|
• Nationella befrielsekriget 1521-1523 Stockholms blodbad inträffade den 8 november 1520, två månader efter stadens kapitulation för Kristian II. Året därpå inleddes ett bondeuppror i Dalarna, under ledning av Gustav Eriksson. I början april 1521 besegrades danskarna vid Dalälven nära Krylbo (slaget vid Brunbäcks färja). Senare samma månad erövrades Västerås. Herman Lindqvist, i sin andra bok, "Gustav Vasa och hans söner och döttrar": "Segern var en stor psykologisk och moralisk framgång. Dalkarlarna såg att de var minst lika goda krigare som de värvade yrkessoldaterna. Dessutom öppnades Mälarlandskapen..." 1523 var även Kalmar och Stockholm erövrade. • Nordiska sjuårskriget 1563-1570 Inför detta krig - med Erik XIV som kung i Sverige - var vårt land sårbart, genom att ha bara en liten "glugg" mot Kattegatt. Lindqvist, i "Gustav Vasa och hans söner och döttrar": "Kriget blev ett av de blodigaste i vår historia och grundlägger det danskhat som sedan lever kvar i många generationer. En dansk här ryckte snabbt fram genom Skåne och Halland mot Sveriges enda hamn i väster, Älvsborg, som föll efter fjorton dagar." Brutaliteten fanns på båda sidor: "Erik ryckte in i danska Halland och belägrade Halmstad utan att komma så mycket längre. Hans trupper drog sig tillbaka igen, men de gjorde det under den paroll som kungen själv skapat: Bränn! Plundra! Slå ihjäl! Erik är särskilt framgångsrik med detta i en aktion mot Blekinge, där han är med om att massakrera tusentals personer i Ronneby." "Själva förstörandet var en av grundsatserna i Eriks krigföring, som som han sa 'det är bättre att hava ett öde land än ett fiendeland'. Han ger sina härförare och amiraler order att hellre döda fångar än att ta hand om dem." Svenskar och danskar brände och förstörde turvis i gränslandskapen. Särskilt Halland föröddes av svenskarna, för att det inte skulle kunna utgöra uppmarschområde för danska intrång i Västergötland. I Blekinge brände svenskarna ned flera städer: Lyckeby, Ronneby och Sölvesborg, i Skåne Åhus. Kriget varade alltså i sju år, och priset blev högt: till de brända städerna, byarna och slotten kom alla människor som dött i sjukdomar eller genom andra påfrestningar. • Kalmarkriget 1611-1613 Herman Lindqvist, i "När Sverige blev stormakt": "Detta sega gränskrig med Danmark blev vårt sista medeltida krig, det sista av dessa mycket blodiga och kostsamma krig utan egentliga drabbningar och fältslag,.. Det handlade i högsta grad om etnisk rensning och om att mörda, bränna och plundra så mycket man kunde för att göra gränsområdena så oattraktiva som möjligt för fienden." Det var Danmark som gick till angrepp 1611, vid en tidpunkt då Sverige var engagerat i krig Ryssland i öster. Det var samma år som Karl IX skulle avlida och Gustav II Adolf ta över som svensk kung. "Danskarna bröt in i Småland, brände över nittio hemman och drog härjande och plundrande fram till Kronobergs slott som förstördes. De brände också staden Växjö och domkyrkan med den helige Sigfrids grav och många gårdar och byar i närheten, varpå de drog mot Jönköping. Gustav II Adolf ryckte då med tretusen man... in i Skåne för att hämnas. Han ödelade fullständigt staden Vä, precis som hans far hade gjort då han var sextonårig hertig av Södermanland under det nordiska sjuårskriget. Nu förstörde Gustav Adolf samtliga kyrkor och herresäten i tjugofyra socknar. Alla skånska bönder som påträffades slogs ihjäl, kvinnorna skändades och barnen mördades.". Danskarna intog Kalmar och belägrade slottet, som kapitulerade i augusti. Under våren gick danskarna mot Älvsborgs