Mordet
på Engelbrekt Engelbrektsson 1436
Mordet på
upprorsledaren Engelbrekt Engelbrektsson inträffade den 4 maj
1436. Det skedde på en holme i Hjälmaren, när Göksholms
slott. Förövare var Magnus Bengtsson.
Magnus Bengtsson
var son till riddaren Bengt Stensson, med vilken Engelbrekt hade en
privat konflikt.
Det har dock inte
kunnat påvisas att mordet skulle bero på annat än
denna konflikt.
Stortorget
i Stockholm 1623
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"I
februari 1623 utbröt oroligheter på Stortorget i Stockholm.
Tunga pålagor var en orsak, men den viktigaste var tvångsinkvarteringen
av flottister hos stadens borgare.
Övergreppen från soldaterna var legio. Den utlösande
faktorn var dock en ny skyhög tull på varor, vilken stadens
borgare uppfattade som en bestraffning. Till det kom en hård
vinter med pestepidemi som följd."
Mordet
på kung Gustav III 1792
Gustav III mördades
under en maskerad på Operan i Stockholm den 16 mars 1792. Det
skedde genom ett pistolskott i ryggen på nära håll.
Han dog tretton dagar efter skottet.
Förövare
var Johan Jacob Anckarström. Han greps och dömdes till döden.
Den döende kungen hade bönat om nåd för gärningsmannen,
men detta bortsåg man från. Före avrättningen
hade Anckarström under tre dagar fått offentligt spöstraff.
Missnöjet
med Gustav III var vid denna tid utbrett i adelskretsar - mördaren
omgavs av en stor krets medkonspiratörer. Några av dem
dömdes också, och hamnade i fängelse.
Anckarströms
släkt skämdes efter kungamordet för sitt namn, och
bytte till Löwenström.
Lynchningen
av Axel von Fersen 1810
Mordet på
den vid tidpunkten högste ämbetsmannen i Sverige - riksmarskalken
Axel von Fersen d.y. - inträffade mitt i Stockholm den 20 juni
1810. Mördare: en rasande mobb.
Till bakgrunden
hörde tre faktorer:
a)
Det kungapar som tillträtt efter Gustav IV Adolfs påtvingade
abdikation - Karl XIII och Hedvig - var barnlöst (de hade fått
en son, men han avled som spädbarn). Då Karl redan vid
sitt tillträde som kung hunnit fylla 60 år uppstod ett
akut problem: hur säkra tronföljden?
Som tronföljare
utsågs i en hast den dansk-norske prinsen Kristian August av
Augustenborg. Snart efter sin ankomst till Sverige avled dock prinsen,
han hade dålig hälsa. Rykten kom igång om att hans
död hade berott på förgiftning och att Axel von Fersen
och hans syster skulle tillhöra dem som låg bakom detta..
b)
Detta var året efter förlusten av Finland. Det fanns bland
människor en stor frustration, som riktade sig inte minst mot
adeln.
c)
Axel von Fersen var aristokraten personifierad, högdragen och
med ett förakt mot alla som inte hade fina manér och förstod
vad som var god smak. Det medverkade till att han hade många
fiender.
Lynchningen av
von Fersen skedde i samband med att ett begravningståg med liket
av Kristian August drog genom Stockholm. Axel von Fersen satt i en
vagn dragen av sex vita hästar. Tåget
hade börjat vid Hornstull, gick via Slussen och vidare norrut.
Redan vid Hornstull
kommer spottloskor mot vagnen och småpojkar skriker ramsor:
"Hurra för Fersen, kronprinsens
mördare!" Snart kastades stenar och fönstren
i vagnen slogs sönder. von Fersen träffades i huvudet och
började blöda. I Gamla Stan blev det stopp och von Fersen
räddades - för stunden - in i ett hus, och blev omplåstrad.
Generaladjutanten
Silfversparre förde därefter von Fersen bort från
detta hus, uppenbarligen i ett försök att ta sig till Riddarhuset
eller Slottet. I folkmassan kommer de - föga överraskande!
- ifrån varandra. En grov misshandel vidtar nu, av den 55-årige
von Fersen. Allt hår har nu slitits av hans huvud, hans ansikte
är uppsvullet och han har svårt att se.
