Det handlar om
1740-talet och först hattarnas, sedan mössornas politik.
Herman Lindqvist,
i sin femte bok, "Nyttan och nöjet":
"Detta
krig som skulle bli ett så lysande företag blev något
helt annat. Finland var förlorat. Hela armén var krossad.
Tusentals människor hade dött. Kriget hade kostat elva miljoner
daler silvermynt. Fältslaget 1742 var bland de ömkligaste
och skamligaste i Sveriges och Finlands gemensamma, långa krigshistoria.
Kriget blev desto ynkligare mot bakgrunden av den storsvulstiga retorik
som utvecklades bara några månader tidigare."
En bakgrund till
det inträffade ligger i stormaktstiden. Karl XII fulländade
dåtidens stridsteknik. Utan överdrift kan förmodligen
sägas att Sverige under hans ledning var mästare i krigföring.
Sedan inträffade
två förändringar:
1. Även tsar
Peter och ryssarna lärde sig denna teknik.
2. Den svenska
krigsmakten degenererade successivt, i brist på träning
och i brist på bra ledning.
Till detta kom
en annan faktor, som alltmer slog igenom. I krig handlar det inte
bara om förmågan att tillfoga fienden förluster. Det
handlar också om förmågan att själv ta förluster.
Vilken sida har mest tillgång till "kanonmat" och
kan vid behov stampa fram nya arméer? Jo, det land som är
mest befolkningsrikt.
Där var skillnaden
mellan Sverige och Ryssland stor. Vågskålen var därför
förutbestämd att väga över till Sverige nackdel.
I längden kunde Sverige inte mäta sig militärt med
Ryssland.
Detta insåg
inte alla under den s.k. Frihetstiden. Arvid Horn och mössorna
gjorde det nog, men inte unga adelsmän inom hattpartiet. Många
av dem levde uppenbarligen i en drömvärld, med orealistiska
föreställningar om den svenska krigsmaktens förmåga.
Herman Lindqvist:
"Till
hattarna drogs personer som lockades av glansfulla företag, vare
sig det handlade om fantasifulla projekt inom industri och handel
eller aggressiv utrikespolitik med krig och erövringsplaner.
Mössorna var mer försiktiga människor... Hattarna var
ett utpräglat Stockholmsparti - mössorna fanns på
landsorten och i de mindre städerna."
Både dessa
partier hade dock anhängare inom alla de fyra stånden:
adel, präster, borgare och bönder. Medan mösspolitiker
tog emot pengar från Ryssland, tog hattpolitiker emot pengar
från Frankrike.
Vad som utlöste
det svenska angreppskriget mot Ryssland var mordet på Malcolm
Sinclair i juni 1739. Sinclair var en svensk kurir. Han hade
viktig diplomatpost med sig från Turkiet om ett eventuellt svenskt-turkiskt
samarbete mot Ryssland. Han hejdades av ryska soldater i Polen, som
dödade honom.
Mordet väckte
stor uppståndelse och upprördhet i Sverige. Genom
landet gick en nationalistisk våg av det aggressiva och chauvinistiska
slaget.
Sinclair besjöngs i en visa:
"Därför,
I hjältar som ha' n mod
och
hjärta uti bröst'e
ack
hämnen Malcolms Sinclairs blod..."
Ryssarna förnekade
all inblandning i dådet mot Malcolm Sinclair, men detta gjorde
ingen skillnad.
Svenska trupper
skickades till Finland. Befälhavare där var Carl Cronstedt,
en kompetent karolingeneral. Då han protesterade och varnade
för truppernas usla tillstånd, byttes han ut.
Krigsförklaringen
kom den 28 juli 1741.
Lindqvist:
"Den
officiella krigsorsaken var bland annat att 'det
ryska hovets uppförande, särskilt under de senaste åren,
varit så ovänligt, att Rikets ständer ej undgå
kunnat att styrka till krigs förklarande mot densamma, vartill
de blivit nödtvungna för att rädda rikets heder och
anseende samt i framtiden vinna säkerhet för denna granne'."
Någon konkret
krigsplan fanns dock inte från svensk sida.
Vid Vilmanstrand
blev det drabbning, i augusti.
Lindqvist:
"Efter
tre timmars strid hade de karelska dragonerna och tre finska regementen
flytt. Dalkarlarna och sörmlänningarna hade mot order utfört
ett isolerat anfall och kom då i vägen för de egna
kanonerna som därför inte kunde avlossas. Anfallet slogs
tillbaka med stora förluster...Fiaskot var totalt.
Över
hälften av de svenska och finska trupperna var tillintetgjorda
eller tillfångatagna."
Tolvhundra svenskar
och finnar, däribland flera höga officerare, blev krigsfångar.
Ryssarna erövrade dessutom tvåtusen hästar, artilleri
och förråd. I Sverige hölls utgången av detta
slag hemlig, tidningarna skrev bara om en "skärmytsling".
Flottan fick nu
order om att "agera offensivt".
Lindqvist:
"Problemet
var att inte många ombord på fartygen kunde agera överhuvudtaget.
Över sjuhundra man hade avlidit, tvåtusentrehundra var
sjuka, bland dem amiralen Rajalin som avled kort efteråt. Den
ruttna maten och de dåliga dricksvattnet spred epidemier."
"Flottan
seglade bort, totalt utslagen, utan att ha avlossat ett enda skott
eller sett en enda fiende."
Den svenska armén
fick förstärkningar. Till sitt förfogande i Finland
hade överbefälhavare Charles Lewenhaupt sextontusen man.
