mot en kulmen, genom vad som inträffade i Torsåker pastorat, Ångermanland. En central person i det sammanhanget var kaplanen Laurentius Hornaeus, som med stor nitiskhett spårade upp misstänkta häxor. Detta resulterade i att cirka en femtedel av alla kvinnor i pastoratet brändes på bål i juni 1675!

Ett sextiotal ”trollkonor ”dömdes till döden. Det var det största antal personer i Sverige som dömts och avrättats för trolldom vid ett och samma tillfälle.

Under tiden som de anklagade satt fängslade  fick de anhöriga ansvara för mat och hjälp till de fängslade. Några anhöriga hade tagit helt avstånd från den fängslade.

Efter en domspredikan i Torsåkers kyrka tvingades de illa klädda och utmattade fångarna i bitande kyla vandra den fyra km långa, knaggliga stigen upp till Häxberget. En vaktstyrka från orten såg till att ingen slapp undan.

På Häxberget väntade bödeln, Mäster från Härnösand, bålet och en skara nyfikna. De dödsdömda fick klä av sig nakna och de fördes en i taget fram till stupstocken och halshöggs. De flesta kropparna brändes sedan på bålet men några - som erkänt - fick favören att bli begravda på kyrkogården.


Hur det slutade

Kungen tillsatte 1676 ytterligare två trolldomskommissioner, en för Uppland och Västmanland med säte i Uppsala och en för Stockholm. I den senare fanns Urban Hjärne som ledamot.

Stockholmskommissionen avkunnade först två dödsdomar. Den ena kvinnan som nekade och var stursk - Malin Matsdotter, "Rumpare-Malin" - dömdes den 5 augusti att brännas levande. Hon avrättades tillsammans med en annan kvinna, som dock halshöggs först, innan hon placerades på bålet. De var de sista kvinnorna att avrättas i samband med "Det stora Oväsendet".

En av ledamöterna, kaplanen i Storkyrkan Erik Noraeus, hade börjat betvivla bekännelser och barnavittnesmål. Han övertalade några andra ledamöter att på nytt förhöra en dödsdömd kvinna i häktet. De fick höra att hon erkänt under tortyr. Avrättningarna uppsköts. Hon och flera andra dödsdömda räddades.

Mer kritiska förhör med barnavittnena än tidigare började hållas. Då sprack bubblan. Anklagelser och vittnesberättelser som lett till dödsdomar avslöjades vara rena fantasier.

"Satans raseri":

"Det är istället de tre yngre kyrkomännen, kaplanerna Sparrman, Leufstadius och Noraeus, som först bryter enigheten i kommissionen."

"När den nya och strängare förhörsmetodiken hade börjat tillämpas föll vittne efter vittne till föga och återtog allt de sagt."

"Avvecklingen var ett resultat av en restriktiv lagtolkning, strängare beviskrav och en allt försiktigare praxis som gjorde vidare häxförföljelser omöjliga."


Det ena vittnet efter det andra kallades in och erkände gråtande samma sak. Gävlepojken och tre flickor som ansågs ha varit anstiftare blev dömda till döden och avrättade. Några barnavittnen valdes som varnande exempel att piskas offentligt. En flicka som skulle piskas på fyra torg i Stockholm dog innan hela straffet verkställts.

"Satans raseri":

"I ett större sammanhang har processernas slut förknippats med de idéhistoriska omvälvningar som pågick i Europa. Förnuft och humanitet började äntligen få överhanden över den bigotta och brutala okunnigheten. Detta markeras lärorikt av att huvudrollen i sockholmsprocesserna har tilldelats läkaren och naturvetaren Urban Hiärne. Den bilden... är långtifrån entydig... Attitydförändringen kom inte över en natt... Och den är inte huvudsakligen resultatet av Urban Hiärnes insatser."

Inte ens Noraeus och andra som vände utvecklingen och fick slut på häxprocesserna ville eller vågade ifrågasätta själva grundförutsättningen, nämligen föreställningen att färder till Blåkulla alls kunde förekomma.

Vad man sköt in sig på var ogrundade anklagelser eller anklagelser med otillräcklig bevisning.

"Satans raseri":

"Likväl hade ingen av opponenterna vågat eller kunnat ta det radikala steget att helt och hållet rasera det fundament som häxprocesserna vilade på. I stället drog man upp samma demarkationslinje som den andra dalakommissionen hade föreslagit i Rättvik: den bedräglige djävulen inbillar folk mycket som inte är sant,.."

