Stockholm,
tidigt 1800-tal
Sverige
var under 1800-talet ett land i snabb förvandling. Befolkningsökningen
var explosiv - till följd av freden, vaccinet och potatisen.
Antalet invånare ökade från 2.470.000 år 1815
till 3.320.000 år 1845: en ökning med nästan 1 miljon,
eller 34%, på tre decennier! Förändringen blev så
mycket mer påtaglig, då befolkningstalet mellan år
1800 och 1815 varit i stort sett förändrat
Hur
skulle alla dessa människor försörja sig? Tidigare
hade de enskilda hushållen kunnat absorbera ny arbetskraft.
Nu var så inte längre fallet. Detta märktes inte minst
i Stockholm beträffande kvinnor. Tre av fyra understödstagare
var där kvinnor.
Ur "Marsrevolten
1848 ":
"...näringslagstiftningen
tvingade kvinnorna att sälja sin sedlighet i stället för
sin arbetskraft: skrålagarna hade i själva verket gjort
hela landet till en bordell, där kvinnor tvingades sälja
sin kropp i utbyte mot laga försvar.
Statistiken
över ogifta mödrar, barnamörderskor och dödligheten
bland utomäktenskapliga barn talade sitt tydliga språk.
I Stockholm föddes 45 procent av barnen utom äktenskapet.
Där var också spädbarnsdödligheten förskräckande
hög: tre tredjedelar av de ogifta mödrarnas barn dog före
ett års ålder."
Stockholm
i början av 1800-talet var överhuvudtaget en smutsig och
ohälsosam stad att leva i. Dassen
tömdes på stora avstjälpningsplatser mitt inne i staden.
Den
största högen - "Flugmötet" - fanns bakom
ett plank på Kornhamnstorg och kallades på förekommen
anledning för Flugmötet. Det
saknades en klar övergång mellan land och vatten, strandlinjen
var en stinkande smörja, ett vidsträckt träsk.
"Marsrevolten
1848 ":
"Benämningen
'Katthavet' på Nybrovikens innersta del ger en antydan om hur
det såg ut. Vattnet i Klara sjö var så smutsigt att
det varje år spred epidemier, den fruktade Klarafebern. Garverierna
på Kungsholmen förorenade hela Riddarfjärden med sina
utsläpp."
Inte
desto mindre var hushåll hänvisade till sjön, för
att där hämta upp sitt vatten. Föga överraskande
var, med en sådan hygien, dödligheten mycket hög i
Stockholm. I mitten av 1800-talet låg på 45 promille,
vilket var väsentligt högre än i London eller Berlin.
Det
faktum att stadens befolkning ändå ökade kunde helt
tillskrivas inflyttningen från landsbygden och andra städer,
inte minst från Finland. Stockholms invånarantal i mitten
av seklet låg kring 100.000.
Kännetecknande
i övrigt för Stockholm under denna tid var:
•
fattigdom, särskilt på Södermalm och Ladugårdslandet
•
mycket hembränning och hög alkoholkonsumtion
•
hög kriminalitet.
Brottsligheten
underlättades kvällstid av att det just inte fanns någon
belysning på offentliga platser. Kvälllar utan månsken
kunde vara helt mörka.
"Medan
gasljusen tändes i Europas storstäder fortsatte Stockholm
att tända sina glesa rovoljelampor, mera svagt glimmande vägvisare
genom natten än ljuskällor."
På
husen hade man i gatuplanet fönsterluckor som skruvades på
när mörkret föll. Den
som skulle gå ut kvälls- eller nattetid måste ta
med sig en egen lykta.
1848
År
1848 var en tid av kravaller och revolutioner ute i Europa. I Paris
inträffade den s.k. februarirevolutionen, med monarkins fall
och utropandet av andra republiken. Februari 1848 var också
tidpunkten för publicerandet av "Kommunistiska Manifestet",
skrivet av Marx/Engels.
Oroligheterna
i Frankrike spred sig till Berlin och olika tyska delstater, till
Ungern, Italien och Danmark. På flera ställen resulterade
det i olika typer av reformer - i demokratisk och/eller nationell
riktning.
I mitten av mars nådde oroligheterna Stockholm.
Stockholm
hade för inte länge sedan haft oroligheter vid två
tillfällen: lynchningen av Axel
von Fersen 1810 och Crusenstolpekravallerna
1838.
När
man nu gick igång igen, var det brokig skara som agerade - och
med blandade motiv. Förutom figurer ur trasproletariatet och
vanliga bråkstakar fanns personer med ideologiska motiv. Bland
stenkastarna fanns också glasmästare Axel Booberg
och hans gesäll Anders Sandberg.
De med ideologiska motiv rymde både vad man kallar radikala
och vad man kalla reaktionära grupper. Dels fanns de som önskade
rösträtt, demokratiska rättigheter och republik. Dels
fanns de som önskade få skråväsendet tillbaka
- besut om dess avskaffande hade fattats 1846. Med i bilden fanns
dessutom frågan om tullar eller frihandel.
Men
även bland dem som önskade demokratiseringar fanns djupa
meningsskiljaktigheter
"Marsrevolten
1848 ":
"Inom
ledande liberala kretsar var det en absurd tanke att backstugesittare,
fattighjon och tjänstefolk skulle delta i den politiska processen.
Det var den nya tidens män som skulle få rösträtt,
den grupp som kunde skapa välstånd och harmoni i samhället:
brukspatroner, grosshandlare, fabrikörer, kulturpersonligheter
och vissa lägre tjänstemän."
