Före
Gustav Vasa
Redan
under viktingatiden fanns den s.k. ledungen. En sjökrigsorganisation,
baserad på värnplikt och skatteuttag. Den handlade del
som kustbevakning, dels att gå ut med fartyg.
Dessa
vikingafartyg tog sig fram med hjälp av både segel och
åror, både vindkraft och muskelkraft. Vapnen var sköldar,
svärd och spjut.
Efter
vikingatiden råkade den svenska flottan i förfall.
Flottans
födelse
På
vikingatiden fanns det kungar, men riksorganisationen var lös
och gränserna ganska diffusa. Den svenska flottans födelse
brukar därför sättas till Gustav Vasas tid.
Då
fanns även kanoner, som kunde placeras på fartygen.
Det
var år 1522 som Sverige fick sin första flotta. Det skedde
genom ett köp av från tyska Hansan, i samband med kriget
mot danskarna. Det var fråga om tio skepp av typen "kogg".
Koggen
var bred och hade flat botten, kunde därför ta mycket last.
Öppningar kunde göras på sidorna, där kanoner
skulle placeras.
Ur
"Svensk historia under vattnet", Alexej Smirnov:
"Läget
förändrades först när Lübecks köpmän,
som finansierade Gustav Vasas krigsföretag, blev rädda
för att pengarna de satsat skulle gå förlorade om
svenskarna besegrades. Därför skickade de iväg en
grupp på 750 välbeväpnade och erfarna tyska
legoknektar som anlände med tio skepp.
Detta
inträffade den sjunde juni 1522 och man anser att det var just
då som den svenska flottan föddes. Gustav Vasa köpte
nämligen samtliga skepp på kredit för 42.000 mark,
en gigantisk summa som motsvarade tio tunnor silver."
Det
största av dessa fartyg var Lybska Svan, som blev Gustav
Vasa flaggskepp. Det förliste utanför Öland tre år
efter inköpet, år 1525.
Vid
Gustav Vasas död år 1560 hade Sverige 30 krigsfartyg.
Under
Erik XIV hade flottan en glansperiod. Antalet fartyg uppgick år
1566 till 68, med tillsammans cirka 2 000 kanoner. Besättningarna
uppgick till totalt över 7 000 man - värvat sjöfolk
och knektar.
Innan
Gustav Vasa dog hade byggandet av ett nytt stort krigsfartyg,
Elefanten, fullbordats.
Ur
"Svensk historia under vattnet":
"Varje
morgon kunde Gustav Vasa titta ut genom fönstren på slottet
Tre Kronor och se hur hans makt och inflytande höll på
att förkroppsligas i form av kravellen Elefanten som byggdes
på Stockholms skeppsgård. Det skulle bli Östersjöns
största skepp, ja inte nog med det, det skulle också
bli det vackraste."
"Kravellen
tog fem år att bygga och blev färdig år 1559, men
Gustav Vasa fick aldrig tillfälle att se sin flottas stolthet
i strid."
Efter
ett slag mot danskarna under Nordiska
sjuårskriget gick Elefanten på grund. Fartyget sjönk
i Kalmarsund år 1564.
(Det
fanns redan på 1530-talet ett annat stort svenskt krigfartyg
med namnet "Elefanten". Detta skadades svårt i slaget
vid Bornholm år 1535, under Grevefejden.)
Före
1564 hade ett än större krigsfartyg färdigställts:
Mars.
"Svensk
historia under vattnet":
"När
Mars byggdes 1563 blev det Östersjöns största skepp,
en tredjedel större än Elefanten som tidigare varit det
största. Det nya flaggskeppet utrustades med hela 107 kanoner,
men fick ett kort liv."
Fartyget
Mars uppnådde en ålder av ett år. I en strid mot
danska och lybska krigfartyg år 1564 träffade en kanonkula
en kruttunna ombord. Elden spred sig snabbt ochMars exploderade. Fartyget
gick till botten med några hundra besättningsmän.
