Engelbrektsupproret
1434-36
Med Engelbrektsupproret
trädde s.a.s. bönderna in på den politiska scenen
i Sverige.
Ur
"Finlands historia" (Meinander):
"När
unionen inledde en handelsblockad mot hansestaden Lybeck gick detta
ut över den svenska järnexporten till kontinenten. På
1430-talet reste sig bönder och bergsmän på olika
håll i det svenska riket."
Ur "Boken
om Sveriges historia" (Larsson m.fl):
"Allt
tyder på att det hårda skattetrycket var den för
allmogen avgörande faktorn bakom 1434 års uppror. Oroligheterna
började i Bergslagen, där folket utsåg Engelbrekt
Engelbrektsson, en lågfrälseman av tysk börd som själv
hade nära band till gruvnäringen i Norberg till talesman.
Engelbrekt inledde nog så fredligt: han for till Erik av Pommern
och bad denne avskeda den avskydde dansken Jens Erikssön - på
svenska mer känd som Jösse Eriksson, bondeplågaren
framför alla i svensk historietradition - från fogdeämbetet
i Västerås. Trots långa förhandlingar, bondetåg
och riksrådsmedling kunde Jens emellertid behålla sin
ställning."
Upprorsmännen
erövrade våren 1433 borgen Borganäs, vid nuvarande
Borlänge. En ny fogde, tysk greve, tillsattes. Han visade sig
dock inte annorlunda än den tidigare.
I
juni 1434 bröt upproret ut på allvar, och där deltog
både bönder och adel. Från
böndernas sida handlade det om missnöje med skatter och
med fogdar. Från adelns sida var man missnöjd med att så
många danskar eller tyskar utsågs till ämbeten i
Sverige.
Upproret
spred sig snabbt från Dalarna till Västmanland och Uppland.
Västerås och Stockholm belägrades. Efter stillestånd
drog upprorshären söderut. Hela södra Sverige och även
Halland intogs. Vid gränsen till Skåne gjorde man halt.
Vid
ett riksrådsmöte i Arboga i januari 1435 valdes Engelbrekt
till "hövitsman", dvs överbefälhavare. Efter
mötet i Vadstena senare samma år, då riksrådsmötet
ställde sig bakom upproret, fick det en mer officiell prägel.
Upproret
tog ny fart och ett krav var att kungen - Erik av Pommern - skulle
avsättas. Däremot riktade sig inte upproret mot unionen
som sådan.
I
ledningen stod nu inte bara Engelbrekt utan även aristokraten
Knut Knutsson Bonde. Tendenser till splittring gjorde sig märkbara
bland upprorsmännen.
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"Mötet
i Arboga i början av 1436 var upptakten till ett nytt uppror.
En ny aktör, djärvare och mer hänsynslös än
många andra, intog scenen: marsken Karl Knutsson (Bonde)."
Engelbrekt
mördades senare 1436 på väg från Örebro
till ett riksrådsmöte i Stockholm.
Erik
av Pommern blev några år senare avsatt som svensk kung.
Han efterträddes av Kristoffer av Bayern.
Karl
Knutsson Bonde skulle sedan inte mindre än tre olika gånger
under 1400-talet dyka upp som svensk kung.
Sturarnas
krig mot danskarna 1471-1520
Efter Karl Knutsson
Bondes död 1470 blev dennes systerson Sten Sture d.ä. svensk
riksföreståndare. Slaget vid Brunkebergsåsen i Stockholm
1471 var en kamp mellan unionsanhängare och unionsmotståndare
i Sverige.
Ur
"Sverige i krig 1400-1800", Bo Eriksson:
"De
aristokratiska släkterna och nätverken fick allt större
betydelse för politikens utformning. Genom äktenskap och
klientväsende ingicks allianser mellan olika inflytelserika släkter,
och viktiga trohetsband knöts för framtiden. Makten över
politiken låg inte längre hos unionskungen, utan hos släktgrupper.
