Ett ofta framfört argument under busskonflikten har varit att de inblandade agerat som "tjuriga barnungar". Det hela skulle ha rört sig på "sandlådenivå".

Denna kritik skulle kunna stämma, förutsatt att

a) konflikten gällde någon struntsak, där utgången är utan betydelse, eller

b) möjligheterna att prata sig samman till en lösning ännu inte var uttömda.

Men mänskliga arbetsvillkor är ingen bagatell, som man kan klara sig utan.

Och frågan om pausar hade redan ältats i flera år. Det stod helt klart att arbetsgivarsidan var benhårt omedgörlig.

Jag minns en kvinna som steg på min buss två timmar innan strejken skulle börja. Hon hade ett snusförnuftigt förslag: förhandlarna skulle "låsas in" och inte få komma ut förrän en uppgörelse var nådd.

Haken med det förslaget är ju att under tiden skulle bussförarna köra - på arbetsgivarnas villkor. Den typen av inlåsning skulle säkert kunna fortgå i åratal utan eftergifter från BuA.

En annan invändning, utöver detta konsensus-romantiska, är det marknadsliberala: "passer det inte kan man byta jobb".

Det kanske man kan. Även om det råder arbetslöshet så lär ju en del seriösa taxiföretag ropa efter folk. Med logiken i detta resonemang ska vidriga arbetsvillkor accepteras, de behöver inte ändras.

Innebar strejken en seger eller ett nederlag för Kommunal?

En seger var den knappast, eftersom huvudkravet - tio minuters paus varannan timme - hänsköts till lokala förhandlingar.

Men den behöver för den skull inte innebära ett nederlag. Jämfört med utgångsläget före strejken är vi nu i ett bättre läge. Många har fått klart för sig att anbudsupphandlingen lett till orimliga konsekvenser.

Strejken gällde inte bara omedelbara arbetsvillkor, den gällde lika mycket möjligheterna att fortsätta kämpa. Skulle vi nu bestämma oss för att bara betrakta strejken som ett nederlag kan detta verka demoraliserande, och bli självuppfyllande.

Seger eller nederlag? Det är ännu är en öppen fråga, som avgörs av hur facket - dess ledning och medlemmar - agerar framöver. Kanske har vi vunnit något viktigt i sammanhållning.

Facket gjorde, anser jag, två stora misstag i denna avtalsrörelse.

Det första var att alls ha med krav på höjningar av löner och tillägg. Man borde ha renodlat kraven till att gälla arbetstidens omfattning och reglering.

Det andra var att ta till i underkant. Huvudkravet borde ha varit 30 timmars arbetsvecka. Då hade man efter en tids strejkande kunnat visa kompromissvilja, då hade man haft något att ge efter ifrån.

BuA försökte rycka undan stöd från allmänheten till förarna genom att framställa konflikten som en lönekonflikt och bussförarna som välavlönade.

I övrigt var taktiken att lägga över ansvaret för strejken på facket. Där fick man från början draghjälp av medlarna, vilka lade ett sådant bud att facket måste säga nej.

Särskilt mot slutet av strejken, när många trafikanter var trötta på prövningar, vinnlade sig BuA:s Jeppsson att framstå som deras vän: han kände med dem och han ville göra allt för att åter få igång trafiken.

För varje ytterligare dag av strejk kom på så vis bussförarna och Kommunal i ett sämre läge - trots att orsaken till strejken låg i BuA:s fortsatta omedgörlighet, trots att det rätteligen borde vara mot BuA som irritationen riktades.

Av landets bussförare är c:a 16.000 privatanställda, medan 3.000 har kommuner som arbetsgivare. Om BuA:s militanta linje kan förklaras av att BuA är medlem i SAF, då borde Kommunförbundet kunna vara lättare att komma överens med.

Det var hursomhelst Kommunals förhoppning, att kunna nå en överenskommelse med Kommunförbundet, och att denna skulle bana väg för en överenskommelse på den privata sidan.

Det visade sig dock att inte heller Kommunförbundet var berett att låta bussförarna gå på toaletten.

Hur ska detta förklaras? Handlar det om att de kommunala budgetarna nu är så ansträngda.

Ett önskeläge för BuA var självfallet om man kunde slå in en kil i Kommunals förhandlingsdelegation. Här gjorde "medlarna" jobbet.

Med tanke på bakgrunden för de två medlarna, Stråth i CYAT och Nord i tjänstemannafacket, skulle man kunna förvänta sig förståelse för arbetsmiljöfrågor från deras sida. Det visade sig dock att de lade tyngdpunkten på löneökningar.

Enligt medlarbuden både den 24/2 och den 9/3 skulle lönerna ökas med 2-3%, OB-tilläggen med 6%. I denna inkomstdel gick medlarna betydligt längre än BuA.

Ramtiderna - viktigast för områden utanför Stockholm - skulle enligt medlarbuden begränsas till 13,5 timmar.

Beträffande pausar innebar det första medlarbudet tio minuter efter 3,5 timme. Det andra budet var på den punkten mer svårgripbart: lokala förhandlingar, men om dessa misslyckades reglering fr.o.m. hösttidtabellen år 2000 med pausar på 6-15 minuter efter 2-3,5 timmar.

Medlarna klöv med sitt bud den 9/3 Kommunals förhandlingsdelegation. Med mycket knapp majoritet röstade man för att avbryta strejken.

Denna majoritet utgjordes av ombud från utanför Stockholmsregionen - utöver ganska stora lönelyft hade man ju där fått sitt viktigaste arbetstidskrav tillgodosett.

Den första arbetsdagen efter strejken var en sällsam upplevelse. Inte därför att en del trafikanter gav vänliga kommentarer, medan andra utdelade anklagande blickar. Det var väl väntat.

Nej, det var att jag kände mig så pigg, efter 13 dagars paus och möjligheter att träffa kollegor. Så kunde det alltså vara, när man fått ladda batterierna!

Vad som i normala fall känns påfrestande och kan ge kramp i magen - kombinationen av mörker, småhalka, duggregn, skitig vindruta, torkarblad som inte riktigt tar, mötande trafik, smal väg och dålig sikt - bekom mig inte. Jag hade full kontroll över situationen hela dagen.

Som duktiga bergsbestigare brukar säga: "70% sitter inne i ens eget huvud". Det handlar om att man själv är utvilad och i god mental balans.

Då är vi tillbaka till frågan om pauserna. Det handlar verkligen inte bara om möjligheten att gå och kissa vid behov. Det gäller lika mycket att man får en chans att koppla av och byta några ord med kollegor, att man kan varva ned och ladda om.

För det är ju så, att vi är inte maskiner. Vi är människor.

Jan Milld