|
Dalkarlarna har mer än en gång ställt sig i spetsen för uppror. Det gällde Engelbrektsupproret, upproret mot danskarna och senare även uppror mot Gustav Vasa. Det var ingen tillfällighet att den unge Gustav Eriksson Vasa på sin flykt genom Sverige sökte sig upp till Dalarna. Dalarna har också varit något en elit inom den svenska krigsmakt som byggdes upp av Gustav II Adolf och Karl XI .
"...det Dalregemente som sattes upp år 1625 blev... Sveriges äldsta indelta regemente. Tidigare än i något annat landskap infördes indelningsverket i Dalarna. Varje socken åtog sig att ställa upp ett bestämt antal knektar, och dessa soldater organiserades i åtta kompanier. Varje kompani hade sin kompanichef, som hade en gård inom kompaniets område."
Dalregementet spelade en viktig roll i Trettioåriga kriget. Det fanns med i alla slag på tysk mark mellan 1631 och 1642 och led mycket stora förluster. Dalregementet fanns även i fronten under Karl X Gustavs krig och Stora nordiska kriget 1700-1721.. "Inte mindre än fyra gånger besökte Karl XI Falun för att mönstra sitt regemente. Han såg till att regementet var väl rustat och hade lärt sig de nya kommandoorden, vid bordet lät han de äldre knektarna avgå och antog rekryter som skulle sättas in i de vakanta rotarna." "Kungen dog och ... år 1700 gick tre stormakter, Ryssland, Polen och Danmark, på en gång och efter en gemensam plan till anfall mot Sveriges gränser i öster, söder och väster. Under de tjugoen krigsår som följde måste Dalregementet sättas upp tre gånger. Förlusterna var oerhörda under strider, sjukdomar och kapitulationer, men indelningsverket skulle bestå. Ända till krigets slut skulle dalbönderna sätta upp fullgoda rekryter på de vakanta rotarna." En del av förklaringen till Dalarnas centrala roll ser Åberg i att det just inte fanns någon adel i Dalarna. Bönderna var där självägande och friare än på andra håll, vana att själva bestämma över sin tillvaro. Gruvindustrin i landskapet lade också grunden till ett visst välstånd. Falun var ju i slutet av 1600-talet Sveriges i storlek andra stad.
Det handlade också om något annat, som förklarar att just dalkarlarna hamnade i ledningen för den förestående protesten. Det politiska läget var spänt i stora delar av landet inte bara i Dalarna. Det faktum att folket från Dalarna har fått ge namn åt resningen beror delvis på att budkavleverksamheten i landskapet var utvecklad. Sedan gammalt säsongsarbetade folk från Dalarna i Stockholm eller på andra ställen. Det fick därigenom kunskaper om omvärlden och kontakt med människor utanför det egna landskapet.Vägarna till Stockholm var s.a.s. redan väl upptrampade. 1743 blev det helt enkelt så att dalkarlarna var först på plats i Stockholm . Dalkarlarna hade alltså deltagit i krig tidigare, till höga mänskliga kostnader, och funnit sig i detta. Kriget mot Ryssland år 1700-21 var dock ett försvarskrig. Dessutom stod kungen själv i spetsen för trupperna, och delade deras situation. Med kriget 1741-43 förhöll det sig annorlunda. Inte bara var det ett svenskt angreppskrig, det sköttes dessutom extremt dåligt. Det saknades fungerande ledning och underhåll av trupperna. Soldaterna som fick lida - dubbelt onödigt. "Tragedin på torget": "Till överbefälhavare för den svensk-finska armén utsåg hattregeringen generalen Charles Emil Lewenhaupt, en av hattarnas ledande män och en ivrig förespråkare för krigspolitiken. När han fick högsta ledningen över armén hade han aldrig tidigare fört ett självständigt befäl." Dalregmentet fanns med i en framskjuten postering vid Villmansstrand. När ryssarna angrep i augusti lämnades de svenska trupperna där utan stöd från resten av den svenska armén i Finland. Resultatet blev ett nederlag, med stora förluster. Hälften av trupperna i Villmansstrand slogs ut. Dalregementet förlorade 10 korpraler och 271 soldater i stupade. Under den reträtt som sedan följde