Senmedeltidens
Sverige var en 'aristokratisk republik' menar forskarna. Beroende
på hur släktens huvudmän ställde sig i vissa
frågor - exportförbud, krig mot hanseatiska städer,
unionskungens rättigheter - utkristalliserades skilda läger
och handlingsplaner. Med sina nätverk kunde huvudmannen sedan
mobilisera sina militära resurser, däribland bönderna."
De senare - under
ledning av Sten Sture d.ä. - segrade. Efter denna seger upphävdes
stadslagens bestämmelse att hälften av städernas råd
skulle bestå av tyskar.
Sten Sture d.ä.
förblev riksföreståndare fram till 1497, då
den danske kungen Hans återfick makten i Sverige. Detta skedde
med hjälp av svenska stormän som Svante Sture (d.ä.).
Ett par år
senare -1501 - ingick Sten Sture d.ä. och Svante Sture en allians
och störtade kung Hans. Sten Sture blev åter riksföreståndare,
fram till sin död 1503. Svante Sture blev riksföreståndare,
fram till 1512, då han efterträddes av sin son, Sten Sture
d.y.
Denne sårades
dödligt vid sjön Åsunden 1520, vid en drabbning med
invaderande danska trupper. Hans änka Kristina Gyllenstierna
organiserade därefter försvaret av Stockholm mot belägrande
danskar.
Gustav
Vasas krig mot danskarna 1521
Efter att ha varit
fånge i Danmark lyckades Gustav Eriksson Vasa fly till Lübeck
och sedan vidare till Sverige. Han landsteg i Kalmar sommaren 1520,
alltså innan Kristian II intagit Stockholm och iscensatt blodbadet
på svenska adelsmän.
I Kalmar försökte
han mobilisera människor till motstånd, men misslyckades.
Han tog sig till Dalarna, samma sak där. Tills dalkarlarna plötsligt
ändrade sig, kanske för att de fått klart för
sig innebörden Kristian II:s planer på handelsmonopol,
vad det skulle innebära ekonomiskt för bergsnäringen.
I januari 1521
utsågs Gustav Eriksson till hövitsman för Dalarna
och i augusti samma år blev han riksföreståndare.
Den 6 juni 1523 valdes han till kung och senare samma år föll
danskarnas sista bastioner i Sverige.
Dal-
och västgötauppror på 1520-talet
Under resten av
1520-talet avlöste upproren mot Gustav Vasa varandra:
• Första
dalupproret 1524-25.
En
ledare för detta första uppror var Peder Sunnanväder,
tidigare biskop i Västerås och rådgivare till Sten
Sture. Sunnanväder var besviken på Gustav Vasa för
att han höll sig med utländska rådgivare och hade
konfiskerat stora delar av kyrkans egendom.
Ur Herman Lindqvists
bok "Historien om Gustav Vasa och hans söner
och döttrar":
"I
oktober 1525 drog Gustav upp till Tuna, dit han kallade dalfolket
till ting. Hans soldater omringade 'kopparbergsmän, silverbergsmän,
järnbergsmän och allmogen över menige Dalar' som fick
en dundrande utskällning. Många blev rädda, föll
på knä och bad om nåd. Det fick de, sedan de gett
en skriftlig försäkran att nu var det slut med upproren."
Peder
Sunnanväder flydde till Norge, men utlämnades av danskarna.
Han togs till Stockholm och avrättades offentligt.
• Andra
dalupproret 1528, under ledning av pseudonymen Daljunkern.
Det blev inte
slut med dalupproren. Det andra upproret leddes av en person som gick
under namnet "Daljunkern". Det har hävdats att det
var Nils, en son till Sten Sture.
Herman Lindqvist:
"Daljunkern
kan ha varit en oäkta son till Sten Sture, hans språk och
beteende var en herremans. Kung Gustav och hans krönikör
Peder Swart gör allt vad de kan för att smutskasta Daljunkern,
som beskrivs som en simpel tjuv."
