Efter helgen den 7-8 maj 2005 har ett nytt blad vänts i Sverigedemokraternas historia. Efter 10 år som partiordförande har Mikael Jansson ersatts, och "bunkerfalangen" tryckts tillbaka. Som ny partiordförande valdes Jimmie Åkesson, ordförande i ungdomsförbundet.

Detta ger naturligtvis anledning till reflexioner.

Jag vill börja med några allmänna utgångspunkter:

1. Det är naturligt att det inom ett parti med ambitioner att bli en folkrörelse finns olika åsikter.

2. Det är också naturligt att såväl individer som partier kontinuerligt justerar sina åsikter, då man väger in nya fakta eller får bättre insikter i en problematik.

3. Det är självklart att varje parti försöker göra en prioritering av vilka frågor man lägger vikt vid, dvs går ut och profilerar sig på. Politik är en kamp om dagordningen och "problemformuleringsprivilegiet". Med andra ord: allt som sägs internt sägs inte samtidigt offentligt. Det ligger ingenting skamligt eller oärligt i detta.

4. En utmaning för Sverigedemokraterna ligger i att få de politiska sakfrågorna i fokus - massmedia vill ju hellre bita sig fast vid enskilda individers verkliga eller förmenta brottslighet eller extremkopplingar, oavsett hur långt tillbaka i tiden. Det finns därför ett behov av att undanröja varje "spik", på vilken motståndarna kan "koka soppa".

5. Samtidigt: ett parti kan inte vara något självändamål. Sverigedemokraterna ska vara ett medel, ett instrument, för att befrämja en bestämd politisk utveckling. Partiet får därför inte så till den grad anpassa sig, att i slutändan riksdagsseptetten utökas med bara ytterligare en blåkopia.

Det var helt nödvändigt att bryta bunkerfalangens makt inom Sverigedemokraterna. Den verkade förlamande på det interna partiarbetet, och den stötte hela tiden bort bra krafter som kunde ha tillförts partiet. Utan en allians mellan SDU (ungdomsförbundet) och andra krafter inom SD - till vilka jag räknar mig själv och Kenneth Sandberg - hade maktskiftet inte kunnat genomföras.

I den nu uppkomna situationen står Sverigedemokraterna inför nya utmaningar. Det är ingen överdrift att säga att ungdomar nu har ett större inflytande inom SD än inom något av de sju riksdagspartierna. I detta ser jag en fara, genom två faktorer i kombination:

A. Ungdomar vet inte allt.

B. Ungdomar vet ofta inte om att de inte vet allt.

Ett helt konkret exempel på vad jag här talar om är det oreserverade hyllandet av "mänskliga rättigheter":

"Helt centralt för oss är också FN:s deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna. Partiet tar starkt avstånd ifrån diskriminering av människor på grundval av kön, religiös och politisk tillhörighet eller etnisk bakgrund."

Här finns faktiskt plats för problematisering!

Risken finns att Sverigedemokraterna genom ett så kategoriskt uttalande bakbinder sig självt. Partiets uppdrag måste ändå vara att värna svenska folkets intressen!

En sak är att alla människor principiellt har samma värde och att ingen medborgare bara genom sin grupptillhörighet berövas rättigheter som gäller övriga medborgare i samhället.

Erfarenheten visar dock att de politiskt korrekta rider på dessa paroller för att genomdriva sitt helt extrema projekt för att förvandla svenskar till en etnisk grupp bland andra etniska grupper i Sverige. Ett projekt som inte bara är i grunden antidemokratiskt, utan också skapar ett samhälle präglat av otrygghet för alla.

Man försöker driva det därhän att

I. alla människor ska ha rätt att bo i Sverige

II. alla som bor i Sverige ska ha rätt att bli försörjda.

Det är en ekvation som inte håller. När rättigheter också innefattar rätten att få ta del av resurser, då måste man vända blicken mot dem som producerar dessa resurser, genom sitt dagliga arbete. Vad anser de?

Gång på gång har tjänstemän på UNHCR uttalat sig om vilka åtaganden som Sverige bör göra beträffande flyktingmottagning eller invandring - kostnadskrävande åtaganden. Det kostar dessa tjänstemän ingenting att göra dessa uttalanden, de får betalt för att göra dem. De som får betala, både deras lön och för de åtaganden de kräver, är människor som har föga att säga till om i sammanhanget.

Detta gör parollen "mänskliga rättigheter" till en spjutspets, riktad mot demokratin, mot svenskarnas och andra folks intressen.

I vårt eget land, över våra egna resurser och våra egna arbetsinsatser, måste vi själva få bestämma. Vi kan vara generösa eller solidariska, men då ska det vara våra egna beslut. Inte åtaganden som trycks på oss av välbetalda byråkrater, som lever en skyddad tillvaro och som kan avsättas av oss lika litet som de någonsin tillsatts av oss!

Jan Milld