Grunden lades
av Karl XI, efter smärtsamma och dyrköpta
erfarenheter.
Efter Gustav II
Adolfs död hade armén gradvis förfallit och efter
Karl X Gustavs död år 1660 styrdes Sverige under tolv år
av en förmyndarregering.
Direkt efter att
han blivit myndig och tillträtt som kung gjorde Karl XI resor
genom Sverige.
Herman Lindqvist,
sin fjärde bok "Storhet och fall":
"Kungen
kunde själv vecka för vecka se hur illa utrustade soldaterna
var och hur sliten och nedgången deras utrustning var, ju längre
bort han kom från Stockholm och det kungliga livgardet. Insikten
om tillståndet i armén kom som en chock för honom."
Samma år
som Karl XI blev kung hade Sverige dragits in i ett krig mellan europeiska
länder. En bekräftelse på svenska arméns usla
tillstånd blev nederlaget i Fehrbellin 1675, mot några
tyska furstestater. Detta betydde också en prestigeförlust,
med konsekvenser:
"Förlusten
fick omedelbart Danmark, Nederländerna och kejsaren att förklarade
Sverige krig, Sverige hade något som alla dess fiender ville
ha: Skåneland, handeln på Östersjön och besittningarna
i Tyskland."
I detta läge
var flottan viktig, för att dels kunna undsätta den svenska
hären i norra Tyskland, dels förhindra att danskarna gjorde
en landstigning i Skåne. På hösten 1675 skulle svenska
flottan gå söderut från Stockholm. Det tog flera
veckor innan den i oktober kom iväg:
"Aldrig
hade Sverige sänt iväg en så stor offensiv flotteskader,
den största som någonsin visat sig på Östersjön:
sammanlagt 66 fartyg av varierande storlek. Över 2.200 kanoner.
Över 7.000 sjömän och nära 3.000 knektar."
Det hela slutade
snart - och snöpligt:
"...tio
dagar efter att den seglat iväg återkom den. Vädret
hade varit uruselt med hårda vindar och stark köld. Master
hade blåst av i höststormen. Segel och tåg slets
i bitar, de var ruttna. Kanoner föll överbord. Fartyg hade
krockat med varandra. Maten förstördes ombord. Epidemier
spreds och flera tusen sjömän låg sjuka under däck,
hundratals hade redan avlidit och slängts överbord. .. Totalt
fiasko alltså."
Utan
att ett enda skott behövt avlossas var de danska och holländska
flottorna ensamma herrar i Östersjön, och de behärskade
Öresund.
Ett
nytt försök med flottan gjordes i maj året därpå:
"Amiralsskeppet
Kronan,... var ett av världens största fartyg, det fanns
bara två som var lika stora. Det var flottans enda tredäckare.
Hon hade hundratjugosex kanoner ombord, fler och större än
något annat fartyg i världen just då.... Hon var
nära dubbelt så stort som regalskeppet Vasa..."
Utanför Öland
siktades danskarna. Nytt svenskt nederlag, utan mycket till strid.
Vid en manöver hade man glömt att stänga kanonportarna
på Kronan, fartyget fick slagsida, exploderade och sjönk.
Totalt förstördes elva av de svenska fartygen. Tretusen
svenska sjömän dog.
Den 29 juni invaderade
danskarna Skåne, anförda av Kristian V..
"Invasionsarmén
mötte inget motstånd, tvärtom. Skåningarna hälsade
kungen som befriare. I aderton år hade de styrts från
Stockholm, men någon försvenskning hade aldrig skett. De
var lika danska som de hade varit i hundratals år. Äntligen
skulle den svenska ockupationen upphöra."
"Karl
XI var nu tjugo år gammal. Under de tre år han regerat
har han mött det ena svåra nederlaget efter det andra och
nu höll han på att förlora det landskap som hans far
så ärofullt hade erövrat."
"Karl
XI var uppenbarligen helt handlingsförlamad av chock.
Läget
var desperat. Provianten sinade. Soldater deserterade gruppvis varje
dag. Sjukdomar spreds i leden och en konvoj med förstärkningar
till kungens högkvarter överfölls och plundrades av
flera hundra bönder från östra Göinge..."
Danskarna
hade snart återerövrat nästan hela Skåne. Men
nya svenska trupper anlände till lands. I slaget vid Lund, i
början av december 1676, satsade Karl XI allt på ett kort.
"Samtliga
närvarande svenska officerare vittnar om att kungens personliga
närvaro och hans egna insatser var den avgörande faktorn
som vände vad som såg ut som ett nederlag till seger."
Det
blev dock en mycket dyrköpt seger.
"Det
var ett av de blodigaste slagen i vår historia och ett av de
blodigaste i världens krigshistoria, där fältslag med
femtioprocentiga förluster på bägge sidor är
ganska ovanliga."
Mer
än 9.000 svenskar och danskar stupade.
Efter slaget vid
Lund hade Sverige en längre fredsperiod än vad landet upplevt
på länge. ( Dvs fred i bemärkelsen inget krig med
främmande makt - däremot pågick ju det grymma kriget
mot snapphanarna i Skåneland)
Karl
XI hade genom striderna med danskarna ändå tvingats igenom
ett elddop. Han fick en sig en läxa inpräntad: den svenska
krigsmakten måste rustad upp.
Reduktionen
bidrog därvid till till nödvändiga resurser. Adelns
andel av godsen minskade från 63% till 33%.
I
Karlskrona anlades en örlogshamn - isfri än
längre period än hamnar vid Stockholm.
Armén
omorganiserades och gjordes slagkraftig genom indelningsverket.