Även
danskarna hade dock svårigheter. De fölorade stora delar
av sin flotta i två sjöslag under sjuårskriget, resten
förlorades i en kraftig storm.
Tidigt
1600-tal
Nästa
period - början på stormaktstiden - representeras av regalskeppet
Wasa, som kapsejsade redan vid sin jungfrufärd 1628.
Bakgrunden
till detta var att Gusav II Adolf beordrat att fartyget skulle förses
med ett extra batteridäck. Därigenom byggas det högre
än vad fackmännen tillrådde och högre än
vad som var möjligt utan att Wasa skulle bli instabilt.
Det
räckte sedan med en vindpust från sidan för att fartyget
skulle få slagsida, ta in vatten och sjunka. Trots att kapsejsningen
skedde mitt i Stockholm drunknade närmare 50 av de ombordvarande.
"Svensk
historia under vattnet":
"Vasas
förlisning blev en natonell katastrof. Bygget av skeppet tog
nästan tre år, dess kostnad uppgick till fem procent
av statens alla utgifter per år."
Under
sina minuter till sjöss var Wasa en av de största och tyngst
bestyckade krigsfartygen i världen. Hon var också utsmyckad
med hundratals skulpturer i bjärta färger.
Det
handlade inte bara om fåfänga och prestige. En förutsättning
för att kunna genomföra kriget i Tyskland var att man hade
en stark svensk flotta, som skydd mot den danska.
Efter
slaget vid Femern år 1644 hade den svenska flottan ett övertag.
Wasa
byggdes under en övergångsperiod för sjökrigföringen,
från en tid då äntring var en viktig taktik till
tiden då linjeskeppen började dominera sjöslagen med
fokus på överlägsen eldkraft och strikta formationer.
Wasa var försedd med både stor eldkraft och en hög
akter, vilken kunde utgöra eldgivningsplattform i närstrid.
Kring
år 1650 hade linjeskeppen helt tagit över. Dessa formerade
sig vid sjöslag på linje och överöste varandra
med kanonskott. Dessa kunde dock träffa och slå hål
på fartyg bara ovanför vattenlinjen. Detta räckte
inte för att sänka ett fientligt fartyg.
Ett
stort problem vid strid till sjöss var signaleringen, som skedde
med olika signalflaggor. Beroende på skymd sikt eller rök
blev det ofta svårt att nå fram med ändrade order.
Till detta kom trögrörligheten hos dessa stora segelfartyg,
det tog lång tid att lägga om deras kurs.
Ur
"Stormakten som sjömakt", Historiska media:
"Före
1650 var det inte självklart att stora skepp var avgörande
för styrkeförhållandena. Mindre fartyg och artilleribeväpnade
handelsfartyg var ofta viktigare än de fåtaliga större
skeppen."
"Större
linjeskepp var nästan omöjliga att sänka med artillerield.
Däremot kunde de nedkämpas genom att riggen sköts
sönder eller genom att besättningarna decimerades av långvarig
strid. De kunde även sättas i brand med specialpreparerade
fartyg, brännare."
"Mindre
örlogsfartyg med endast ett batteridäck byggdes för
spaning, rapportering och för att erövra handelsfartyg.
För detta betydde fart och goda seglingsegenskaper mer än
artilleristyrka och motståndskraft. Från slutet av 1600-talet
började sådana örlogsfartyg allmänt kallas
fregatter."
Tiden
under Gustav II Adolf, Kristina och Karl X Gustav innebar en tredje
glansperiod för flottan. Amiralitetskollegium, grundades 1617
och organiserades 1634. Det ständiga båtsmanshållet
inrättades 1635.
1658
Danmark
hade beträffande flottan ett viktigt försteg fram för
Sverige. Köpenhamn var isfritt hela året. Den svenska flottan
förlagd till Stockholm, som hade strängare vintrar. Det
gjorde dels att flottan inte kunde användas vintertid, dels att
det blev en kortare säsong för att träna besättningarna.