fästning, som belägrades och kapitulerade i maj. Danskarna gick därefter in i Västergötland och Småland. Sveriges läge blev katastrofalt. I detta läge inleddes från svensk sida ett gerillakrig och en "brända jordens taktik": "Den underlägsna svenska hären kunde bara möta fienden på ett enda sätt - genom den typ av gerillakrig man använt sig av sedan medeltiden, den brända jordens taktik. Danskarna tvingades gå över redan förstörda fält och brända byar. Deras väg hejdades av bråten, deras eftertrupper anfölls i bakhåll. Alla broar var rivna. De marscherade fram genom den öde skogsbygden..." De danska legotrupperna fann inget byte och fick inte mycket mat. När provianten tog slut var myteriet nära. Man tog sig till Eksjö och Västervik i norra Småland och till Söderköping i Östergötland. Där tvingades man vända om. Skåne kom senare att drabbas av förödelse genom flera ytterligare krig : • Torstenssonskriget 1643-1645 • Karl X Gustavs första danska kriget 1657-1658 • Karl XI:s krig 1674-1679 Särskilt grymt var detta krig och nedkämpandet av snapphanarna. Både svenska och danska trupper plundrade och brände i Skåne. • Stora nordiska kriget 1700-1721 Hösten 1709 landsteg danska trupper återigen i Skåne. I samband med att svenska trupper drog sig tillbaka brände de gårdar och plundrade bönder. Vid Helsingborg 1710 slogs danskarna tillbaka. • Kriget mot Sigismund 1598-1599 Den polske kungen Sigismund var ju som son till Johan III även svensk tronföljare. Han gjorde således anspråk på den svenska tronen. Detta väckte motstånd från hertig Karl och från svenska riksdagar, då Sigismund var katolik. Motsättningarna ledde 1598 till att Sigismund landsteg med trupper i Sverige. I slaget vid Stångebro i Östergötland besegrades Sigismunds armé. Många var de krig, då finska gränsområden nära Ryssland härjades. Dit hörde Stora ryska kriget 1554-57 och Ingermanländska kriget 1610-17. • Stora nordiska kriget 1700-1721 Det som följde efter nederlaget i Poltava var dock något nytt. Nu ockuperades i stort sett hela Finland av ryssarna. Herman Lindqvist, i "Storhet och fall": "Ryssarna trängde brännande, plundrande och härjande in i Finland. Allt värdefullt försvann, även i kyrkorna, så att många församlingar fick kalla till gudstjänst genom att blåsa i horn eller lur. Helsingfors och Veckelax brändes av de egna, men ryssarna totalförstörde Borå och Jacobstad." "Snart kunde Åbo och Åland också besättas. Finland hade för första gången blivit ockuperat av ryssarna; i sju år varade ockupationen." "Psykologiskt kom finländarna aldrig över den stora ofreden. Ända fram till nu hade Finland varit en tätt sammansvetsad del av det svenska rikets hjärtland. Nu var det plötsligt ett förbränt och härjat gränsland, för första gången djupt medvetet om sin egen svaghet och det nya hotet österifrån." Åland avfolkades fullständigt - hela befolkningen flyttade 1714 till det svenska fastlandet. Ur "Boken om Sverige historia" av Larsson m.fl.: "I samband med krigshändelserna i Estland och övriga delar av Baltikum i början av det stora nordiska kriget flydde en del av befolkningen till Sverige. Också från Finland kom flyktingar sedan ryssarna 1713 ockuperat denna landsdel. Majoriteten av dessa krigsflyktingar hamnade i Stockholm och år 1715 uppskattade rådet deras antal i huvudstaden till inte mindre än 12.000 personer." I detta krig drabbades även det egentliga Sverige. Herman Lindqvist, "På morgonen den 11 juli 1719 såg svenska bevakningsfartyg i ytterskärgården något de aldrig hade sett men länge fruktat: En väldig rysk flotta var på väg mot den svenska