"Gustav
Vasa anlände till Dalarna med ett stort väpnat följe
tillsammans med den nydubbade riddaren Måns Bryntesson (Lilliehöök).
Dalfolket uppmanades infinna sig med vapen eller i underdånighet,
allt efter eget val. De som inte ville komma till Tuna kunde räkna
med svidande kungligt besök hemma hos sig.
Då
folket stod samlat sände kungen fram Måns Bryntesson att
hålla strafftalet denna gång, varpå han lät
plocka ut ledarna i upproret och avrättade dem inför ögonen
på folket."
Daljunkern
fann sig besegrad och flydde utomlands, till Rostock i norra Tyskland.
"Gustav
åkte hem till Stockholm där han ökade trycket på
myndigheterna i Rostock. Kungen fick Kristina Gyllenstierna att skriva
ett brev där hon intygade att ynglingen inte var hennes son,
utan en 'veterlig tjuv och bedragare´.
Han
blev så ställd inför rätta och halshöggs
hösten 1528..."
• Västgötaherrarnas
uppror 1529.
Herman Lindqvist:
"Upproret
började i Småland. I april kom bud om att fogden Gotfrid
Sure och några av hans svennar vid Nydalaklostret slagits ihjäl.
Så
dräptes tre fogdar till..."
"Så
kom löpare med nyheten att självaste Ture Jönsson (Tre
Rosor) och biskopen i Skara, Magnus Haraldsson, hade anslutit sig
till revolten som spred sig till både Öster- och Västergötland.
I Värmland anslöt sig lagmannen..."
"Detta
var den konservativa oppositionen från Västerås som
gick till motattack, understödd av bönder och köpmän
som inte heller kunde acceptera förändringarna inom kyrkan.
Gustav Vasa skulle avsättas, Måns Bryntesson utses till
ny kung och allting skulle återgå till det som en gång
var. Slut på det lutherska kätteriet."
"Militärt
sett hade upprorsmännen övertaget, egentligen kunde Gustav
bara vara säker på Stockholms stad. Upprorsmännen
kunde dessutom räkna med hjälp från både Kristian
II och kejsaren."
Gustav
Vasas taktik i denna situation vara dubbel:
-
Å ena sidan undvika sammanstötningar, sända iväg
brev, lyssna och ge löften.
-
Å andra sidan samla militär styrka.
På
så vis lugnades upprörda känslor och motståndet
splittrades. Några infann sig när de i juni 1529 kallades
till riksdag i Västerås:
"...nu
kom uppgörelsens stund. Ledarna ställdes inför rätta
och avrättades, Måns Bryntesson... halshöggs på
Brunkebergsåsen,.."
Klockupproret
1531-33
Skulderna till
Lübeck efter kriget mot danskarna var fortfarande stora.
"Kungen
fortsatte sin kampanj för att driva in pengar. På ett möte
1531 i Örebro beslöts att varje församling skulle lämna
ifrån sig sin största kyrkklocka till kronan..."
Det
blev problem i Dalarna, där det dittills mest omfattande upproret
började:
"Kungens
uppbördsmän möttes med påkar och störar.
Dalkarlarna meddelade kungen att de hellre stupade till sista man
än fogade sig. Oppositionen spred sig till andra landsdelar.
Allt fler vägrade lämna ifrån sig de klockor man ofta
sparat ihop till under generationer."
Kyrkklockorna
betydde något visst för sockenborna, det var deras käraste
gemensamma ägodel. Under hundratals år hade de ringt in
dem till gudstjänst. De ansågs också utgöra
ett skydd mot onda väsen.
Nu
satsade Gustav Vasa åter på en mjuk taktik, inledningsvis
"Bergslagens
folk kallade till en egen riksdag i Arboga, kanske de ville göra
som på Engelbrekts tid. Men kallelsen plockades upp av kungens
män och Gustav Vasa beslöt att ordna ett eget riksmöte
i Uppsala samma dag. Den kallelsen nådde ut ordentligt. Arbogamötet
rann ut i sanden."
