Murarstrejken
1869
En av de första
strejkerna i Sverige var murarstrejken i Stockholm 1869. Den utlöstes
av att byggmästarna sänkte lönerna.
Arbetarna samlades
i Lill-Jansskogen, endades bakom ett förslag till löneavtal
och valde en strejkkommitté. Man samlade även in pengar
till en strejkkassa.
Sammanhållningen
var total och strejken slutade med seger för murarna. Här
lyckades arbetarna för första gången få igenomett
kollektivavtal med arbetsgivarna.
Denna strejk resulterade
även i en permanent organisering. Stockholms Murarförening
bildades..
Sundsvallsstrejken
1879
Strejken i Sundsvalls
sågverksdistrikt i maj 1879 är speciell på flera
sätt:
• Den var
så omfattande - cirka 5.000 arbetare deltog.
• Den skedde
innan det i Sverige hade organiserats någon arbetarrörelse,
varse sig fackligt eller politiskt.
• Arbetarna
visade en påfallande disciplin.
Vad som på
denna tid fanns av arbetarorganisering var framförallt frikyrkorörelsen
och bildningscirklar.
En webbsida
från Umeå
Universitet:
"Att
alkoholfrågan var ett angeläget problem för engagerade
arbetare visade sig bl.a. i att de strejkande under Sundsvallsstrejken
krävde att försäljningen av sprit skulle upphöra
under strejkens gång och att krogarna skulle stänga."
Orsaken till strejken
var fallande priser på trä, med minskade inkomster för
företagen. Utan diskussioner sänkte sågverksarbetarnas
löner med 10-20%.
Resultat blev
en spontant arbetsnedläggelse, som började den 26 maj snart
hade spridit sig till hela sågsverksdistriktet..
Både kungen,
Oscar II, och hans landshövding i området, Curry Treffenberg,
tog ställning mot arbetarna. Trupper kallades in och på
Skarpskyttefältet höll Treffenberg ett tal till de 6.000
arbetare som samlats där:
"Mina
vänner!
Det
finns mellan dessa båda akter oförsonliga motsatser. När
så inträffar, gäller det i alla livets förhållanden
att bestämma vilken part det är, som skall och bör
ge vika; och det är oemotsägligen den som har emot sig Guds
lag, Samhällets lag och Sedelagen."
Samtliga dessa
lagar stod, enligt landshövdingen, på sågverkspatronernas
sida.
"Bedjen
då Gud att han upplyser ert förmörkade förstånd
och bevekar edra förstockade hjärtan! Leve konungen!"
Då arbetarna
inte gav med sig omringades de av soldater. Utanför låg
kanonbåtar redo för eldgivning.
Ur boken "Arbetsrätt
och klassherravälde", Hultén:
"Sedan
samtliga Svartviksarbetare förhörts befalldes 175 av dem
att... utrymma sina bostäder. ..Tio arbetar som inte svarat med
tillräcklig ödmjukhet häktades omedelbart. Inga arbetare
fick under de följande åtta dagarna lämna sina orter.
Förfaringssättet
upprepades därefter med Skönviks arbetare..."
"Då
det visade sig att förhören drog ut på tiden och arbetarna
nu var apatiska av svält och helt fogliga beviljades en stor
del av de kvarvarande amnesti. Natten till den 4 juli sökte de
arbetare som fösts ihop innanför militärens linje att
hålla värmen genom att springa i cirklar. Deras hustrur
som kom med mat och varma kläder motades handgripligt bort av
soldaterna.
Den
5 juni var så de strejkandes motstånd brutet och arbetet
återupptogs" .
Efter en vecka
hade således strejken slagits ned.
Därefter
började en jakt på ledare. 36 arbetare häktades, men
måste senare släppas. Många arbetare avskedades och
åtskilliga arbetarfamiljer vräktes från sina bostäder
- som tillhörde sågverksföretaget.
Lönerna höjdes
dock påtagligt efter en tid, i all tysthet.
Webbsidan från
Umeå Universitet:
"Dessa
händelser har fått stort symbolvärde. Sundsvallsstrejken
1879 har ofta setts som inledningen till arbetarrörelsens framväxt,
och Sundsvallsområdet som dess vagga."
Politisk
storstrejk 1902
1902 användes
strejkvapnet i politiskt syfte. Som ett led i kampen för allmän
och lika rösträtt till båda kamrarna utlystes en storstrejk
över hela Sverige.
Till bakgrunden
för denna strejk hörde värnpliktsreformen året
innan. Man argumenterade att den som förväntades riskera
livet för sitt land också skulle ha full medborgarrätt.
I strejken deltog
120.000 personer. Arbetet lades ned i ett par dagar.
Storkonflikten
1909
Denna konflikt
har länge kallats "storstrejken". Riktigare vore att
benämna den "storlockouten". Här var det nämligen
det nyligen bildade SAF (Svenska Arbetsgivar-Föreningen) som
var den aggressiva parten.