Det blev dock mest ett marscherande fram och tillbaka, utan större
drabbningar. När man gick i vinterläger hade fältsjukan
spridit sig:
"...över
fyratusen man hade insjuknat, lika många hade deserterat eller
avlidit. Förhållandena var outhärdliga. Många
regementen bodde i tält direkt på marken utan halm, andra
i jordhålor, långt in i november. Deras kläder hade
möglat och tusentals blev sjuka. Hösten 1741, vintern och
våren 1742 omkom tiotusen soldater i den svenska armén
av vanvård. Den svältande verkligheten i de stinkande jordhålorna
var så långt man kunde komma från de euforiska hjältedikterna
som spreds på unga adelsofficerares kaffehus och krogar i Stockholm."
Nya trupper skrev
ut. Man hade behövt 14.000 - det kom 3.000. Bönderna protesterade,
särskilt de i Dalarna.
En skillnad var
påfallande, jämfört med de krig som förts under
Gustav II Adolf, Karl X Gustav, Karl XI och Karl XII. Då gick
kungen själv i spetsen för trupperna, han var den förste
som riskerade sitt liv. Så var inte fallet nu, med Fredrik I
som kung:
"Då
dalkarlarna skulle gå ombord på fartygen i Stockholms
hamn vägrade de gå en meter till om inte kungen själv
kom för att leda trupperna i fält,.."
Dalkarlarna tvingades
ombord och iväg med våld. Detta är vad som brukar
kallas "Lilla Daldansen".
När ryssarna
angrep i juni 1742 retirerade Lewenhaupt och hans trupper. Innan Fredrikshamn
övergavs brändes staden, varvid massor av proviant och ammunition
förstördes. Man retirerade av rädsla för att bli
omringade, men just detta inträffade ändå när
man nått Helsingfors.
Den 24 augusti
kapitulerade hela den svenska armén, utan strid. Av sammanlagt
18.000 soldater som sänts till Finland återvände bara
en tredjedel levande.
Det andra dalupproret
- kallat "Stora Daldansen" - inträffade i
maj 1743. Det var naturligtvis en följd av den nöd som följde
på alla missgrepp. Tusentals beväpnade dalkarlar marscherade
till Stockholm och närmast ockuperade staden under några
dagar.
"Detta
var böndernas krav i korthet: De ville veta varför tronföljarvalet
drog ut på tiden och varför inte den danske prinsen blev
vald som ständerna hade lovat. De ville vara säkra på
att överbefälhavarna från kriget mot Ryssland verkligen
straffades. De ville veta varför det överhuvudtaget kunnat
bli något krig, .."
Brist på
ledning och samordning gjorde att dalaupproret kunde slås ned,
med grymhet och hårda bestraffningar. Men missnöjet jäste
i många delar av Sverige. Efter detta dalkarlarnas uppror kände
makthavarna att de levde farligt.
Hela Finland var
nu ockuperat av ryssarna. Fredsförhandlingar hade inletts i februari
1743 i Åbo.
Genom att som
svensk tronföljare godta en person i ryssarnas smak - tysken
Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp - kom Sverige undan med relativt
små landavträdelser, i sydöstra Finland.
I fredsvillkoren
ingick även att Sverige inte fick sluta avtal med utländska
makter utan Rysslands godkännande.
Valet av tronföljare
försämrade relationerna till Danmark. Efter de stora danska
landavträdelserna till Sverige mindre än ett sekel tidigare
hade Danmark ständigt varit redo att angripa Sverige när
tillfälle gavs. Eftersom hela Norge tillhörde Danmark fanns
här en lång gräns för Sverige att försvara.
Dessa två
moment - rädslan för det egna folket och problemet med Danmark
- utgjorde bakgrunden till vad som sedan inträffade.
En faktor var
också frånvaron av en egen svensk armé - vad som
funnits av soldater hade till största delen gått åt
i kriget mot Ryssland.
Herman Lindqvist:
"Krigsförråden
och kassakistorna var tömda och efter massakern i Stockholm var
delar av armén fortfarande opålitliga. Om danskarna anföll
kunde de säkert räkna med hjälp från allmogen
i flera landskap, och om danskarna trängde in i Sverige skulle
Ryssland sannolikt ockupera Finland en gång till. Allt skulle
vara förlorat.
Ingen
av Sveriges traditionella allierade kunde hjälpa med trupper.
Det hotfulla läget lämnade bara ett val: regeringen måste
söka hjälp i Ryssland!
Det
var riksrådet Samuel Åkerhielm som föreslog att Sverige
skulle vända sig till den forne ärkefienden. Nu
tvingades samma karska riksråd som för bara några
år sedan, fyllda av storsvenska revanschdrömmar och ryssförakt,
drev fram det katastrofala kriget, att be dessa hånade ryssar
att komma och rädda dem från Danmark och, än värre,
skydda dem mot hotet från det egna folket."
I slutet av november
1743 marscherade tvåochetthalvttusen ryska soldater genom Stockholm,
i uniform, beväpnade med sablar och musköter. Ryska truppstyrkor
förlades också i Nyköping, Norrköping och Västervik.
Inte många
år tidigare hade galärskepp med ryska soldater härjat
utmed den svenska kusten och åstadkommit en omfattande förstörelse,
t ex i Norrköping. Nu var ryssarna tillbaka igen - på den
svenska regeringens begäran!
Nu skulle mat
och logi ordnas för många tusen utländska soldater.
Det blev på sina håll en hel del gnissel mellan ryssarna
och lokalbefolkningen.
I juni 1744 -
efter ett drygt halvår - kallades de ryska trupperna hem igen.
Jan
Milld, den 19.12.2006