Gustav
Vasa väntade med att sända krigsfolk till Dalarna. Under
tiden sändes vänliga brev med löften om amnesti. En
av upprorsledarna, Ingel Hansson (Svinhufvud), utnämndes till
fogde i Dalarna.
Socknarna
i Dalarna slapp lämna ifrån sig kyrkklockor. De fick möjlighet
att lösa ut klockorna genom att istället betala en summa
pengar - tvåtusen marker.
Men
istället för den utlovade amnestin blev det, i vanlig ordning,
"räfst och rättarting". Många dalkarlar
avrättades direkt, andra fördes till Stockholm och fängslades,
för att 1534 rannsakas och avrättas.
Dackeupproret
1542
Bakgrunden till
Dackeupproret 1542 var främst ökade pålagor på
bönderna och åtgärderna mot den katolska kyrkan.
Upproret började
i södra Småland och i spetsen för det stod bonden
Nils Dacke. Han vann framgångar och tillslutning. Med sina armborst
och lokalkännedom kunde de besegra kungens legoknektar - i synnerhet
när striden stod i skogsterräng, och inte på öppna
fält. I Kisa led kungens trupper ett svårt nederlag.
Snart behärskade
Dackes trupper hela Småland, södra Östergötland
och delar av Västergötland. Undantaget var Kalmar och Jönköping.
Gustav Vasa gick
i november med på en fredsuppgörelse. Efter denna återinförde
Dacke inom sitt område katolska gudstjänster och tillät
åter gränshandel med Danmark, dvs Blekinge.
Gustav Vasa såg
dock uppgörelsen bara som ett sätt att vinna tid. Småland
isolerades alltmer från övriga Sverige. Olika bondeledare
hos Dacke hade svårt att dra jämnt. Missväxtår
spädde på svårigheterna.
1543 angrep åter
kungens trupper och vid Virserum segrade de. Dacke sårades svårt
och kunde snart dödas.
Efter detta följde
svidande vidräkningar med de områden som stött upproret.
Varje socken fick kollektivböter på 0,8-2 mark per bonde.
Dackes släktingar avrättades eller deporterades. Samtidigt
drabbades befolkningen i Småland av att lokala bondehövdingar
fortsatte krigandet, genom att leva på plundringståg.
Det skulle ta
decennier innan Småland åter uppnådde samma befolkningsnivå
och ekonomiska standard som före 1542.
Dalupproret
1743
Historieskrivningen
kring detta uppror, även betecknat "Stora daldansen",
har utgjort ett tydligt exempel på hur det är segraren
som skriver historien.
Bakgrunden till
detta nya daluppror, i mitten av 1700-talet, var det misslyckade angreppskriget
mot Ryssland 1741-43. Man krävde en undersökning om vilka
som bar ansvaret för att kriget påbörjats, och att
dessa skulle straffas. Beslutet hade fattas i sekreta utskottet, där
bönderna inte var representerade. Många dalkarlar hade
förlorat sina liv i detta onödiga krig.
Ett viktigt krav
gällde också vem som skulle bli svensk tronföljare
efter det barnlösa kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora d.y.
Dalkarlarna önskade få kronprins Fredrik av Danmark-Norge.
Det var en stor
här av dalkarlar som intog Stockholm sommaren 1743 - närmare
5.000.
Det säger
sig självt, att detta krävde mycket av förberedelser.
Budkavlar hade gått runt i Dalarna under ett års tid.
Med marschen fanns 600 av Dalregementets soldater och korpraler, där
fanns även landshövdingen och många länsmän.
Redan att klara logistiken, dvs försörjningen för alla
dessa män, krävde en omfattande organisering. Lika viktigt
var att upprätthålla ett disciplinerat uppträdande,
det fanns regler för hur varje dalkarl måste uppföra
sig.