SAF hade sedan
sitt bildande 1902 drivit en offensiv linje. Vid varje strejk från
en fackförening inom LO hade man hotat med lockout - utestängning
från arbetet - av en mycket större grupp arbetare. 1906
hade den s.k. decemberkompromissen träffats:
• LO erkände
dåvarande § 23 (nuvarande § 32) i SAF:s stadgar, om
arbetsgivarens rätt att "fritt antaga och avskeda arbetare,
att leda och fördela arbetet"
• SAF erkände
arbetarnas rätt att organisera sig fackligt (en rätt som
tidigare varit mycket omstridd på sina håll).
Under 1908 tvingades
LO fyra gånger falla till föga i konflikter md SAF. Missnöjet
växte bland arbetarna och LO började tappa medlemmar.
Den 14 juni ställde
SAF ultimatum om storlockout fr.o.m den 26 juni om inte några
då pågående småkonflikter snabbt bilades.
LO kunde i det läget inte backa. Under Herman Lindqvists ordförandeskap
beslöt LO att svara med storstrejk fr.o.m. den 4 augusti.
Problemet var
att LO:s strejkkassor inte räckte långt. Inte heller bidragen,
i solidaritet, från arbetare i andra länder. Snart svalt
de strejkande.
Arbetsgivarna
behövde aldrig svälta. Dessutom rådde lågkonjunktur
och företagens lager var fyllda.
Lockouten omfattade
70.000 arbetare, lockouten 230.000. Totalt berördes alltså
300.000 arbetare av konflikten.
LO hoppades på
ett snabbt medlingsingripande från regeringen, men detta uteblev.
Regeringen förhöll sig passiv.
Efter en månad
tillgrep LO-ledningen den s.k. rationella klyvningen, dvs själva
strejken avblåstes. Kvar stod SAF:s lockout. Denna avvecklades
sedan successivt, men helt upphörde den först efter mer
än ett år - i december 1910.
Till nederlaget
medverkade förutom lågkonjunkturen det faktum att strejkbrytare
kunde anlitas.
Ett krav från
fackligt håll var att alla tidigare anställde skulle få
komma tillbaka när arbetet återupptogs. Från detta
krav tvingades man i många fall backa. De som varit mest fackligt
aktiva fick i många fall inte komma tillbaka. Det var inte ovanligt
att fackliga företrädare svartlistades från arbetsgivarna
- de kunde då inte få anställning på något
företag överhuvudtaget, inte i Sverige..
Som ett resultat
av nederlaget tappade LO drygt hälften av sina medlemmar. Först
1917 hade LO återvunnit sin tidigare styrka.
Metallstrejken
1945
Metallstrejken
pågick från februari till juni 1945 och omfattade 120.000
verkstadsarbetare. Fler arbetsdagar gick därvid förlorade
än under storstrejken 1909.
Konflikten slutade
med att metallarbetarna tvingades acceptera samma lönetillägg
som övriga fackförbund fått, utan strejk.
Denna strejk delvis
politisk, i en indirekt bemärkelse. Det kommunistiska inflytande
inom Metall var nämligen stort. Socialdemokratin intensifierade
efter detta sina ansträngningar att minska det kommunistiska
inflytandet inom LO-facken.
Gruvstrejken
1969
Det började
i Levenhiemigruvan i Svappavaara. Klockan 6.00 på morgonen den
6 december 1969. 15 man i strejk.
Ett dygn senare
gjorde gruvarbetarna i Kiruna detsamma. 3.100 man i strejk.
Den 12 december
anslöt sig även arbetsstyrkan i Malmberget. 4.800 man i
strejk.
Stormöten
hölls och strejkkommittéer utsågs, både lokalt
och gemensamt. S
Efter att staten
1957 köpt in aktiemajoriteten i LKAB förväntade sig
gruvarbetarna bättre arbetsförhållanden. Det blev
tvärtom.
Denna strejk var
vad man brukar beteckna som "vild": beslut om den hade inte
fattats inom den fackliga organisationen. Den blev i praktiken riktad
mot socialdemokratin - som styrde både inom facket och i staten.
De centrala kraven
var fast månadslön och bättre arbetsmiljö.
I botten handlade
det om människovärde: "Vi
är är människor, inte maskiner!"
Den stora gruvarbetarstrejken
avblåstes den 4 februari 1970, efter beslut på stormöte.
I nära två månader - 57 dagar - hade strejken varat.
Genom strejken
lyckades gruvarbetarna få bort ackorden, och svåra arbetsolyckor
minskade därefter.
Skogsarbetarstrejken
1975
Skogsarbetarstrejken
våren 1975 var den största strejken i Sverige sedan Metallstrejken.
Också den
strejk, som började den 24 mars och omfattade 8.000 skogsarbetare,
gick bara delvis vid sidan av den ordinarie fackliga organisationen.
Det centrala kravet gällde fast månadslön.
Genom strejken
lyckades skogsarbetarna delvis driva igenom sina krav. Det blev förbättringar
av lönesystemet, med en jämnare och tryggare inkomst.
Jan
Milld, den 4.2.2007
