Grundläggande
för att kunna föra krig är naturligtvis tillgång
till soldater och vapen. Sverige utvecklade, inte minst genom insatser
av Axel Oxenstierna, en effektiv administration.
Tidigare hade
krig baserat sig huvudsakligen på värvning av legosoldater,
av olika nationaliteter. Nu organiserades alla vapenföra män
- där kyrkobokföringen var till viktig hjälp - i rotar
om tio man, där varje rote skulle tillhandahålla en soldat.
Gustav II Adolfs trupper kom i huvudsak att bestå av svenska
och finska soldater, som blivit utskrivna.
Sverige hade också
en egen tillverkning av kanoner och andra vapen.
Herman Lindqvist,
i sin tredje bok "När Sverige blev stormakt"::
"Det
är den tjugotreårige Gustav Adolf personligen som driver
fram den nya armén, dess beväpning och taktik. Med holländsk
krigkonst som förebild når han förbluffande resultat.
Franska, engelska och tyska krigshistoriker är eniga om att Sverige
under de närmaste årtiondena har Europas effektivaste bäst
beväpnade och mest väldisciplinerade armé."
Vad som skilde
den svenska hären från sina motståndare under 30-åriga
kriget, särskilt i början, var större rörlighet,
snabbhet och flexibilitet.
Lindqvist:
"De
svenska pikenerarna, fotsoldaterna med de långa lansarna, får
kortare och lättare lansar, cirka tre meter långa mot fiendens
tunga järnskodda nära sex meter långa pikar."
De
svenska pikenerarna hade lätt harnesk och en lätt hjälm,
stormpotta sa man på den tiden. I den kejserliga armén
hade man tyngre harnesk och dessutom arm- och benskenor och en sköld,
allt av stål och järn. Det
svenska infanteriet fick musköter som vägde cirka fem kilo,
två kilo lättare än fiendens. De svenska musköterna
kunde dessutom laddas och skjutas tre gånger snabbare än
fiendens."
"De
kejserliga musköterna laddades om i över åttio moment
och var så tunga att de måste vila på en särskild
gaffelställning som soldaten släpade med sig."
Sverige
försökte som första nation att införa enhetliga
patroner med samma kaliber på kulorna.
Gustav
Adolf använde också artilleriet på ett effektivt
sätt:
"Fram
till nu hade arméerna haft ett fåtal, mycket tunga kanoner
som måste dras fram till slagfältet av trettio till fyrtio
hästar eller oxar. De kunde väga över ett och ett halvt
ton. Det är lätt att förstå att en sådan
pjäs inte kunde rubbas ur fläcken efter det att slaget börjat."
"Den
svenska armén utrustades med lätta (ca 150 kg) svensktillverkade
kanoner, regementsstycken, ... Kanonen var monterad på en kanonvagn
som kunde dras av en eller två hästar och den kunde också
flyttas mitt under striden med handkraft."
Gustav Adolf experimenterade
dessutom med nya häruppställningar. Brigaden bestod av tre
skvadroner på vardera 288 musketerare och 216 pikenerare. Den
opererade på egen hand på slagfältet och sköt
luckor åt rytteriet att avancera genom.
En central faktor
var naturligtvis stridsmoralen bland soldaterna. Här var en viktig
förutsättning att kungen själv anförde trupperna,
gick i täten och visade prov på personligt mod.
Den
andra sidan av saken var bestraffningar, som kunde utdelas kollektivt:
"Regementen
som flydde i strid ställdes inför krigsrätt. Var tionde
man lottades ut ur gruppen för att bli arkebuserad."
Vidare fanns klara
regler för de enskilda soldaternas uppträdande, och straffet
vid överträdelser var mycket stränga. T ex fanns "trähästen",
ett raffinerat tortyrredskap. En annan metod var "gatlopp".
Den enskilt största
segern för Gustav II Adolf var
slaget vid Breitenfeld 1631. Där stod svenska
och sachsiska trupper mot de kejserliga under fältherren Tilly.
Sjutusen av de kejserliga stupade, sextusen togs tillfånga.
Av de svenska stupade 2.000.
Trupperna decimerades
dock inte bara i strid - svält och sjukdomar tog också
många liv. Luckorna i Gustav Adolfs armé kom alltmer
att fyllas av värvade - krigsvana - soldater, ofta tyskar eller
skottar. År 1630 var proportionerna drygt 40.000 inhemska soldater
och drygt 30.000 utländska. Vid Lützen 1632 var bara 20%
svenska eller finska förband.
Efter Gustav Adolfs
död 1632 fortsatte kriget i ytterligare 16 år, till 1648.
De svenska trupperna anfördes då av olika härförare.
Den svenska krigsinsatsen
finansierades, förutom genom plundringar av bönderna på
plats, genom stora ekonomiska bidrag från Frankrike.
Jan
Milld, den 23.12.2006