Bönderna
slapp ifrån utskrivningarna, mot att de åtog sig att avlöna
en yrkessoldat, som tilldelades ett soldattorp. Dessa indelta soldater
för infanteriet träffades sedan regelbundet och tränade
rotevis, dvs de soldater som kom från angränsande områden
tränade samman och lärde känna varandra. Kavalleriet
organiserades på motsvarande sätt, skillnaden var att där
skulle även en häst underhållas, av rusthållarna.
"De
hemman och gårdar som reduktionen dragit in kom nu väl
till pass. Varje man i regementet, från soldaten till översten,
fick en bostad med ett stycke jord, ju högre rang desto större
gård och fler åkrar. Befäl var tvungna att bo bland
sina soldater i samma landskap. Det skapade sammanhållning och
tillhörighet."
"Soldatens
uniform och utrustning skulle förvaras i en särskild rotekista
hemma hos en av bönderna. Enligt kunglig förordning måste
kistan stå på fötter tre decimeter ovanför stuggolvet,
så att inte råttorna kunde gnaga sig in i den."
"Genom
att alla hade samma uniform skulle varje soldat känna att han
kämpade i Sveriges och kungens armé, att detta var en
nationell, svensk armé."
Detta
var något nytt, jämfört med Gustav II Adolfs armé:
"Den
karolinska är till över nittio procent inhemsk, svensk och
finsk med små enheter tyskar från svenska Baltikum eller
de tyska besittningarna."
Ett
regemente bestod av åtta kompanier på vardera hundra femtio
man.
Alla
inom ett kompani bodde i samma härad. De kände således
varandra, och talade samma dialekt.
Därutöver
fanns Livgardet, som var värvade från hela Sverige, dock
ej Skåne. Livgardet var ett elitförband, där varje
man valts ut med omsorg.
Genom
indelningsverket skapades en stående bondearmé på
25.000 fotsoldater och 11.000 ryttare. Till detta kom en flotta med
15.000 man och 38 linjeskepp.
"Totalt
över 70.000 man i tolv kavalleriregementen och tjugotvå
infanteriregementen med samtränade, välutrustade män,
ständigt beredda att försvara kung och fosterland."
Särskilt
viktigt var kavalleriet:
"De
skulle storma fram i en kil och bryta upp fiendeleden. Hästarna,
som var inhemska, var här lika viktiga som ryttaren och hans
vapen. Därför fanns noggranna bestämmelser om hur hästarna
skulle se ut och hur de skulle vårdas. De måste ryktas
två gånger om dagen."
"Den
karolinske ryttaren hade en karbin och två pistoler, men hans
främsta vapen var den raka och eleganta värjan, seriebeställd
på Vira bruk i Uppland, specialkonstruerad för sin uppgift."
Taktiken
att i full galopp attackera fienden var inget svenskt påhitt,
men: "Karl XI renodlade tekniken till mästerskap:
karolinerna kom flygande som dundrande projektiler. Det unika med
karolinerna var själva gåpåarandan som gjorde den
svenska hären till den mest slagkraftiga i det samtida Europa."
När Karl
XI dog 1697, bara 41 år gammal. Hans son Karl, som då
var då 15 år gammal, gjordes myndig och kröntes på
hösten samma år till kung Karl XII.
År 1700
bröt kriget ut, det som skulle kallas "Det stora nordiska
kriget" och pågå i nära två decennier.
Danmark, Polen och Ryssland hade slutit en allians och förklarade
Sverige krig. Det var alltså fråga om ett försvarskrig
från svensk sida.
Nu var Sverige
välförberett. Inte bara genom den grund som lagts av Karl
XI, utan också genom att Karl XII hade fallenhet för det
militära. Han hade under hela sin ungdomstid ägnat sig åt
jakt och hårda fysiska övningar på hästryggen.
En väloljad
mobiliseringsapparat rasslade igång:
"Inom
några dagar sändes kurirer ut på alla Sveriges vägar.
Översterna vid vartenda regemente i Sverige och Finland fick
sina order. Nu var stunden inne för det som de alla hade förberett
så länge."
"Landshövdingarna
hade sett till att det fanns matförråd längs marschvägarna.
Vapen låg i arsenalerna, fartygen var putsade och redo. Locken
lyftes på rotekistorna, uniformerna drogs på... Ammunition
delades ut av korpralen."
En serie spektakulära
svenska segrar följde, den mest kända vid Narva
år 1700.
Det svenska segerreceptet
hette anfall, offensiv. Infanteriet marscherade mot den fientliga
elden tills fienden var inom skotthåll. På tio meters
avstånd avlossades de egna skjutvapnen, sedan rusade soldaterna
fram snabbt med blanka vapen. Detta gav en psykologisk effekt.
Kavalleriet bröt
fram i kilformationer, med hästarna manke mot manke, ryttarna
knä mot knä. Länge hade man övat, så att
hästarna var härdade mot explosioner. Full karriär,
med dragna värjor. Hade man väl lyckats slå håll
på fiendens linjer var segern inom räckhåll.
I spetsen fanns
kung Karl XII, på sin häst Brandklipparen. Närmast
sig hade han elittrupperna, livgardet.
"...berättar
kungen att om han skulle kunna få de flegmatiska (kungens omdöme)
svenskarna att verkligen sätta livet till i en drabbning långt
borta i främmande land, så måste han personligen
vara med för att visa att han själv var redo att ge det
som han krävde av andra. Det är en sak att ryta: Gå!
och peka på en livsfarlig fiende. Det är en helt annan
sak att säga Kom! och själv springa fram mot fienden."
Jan
Milld, den 24.12.2006