Efter
freden i Roskilde
år 1658 förändrades detta. Med erövringen av
Blekinge kunde en ny svensk flottbas grundläggas: Karlskrona.
Där var det isfritt och hamnen låg skyddad bakom öar
och uddar.
Betydelsen
av detta framgår av att Karlskrona efter grundandet år
1680 på kort tid växte till att bli Sveriges i storlek
tredje stad (störst var då Stockholm och Riga)!
Erövringen
av Skåne år 1658 medförde en annan förändring
av betydelse för flottan. Fartyg byggdes av ek, som hade
bra motståndskraft mot röta. För fartygs tillverkningen
krävdes således tillgång till stora ekar, som var
en bristvara. För
att bygga ett tvådäckat linjeskepp kunde det gå åt
cirka 2.000 ekar! I Skåne fanns dock mycket ek av nödvändig
storlek.
En
tredje förändring kom med erövringarna av viktiga öar
i Östersjön - först Gotland 1645, sedan Ösel 1658.
Detta förbättrade Sveriges strategiska läge, danskarna
trycktes söderut.
"Stormakten
som sjömakt":
"Med
Karlskrona som bas... kunde norra Östersjön kontrolleras
samtidigt som Sverige fick möjlighet att operera i södra
Östersjön på samma villkor som danskarna."
Innan
den nya örlogsbasen i Karlskrona stod klar hade Sverige dock
hunnit göra smärtsamma erfarenheter.
Sent
1600-tal
Ur
"Stormakten som sjömakt":
"Linjeflottor
var stora och komplexa organisationer. För att fungera krävde
de samordning av pengar, olika slags material, proviant, befäl,
manskap och en välplanerad basstruktur. Att få en flotta
till sjöss i rätt tid för att göra en krigsinsats
krävde långa förberedelser och stor praktisk erfarenhet.
Om besättningarna samlades medan materiel saknades och fartygen
behövde reparation förbrukades provianten snabbt och manskapet
reducerades ofta av epidemier. Om fartyg, materiel och proviant
var redo men manskap saknades förföll materielen och provianten
blev oanvändbar."
Karl
XI:s förmyndarregering hade gjort inte mycket för att hålla
flottan i tjänstbart skick. Följderna blev förödande
i kriget mot Danmark 1675-79,
med svåra förluster i två
sjöslag.
"Stormakten
som sjömakt":
"När...
den svenska flottan drabbades av katastroferna vid Ölands södra
udde den 1 juni 1676 och Köge bukt den 1 juli 1677, då
blottades svagheterna i det svenska stormaktsbygget. Hela konstruktionen
byggde på en ohotad marin överlägsenhet som höll
ihop förbindelserna över Östersjön. Nu gick
inte detta. Tvärtom kunde danskarna i juni 1676 landstiga i
Råå och först efter ett mycket kostsamt krig förmåddes
den danska armén att lämna Skåne.
Förflyttningen
av flottans örlogsbas till Karlskrona och införandet av
indelningsverket även som rekryterings- och försörjningsgrund
för båtsmännen samt den omfattande marina upprustningen
under 1680- och 1690-talen ska ses mot denna bakgrund."
Här
figurerade återigen ett för tiden gigantiskt krigsfartyg:
Kronan - eller Stora Kronan som hon egentligen hette
(det hade tidigare funnits ett svenskt krigsfartyg med namnet Kronan).
Kronan
var en tredäckare, tyngre bestyckat än kanske något
annan fartyg i Europa när det sjösattes 1668. Med ett deplacement
på 2.200 ton var Kronan betydligt större än Wasa,
som var på 1.300 ton.
Båda
fartygen hade till stor del byggts med utländsk kompetens - Wasa
främst med holländsk, Kronan främst med engelsk.
Bygget
av Kronan kostade oerhörda belopp - detta i en situation då
svenska statens kassakista egentligen var tom.
Problemen
för svenska flottan började på hösten 1675, då
den gick ut från Stockholm, under befäl av Gustaf Stenbock.
