Mordet på Engelbrekt Engelbrektsson 1436

Mordet på upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson inträffade den 4 maj 1436. Det skedde på en holme i Hjälmaren, när Göksholms slott. Förövare var Magnus Bengtsson.

Magnus Bengtsson var son till riddaren Bengt Stensson, med vilken Engelbrekt hade en privat konflikt.

Det har dock inte kunnat påvisas att mordet skulle bero på annat än denna konflikt.


Stortorget i Stockholm 1623

Ur "Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:

"I februari 1623 utbröt oroligheter på Stortorget i Stockholm. Tunga pålagor var en orsak, men den viktigaste var tvångsinkvarteringen av flottister hos stadens borgare.
Övergreppen från soldaterna var legio. Den utlösande faktorn var dock en ny skyhög tull på varor, vilken stadens borgare uppfattade som en bestraffning. Till det kom en hård vinter med pestepidemi som följd."


Mordet på kung Gustav III 1792

Gustav III mördades under en maskerad på Operan i Stockholm den 16 mars 1792. Det skedde genom ett pistolskott i ryggen på nära håll. Han dog tretton dagar efter skottet.

Förövare var Johan Jacob Anckarström. Han greps och dömdes till döden. Den döende kungen hade bönat om nåd för gärningsmannen, men detta bortsåg man från. Före avrättningen hade Anckarström under tre dagar fått offentligt spöstraff.

Missnöjet med Gustav III var vid denna tid utbrett i adelskretsar - mördaren omgavs av en stor krets medkonspiratörer. Några av dem dömdes också, och hamnade i fängelse.

Anckarströms släkt skämdes efter kungamordet för sitt namn, och bytte till Löwenström.


Lynchningen av Axel von Fersen 1810

Mordet på den vid tidpunkten högste ämbetsmannen i Sverige - riksmarskalken Axel von Fersen d.y. - inträffade mitt i Stockholm den 20 juni 1810. Mördare: en rasande mobb.

Till bakgrunden hörde tre faktorer:

a) Det kungapar som tillträtt efter Gustav IV Adolfs påtvingade abdikation - Karl XIII och Hedvig - var barnlöst (de hade fått en son, men han avled som spädbarn). Då Karl redan vid sitt tillträde som kung hunnit fylla 60 år uppstod ett akut problem: hur säkra tronföljden?

Som tronföljare utsågs i en hast den dansk-norske prinsen Kristian August av Augustenborg. Snart efter sin ankomst till Sverige avled dock prinsen, han hade dålig hälsa. Rykten kom igång om att hans död hade berott på förgiftning och att Axel von Fersen och hans syster skulle tillhöra dem som låg bakom detta..

b) Detta var året efter förlusten av Finland. Det fanns bland människor en stor frustration, som riktade sig inte minst mot adeln.

c) Axel von Fersen var aristokraten personifierad, högdragen och med ett förakt mot alla som inte hade fina manér och förstod vad som var god smak. Det medverkade till att han hade många fiender.

Lynchningen av von Fersen skedde i samband med att ett begravningståg med liket av Kristian August drog genom Stockholm. Axel von Fersen satt i en vagn dragen av sex vita hästar. Tåget hade börjat vid Hornstull, gick via Slussen och vidare norrut.

Redan vid Hornstull kommer spottloskor mot vagnen och småpojkar skriker ramsor: "Hurra för Fersen, kronprinsens mördare!" Snart kastades stenar och fönstren i vagnen slogs sönder. von Fersen träffades i huvudet och började blöda. I Gamla Stan blev det stopp och von Fersen räddades - för stunden - in i ett hus, och blev omplåstrad.

Generaladjutanten Silfversparre förde därefter von Fersen bort från detta hus, uppenbarligen i ett försök att ta sig till Riddarhuset eller Slottet. I folkmassan kommer de - föga överraskande! - ifrån varandra. En grov misshandel vidtar nu, av den 55-årige von Fersen. Allt hår har nu slitits av hans huvud, hans ansikte är uppsvullet och han har svårt att se.

