År 1998, vecka 51 |
År 1998, vecka 51 |
"Vem får ha en åsikt?" Så sattes rubriken på förra veckokommentaren, utifrån Margaretas vittnesmål i Fri Information 1995.
Själv har jag också gjort erfarenheter som vittnar om detta - att man som svensk har snävt beskurna rättigheter att uttala en kritisk åsikt om invandringen. Det man säger ges en annan innebörd, än om en invandrare säger precis samma sak. Och media bidrar gärna till att man ska bli missuppfattad.
Jag kan bidra med följande exempel:
Det gäller ABC-nytt, TV2:s regionala nyhetsprogram för Stockholmsområdet, i augusti 1995. Efter ett inslag om bl.a. mig och Blågula Frågor, som vevats varje timme i Radio Stockholm kom ett TV-team hem till mig för att göra en intervju.
Den uttalade ambitionen från den kvinnliga reportern var att nu skulle det komma fram vad jag själv menade. Så blev det ju knappast, och det berodde på ABC-nytts klippningar.
Under intervjun ville jag få sagt just detta, att en invandrare har en yttrandefrihet om svensk invandringspolitik som en svensk saknar.
Jag citerade vad Mauricio Rojas skrivit i Sydsvenskan 1992:
"En hel del parasiter har passerat invandringsmyndigheternas kontroller, flyktingarna är inte några änglar och invandringsprocessen innebär stora risker för asociala beteenden."
Och jag menade, att något sådant var inte tillåtet för mig att säga.
Vid denna tidpunkt hade jag ännu en viss tilltro till att det fanns en grundläggande hederlighet hos journalister, så när de bad mig att med egna ord formulera samma sak och prata in i kameran, då gjorde jag det. På deras fråga, om detta som jag sagt också var min egen uppfattning, blev mitt svar "ja".
Jag förutsatte, att de inte skulle sända denna utsaga av mig utan att samtidigt återge mitt resonemang om Rojas och hans yttrandefrihet.
Men, naturligtvis - just detta gjorde de! Vad tittarna fick se var bara mitt uttalande. Rojas nämndes inte med ett ord.
Intrycket och reaktionen blev i och för sig en levande illustration till mitt resonemang, och ett bevis på dess riktighet. Att det jag sagt kunde jag som svensk inte säga. När jag ändå gjorde det, blev intrycket att jag var extrem och invandrarfientlig.
Men jag hade i sak inte sagt något annat än vad Rojas sagt, och jag menade inget annat än vad han gjorde:
1. Mitt och Rojas uttalande avsåg inte gruppen "invandrare", den handlade om dem som nyligen invandrat genom asylinstitutionen (vilka i media med automatik klassas som "flyktingar")
2. Mitt och Rojas uttalande avsåg inte denna grupp som helhet - alla inom gruppen var inte att betrakta som "parasiter".
Men så framställdes det av reportrarna, när de sedan följde upp inslaget med frågor till andra personer. ("Får man säga så om en hel grupp?"...)
Min enträgna begäran om genmäle och rättelse lämnades givetvis helt utan avseende.
ABC-nytt uppnådde sitt syfte - ett syfte som var ett helt annat än vad man uppgivit för mig före intervjun. Man ville kunna presentera en buse, och det såg man till att göra.
Denna erfarenhet lärde mig också en läxa om vissa journalister. Om de alls kan sägas ha någon moral, så är det inte vad gemene man lägger in i det begreppet.
Journalister och media Senare skulle jag lära mig också en annan sak om journalister, redaktörer och media i Sverige: att de arbetar som kollektiv, samordnat och styrt. Det finns inga avvikande röster.
Detta märkte vi från Blågula Frågor när vi tilldelat Sven-Olle Olsson Blågula Frågors demokratipris. I Sjöbo uppmärksammande vi också personer, uteslutna ur tre olika partier pga åsikter om invandringspolitiken. (Nyligen sällade sig ett fjärde parti till skaran - Folkpartiet - som uteslöt Bertil Salomonsson, efter 32 år som partimedlem.)
Båda dessa BgF-evenemang var provocerande på ett mediavänligt sätt, och skulle normalt sett blivit uppmärksammade. Tilldelandet av olika priser för kamp mot "rasism" har f.ö. avlöst varandra, och ofta uppmärksammats. Nu bojkottades evenemangen istället - bara en lokaltidning skrev om dem.
Här kan man hävda av Blågula Frågor är inte en tillräckligt stor förening för att detta skulle vara viktigt att bevaka. Men existensen av denna enade mediafront har senare åskådliggjorts i valrörelsen -98. På presskonferenserna för Det Nya Partiet dök det upp bara en (1) journalist!