Vid Stäket
möttes dalkarlarna av en delegation från Stockholms stad,
som vädjade till dem att inte gå vidare över sundet.
De möttes även av kungen, Fredrik I, som bad dem att stanna
utanför staden. Sockenvis fortsatte man ändå Drottninggatan
fram, och slog läger vid nuvarande Gustav Adolfs Torg.
Ur Herman Lindqvist,
"Nyttan och nöjet":
"På
kvällen måndagen den 20 juni 1743 var Stockholm i praktiken
en ockuperad stad. Dalböndernas framgång hade varit total.
Detta dygn kunde Sveriges bönder - om de hade velat - göra
revolution och störta hela den styrande maktapparaten."
"Bönderna
kunde ha utropat den danske prinsen till svensk tronföljare och
de kunde ha tvingat riksdagen att acceptera valet, för de hade
just nu det militära övertaget i Stockholm. Större
delen av befolkningen där sympatiserade med dem, majoriteten
av soldaterna hade också gjort det om de uppmanats till det
av starka, karismatiska ledare. Den stora massan av Sveriges bönder
delade dalfolkets klagomål och krav på förändringar."
"Det
blev ändå ingen revolution, Bönderna hade ingen tillräckligt
kraftfull ledare. Framme vid målet verkade de inte riktigt veta
vad nästa steg skulle bli..."
Det blev förhandlingar
under två dagars tid. I ett försök att blidka dalkarlarna
beträffande ansvaret för kriget blev två generaler
framtagna som syndabockar - dessa skulle avrättas offentligt.
Hattpolitikerna i det sekreta utskottet, däremot, skyddades.
Beträffande
tronföljare fanns inget alternativ. Ryssland hade ockuperat hela
Finland och skulle inte släppa detta område med mindre
än att ryska krav i tronföljdsfrågan fick gehör,
dvs att tysken Adolf Fredrik skulle utses.
Samtidigt med
förhandlingarna koncentrerades nya trupper till huvudstaden.
Den svenska skärgårdsflottan anlände från Finland
och ankrade på Strömmen.
Herman Lindqvist:
"På
tisdag kväll svängde den militära maktbalansen till
regeringens fördel, tolv av kungliga flottans galärer seglade
plötsligt upp vid Skeppsholmen. Ombord fanns över sextusen
man pålitliga trupper, obesmittade av revolutionär propaganda."
Dalkarlarna fick
ultimatum att lämna staden för klockan 5 och man började
avväpna grupper av dalkarlar. Läget blev alltmer spänt
vid torget. Flera regementen vägrade skjuta på dalkarlarna,
ett livregemente till häst red i samlad trupp från platsen.
Andra förband, längre söderifrån, var dock redo
att skjuta på sina landsmän.
Kavalleriet gick
till anfall.
Lindqvist:
"Hundratals
bönder skingrades åt olika håll. De sökte skydd
i portgångar och trappor, de sprang uppför Malmskillnadsgatan...
De kastade sig i Strömmen där många drunknade i det
strida vattnet. De jagades av besinningslöst skjutande och huggande
grupper, anförda av yngre officerare som verkade ha tappat all
behärskning, Bönder som bad för sina liv dräptes.
Sårade som sprang för livet kunde förföljas ända
upp på hustaken innan de höggs ned.
Många
bönder dödades efter att de avväpnats och tagits tillfånga."
Det slutade med
att 140 dalkarlar stupade och att 3.000 bönder och 600 soldater
togs tillfånga. De spärrades in och hölls fångna
i två månader. Under tiden bröt en epidemi ut och
många av dem omkom. Sex bönder, bland dem deras ledare
Schedin, avrättades.