togs de sårade dåligt omhand, många ytterligare dödsfall inträffade pga umbäranden. Inledningsvis hade högsta befälet förts av general Buddenbrock, sedan övertog Lewenhaupt befälet. Det gjorde inte saken bättre. "Soldaterna fick utstå hemska lidanden i de usla vinterkvarteren kring Fredrikshamn. En stor del av dem låg förlagda i fuktiga jordkulor. Deras kläder möglade och ruttnade bort på dem. Maten var otillräcklig och dålig.... Farsoter började härja. Från november till februari 1742 dog 2.000 man, och flera tusen andra var sjuka." När ryssarna angrep i juni1742 gav Lewenhaupt order om reträtt, istället för att försöka bjuda motstånd. Det slutade med att Ryssland snart hade ockuperat hela Finland. I augusti undertecknades kapitulationen. "Det var det totala nederlaget. På torget i Helsingfors gjorde svenskar och ryssar sina jämförelser. Den svensk-finska armé som nu kapitulerade bestod av 11.000 man, medan den segerrika ryska armén inte räknade mer än 16.000 man. De ryska officerarna kunde inte dölja sin förvåning över att general Lewenhaupt ständigt dragit sig tillbaka med så mycket folk under fanorna. Knappast någon gång hade han varit så nära att han kunnat se sina motståndare i ögonen." Den riksdag som sammanträdde 1742 blev - mot bakgrund av nederlaget i kriget - stormig. Mösspartiet hade stärkts och många ville se en "räkenskapens dag" för hattregeringen. Det stannade dock vid att generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock gjordes till syndabockar. En process startades mot dem. Den stora frågan i övrigt var fredsvillkoren med Ryssland. Där fanns en koppling till tronföljdsfrågan (det svenska kungaparet var barnlöst). Ryssarna önskade se den tyske fursten Adolf Fredrik som tronföljare i Sverige. Ett tillmötesgående av det kravet skulle möjliggöra att större delen av Finland återlämnades. Danmark ville dock se den danske kronprinsen som svensk tronföljare. I Dalarna fanns - förutom kriget - andra anledningar till missnöje. Det gällde ekonomiska svårigheter pga missväxt.
Den marsch mot Stockholm som skulle följa var väl planerad, och organiserad sockenvis. Till befälhavare utsågs bokhållaren Gustav Schedin, biträdd av en major Wrangel. Dalkarlarna gick beväpnade, men till stor del med påfallande omoderna vapen. "Tragedin på torget": "Med sig förde de upproriska alla slags tillhyggen, bland dem spjut, pikar och hillebarder. Det var vapen som använts redan under medeltiden, och kanske ville dalkarlarna med dem markera sambandet med gamla stolta tider i frihetskampen... Med till Stockholm förde de också några ohanterliga spikklubbor som väl närmast ville uttrycka böndernas förbittrade känslor."
Avmarschen skedde från Falun den 11 juni 1743. Man gick över Stora Tuna, Hedemora och Sala. Ungefär 4.500 dalkarlar deltog, av dessa var nära 1.000 soldater. Med sig hade man drygt 600 hästar. Vissa f.d. officerare var utsedda att hålla ordning i tåget. Den som gjorde sig skyldig till exempelvis stöld blev bestraffad. Det fanns alltså ambitioner att upprätthålla en disciplin. "Den goda ordning som rått i tåget vid inmarschen i Sala kunde inte upprätthållas överallt, och därför skrev major Wrangel några marschregler för den fortsatta färden. Alla skulle deltaga i de gudstjänster som prästerna höll alla dagar. Till dem skulle alla kallas genom trumslag, och några män skulle övervaka dem och ange dem som försummade andaktsstunden." Tåget gick i ilmarsch. Schedin ville nå Stockholm innan de pågående fredsförhandlingarna i Åbo hunnit resultera i ett fredsfördrag. Den 18 juni var man framme vid Stäket. Vid denna tid fanns där ingen bro, utan man lade beslag på några båtar. Med militär precision genomfördes sedan överskeppningen av alla deltagare och alla hästar. En delegation från Stockholms stad hade mött upp vid Stäket, med förhoppningen att kunna förmå tåget att stanna där. Detta lyckades inte.