De
upplopp som följde var inte bara spontana. Det spreds även
en del flygblad. Ett av dem hade texten:
"Afsättom
Oscar han duger icke till kung hellre Republiken! Reformen! ned med
det Kongliga huset, lefve Aftonbladet! död åt kungen /
Republik Republik åt folket. Brunkeberg i afton".
En
måltavla för stenkastarna 1848 skulle bli den allmänt
hatade August von Hartmansdorff, kammarrättspresidenten
som vigt sitt liv åt kampen mot den fria pressen och stod bakom
alla indragningarna av Aftonbladet, sedan dess start 1830.
Därmed
inte sagt att Hartmansdorff egentligen var entydigt konservativ.
Han engagerade sig t.ex i skolfrågor och han lade 1851 ett radikalt
förslag till representationsreform, som avvisades av adeln.
Förlopp
Det
började med en bankett i De la Croix's stora sal vid Brunkebergstorg
på eftermiddagen den 18 mars, en lördag. 400 personer hade
där samlats för att blåsa liv i kravet på representationsreform
och ge politiskt inflytande åt den nya medelklassen.
Utanför
på torget samlades efterhand en folkmassa, där det hurrades.
Innebörden av hurrande var på den tiden en annan än
idag. Det kunde ha en aggressiv och hotfull innebörd, ungefär
"Heja, heja - nu kör vi igång!"
|
Stockholmskarta
från år 1843. Vid den tiden fanns ännu ingan
järnvägar i Sverige. Notera Klara sjö och förbindelsen
mellan Gamla Stan och Norrmalm. 1843 hette Norrmalmstorg "Packartorget"
och Östermalmstorg "Ladulands Torg".
|
På
kvällen hade man samlats mellan slottet och Storkyrkan. Snart
var man utanför Storkyrkobrinken 9,
där August von Hartmansdorff bodde.
Det
visade sig att där kunde mobben hålla på ganska ostörd.
Samtliga fönsterrutor krossades, och man lyckades nästan
slå in dörren. Ett tag såg det ut som att Hartmansdorff
skulle kunna få dela von Fersens öde, 38 år tidigare.
"Marsrevolten
1848 ":
"Tunga
stenar viner genom nattmörkret och krossar rutorna och ljudet
av klirrande glas möts av nya jubelvrål och hurrarop."
"Stenarna
gör inte någon större skada bortsett från rutorna,
de stoppas upp effektivt av nerfällda rullgardiner och faller
till golvet. Alla möbler har flyttats undan från fönstren.
Ljus och lampor är släckta och sällskapet har samlats
i rummet med de tjockaste gardinerna,.."
"När
rutorna krossats blev det så kallt i lägenheten att sällskapet
gick upp till Hartmansdorffs svägerska, som bodde på våningen
ovanför."
De
20-tal poliser som fanns på plats var i underläge. De kunde
arrestera några bråkmakare men blev själva angripna.
Några poliser skadades av knytnävsslag eller knivhugg.
Men
bara några hundratal meter därifrån fanns högvakten
- varför ingrep inte militären? Här var ju en framståendemedborgare
i uppenbar livsfara!
Högvakten
ansåg sig förhindrad att ingripa utan en formell begäran
från överståthållaren, Sprengtporten.
Han fanns dock inte på plats. Han satt på Operan, tillsammans
med kungafamiljen, för att lyssna på Jenny Lind.
När
Sprengtporten nåddes av budet av vad som pågick avbröt
han sitt operabesök. I sista stund, strax efter åtta på
kvällen, kunde kavalleri sättas in. Flera kavallerister
och hästar skadades. Även infanteri sattes in. Innan man
lyckades rensa gatan hade militären blivit tvungen att skjuta
skarpt.
Kung
Oscar I red efter operaföreställningen ut för att tala
till folkmassan och ta del av deras klagomål. Därefter
gav kungen order att de som hade arresterats skulle frisläppas.
Sedan kungen lämnat
platsen hade folkmassan rört sig vidare. En måltavla för
fortsatt stenkastning blev bostaden för prästståndets
ledare, ärkebiskop Wingård.
Nästa
dag, under söndagen, fortsatte oroligheterna. Tidigt på
morgonen var Storkyrkobrinken åter full med folk. Hartmansdorff
gick då med på att låta sig evakueras bakvägen.
Folkmassor samlades även på andra ställen i Stockholm.
Utmed Drottninggatan plundrade man butiker. Kungen gav då klartecken
för ett hårdare ingripande.
På
kvällen var en kanon uppställd vid Storkyrkobrinken, men
det skrämde inte den stora folkmassa som då samlats där.
Efter att en kavallerichock misslyckats sköts återigen
skarpt, med gevär.
Efter
söndagens oroligheter fanns inte ett fönster hos Hartmansdorff
som var helt. Inne i våningen fanns ett 50-tal stora stenar.
Hos
stadens borgerskap bildades nu beväpnade skyddskårer, vilka
fungerade som ordningsvakter. Måndagen blev lugn.
Tjugo
dödsoffer krävdes under denna helg i mars 1848. Antalet
skadade var cirka 200, därav ett 80-tal soldater. Totalt cirka
600 fönsterrutor krossades.
Bestraffningar
En
utbredd uppfattning bland makthavarna var att det fanns anstiftare
bakom oroligheterna. Ett stort antal människor förhördes,
men man lyckades aldrig få fram några skyldiga.
Däremot
föll domar mot en del av dem som deltagit. Ett par av dem fick
fängelse, en fick några dagar på vatten och bröd.
Flera fick dessutom betala dryga skadestånd.
Glasmästare
Booberg tvingades betala mest: 215 riksdaler och 16 skilling.
(tyvärr
saknas uppgift om vilken sorts
riksdaler)
Jan
Milld, den 14.1.2008