En paus inträder
igen vid Riddarhustorget, då en löjtnant för in von
Fersen i en rådstuga. Så sparkas dörren upp och von
Fersen knuffas ut på torget igen, för en "tredje rond".
En finsk matros, Tandefeldt, utdelar dödsstöten genom att
hoppa på von Fersen bröstkorg.
Allt detta sker
inför ögon på soldater och deras befäl. Hur var
det möjligt?!
Mycket tyder
på att lynchningen var iscensatt uppifrån, att det var
en komplott:
• Karl XIII
hade vägrat ge Axel von Fersen audiens för att diskutera
arrangemang kring begravningen.
• Kungen
och drottningen deltog själva inte i begravningståget,
vilket vore normalt.
• Kungen
skulle vid ett tillfälle ha uttalat "Det
skadar inte om den fine herrn får litet smuts i sin vagn".
• Inför
begravningståget hade krogarna i staden öppet extra tidigt
och det bjöds på gratis alkohol.
• Påfallande
många matroser hade synts i folkmassan.
• Militär
fanns på plats, i stort antal och fullt beväpnade, men
ingrep inte..
Kanske var det
inte meningen att det skulle gå så långt som till
mord, kanske ville man bara ge Axel von Fersen "en läxa".
Efter att Axel
von Fersen redan hunnit dödas visade militären handlingskraft
och sköt skarpt mot pöbeln. Kravallernas facit blev minst
10, kanske så mycket som 100, dödade - förutom von
Fersen.
Mördaren
Tandefelt dömdes till 40 par spö och två års
fängelse på Älvsborgs fästning.
En undersökning
kunde slå fast syskonen von Fersens oskuld till kronprinsens
död.
(se
även här)
Crusenstolpekravallerna
1838
De kravaller som
utbröt i Stockholm 1838 var fokuserade kring en person, nämligen
adelsmannen Crusenstolpe.
Magnus Jacob Crusenstolpe
tillhörde vid riksdagen 1828-1830 den liberala oppositionen och
värvades av kungen, Karl XIV Johan, som redaktör för
kungens egen tidning Fäderneslandet, grundad 1830. Det gick dock
inget vidare, tidningen måste läggas ned och Crusenstolpe
hamnade i ekonomiska svårigheter.
Trots att kungen
sedan personligen betalade Crusenstolpes skulder bytte denne sida
och blev en stark motståndare till monarkin.
En text av Crusenstolpe
fick kungen att reagera starkt. Upprinnelsen var att Kungliga Majestätet
utnämnt en viss hovmarskalk Fleming till major. Crusenstolpe
var inte förtjust över utnämningen, och skrev att konseljen
begått sabbatsbrott eftersom den gjort utnämningen på
en söndag. Kungen agerade och en jury sammankallades.
Crusenstolpe
dömdes som skyldig till majestätsbrott.
Svea hovrätt slog i juni 1838 fast straffet: tre år på
Vaxholms fästning.
Den hårda
domen chockade de folkmassor som samlats kring rätten och som,
upprörda över kungens stingsliga reaktion, hyllade Crusenstolpe
som en folkhjälte. De
så kallade Crusenstolpe-kravallerna utbröt. Stockholm såg
under några dagar ut att vara på randen till revolution.
Den 20 juni skanderades
slagord utanför slottet och alla fönsterrutor krossades
hos kungens juridiska ombud, justitiekansler Claes Nerman, innan militär
ingrep.
Den 22 juni drabbade
folket och militären åter samman. Skottlossning utbröt
och två människor dödades. Först efter några
dagar var lugnet helt återställt.
Ur "Marsrevolten
1848 ":
".Det
saknades visserligen inte grund för ett folkligt missnöje:
det gångna året hade präglats av missväxt, lågkonjunktur
och arbetslöshet. Men det var inte hunger som drev fram Crusenstolpekravallerna,
det var kraven på yttrandefrihet och näringsfrihet. Det
var det närmaste Sverige kommit en borgerlig revolution."
Marsoroligheterna
1848
1848 var det år
som Kommunistiska Manifestet, skrivet av Marx och Engels, utkom. Det
var också ett år av revolter i flera europeiska länder.