Vid Norrtull möttes tåget den 20 juni av Fredrik I. I ett tal till dem utryckte kungen sin önskan att dalkarlarna inte skulle gå in i staden, utan nöja sig med att sända fram några deputerade för att framföra deras besvär. De trupper som fanns på plats hade dock order att inte skjuta, och snart bara fortsatte dalkarlarna in i staden. Detta skedde uppenbarligen mot marschledningens önskan. Schedin och Wrangel ville att man skulle stanna kvar vid Norrtull. "Gustav Schedin befann sig i en svår situation. Han hade varit dalböndernas ledare under marschen till Stockholm, men väl anlända till Norrtull lydde de inte honom längre. När bönderna trots kungens förbud började strömma in i Stockholm, hade han fått anmodan att hejda dem. Han lovade att göra sitt bästa men beklagade att han hos dem 'nu lärer vara misstänkt och litet kunna uträtta'. Han lyckades inte stanna dem, och när han tog kontakt med dalkarlarna igen, stod de på Norrmalmstorg." Sockenvis gick dalkarlarna nedför Drottninggatan och fram till det som på den tiden kallades Norrmalmstorg, men som låg vid dagens Gustav Adolfs torg, mittemot slottsbyggnationen. (Dagens Norrmalmstorg kallades på den tiden Packartorget)
Under tiden hade en fred slutits i Åbo. Denna innebar att Sverige accepterade de ryska villkoren. Större delen av Finland skulle återlämnas, men i gengäld blev Adolf Fredrik svensk tronföljare. Dessutom dömde krigsrätten den 20 juni Lewenhaupt till döden. "Tragedin på torget": "Paniken växte bland adelsmännen och de högre ståndspersonerna. De oroade sig inte bara för de upproriska dalkarlarna utan också för de pöbelupplopp som kunde bli följden om de fattiga befolkningsgrupperna i huvudstaden gick samman med bönderna. Rykten spred sig snabbt." Och kunde man lita på de trupper som kallats till Stockholm? "Man hade hört hur det gick till när dalkarlarna träffade samman med Livregementet till häst vid Barkarby gästgivargård, och hur livligt umgänget hade varit mellan bönderna och ryttarna. Efteråt hade soldaterna försäkrat att de inte skulle lyda order om de fick befallning att skjuta på sina landsmän. I stället för att hejda de upproriska hade Livregementet återvänt till huvudstaden i spetsen framför den stora bondehären." När dalkarlarna fortsatte in i Stockholm hade de dessutom tagit med sig två gardeskanoner (en av dessa skulle senare komma att avfyras en gång, men skottet träffade inte). Bland de styrande ville en del tillgripa våld, men där fanns samtidigt en tvekan. Man visste ju inte om man kunde lita på de egna trupperna. Kungen motsatte sig användandet av vapen. Under ett dygn behärskade dalkarlarna Stockholms gator. Om de då hade önskat, skulle de ha kunnat göra revolution och störta makthavarna. Så skedde inte, och det får rimligen tolkas som att de inte hade sådana avsikter. Förhandlingar fördes den 21 juni mellan dalkarlarna och en riksdagsdelegation. Den 22 juni höll dalkarlarna möte i bondeståndets stora sal och ständernas talmän infann sig.
Under tiden hade maktbalansen svängt, genom att den svenska skärgårdsflottan anlänt från Finland. I samband med detta hade trupper, förlagda på Laugårdsgärde, kommenderats in i Stockholm - efter att ha fått avlägga en särskild lojalitetsförsäkran. En del av dessa trupper placerades så att de skar av förbindelserna mellan dalkarlarna på Norrmalm och de som fanns i Gamla stan och på Södermalm. "Tragedin på torget": "...började man avväpna stora grupper av dalkarlar på olika ställen i staden. På väggarna anslogs ett kungligt påbud att alla dalkarlar skulle nedlägga sina vapen före klockan fem på dagen, och skulle i så fall vara fria från åtal. Den som stannade i staden efter detta klockslag skulle däremot straffas som landsförrädare." Många dalkarlar avväpnades och togs till fånga. Läget tillspetsades snart och Västmanlands regemente fick order att öppna eld, men man vägrade. Detsamma gällde Upplands regemente. Här skulle dalkarlarna ha kunnat vända situationen, men de saknade ledare. Andra trupper, mer lojala med makthavarna, laddade några kanoner med druvhagel och dessa fyrades av, in i bondeleden. Detta blev en signal till yngre officerare att ta upp en jakt, och många bönder höggs ned i flykten. Åtskilliga hamnade i vattnet, och drunknade. Samtidigt som dessa strider bröt ut inne i Stockholm var många fler bönder på väg mot huvudstaden, i båtar på Mälaren. Dessa motades bort av mötande krigsfartyg. Dalbönderna i Stockholm blev internerade - cirka 3.000 på gården till palatset Makalös mittemot slottsbyggnationen. De svårast sårade flyttades till fartyg. "Arsenalsgården var alldeles för trång för de många fångarna. Många av dem var allvarligt sårade och fordrade omedelbar vård. Under avspärrningen drabbades