År 1998, vecka 48 |
År 1998, vecka 48 |
Vad orsakade diskoteksbranden i Göteborg? Var det en olycka eller ett attentat? Tyvärr har polisen inte fått fram något svar på den frågan. Ändå tror sig många veta. Veckan efter branden talade jag med yrkeskollegor om saken, och flera var övertygade:
1) det var ett attentat
2) attentatsmännen var skinnskallar.
Dvs det första ledet i resonemanget hoppar de egentligen över. Den möjligheten att det skulle kunna ha förövats av några invandrarkillar - som inte blivit insläppta på festen därför att de var stökiga, och sedan blev ännu stökigare - finns inte med ens som en möjlighet. Nej, själva attentatsteorin vilar helt på att
A. de omkomna var invandrare
B. skinnskallar inte gillar invandrare.
INGEN HAR SETT några skinnskallar i närheten av lokalen. Ingen kan ens förklara hur några skinnskallar skulle ha kunnat komma i närheten av lokalen utan att både upptäckas och väcka reaktioner. Det finns inga indicider, inget konkret, som talar för skinnskallar. Ändå finns denna teori, för att inte säga övertygelse, i huvudet på många.
Hur kan det komma sig?
Det handlar om media. Dels genom denna allmänna bild som man skapat genom år av desinformation. Dels genom den tankebanor som man på ett tidigt skede inpräglade beträffande just denna brand.
Nyhetsproduktion Journalisterna har ett sätt att ställa frågor, så att de producerar nyheter. Frågan lyder: "Utesluter ni att det kan ha varit ett attentat...?"
Så länge polisen ännu inget vet kan svaret bara bli ett, om de arbetar professionellt: "Nej, vi utesluter ingenting."'
Utifrån detta kan journalisterna sedan dra "slutsatser",vilka successivt trappas upp, efter samma mekanismer som ett rykte:
1. Polisen utesluter inte att det kan vara fråga om ett attentat.
2. Polisen undersöker om det var ett attentat.
3. Polisen arbetar utifrån teorin att det var ett attentat.
4. Polisen tror att det var ett attentat.
5. Polisen anser att det var ett attentat.
6. Polisen slår fast att det var ett attentat.
(Det där sista låter kanske överdrivet, men den har faktiskt förekommit i verkligheten - i Aftonbladet - när det gäller det omvända journalistgreppet: "Har-inte-kunnat-konstatera".)
"Grundning" Mina bussförarkollegors slutsatser har grundlagts i en allmän bild av att skinnskallar tidigare gjort sig skyldiga till ett stort antal attentat och bränder.
Detta är till stor del en bild som skapats av media. Det har blivit något av ett mönster, hur man först blåser upp en "story", för att sedan - efter att den visat sig spricka - med mycket små bokstäver göra sina dementier. (Se där ett uppslag för mediaforskning!)
I andra fall har det handlat mest om gängbråk eller grannfejder, men rubricerats som "rasistdåd", då invandrare funnits på ena sidan.
Biblioteksbranden i Linköping är ett tydligt exempel. Direkt gick man ut med bilden att det var ett rasistdåd. Branden var anlagd, och förövarna var "rasister".
Redan efter några dagar avfärdade dock polisen denna teori - uppenbarligen pekade nu spåren i en helt annan riktning. Men si då blev det tyst i media.
Tvärtyst. Man hade kunnat 'höra en knappnål falla'."
Och innan rasistdådshypotesen övergivits hade skolminister Ylva Johansson hunnit skriva ett debattinlägg i en tidning, baserat på denna felaktiga hypotes.
Senare, på nyårsdagen, återkom ämnet Linköpingsbranden när TV2 skulle summera det gångna året. Istället för att korrigera sin felaktiga attentatsteori från tidigare upprepades den därvid ytterligare än gång.
Journalisterna föll m.a.o. offer för sin egen felaktiga information, och spädde på den ytterligare. Redan det faktum att en uppgift upprepats ett antal gånger ger den tydligen en slags status som fakta - även om uppgiften är felaktig, och man egentligen vet om detta.
(Detta kan jämföras med tidningen Journalistens vägran att införa en annons från Blågula Frågor. Man hade inget i sak att anföra mot BgF, men ett rykte hade etablerats - av journalisterna själva. Från detta kunde deras förbundstidning sedan inte bortse.)
Jakt på syndabockar Hur journalisterna kan vara "på hugget", när det inträffat en brand illustreras också av lokaltidningen "Mitt-i-Haninge". Tidningens agerade efter att en butik i Haninge, tillhörande en turk, börjat brinna, är typiskt. Direkt var man ute med en rubrik om "rasistdåd", osv. Se vidare: "Kan-inte-utesluta".
"På hugget" var, visade det sig, medierna också efter den aktuella branden i Göteborg. Jakten efter syndabockar lät inte vänta på sig.
Både Aftonbladet och Expressen talade på sina förstasidor om "attentat", det var överhuvudtaget den bild som presenterades av media. Vilka attentatsmännen skulle vara saknades heller inte antydningar om.
Därav mina kollegors föreställningar. När medierna efter någon vecka nyktrat till, och en annan bild tonar fram, då är det ändå den första bilden som lever kvar i mångas huvuden.
Fakta Vad som är fakta i sammanhanget är att:
1. Lokalen var gjord för 150 personer, men där fanns betydligt fler.
2. Nödutgången var blockerad. Detta är inget ovanligt vid denna typ av tillställningar. Man kan inte ha nödutgången öppen, för då tar sig många in där utan att betala.
3. Det är heller inte ovanligt att man ersätter säkringer i elskåp med spikar. Åtminstone tidigare hade så varit fallet också beträffande denna lokal.
4. När några började ropa "Det brinner!" var det ingen som trodde att det var allvar. Man bara fortsatte att dansa.
Vem kommer att lära sig vad av det inträffade?
Hjältar! Till detta kan sedan fogas en annan reflexion:
Hur skulle du eller jag ha agerat, om vi själva varit närvarande vid branden och haft chansen att med risk för eget liv gå in för att dra ut människor?
Man vill väl gärna tro, att man då skulle ha agerat hjältemodigt - men hur det i verkligheten skulle ha tett sig, vet man ju inte. Sådant kan ingen veta, förrän man faktiskt befinner sig i situationen.
En som nu vet är bl.a. Fares Alyasiri. Han är tveklöst en hjälte: han drog ut inte mindre än sjutton personer, trots att han var skadad i armen. Nenard Terentic hoppade först från andra våningen, sprang sedan in och räddade tre.
Och "16-årige Britan" fick ut åtta personer - sista gången han återvände in kom han själv inte ut igen. Allt enligt AB den 2/11.
Kan det bli tydligare: hur omständigheterna skapar hjältar eller skurkar.
Unga invandrare bär på en massa energi, mod och livsvilja. Ur detta kan komma något mycket gott eller något mycket dåligt. En tankegång som är bärande i bl.a. Anders Carlbergs och Fryshusets verksamhet. Det gäller att ge människor förebilder och chanser.
På samma sätt är det naturligtvis med etniska svenskar. Det är en djup tragik och ett svek, om samhället driver unga människor till att bli politiska extremister.