En paus inträder igen vid Riddarhustorget, då en löjtnant för in von Fersen i en rådstuga. Så sparkas dörren upp och von Fersen knuffas ut på torget igen, för en "tredje rond". En finsk matros, Tandefeldt, utdelar dödsstöten genom att hoppa på von Fersen bröstkorg.

Allt detta sker inför ögon på soldater och deras befäl. Hur var det möjligt?!

Mycket tyder på att lynchningen var iscensatt uppifrån, att det var en komplott:

• Karl XIII hade vägrat ge Axel von Fersen audiens för att diskutera arrangemang kring begravningen.

• Kungen och drottningen deltog själva inte i begravningståget, vilket vore normalt.

• Kungen skulle vid ett tillfälle ha uttalat "Det skadar inte om den fine herrn får litet smuts i sin vagn".

• Inför begravningståget hade krogarna i staden öppet extra tidigt och det bjöds på gratis alkohol.

• Påfallande många matroser hade synts i folkmassan.

• Militär fanns på plats, i stort antal och fullt beväpnade, men ingrep inte..

Kanske var det inte meningen att det skulle gå så långt som till mord, kanske ville man bara ge Axel von Fersen "en läxa".

Efter att Axel von Fersen redan hunnit dödas visade militären handlingskraft och sköt skarpt mot pöbeln. Kravallernas facit blev minst 10, kanske så mycket som 100, dödade - förutom von Fersen.

Mördaren Tandefelt dömdes till 40 par spö och två års fängelse på Älvsborgs fästning.

En undersökning kunde slå fast syskonen von Fersens oskuld till kronprinsens död.

(se även här)


Crusenstolpekravallerna 1838

De kravaller som utbröt i Stockholm 1838 var fokuserade kring en person, nämligen adelsmannen Crusenstolpe.

Magnus Jacob Crusenstolpe tillhörde vid riksdagen 1828-1830 den liberala oppositionen och värvades av kungen, Karl XIV Johan, som redaktör för kungens egen tidning Fäderneslandet, grundad 1830. Det gick dock inget vidare, tidningen måste läggas ned och Crusenstolpe hamnade i ekonomiska svårigheter.

Trots att kungen sedan personligen betalade Crusenstolpes skulder bytte denne sida och blev en stark motståndare till monarkin.

En text av Crusenstolpe fick kungen att reagera starkt. Upprinnelsen var att Kungliga Majestätet utnämnt en viss hovmarskalk Fleming till major. Crusenstolpe var inte förtjust över utnämningen, och skrev att konseljen begått sabbatsbrott eftersom den gjort utnämningen på en söndag. Kungen agerade och en jury sammankallades.

Crusenstolpe dömdes som skyldig till majestätsbrott. Svea hovrätt slog i juni 1838 fast straffet: tre år på Vaxholms fästning.

Den hårda domen chockade de folkmassor som samlats kring rätten och som, upprörda över kungens stingsliga reaktion, hyllade Crusenstolpe som en folkhjälte. De så kallade Crusenstolpe-kravallerna utbröt. Stockholm såg under några dagar ut att vara på randen till revolution.

Den 20 juni skanderades slagord utanför slottet och alla fönsterrutor krossades hos kungens juridiska ombud, justitiekansler Claes Nerman, innan militär ingrep.

Den 22 juni drabbade folket och militären åter samman. Skottlossning utbröt och två människor dödades. Först efter några dagar var lugnet helt återställt.

Ur "Marsrevolten 1848 ":

".Det saknades visserligen inte grund för ett folkligt missnöje: det gångna året hade präglats av missväxt, lågkonjunktur och arbetslöshet. Men det var inte hunger som drev fram Crusenstolpekravallerna, det var kraven på yttrandefrihet och näringsfrihet. Det var det närmaste Sverige kommit en borgerlig revolution."


Marsoroligheterna 1848

1848 var det år som Kommunistiska Manifestet, skrivet av Marx och Engels, utkom. Det var också ett år av revolter i flera europeiska länder. I Paris genomfördes februarirevolutionen och Andra republiken utropades. I Köpenhamn ledde demonstrationer till en ny grundlag och tvåkammarriksdag.

När oroligheter bröt ut även i Stockholm i mars 1848 var det efter att hantverksmästare och fabrikörer haft ett möte för att protestera mot ett regeringsförslag om sänkta tulltaxor.