Detta gör väl toppstyrningen uppenbar för envar, som vill se. Det finns en osynlig hand. Journalisterna går i flock, och de är lydiga. (Detta gäller naturligtvis inte alla: lika litet som "invandrare" är en enhetlig grupp är "journalister" det, egentligen!)
Men alltför många journalister är pinsamt förutsägbara, något som ofta paras med en självgodhet. Ett exempel bakåt i tiden:
Under det kalla kriget hölls emellanåt fredsdemonstrationer i Moskva, för internationell kärnvapennedrustning. Regelmässigt klassades dessa demonstrationer i svenska media som "välregisserade". Människorna var "utkommenderade", likt robotar.
Varför skulle inte människorna i öst kunna hysa en ärlig önskan om kärnvapennedrustning? Varför skulle de trivas med en situation som gisslan?
Var det inte i själva verket våra västmedia som var "välregisserade", och följde en i förväg uppgjord mall?
Kärnvapen Har du för övrigt tänkt på en sak: varför finns kärnvapnen kvar, nu när järnridån har fallit?
Atombomben över Hiroshima - fälld den 6 augusti 1945 - hade en sprängstyrka motsvarande 13 kiloton trotyl. Den dödade över 100.000 människor (varav många dog flera månader efter bombfällningen).
Sprängstyrkan hos dagens "strategiska" långdistanskärnvapen - vätebomber - mäts i megaton. De är ofta 1.000 gånger så kraftiga som Hiroshimabomben. Och de finns i tusental, även efter de nedrustningsöverenskommelser som träffats och genomförts.
Varför? Varför har man inte gjort sig av med dem nu, när Sovjetunionen inte längre finns?
Läget är labilt i Ryssland, javisst. Men ger inte detta bara så mycket större anledning att rensa allt ryskt territorium från kärnvapen, så att kärnvapen inte kommer i händerna på någon lokal krigsherre?
Och underlättas inte en sådan rensning, om väst samtidigt rensar sitt eget territorium från dessa terrorvapen?
Bränder Då är vi tillbaka till diskoteksbranden i Göteborg. Jag tror ju inte att branden var anlagd, så ordet "terror" passar inte in. Men gör ändå tankeexperimentet: så mycket som 60 ungdomar miste livet, därtill på ett fasansfullt sätt! Om någon avsiktligt skulle ha åstadkommit detta, då är den människan ett monster!!! Vår avsky skulle vara total och självklar.
Men vad hände i Hiroshima? Hur många barn och ungdomar, kvinnor och män, dödades inte där? Och en mer fasansfull, ofta utdragen, död kan knappast tänkas.
Här skedde allt dessutom inför öppen ridå. Det rådde aldrig någon tvekan om att bombningen var avsiktlig. Det stod också klart vem som fällde bomben och vem som ytterst beslutade om att den skulle fällas. Ansvaret för detta terrordåd i megaformat låg på USA, med Harry S Truman som president.
Jag vet inte om det fanns enskilda journalister i Sverige som reagerade, det gjorde det kanske. Men det officiella Sverige accepterade den amerikanska bilden (förmedlad i skolundervisningen): det som skedde var nödvändigt. Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki onödiggjorde en invasion av Japan, den förkortade kriget och sparade "amerikanska liv".
Så sent som för några år sedan hade en svensk TV-nyhetsreporter sänts till Okinawa. Han hade talat med amerikanska militärer där, och rapporterade till publiken i Sverige om atombombsfällningarna över Japan 1945. Det visade sig att han helt okritiskt hade svalt den officiella propagandaversionen från amerikansk sida. (Journalist? Bah!)
Till att börja med kunde det ju vara på sin plats med en grundläggande misstänksamhet gentemot USA:s version, eftersom USA är part i målet och har självklara motiv att framställa sitt handlande i positiv dager.
Det krävs heller inget djupgående "research" för att kunna se, att det rörde sig om en vinklad eller direkt lögnaktig version. Japan var i praktiken redan besegrat, både genom avspärrning och bombmattor. Tokio har brunnit ned, i en fruktansvärd eldstorm. Så sönderbombat var Japan i augusti 1945, att det bara fanns fyra möjliga bombmål kvar - alla andra större städer var redan jämnade med marken.
Vad som hänt var att Sovjetunionen stod i begrepp att förklara Japan krig, och USA ville vara ensamt om att diktera fredsvillkoren för området.