"...hela
Dalarnas förlust under upproret, inklusive massakern på
torget plus alla de som dog i fängelser och av sina obehandlade
sår, och de som dog under den smärtsamma marschen hem igen,
uppskattades till omkring fyra hundra man. Vissa byar som till exempel
Folkärna drabbades mycket hårt; över sextio procent
av männen försvann i Stockholm.
Detta
betyder att det dödades mycket fler människor i Stockholm
denna dag än under Stockholms blodbad 1520 (cirka åttio
avrättade)."
Arméns
förluster hade varit 40 döda.
"Slaget
var vunnet, för övrigt det enda slag den svenska armén
vunnit sedan kriget mot Ryssland bröt ut."
ANTAG ATT dalupproret
1743 hade lyckats.
Vad skulle det
ha kunnat betyda?
• Sverige
skulle ha förlorat Finland, dock ej Åland.
• I gengäld
skulle en skandinavisk union förmodligen ha uppstått.
Dalkarlarna önskade
få den danske kronprinsen som svensk tronföljare. Det skulle
ha öppnat för en ny union: Danmark-Norge-Sverige.
(se
även här)
Klågerup
1811
Den var en tid
av krig, Karl Johan Bernadotte hade blivit svensk tronföljare
och härförare. Order utgick om nya utskrivningar av soldater.
Ur Herman Lindqvists
"När riket sprängdes och Bernadotte blev
kung":
"Alla
kom ihåg de fasor som följde med Gustav IV Adolfs lantvärn.
Den gången beordrades trettiotusen unga pojkar in i armén,
som inte kunde ta hand om dem. De dog i tusental i epidemier; de var
uselt utrustade och fick knappast någon utbildning. Minnet från
skräckåren levde än."
Bönder och
drängar reagerade mot de nya utskrivningarna också därför
att det drabbade de fattigaste värst. En skånsk dräng
förklarade inför en sockenstämma:
"Vi
underkastar oss aldrig någon lottning och ingen av oss går
ut förr, än adelsmännen har uppsatt sina rotekarlar,
de måste gå först. Om det behövs, så går
vi alla."
Det
var alltså inga fanflyktingar eller desertörer, man krävde
bara rättvisa.
Lindqvist:
"Oroligheterna
var värst i Skåne, där den nya jordbruksreformen först
hade prövats och skapat osäkerhet för så många.
Bråken började i juni månad 1811 utanför Helsingborg,
där åttahundra bönder och drängar samlades för
att protestera. De slogs ner av husarerna som högg in på
de missnöjda med dragna sablar. Det blev slagsmål mellan
allmoge och militär utanför Ystad,...
Värst
var det utanför Malmö, i Klågerup..."
Upproret
spred sig alltså. Snart fanns en bondearmé på närmare
1.500 man.
Det
hela slutade mycket blodigt, i en sammandrabbning vid Klågerup.
Bönderna var beväpnade med liar och hötjugor. Mot sig
hade de ett kavalleri med tillgång till kanoner.
Från
webbsidan "Skånelands
historia":
"Utgången
på fältet var given, hötjugor mot kanoner det räckte
inte, hur hjältemodigt man än uppträdde från
allmogens sida. De som inte sablades ner i inledningen eller lyckades
fly förskansade sig inne på Klågerups gård.
Några kanonskott och vägen in på gården öppnades
för de svenska knektarna. Sablar och bajonetter färgades
än en gång av de skånska böndernas blod. Knektarna
gav ingen pardon, 'de sköt till måls
på dem och nedhögg dem för blott tidsfördriv',
skriver ett vittne. De bönder som jagades ut på fälten
och upphanns av sina plågoandar slogs eller stacks ömkligt
ihjäl."
Officiellt
uppgavs att trettio dödades och att sextio sårades och
att 395 infångades. Hur
många som verkligen dödades är dock oklart.
"Det
berättas, att när myndigheterna skulle uppsamla liken kring
Klågerup fann man att de flesta i hemlighet blivit bortförda
av förtvivlade vänner och anhöriga, som inte kunde
förlika sig med att de skulle nedmyllas i en namnlös massgrav."