Eskadern mötte inga fiender, men däremot höstväder
och kyla - med svåra konsekvenser.
"Svensk
historia under vattnet":
"De
dåligt klädda matroserna blev sjuka en efter en. Bekymren
övergick till en riktig tragedi när riksamiralen beordrade
ankring nära Karlsöarna utanför Gotland i en strävan
att samla ihop flottan, som vid det laget var utspridd över
flera kilometer.
Uppehållsplatsen
var inte utsatt för krigshandlingar men började ändå
likna ett slagfält. Skeppen Jupiter och Postiljon kolliderade...
Knappt
hade man fört isär de två fasthakade skeppen förrän
det uppstod ett nytt missöde. Kronan tappade sitt ankare...
De förkylda matroserna, vars ynkliga kläder genomträngdes
av den iskalla vinden, försökte under en hel vecka dragga
efter en den långa ankarlinan, som gick till botten tillsammans
med ankaret. De hittade inget. Under sökarbetena hann över
2.500 man - mer än var femte av expeditionens medlemmar - förfrysa
och bli sjuka. Dessutom började en stark vind blåsa upp.
Många
av skeppen fick skador, några gick på grund."
Efter
att vinterisen lagt sig gick flottan åter ut. Befälhavare
var nu en ämbetsman, Lorentz Creutz d.ä. På
hans meritlista fanns att han som ordförande för trolldomskommissionen
i Mora år 1669 medverkat till att 20 kvinnor dömdes till
döden för häxeri.
Hans
insats som befälhavare blev ingen framgångssaga. Signaleringen
mellan de svenska fartygen fungerade inte, man missuppfattade varandra.
Vid södra Öland gjorde Kronan en tvär manöver
och tog in vatten genom öppna kanonportar. En lunta antände
en kruttunna, som exploderade. Det väldiga fartyget sjönk
inför ögonen på häpna danskar. 750 besättningsmän
drunknade.
Förliste
gjorde även amiralsskeppet Svärdet.
Den
svenska flottan hade dock en anmärkningsvärd förmåga
att återhämta sig. Det hade samband med att Sverige var
så rikt på viktiga råvaror.
"Stormakten
som sjömakt":
"Sverige
var... väl försett med råvaror för att underhålla
en örlogsflotta, dels genom inhemsk produktion, dels genom
det flöde av maritima varor som passerade de hamnar som Sverige
kontrollerade i Östersjön. Artilleri, tjära och mastträd
var svenska exportproduker för sjömilitära behov
och de inhemska tillgångarna av ek räckte för flottans
behov. Knappast någon annan europeisk flotta hade så
små problem med att finna råvaror som den svenska.
Det var en betydane fördel och förklarar en del av den
uthållighet som flottan visade under stora nordiska krigets
mångåriga påfrestningar."
Inför
det långa kriget 1700 - 172 bestod den svenska örlogsflottan
av dels en värvad båtsmanselit och dels indelta och roterade
båtsmän.
Tidigt
1700-tal
I
slutet av Stora nordiska kriget fick Sverige erfara vad den ryska
flottan kunde ställa till med, efter att Ryssland åter
fått tillträde till Östersjön.
Kring
år 1719 härjades stora delar av den svenska östkusten
svårt av ryska galärfartyg, i vad som kallats skärgårdskriget.
"Stormakten
som sjömakt":
"Det
ryska framträngandet till Finska viken medförde att den
Östersjö som Sverige kunnat kontrollera från Karlskrona
öppnades genom en bakdörr."..
"...tvåfrontskriget
mot de danska och ryska flottorna skapade olösliga problem
för den svenska flottan. När Karlskronabasen började
byggas 1680 koncentrerades alla marina resurser mot huvudfienden,
och den ende marine fienden, Danmark. Men 1715 tvingades man åter
öppna den stängda basen på Skeppsholmen i Stockholm
för de sjöstridskrafter, främst galärer, som
byggdes för att möta den nya ryska flottan."