dessutom åtskilliga andra av den fruktade epidemi som kallades rödsjukan eller rödsoten och som redan hade härjat fruktansvärt på de svenska örlogsfartygen under det finska kriget." Eftersom bönderna varit beväpnade såg makthavarna det som förevarit inte som en demonstration, utan ett försök till revolution. Nu gällde det att finna de ansvariga och se till så att dessa bestraffades. "Tragedin på torget": "Medan förhören med dem alla pågick, hade de ont om mat. Trängseln bland de inspärrade var också påfrestande. Risken för epidemier var stor." "Grundläggande för hovrättens arbete var regeringens beslut att de huvudansvariga till upproret - de så kallade huvudmännen - skulle straffas, medan den stora mängden av fångar ansågs okunniga och medlurade och därför tilldelades kunglig pardon. Efter förhören samlades en stor mängd dalkarlar och fick under eskort återtåga till Dalarna. För att visa sin underdånighet och maktlöshet måste männen barhuvade och med mössan i hand marschera genom Stockholm." Domen mot Gustav Schedin blev halshuggning, avhuggning av ena handen och stegling. Ytterligare fem dödsdomar avkunnades. Andra dömdes till spöstraff - i åtminstone ett fall så mycket som 40 par spö - och fängelse. En person dömdes till 28 dagar på vatten och bröd och tre års straffarbete. Ur "Marsrevolten 1848 ": "'Vid vatten och bröd' användes som en skärpning av ett fängelsestraff och innebar att fången inte fick någon annan föda än en viss mängd vatten och bröd, inte ens salt. Den ensidiga kosten kunde framkalla kraftiga plågor. Det var inte ovanligt att den dömde blev svårt sjuk och det förekom dödsfall i sviterna efter den utdragna svältkosten. Det var alltså en form av kroppsstraff." Bestraffningarna gällde inte bara dem som deltagit i marschen utan också soldater som vägrat lyda order. Som en form av bestraffning kan även ses den veckolånga marschen hem, som påbörjades den 27 juli. Många av deltagarna var i mycket dålig kondition, under interneringen hade ju många drabbats av rödsot. "Alltflera av männen insjuknade i diarré och frossa, och prästerna var i ständig verksamhet med att ta hand om de döende." Åtskilliga andra avled snart efter sin hemkomst, drabbade av "Stockholmssjukan". "Förlusten av alla dessa män i sin bästa ålder måste ha känts dubbelt förlamande i en provins, som redan var hårt prövad av nödår, hunger och förlusten av de många soldaterna i kriget med Ryssland och nu i Stockholm." För att ge ytterligare eftertryck åt kuvandet av dalkarlarna gjordes straffexpeditioner till Dalarna, där socknarna en efter en tvingades till att avge "förklaringar" om att inte ha tagit del i upproret. Vad som krävdes var en ödmjuk böneskrivelse. I praktiken såg sig många socknar tvingade att utlämna någon person som ansvarig för det inträffade, att s.a.s. göra ett "bondoffer", i hopp om att resten av socknen därmed skulle skonas från repressalier. Det visade sig snart, att ytterligare repressalier ändå snart skulle följa - något sin skulle komma att kosta ytterligare ett mycket stort antal dalkarlar livet. Redan tio dagar efter hemkomsten - den 13 augusti fick chefen för Dalregementet order om att åter marschera till Stockholm, denna gång för att förläggas i garnison på olika platser. Fyra dalkompanier förlades till Karlskrona, tre till Kalmar och ett till Karlshamn. Denna order från Stockholm kan ses som en straffkommendering, men den kan också ses som en säkerhetsåtgärd - missnöjet med makthavarna jäste nu runtom i Sverige. "Tragedin på torget": "Regementet hade ont om officerare - några var sjuka och andra var krigsfångar i Ryssland. Utan tillsyn av sina förmän måste soldaterna utstå hårda strapatser. Förläggningarna var dåliga och maten usel. Många var i dålig kondition redan från början av kommenderingen. Rullorna talar om soldater som var så späda och unga att de inte orkade bära geväret, och hos en del fanns säkert rödsoten kvar i kroppen." Under resten av år 1743 avled 24 dalasoldater. Under år 1744 var 40% sjuka, av hela styrkan på 704 dalasoldater. Av de från Husby socken kommenderade soldaterna avled var fjärde soldat under tiden oktober 1743 till maj 1744. "I september hölls besiktningsmönstring med alla kompanierna på deras ordinarie samlingsplatser i socknarna. Siffrorna var skrämmande. Antalet vakanta rotar uppgick till 413 - eller mer än en tredjedel av hela regementet! Inalles 190 soldater saknades..."
Som "pricken över i" kom sedan utnyttjandet av makten över historieskrivningen. Genom denna fick generationer av svenska barn lära sig att det 1743 rörde sig om ett stolligt upptåg av våldsamma bönder. Den rubrik som sattes var "Stora daldansen". (se även här) Jan Milld, den 15.1.2008
|
||||||
|
Ur
"Tragedin på torget":