I Paris genomfördes februarirevolutionen och Andra republiken
utropades. I Köpenhamn ledde demonstrationer till en ny grundlag
och tvåkammarriksdag.
När oroligheter
bröt ut även i Stockholm i mars 1848 var det efter att hantverksmästare
och fabrikörer haft ett möte för att protestera mot
ett regeringsförslag om sänkta tulltaxor.
I botten fanns
även politiska krav om författningsreform med "Allmän
Valrätt". Det var en tid då ståndsriksdagen
ännu fanns kvar, vilket lämnade både en växande
medelklass och en växande arbetarklass utan representation.
De mest radikala
demonstranterna krävde även monarkins avskaffande.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"Söndagen
den 19 mars 1848 var redan den andra dagen av oroligheter i Stockholm.
Folkmassor hade kvällen innan dragit runt på gatorna och
krossat fönster hos överhetspersoner de ogillade. I närheten
av kungliga slottet hade folk samlats under högljudda rop på
republik och reform. Oscar I hade personligen mött folket och
hört på deras synpunkter."
Särskilt
koncentrerades stenkastningen mot det hus där August von Hartmansdorff
bodde, hög ämbetsman med ansvar för den statliga censuren.
Där lämnades inte många fönsterrutor hela. I
glaskrossandet deltog f.ö. även en glasmästare och
hans gesäll...
"När
oroligheterna fortsatte på söndagskvällen hade Oscars
och myndigheternas tålamod tagit slut. Militär
kommenderades ut och sköt rakt in bland folket som samlats i
de trånga gatorna. Omkring trettio personer dödades under
oroligheterna och många fler skadades."
Vad
som fått kungen att byta hållning var att även plundring
förekommit, av en butik.
Beridna
styrkor av polis och militär möttes av stenregn. Av dem
som skadades var många soldater. Det var dock inte svårt
för dem, när de hade tillstånd att skjuta skarpt,
att rensa gatorna. Demonstranterna var ju, utöver sina stenar,
obeväpnade.
Herman Lindqvist,
i "Ånga och dynamit":
"Stockholm
hade inte, i motsats till Paris, något stort proletariat eller
någon politiskt medveten arbetarklass. En del av arbetarna ställde
ju till och med upp på polisens sida. De organiserade kommunisterna
var få, socialisterna i allmänhet fredliga. Liberalerna
ville absolut inte skjuta på gatorna. I Stockholm plundrades
inga vapenaffärer, som i Paris."
(se
även här)
Hungerkravallerna
1855
I mitten av 1850-talet
bröt hungerkravaller ut på olika ställen i Sverige,
särskilt i Jönköping.
Bakgrunden var
spannmålsbrist. Krimkriget hade skurit av den ryska spannmålsexporten,
vilket gjorde att priserna steg i Europa. Gyllene tider för svenska
spannmålshandlare, som fick bra betalt vid export. Man exporterade
alltså så mycket man bara kunde. I Sverige blev resultatet
spannmålsbrist och stigande priser.
Det ledde dessutom
till brist på basmat som potatis. När brännvinsbrännerier
fick brist på spannmål började de nämligen bränna
brännvin på potatis.
Herman Lindqvist,
i "Ånga och dynamit":
"Fartyg
som lastades med spannmål angreps och blockerades på olika
sätt. Under hela sommaren och hösten 1855 pågick oroligheterna.
Bråken började i Örebro, fortsatte i Norrköping,
Malmö, Västervik, Kalmar, Visby och Uppsala och kulminerade
i Jönköping i september, där arbetarna misshandlade
en spannmålshandlare... ett brännvinsbränneri förstördes
totalt. Militären
ingrep..."
Närmare
50 arbetare dömdes till sammanlagt nästan 200 års
fängelse.
I
sak backade dock regeringen: brännvinstillverkning tilläts
bara under ett par månader under de följande tre åren.