Sent
1700-tal
Under
Gustav III upplevde svenska flottan en ny glansperiod. Den skicklige
skeppsbyggaren Fredric
af Chapman spelade därvid en viktig roll. Den
svenska flottan uppgick år 1790 till 26 linjeskepp, 16 fregatter
och 280 skärgårdsfartyg.
En
bakgrund till de sammandrabbningar med Ryssland som skedde i slutet
av 1700-talet var dels landförlusten mot Ryssland år 1743,
dels Sveriges skamfilade rykte militärt efter den svaga insatsen
i Pommerska kriget 1757-1762, mot Preussen.
En
roll kan ha spelats också av ambitioner hos Gustav III att gå
till historien som en krigarkonung. Sant är att han själv
fanns med i frontlinjen och man led inte bara nederlag.
Till
skillnad från Stora nordiska kriget, som var ett svenskt försvarskrig,
var det denna gång Sverige - eller Gustav III - som drev
fram kriget.
Det
nya kriget mot Ryssland pågick från 1788 till 1790 och
innehöll många sjöslag. Det blev stora manskapsförluster
som måste ersättas. Några av de större sjöslagen
var slaget vid Hogland i juli 1788, slaget vid Öland i juli 1789,
första slaget vid Svensksund i augusti 1789, slaget utanför
Reval i maj 1790, "Viborgska gatloppet" i juli1790 och andra
slaget vid Svensksund i juli 1790.
I
båda slagen vid Svensksund användes galärflottan.
Det andra slaget vid Svensksund blev den största marina segern
någonsin för den svenska flottan.
Efter
denna seger kunde fred slutas i Värälä utan territoriella
förändringar.
Sveaborg
Fästningen
Sveaborg utanför Helsingfors är Sveriges genom tiderna dyraste
försvarsprojekt. Den omfattar flera öar vid inloppet till
Helsingfors, och är en av världens största sjöfästningar.
En
bakgrund till uppförandet av denna fästning var förlusten
av fästningen Fredrikshamn längre in i Finska viken år
1743, och förlusten av Viborg år 1710/1721.
Byggandet
av Sveaborg inleddes år 1748 och var i huvudsak klart 1772,
då skaparen av detta "Nordens Gibraltar", Augustin
Ehrensvärd, avled. I arbetet, som således pågick
under åtminstone 24 år, deltog som mest 7.000 man.
I
kriget mot Ryssland 1808-09 kapitulerade kommendanten Carl Cronstedt
på ett tidigt stadium. Efter bara några veckors belägring
lämndes fästningen över till ryssarna. Där ingick
skärgårdsflottan på 200 fartyg.
Återigen
hade enorma belopp "kastats i sjön".
Efter
segelfartygen
De
tekniska förändringar inom flottan under 1800-talet blev
många och genomgripande, för Sverige som för övriga
Europa.
Flottans
sista större linjeskepp, "Stockholm", byggdes
1832-56. Den försågs senare med både ångmotor
och propeller.
Flottans
första järnfartyg var "Svalan", klar
år 1845.
De
första ångfartygen var "Oden" och "Gylfe",
byggda år 1834. Dessa var dock mer bogeserare och transportfartyg.
Det första ångdrivna stridsfartyget var ångkorvetten
"Thor", klar år 1841.
Det
var här fråga om hjulångare. Det första propellerdrivna
stridsfartyget var korvetten "Gävle", klar
år 1848.
Dessa
första ångfartyg var samtidigt segelfartyg, utrustade med
rigg och segel.
Det
första ångdrivna järnfartyget i den svenska flottan
var ångslupen "Kare", klar år 1847.
Det
första bepansarade fartyget var pansarbåten "Svea",
levererad år 1885.
Den
första svenska ubåtstypen kom på 1920-talet, bestyckad
torpeder. Ytgående torpedbåtar fanns redan på 1880-talet.
Jan
Milld, den 18.8.2008