kusten. Varningsskott avfyrades från kanoner. Omedelbart tändes vårdkasarna inåt land, de tio meter höga spetsiga brasorna som i över tusen år fungerat som kustbornas varningssignaler: fienden kommer! Larmet gick inåt land, paniken spred sig. Många öar och samhällen tömdes snabbt." Till sitt förfogande hade ryssarna fartyg som kunde gå på grunt vatten och inte var beroende av vinden. Galärfartyg, framdrivna av rader med roddare. "... siktade man 132 galärer och ett hundratal skärgårdsbåtar. Varje galär förde med sig 150-200 man, totalt kom ryssarna alltså med cirka 26.000 man ombord. Några hade hästar ombord, de så kallade kosackgalärerna för snabba överfall." "De grundgående galärerna var av en helt ny typ, specialbyggda för att snabbt ta sig fram i både med- och motvind. Galärerna roddes och seglades... De kunde ta sig fram mellan öar och sund i farvatten dit den svenska flottan inte kunde gå." "Ryssarna strömmade i land och spred sig över Rådmansö. Boskap drevs ner till de ryska fartygen, alla hus, gårdar och kyrkor plundrades, ön sattes i brand. Ryska soldater spikade upp ett manifest från tsaren, skrivet på urusel svenska." "Den rysskräck som nu spred sig hos befolkningen skulle delvis aldrig försvinna." "Efter slaget vid Stäket vände ryssarna hemåt, men på vägen brände de Norrtälje stad och Östanå herrgård. I fyrtioen dagar pågick detta skärgårdskrig som kostade Sverige åtskilliga miljoner. Sju städer var förstörda, tio stora bruk, en mängd gods och hundratals gårdar låg i aska. Totalt blev 20.000 människor husvilla." • Hattarnas ryska krig 1741-1743 Också detta - helt onödiga - krig resulterade i att hela Finland blev ockuperat av ryssarna. Sommaren 1743 hotas de svenska kusterna åter av ryska galärer och en fredsuppgörelse framtvingas. • Gustav III:s ryska krig 1788-1790 Herman Lindqvist, i "Gustavs dagar": "Den ryska flottan blockerade Sveaborg, dess fartyg härjade längs den finska kusten och en rysk eskader, som legat i Köpenhamn, seglade över till Skåne och brände fiskeläget vid Råå, söder om Helsingborg. Den ryska attacken spred skräck över stora delar av Skåne." • Finska kriget 1808-1809 I detta krig blev hela Finland inte bara ockuperat av ryssarna, det förlorades också till Ryssland vid fredsuppgörelsen. En stor rysk här hotade då även Stockholm från Åland, som intagits av ryssarna i mars 1809.. Kriget 1788 ledde således till att även Skåne fick ryskt besök. 20 år gällde detsamma i norra Norrland. I mars 1809 kom en rysk armé över Bottenvikens isar över till Umeå. Herman Lindqvist, i "När riket sprängdes och Bernadotte blev kung ": "...inledde Ryssland en ny offensiv mot Sverige. I prefekt samordnade operationer bröt ryska trupper in i Västerbotten. De kom över siarna från Vasa mot Umeå och de marscherade från Åbo skärgård mot Åland, bara några mil från Stockholms skärgård." "Över tretusen ryssar genomförde en imponerande fyradagarsmarsch i trettio till fyrtio graders kyla och hård blåst tio mil över Bottenvikens is,.." Inom kort fick ryssarna order att återvända. Några plundringar hade då inte förekommit. Senare avancerade ryssarna norrifrån, och erövrade Skellefteå. Det sista stora slaget i detta krig stod vid Ratan, fem mil norr om Umeå, i augusti 1809. Förlusterna var på svensk sida nära 1.000 man, på rysk sida cirka 1.500. "Under krigsåren minskade Finlands befolkning med femtiotusen personer. Nöden var också stor på den svenska sidan. Under åren 1808 och 1809 sjönk invånarantalet med fyrtiofemtusen individer, eller med nära två procent av hela befolkningen." Jan Milld, den 14.1.2007 |
|||
|