Ser man dessutom till de bomber som fälldes - en med Uran 235, en med plutonium - och hur resultaten noga registrerades, står klart att det rörde sig om gigantiska vapenexperiment i full skala och med "realistiska" omständigheter. Japaner användes helt cyniskt som försökskaniner.
Låter detta alltför fantastiskt? Till bilden hör att japaner vid denna tidpunkt inte betraktades som människor i USA - de var apor. Här kan man verkligen tala om rasistiska föreställningar!
Inte nog med detta. Senare fick även amerikaner - så att säga även människor - agera försökskaniner i atombombsexperiment i Nevadaöknen.
Kärnvapenfritt Europa Efter katastrofer och större olyckor har i vårt land förekommit manifestationer, i form av en tyst minut. Jag vill inte ifrågasätta dessa, men konstaterar att det är betydligt svårare att få till stånd massiva manifestationer i förebyggande syfte.
När jag för tio år sedan var redaktör för tidskriften "Hjulet" väckte jag förslaget om en fem-i-tolv-aktion. En manifestation av trafikpersonal över hela Europa - klockan 11.55 den 24 oktober skulle trafiken stanna, och stå still i fem minuter. Kravet skulle vara ett kärnvapenfritt Europa.
Idén vann stöd från min fackavdelning i Stockholm, den drevs också av Svenska Kommunalarbetareförbundet på internationell nivå, men till slut rann allt ut i sanden. Intresset var väl lamt, helt enkelt.
Synd, för kärnvapnen kan i slutändan komma att resultera i väldiga bränder, med otaliga offer.
Ondska Det finns alltså en verklig ondska - som kan komma påfallande "lindrigt" undan. Den bär nämligen prägeln av normalitet.
Parallellet med denna handlingsförlamning pågår en jakt på ondska där en sådan inte finns, ett sökande efter syndabockar. Så här skrev Knut Carlqvist i Finanstidningen den 3/11 -98, om diskoteksbranden i Göteborg:
"Man behöver inte vara lyhörd för att inse att pressen hoppas på ett rasistdåd. En rasistisk mordbrand gagnar många intressenter. Den befordrar den allmänna godheten i samhället, leder till uppslutning bakom överheten och tjänar enom till skräck och androm till varnagel. Den diffusa och obehagliga känslan av skuld lägger vi på en bock som jagas ut i öknen och så fortsätter vi som förut. Det är för det vi behöver Ondskan."
Blev inte detta övertydligt också i samband med Aftonbladets arrangerade nazihot, med bilder på maskerade och beväpnade ynglingar utanför Cassels och Pascalidous lägenhetsdörrar?
Media behöver nazister och skinnskallar - finns de inte får de uppfinnas!
Mörker och ljus Så här skrev etik-experten Christina Jutterström*, i samband med att hon sände ut ett nr av Expo gratis till Aftonbladets alla läsare (nr 3/96, som innehöll en bredsida mot Blågula Frågor):
"Det onda fungerar bäst i mörker och tystnad. Ljus, ljud och upplysning har alltid och kommer alltid att hota mörkrets krafter..."
Och så här formulerade sig Sven-Åke Olofsson, chefredaktör för Helsingborgs Dagblad, efter debatten på Mälardalens högskola.
"Rasisterna ska mötas i öppen debatt. I veckan fick Hakim sin debatt i Eskilstuna med representanter för bland andra Sverigedemokrater och Blågula frågor.
Debatten visade att det är en sak att vara rasist och en helt annan att försvara sina teser i en debatt. Den som propagerar för rasism och invandrarfientlighet gör det ofta enkelriktat. Hårresande påståenden står där oemotsagda. Märkliga sifferuppgifter och allehanda vandringssägner förmedlas som fakta. Moshen Hakim vill släppa ut trollen ur mörkret för att de ska spricka i solljuset."
En annan variant på samma mall var ett uttalande från John Glas, fp-politiker, med anledning av att två sverigedemokrater tagit plats i Haninge kommunfullmäktige. Tydligen såg han dessa personer som moraliskt mindervärdiga. Han sade sig tycka att det var bra att de nu kommit fram, så "man kan känna varifrån skitlukten kommer."
Kanske är vi då överens om det väsentliga. "Troll" eller inte, lukt eller inte - ut med allt i solljuset! Låt oss bekämpa fördomar...
* Jutterström är gift med ekonomi-experten Bengt Dennis som höjde räntan till 500%, tvingade massor av företag att slå igen och dramatiskt ökade arbetslösheten i Sverige.