I botten fanns även politiska krav om författningsreform med "Allmän Valrätt". Det var en tid då ståndsriksdagen ännu fanns kvar, vilket lämnade både en växande medelklass och en växande arbetarklass utan representation.

De mest radikala demonstranterna krävde även monarkins avskaffande.

Ur "Boken om Sveriges historia":

"Söndagen den 19 mars 1848 var redan den andra dagen av oroligheter i Stockholm. Folkmassor hade kvällen innan dragit runt på gatorna och krossat fönster hos överhetspersoner de ogillade. I närheten av kungliga slottet hade folk samlats under högljudda rop på republik och reform. Oscar I hade personligen mött folket och hört på deras synpunkter."

Särskilt koncentrerades stenkastningen mot det hus där August von Hartmansdorff bodde, hög ämbetsman med ansvar för den statliga censuren. Där lämnades inte många fönsterrutor hela. I glaskrossandet deltog f.ö. även en glasmästare och hans gesäll...

"När oroligheterna fortsatte på söndagskvällen hade Oscars och myndigheternas tålamod tagit slut. Militär kommenderades ut och sköt rakt in bland folket som samlats i de trånga gatorna. Omkring trettio personer dödades under oroligheterna och många fler skadades."

Vad som fått kungen att byta hållning var att även plundring förekommit, av en butik.

Beridna styrkor av polis och militär möttes av stenregn. Av dem som skadades var många soldater. Det var dock inte svårt för dem, när de hade tillstånd att skjuta skarpt, att rensa gatorna. Demonstranterna var ju, utöver sina stenar, obeväpnade.

Herman Lindqvist, i "Ånga och dynamit":

"Stockholm hade inte, i motsats till Paris, något stort proletariat eller någon politiskt medveten arbetarklass. En del av arbetarna ställde ju till och med upp på polisens sida. De organiserade kommunisterna var få, socialisterna i allmänhet fredliga. Liberalerna ville absolut inte skjuta på gatorna. I Stockholm plundrades inga vapenaffärer, som i Paris."

(se även här)


Hungerkravallerna 1855

I mitten av 1850-talet bröt hungerkravaller ut på olika ställen i Sverige, särskilt i Jönköping.

Bakgrunden var spannmålsbrist. Krimkriget hade skurit av den ryska spannmålsexporten, vilket gjorde att priserna steg i Europa. Gyllene tider för svenska spannmålshandlare, som fick bra betalt vid export. Man exporterade alltså så mycket man bara kunde. I Sverige blev resultatet spannmålsbrist och stigande priser.

Det ledde dessutom till brist på basmat som potatis. När brännvinsbrännerier fick brist på spannmål började de nämligen bränna brännvin på potatis.

Herman Lindqvist, i "Ånga och dynamit":

"Fartyg som lastades med spannmål angreps och blockerades på olika sätt. Under hela sommaren och hösten 1855 pågick oroligheterna. Bråken började i Örebro, fortsatte i Norrköping, Malmö, Västervik, Kalmar, Visby och Uppsala och kulminerade i Jönköping i september, där arbetarna misshandlade en spannmålshandlare... ett brännvinsbränneri förstördes totalt. Militären ingrep..."

Närmare 50 arbetare dömdes till sammanlagt nästan 200 års fängelse.

I sak backade dock regeringen: brännvinstillverkning tilläts bara under ett par månader under de följande tre åren.


Sandö 1907

Denna konflikt gällde i grunden föreningsrätten. Den började vid Dals sågverk i Ådalen, då ägaren avskedade ett 50-tal arbetare, medlemmar i fackföreningen. Facket svarade med att proklamera strejk. Konflikten spred sig till Kempes sågverk på Sandö sågverk

Strejkbrytare anlitades. Det ryktades att de var beväpnade. Några medlemmar från den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben beslöt sig för att ingripa, för att driva bort strejkbrytarna från Sandö.

Från webbsidan Sandöpojkarna:

"Det blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften, med den pistol som han för säkerhets skull hade med sig. Länsman Borin, som befann sig på platsen för att utreda tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna Ståhl flydde från platsen.

De tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar ('Sandöpojkarna') som deltagit i eller troddes ha deltagit i kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, de tre 'Sandömännen', dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete."


Amalthea 1908

Hamnarbetarna i Malmö gick 1908 i strejk, det var en konflikt mot både arbetsgivarna och den egna fackliga organisationen. Arbetsgivarna kallade in strejkbrytare från England. De förlades i logementsfartyget Amalthea i Malmö hamn.

I syfte att skrämma iväg strejkbrytarna genomförde tre arbetslösa ungsocialister en aktion. Natten mellan den 12-13 juli rodde de ut och placerade en sprängladdning utanpå fartyg, där det inte trodde att några personer fanns. Det gjorde det: en engelsman dog och 23 skadades.

Attentatsmännen identifierades och greps. Två av dem, Anton Nilsson och Algot Rosberg, dömdes till döden, den tredje fick livstids straffarbete. Då två dödsdömda benådades senare och efter en intensiv kampanj blev de 1917 frigivna.

Anton Nilsson for snart till revolutionens Ryssland och blev stridsflygare för Röda armén. Han avled 1989 - 101 år gammal.


Revolutionsåren 1917-18

Under decennier hade arbetarrörelsens och liberalernas kamp för allmän rösträtt pågått, med begränsade framgångar. Högern vägrade gå med på allmän och lika rösträtt för båda kamrarna.

Med kriget följde allvarlig matbrist i Sverige, många människor svalt. Den sittande statsministern, Hammarskjöld, fick epitetet "Hungerskjöld".

Till detta kom de två ryska revolutionerna 1917 och spartakistupproret i Tyskland 1918. Det gav inspiration och höjde den politiska temperaturen.

När rösträttsfrågan behandlades i riksdagen den 5 juni 1917 pågick demonstrationer på Gustav Adolfs torg. De slogs ned med stor brutalitet av beriden polis.

Ur tidningen Socialdemokraten den 6 juni 1917:

"...satte den beridna polisstyrkan hojtande och skränande av i full karriär mot den tätt packade folkmassan.

En fruktansvärd förvirring uppstod. Mängden kunde ej vika tillbaka lika fort som poliserna stormade fram. Ur det böljande människohavet steg gälla, förtvivlade rop från kvinnor som trampats ned. Polisernas grova ridpiskor och sablar arbetade oavbrutet medan de sista leden av den tillbakavikande massan, vilken i mycket stor utsträckning utgjorde kvinnor och äldre män, hoptals blev nedridna och trampade under hästhovarna. Skadade människor låg spridda över platsen där kosackhorden dragit fram, och på ett ställe hade bildat sig en hög vall av vältrande människokroppar."

En upprepning av samma grova polisbrutalitet som rösträttsdemonstrerande arbetare i Stockholm fått erfara 15 år tidigare, i maj 1902.

Det som inträffade i Seskarö vid Haparanda, i maj 1917 vittnar om en revolutionär situation. Den svältande befolkningen hade tvångsinköpt mat efter att deras ransoneringskort tagit slut. När soldater skickades till ön lät sig dessa frivilligt avväpnas. (I slutänden blev åtta arbetare dömda, för uppror.)

I Västervik hade arbetarna en månad tidigare genomfört en lokal generalstrejk och hållit hungerdemonstrationer, med en massiv uppslutning. Man förde fram krav om sänkta livsmedelspriser, skattefrihet för låga inkomster, gratis mark för potatisodling åt arbetarfamiljer, inrättande av soppkök och att mer potatis skulle köpas in att fördelas bland särskilt behövande.

Det som hände i Västervik spred sig till många andra städer: Tranås, Karlstad, Kalmar, Hofors, Borlänge, Linköping och Västerås.


Möllevångskravallerna 1926

Om det vid arbetsmarknadskonflikter där strejkbrytare användes ofta var de strejkande som var aggressiva - det var ju deras levnadsvillkor som hotades - var det vid en konflikt i Malmö 1926 fråga om det omvända. En strejkbrytare inte bara misshandlade, han dödade, en av de strejkande.

Detta gav naturligtvis en extra bitterhet åt konflikten - som blev mycket långvarig.