"Om två huvudpunkter verkar det ha rått relativ enighet. Trolldom är ett utomordentligt allvarligt brott, ett av de grövsta vi känner. Men omständigheterna i mål av det här slaget är särskilt dunkla och svårfångade och bevisningen därför besvärlig."

"... Noraeus förklarade i Stockholm att han ingalunda var så absurd, att han alldeles förnekade trolldomen. Men han ansåg det vara en så farlig och mörk sak, ... Det gällde bara att bevisa att det med visshet hade skett."

Sommaren 1704 halshöggs Anna Eriksdotter i Stockholm, den sista i Sverige som avrättats för häxeri.

Den sista gången som någon blev dömd för häxeri i Sverige var dock 1724. Där blev det dock inga dödsdomar, utan spöstraff.

Sveriges sista häxprocess inträffade år 1757, då 18 personer utsattes för tortyr, varpå de förklarades oskyldiga.

1779 avskaffades dödsstraffet för trolldom.

Först med upplysningen och under kung Gustav III som man gjorde helt upp med trolldoms- och häxeriföreställningarna.

"Satans raseri":

"Det var först efter mitten av 1700-talet som öppet upplysningsfilosofiska argument började framföras, framför allt sådana som hävdade att trolldom inte bara var svårbevisad utan fysiskt omöjlig och stod i strid med naturlagarna."


Drivkrafter och förklaringar

Hur förklara häxprocesserna? Vad drev fram dem, vad gjorde dem möjliga?

Historiker är här försiktiga med försök till förklaringar, några entydiga svar finns knappast.

Några reflexioner:

Andra halvan av 1600-talet var en turbulent tid för svenska folket. De många krigen hade medfört svåra umbäranden, många hade dött på slagfälten. Drottning Kristina hade, innan hon abdikerade 1654, hunnit ge bort stora gods och rikedomar till. För den fattiga bondebefolkningen blev skattetrycket så mycket större. Efter Karl X Gustavs död var sonen Karl alltför ung, så en förmyndarregering styrde.

När anklagelser väl börjat ta fart trädde mekanismer igång, som delvis gjorde dem självgående. Nitiska häxjägare trädde fram och fick en roll som de annars inte skulle ha. Barn kunde märka hur de plötsligt fick stor makt. Individer kunde se tillfällen att komma åt grannar som de hade något otalt med.

I andra änden spred sig skräcken för att själv bli anklagad, varför många teg eller spelade med.

Ur "Satans raseri":

"Det blir rätt allmänt accepterat att förespråka stränghet och det blir allt svårare att ifrågasätta hela det system av tankar och bruk som hade med djävulen och häxorna att göra,.."

"Vittnesmålen gav makt och uppmärksamhet. De små barnen i de stora Norrlandsprocesserna utövade under flera år ett sannskyldigt skräckregemente i byarna. På deras minsta vink blev grannkvinnorna, ja deras egna mödrar och släktingar, häktade och utsatta för hårda förhör, ibland tortyr. Så länge de höll sig inom sin egen sociala sfär var motståndet svagt. De anklagades egna män förhöll sig mestadels passiva i fruktan för att själva bli angivna. De vardagliga skyddsmekanismerna i byn bröts ned."


Paralleller idag

Häxprocesserna kan tyckas orimliga, men har vi människor förändrats psykologiskt på 300 år?

Det går nog att finna motsvarigheter idag:

Tag bara allt kampanjande mot "rasismen". Det är begrepp som inte definieras, inte desto mindre finns flera exempel på att personer drabbats av yrkesförbud pga av anklagelser för "rasism"!

Tag de rättsskandaler, där män anklagats för incest/pedofili. Barn har vittnat och föreställningar har funnits om att barn inte kan ljuga. Beviskraven har varit låga eller obefintliga. Som följd av detta har familjefäder blivit oskydligt dömda och fängslade.


 

Jan Milld, den 7.7.2008

 

Häxprocesserna

Häxprocesserna i Sverige pågick med intensitet bara under en åttaårsperiod. De skedde senare än i andra europeiska länder och var inget medeltida fenomen.

Barn fungerade i stort utsträckning som vittnen. Anklagelserna gällde resor till Blåkulla och kvinnors vänslande med djävulen. Bara undantagsvis brändes offren levande på bål.

Den intensivaste perioden av häxförföljelser i vårt land inträffade 1668-76.  Sammanlagt avrättades omkring 300 personer i de svenska häxprocesserna.

Finns något att lära av dessa galenskaper? Är dagens svenskar mer rationellt tänkande och mindre auktoritetstroende än dåtidens?


Häxjakt i Europa

Häxjakten i Sverige

Torsåker

Hur det slutade

Drivkrafter och förklaringar

Paralleller idag