200
infångade "bönder, drängar, husmän och
inhysehjon" fördes "med
hamptömmar bundne tre och tre tillsammans med händerna på
ryggen samt sedermera vidare sammanbundna liksom i en kedja"
till Malmö fästning, där de spärrades
in:
"Antalet
sjuka växte för varje dag och under hösten hade 30
av 111 insjuknat i rödsot och febrar. Friska och sjuka sammanpackades
ändå i samma rum. Personlig hygien och frisk luft var okända
begrepp för dessa olyckliga människospillror, som tagit
sig före att sätta sig upp mot den diktatoriska militärledningen.
Fästningslivets kval utökades genom sadistiska väktare.".
"Då
de olyckliga den 4 november 1811 fördes ut på Stortorget
i Malmö för att få sin dom berättas det, att
fångarna var i sådant tillstånd att den på
torget församlade allmänheten inte kunde
'nalkas dem närmare än på 50 steg: så stinkande
var den lukt de olyckliga förde med sig'."
Av
de 135 tilltalade frikändes 14, av de övriga fick många
straff av "sharia-modell"
"20
dömdes att mista högra handen, halshuggas och steglas, 43
av dem dömdes till 40 par spö och sex års fästning,
enbart till 40 par spö dömdes 31, medan flertalet av de
övriga dömdes till kortvariga fästningsstraff på
vatten och bröd eller prygel."
Marsoroligheterna
1848
1848 var det år
som Kommunistiska Manifestet, skrivet av Marx och Engels, utkom. Det
var också ett år av revolter i flera europeiska länder.
I Paris genomfördes februarirevolutionen och Andra republiken
utropades. I Köpenhamn ledde demonstrationer till en ny grundlag
och tvåkammarriksdag.
När oroligheter
bröt ut även i Stockholm i mars 1848 var det efter att hantverksmästare
och fabrikörer haft ett möte för att protestera mot
ett regeringsförslag om sänkta tulltaxor.
I botten fanns
även politiska krav om författningsreform med "Allmän
Valrätt". Det var en tid då ståndsriksdagen
ännu fanns kvar, vilket lämnade både en växande
medelklass och en växande arbetarklass utan representation.
De mest radikala
demonstranterna krävde även monarkins avskaffande.
Ur
"Boken om Sveriges historia":
"Söndagen
den 19 mars 1848 var redan den andra dagen av oroligheter i Stockholm.
Folkmassor hade kvällen innan dragit runt på gatorna och
krossat fönster hos överhetspersoner de ogillade. I närheten
av kungliga slottet hade folk samlats under högljudda rop på
republik och reform. Oscar I hade personligen mött folket och
hört på deras synpunkter."
Särskilt
koncentrerades stenkastningen mot det hus där August von Hartmansdorff
bodde, hög ämbetsman med ansvar för den statliga censuren.
Där lämnades inte många fönsterrutor hela. I
glaskrossandet deltog f.ö. även en glasmästare och
hans gesäll...
"När
oroligheterna fortsatte på söndagskvällen hade Oscars
och myndigheternas tålamod tagit slut. Militär kommenderades
ut och sköt rakt in bland folket som samlats i de trånga
gatorna. Omkring trettio personer dödades under oroligheterna
och många fler skadades."
Vad
som fått kungen att byta hållning var att även plundring
förekommit, av en butik.
Beridna
styrkor av polis och militär möttes av stenregn. Av dem
som skadades var många soldater. Det var dock inte svårt
för dem, när de hade tillstånd att skjuta skarpt,
att rensa gatorna. Demonstranterna var ju, utöver sina stenar,
obeväpnade.