Från Malmö stads webbsida:

"Den allvarligaste arbetsmarknadskonflikten i Malmö under mellankrigstiden - ja, kanske överhuvudtaget - utbröt i juli 1926 vid A.W. Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik ..."

"Strejkbrytarna inhystes i fabriksbyggnaden, därutanför samlades de strejkandes sympatisörer för demonstrationer. Natten mellan den 10 och 11 november överföll en av strejkbrytarna en strejkande korgmakare med följd att denne dog efter någon dag. Tragedin väckte oerhörd bestörtning och de tidigare relativt fredliga demonstrationerna övergick i kravaller. Dag efter dag pågick upproret.

Man beräknar att omkring 15.000 människor befann sig i rörelse i kvarteren kring Möllevångstorget. Polisen gjorde massiva insatser och många människor skadades.

Tack vare ett avtal mellan arbetarnas fackliga representanter och polisen lyckades man till slut hejda kravallerna. Polisen tvingades dra sig tillbaka. Den sista manifestationen kom vid den döde korgmakarens begravning då närmare 7.000 arbetare slöt upp under sina fackföreningars fanor.

Vad strejken beträffar avbröts denna först efter två år och fyra månader, de ordinarie arbetarna återanställdes och strejkbrytarna tvingades lämna A.W. Nilsson barnvagns- och korgmöbelfabrik."


Ådalen 1931

Den var en tid av ekonomisk kris, över hela världen. Företagsnedläggelser, avskedande och sänkta löner.

Vid en sulfatfabrik i Kramforsområdet resulterade detta i strejk 1931. Företaget anställde strejkbrytare. Några av dessa utsattes för misshandel från de strejkande. Länsstyrelsen satte in militär, för att "upprätthålla ordningen".

Den 14 maj startade i Frånö ett väldigt demonstrationståg, i riktning mot Lunde, där strejkbrytare fanns förlagda. Kravet gällde att dessa strejkbrytarna skulle skickas iväg.

Då tåget - trots upprepade maningar - inte hejdade sig öppnade militären eld, på order av kapten Mesterton. Uppenbarligen hade man då tappat kontrollen över situationen: det faktum att inte mer än fem personer sköts ihjäl berodde på att en av demonstranterna på sin trumpet fick fram en signal om eld upphör, varpå soldaterna slutade skjuta.

Strejkbrytarna skickades hem, så demonstranterna fick igenom sitt krav.

Detta beslut var uppenbarligen fattat redan före den ödesdigra demonstrationen.

Domar fälldes sedan. Kapten Mesterton och ytterligare två militärer fick några dagars arrest som straff. Kommunistledaren Axel Nordström - som f.ö. själv inte deltagit i demonstrationen - dömdes till 2 1/2 års fängelse.


Jan Milld, den 14.1.2008

 

Se vidare:

Strejker

Inbördeskrig och uppror

Externa länkar :

Axel von Fersen

Kravaller och attentat

Även om "kravaller" och "attentat" egentligen är olika fenomen flyter de ibland in i varandra, därav den här gemensamma texten. Exempel på detta är både Fersenmordet och arbetarrörelsens kamp mot strejkbryteri i början av 1900-talet.

Begreppet "kravaller" indikerar att det handlade om en spontan aktion och utan uttalade mål, en pöbel som löper amok. Så var inte alltid fallet. I botten fanns ofta intressemotsättningar och politiska krav. Men händelserna rymde en egen logik, av upptrappning.

Nedan ett antal exempel kravaller/attentat, listan kan säkert göras längre:

Mordet på Engelbrekt 1436

Stortorget i Stockholm 1623

Mordet på Gustav III 1792

Lynchningen av Axel von Fersen 1810

Crusenstolpekravallerna 1838

Marsoroligheterna 1848

Hungerkravallerna 1855

Sandö 1907

Amalthea 1908

Revolutionsåren 1917-18

Möllevångskravallerna 1926

Ådalen 1931

Begreppen "Inbördeskrig" , "uppror", "revolt", "strejker", "kravaller", "blodbad", "massavrättningar", "mord" och "attentat" vetter mot varandra och går delvis in i varandra. I dessa historietexter sker därför en hel del överlappningar.