Sandö
1907
Denna konflikt
gällde i grunden föreningsrätten. Den började
vid Dals sågverk i Ådalen, då ägaren avskedade
ett 50-tal arbetare, medlemmar i fackföreningen. Facket svarade
med att proklamera strejk. Konflikten spred sig till Kempes sågverk
på Sandö sågverk
Strejkbrytare
anlitades. Det ryktades att de var beväpnade. Några medlemmar
från den lokala socialdemokratiska ungdomsklubben beslöt
sig för att ingripa, för att driva bort strejkbrytarna från
Sandö.
Från
webbsidan Sandöpojkarna:
"Det
blev en del slagsmål och Albert sköt ett par skott i luften,
med den pistol som han för säkerhets skull hade med sig.
Länsman Borin, som befann sig på platsen för att utreda
tidigare oroligheter, träffades av en träklamp när
han försökte lugna angriparna. När angriparna insåg
att polisen kommit och förstod att någon skadats blev de
rädda. Albert trodde att en polis skjutits och han och bröderna
Ståhl flydde från platsen.
De
tog sig till Kristiania för vidare skeppning till Amerika men
kom aldrig så långt. De greps och ställdes inför
rätta i Härnösand, tillsammans med ett fyrtiotal arbetarpojkar
('Sandöpojkarna') som deltagit i eller troddes ha deltagit i
kravallerna. Bröderna Ståhl och Albert Sundin, de tre 'Sandömännen',
dömdes så småningom till vardera 8 års straffarbete."
Amalthea
1908
Hamnarbetarna
i Malmö gick 1908 i strejk, det var en konflikt mot både
arbetsgivarna och den egna fackliga organisationen. Arbetsgivarna
kallade in strejkbrytare från England. De förlades i logementsfartyget
Amalthea i Malmö hamn.
I syfte att skrämma
iväg strejkbrytarna genomförde tre arbetslösa ungsocialister
en aktion. Natten mellan den 12-13 juli rodde de ut och placerade
en sprängladdning utanpå fartyg, där det inte trodde
att några personer fanns. Det gjorde det: en engelsman dog och
23 skadades.
Attentatsmännen
identifierades och greps. Två av dem, Anton Nilsson och Algot
Rosberg, dömdes till döden, den tredje fick livstids straffarbete.
Då två dödsdömda benådades senare och
efter en intensiv kampanj blev de 1917 frigivna.
Anton Nilsson
for snart till revolutionens Ryssland och blev stridsflygare för
Röda armén. Han avled 1989 - 101 år gammal.
Revolutionsåren
1917-18
Under decennier
hade arbetarrörelsens och liberalernas kamp för allmän
rösträtt pågått, med begränsade framgångar.
Högern vägrade gå med på allmän och lika
rösträtt för båda kamrarna.
Med kriget följde
allvarlig matbrist i Sverige, många människor svalt. Den
sittande statsministern, Hammarskjöld, fick epitetet "Hungerskjöld".
Till detta kom
de två ryska revolutionerna 1917 och spartakistupproret i Tyskland
1918. Det gav inspiration och höjde den politiska temperaturen.
När rösträttsfrågan
behandlades i riksdagen den 5 juni 1917 pågick demonstrationer
på Gustav Adolfs torg. De slogs ned med stor brutalitet av beriden
polis.
Ur tidningen
Socialdemokraten den 6 juni 1917:
"...satte
den beridna polisstyrkan hojtande och skränande av i full karriär
mot den tätt packade folkmassan.
En
fruktansvärd förvirring uppstod. Mängden kunde ej vika
tillbaka lika fort som poliserna stormade fram. Ur det böljande
människohavet steg gälla, förtvivlade rop från
kvinnor som trampats ned. Polisernas grova ridpiskor och sablar arbetade
oavbrutet medan de sista leden av den tillbakavikande massan, vilken
i mycket stor utsträckning utgjorde kvinnor och äldre män,
hoptals blev nedridna och trampade under hästhovarna. Skadade
människor låg spridda över platsen där kosackhorden
dragit fram, och på ett ställe hade bildat sig en hög
vall av vältrande människokroppar."
En upprepning
av samma grova polisbrutalitet som rösträttsdemonstrerande
arbetare i Stockholm fått erfara 15 år tidigare, i maj
1902.
Det som inträffade
i Seskarö vid Haparanda, i maj 1917 vittnar om en revolutionär
situation. Den svältande befolkningen hade tvångsinköpt
mat efter att deras ransoneringskort tagit slut. När soldater
skickades till ön lät sig dessa frivilligt avväpnas.