Herman Lindqvist,
i "Ånga och dynamit":
"Stockholm
hade inte, i motsats till Paris, något stort proletariat eller
någon politiskt medveten arbetarklass. En del av arbetarna ställde
ju till och med upp på polisens sida. De organiserade kommunisterna
var få, socialisterna i allmänhet fredliga. Liberalerna
ville absolut inte skjuta på gatorna. I Stockholm plundrades
inga vapenaffärer, som i Paris."
Sundsvallsstrejken
1879
Strejken i Sundsvalls
sågverksdistrikt i maj 1879 är speciell på flera
sätt:
• Den var
så omfattande - cirka 5.000 arbetare deltog.
• Den skedde
innan det i Sverige hade organiserats någon arbetarrörelse,
varse sig fackligt eller politiskt.
• Arbetarna
visade en påfallande disciplin.
Vad som på
denna tid fanns av arbetarorganisering var framförallt frikyrkorörelsen
och bildningscirklar.
En webbsida
från Umeå
Universitet:
"Att
alkoholfrågan var ett angeläget problem för engagerade
arbetare visade sig bl.a. i att de strejkande under Sundsvallsstrejken
krävde att försäljningen av sprit skulle upphöra
under strejkens gång och att krogarna skulle stänga."
Orsaken till strejken
var fallande priser på trä, med minskade inkomster för
företagen. Utan diskussioner sänktes sågverksarbetarnas
löner med 10-20%.
Resultat blev
en spontant arbetsnedläggelse, som började den 26 maj snart
hade spridit sig till hela sågsverksdistriktet..
Både kungen,
Oscar II, och hans landshövding i området, Curry Treffenberg,
tog ställning mot arbetarna. Trupper kallades in och på
Skarpskyttefältet höll Treffenberg ett tal till de 6.000
arbetare som samlats där:
"Mina
vänner!
Det
finns mellan dessa båda akter oförsonliga motsatser. När
så inträffar, gäller det i alla livets förhållanden
att bestämma vilken part det är, som skall och bör
ge vika; och det är oemotsägligen den som har emot sig Guds
lag, Samhällets lag och Sedelagen."
Samtliga dessa
lagar stod, enligt landshövdingen, på sågverkspatronernas
sida.
"Bedjen
då Gud att han upplyser ert förmörkade förstånd
och bevekar edra förstockade hjärtan! Leve konungen!"
Då arbetarna
inte gav med sig omringades de av soldater. Utanför låg
kanonbåtar redo för eldgivning.
Ur boken "Arbetsrätt
och klassherravälde", Hultén:
"Sedan
samtliga Svartviksarbetare förhörts befalldes 175 av dem
att... utrymma sina bostäder. ..Tio arbetare som inte svarat
med tillräcklig ödmjukhet häktades omedelbart. Inga
arbetare fick under de följande åtta dagarna lämna
sina orter.
Förfaringssättet
upprepades därefter med Skönviks arbetare..."
"Då
det visade sig att förhören drog ut på tiden och arbetarna
nu var apatiska av svält och helt fogliga beviljades en stor
del av de kvarvarande amnesti. Natten till den 4 juli sökte de
arbetare som fösts ihop innanför militärens linje att
hålla värmen genom att springa i cirklar. Deras hustrur
som kom med mat och varma kläder motades handgripligt bort av
soldaterna.
Den
5 juni var så de strejkandes motstånd brutet och arbetet
återupptogs" .
Efter en vecka
hade således strejken slagits ned.
Därefter
började en jakt på ledare. 36 arbetare häktades, men
måste senare släppas. Många arbetare avskedades och
åtskilliga arbetarfamiljer vräktes från sina bostäder
- som tillhörde sågverksföretaget.
Lönerna höjdes
dock påtagligt efter en tid, i all tysthet.
Webbsidan från
Umeå Universitet:
"Dessa
händelser har fått stort symbolvärde. Sundsvallsstrejken
1879 har ofta setts som inledningen till arbetarrörelsens framväxt,
och Sundsvallsområdet som dess vagga."
Jan
Milld, den 3.2.2007