(I slutänden blev åtta arbetare dömda, för uppror.)
I Västervik
hade arbetarna en månad tidigare genomfört en lokal generalstrejk
och hållit hungerdemonstrationer, med en massiv uppslutning.
Man förde fram krav om sänkta livsmedelspriser, skattefrihet
för låga inkomster, gratis mark för potatisodling
åt arbetarfamiljer, inrättande av soppkök och att
mer potatis skulle köpas in att fördelas bland särskilt
behövande.
Det som hände
i Västervik spred sig till många andra städer: Tranås,
Karlstad, Kalmar, Hofors, Borlänge, Linköping och Västerås.
Möllevångskravallerna
1926
Om det vid arbetsmarknadskonflikter
där strejkbrytare användes ofta var de strejkande som var
aggressiva - det var ju deras levnadsvillkor som hotades - var det
vid en konflikt i Malmö 1926 fråga om det omvända.
En strejkbrytare inte bara misshandlade, han dödade, en av de
strejkande.
Detta gav naturligtvis
en extra bitterhet åt konflikten - som blev mycket långvarig.
Från
Malmö
stads webbsida:
"Den
allvarligaste arbetsmarknadskonflikten i Malmö under mellankrigstiden
- ja, kanske överhuvudtaget - utbröt i juli 1926 vid A.W.
Nilssons barnvagns- och korgmöbelfabrik ..."
"Strejkbrytarna
inhystes i fabriksbyggnaden, därutanför samlades de strejkandes
sympatisörer för demonstrationer. Natten mellan den 10 och
11 november överföll en av strejkbrytarna en strejkande
korgmakare med följd att denne dog efter någon dag. Tragedin
väckte oerhörd bestörtning och de tidigare relativt
fredliga demonstrationerna övergick i kravaller. Dag efter dag
pågick upproret.
Man
beräknar att omkring 15.000 människor befann sig i rörelse
i kvarteren kring Möllevångstorget. Polisen gjorde massiva
insatser och många människor skadades.
Tack
vare ett avtal mellan arbetarnas fackliga representanter och polisen
lyckades man till slut hejda kravallerna. Polisen tvingades dra sig
tillbaka.
Den sista manifestationen kom vid den döde korgmakarens begravning
då närmare 7.000 arbetare slöt upp under sina fackföreningars
fanor.
Vad
strejken beträffar avbröts denna först efter två
år och fyra månader, de ordinarie arbetarna återanställdes
och strejkbrytarna tvingades lämna A.W. Nilsson barnvagns- och
korgmöbelfabrik."
Ådalen
1931
Den var en tid
av ekonomisk kris, över hela världen. Företagsnedläggelser,
avskedande och sänkta löner.
Vid en sulfatfabrik
i Kramforsområdet resulterade detta i strejk 1931. Företaget
anställde strejkbrytare. Några av dessa utsattes för
misshandel från de strejkande. Länsstyrelsen satte in militär,
för att "upprätthålla ordningen".
Den 14 maj startade
i Frånö ett väldigt demonstrationståg, i riktning
mot Lunde, där strejkbrytare fanns förlagda. Kravet gällde
att dessa strejkbrytarna skulle skickas iväg.
Då tåget
- trots upprepade maningar - inte hejdade sig öppnade militären
eld, på order av kapten Mesterton. Uppenbarligen hade man då
tappat kontrollen över situationen: det faktum att inte mer än
fem personer sköts ihjäl berodde på att en av demonstranterna
på sin trumpet fick fram en signal om eld upphör, varpå
soldaterna slutade skjuta.
Strejkbrytarna
skickades hem, så demonstranterna fick igenom sitt krav.
Detta beslut var
uppenbarligen fattat redan före den ödesdigra demonstrationen.
Domar fälldes
sedan. Kapten Mesterton och ytterligare två militärer fick
några dagars arrest som straff. Kommunistledaren Axel Nordström
- som f.ö. själv inte deltagit i demonstrationen - dömdes
till 2 1/2 års fängelse.
Jan
Milld, den 14.1.2008
