Sveriges situation idag är ju katastrofal, i ordets verkliga betydelse. Vi går mot både en ekonomisk kollaps och en kollaps för rättsstaten. Ut flyttar jobben, in flyttar bidragstagare och kriminella. Det är inte överord att tala om invasion, ockupation och en konstant pågående lågintensiv krigföring mot svenskarna och det svenska samhället.

I Nederländerna måste invandringskritiska politiker ha polisskydd, välutbildade holländare utvandrar nu i massomfattning. Läget i Sverige skulle förmodligen bli likartat, den dag någon framträdande politiker här vågade kritisera muslimerna.

På olika sätt kan vi svenskar märka att vi nu blivit andra klassens människor i vårt eget land. Antalet afrikaner i Sverige har 100-faldigats sedan 1960-talet. Demografiskt är det bara är en tidsfråga innan muslimerna är i majoritet i flera regioner. Det finns en uppenbar revolutionär ambition: svenska folket ska bytas ut och vårt samhälle ska i grunden förändras.

Å andra sidan finns hoppingivande tecken. I andra västeuropeiska länder sker en tillnyktring, Sverige blir alltmer unikt i sin godhetsextremism. Dessutom märks nu en spricka inom tongivande kretsar i Sverige. Uttryck för detta är TV-programmen "Uppdrag granskning" och "Insider", där opinionsbildande tungviktare som Janne Josefsson och Robert Aschberg redovisar tidigare tabubelagda fakta. Som ett uttryck för detta kan ses även Folkpartiets nya röstfiske, det blir svårt för andra riksdagspartier att bara stå vid sidan om och låta fp ensamt kamma hem invandringskritiska röster.

Folkopinionen i Sverige är mer än någonsin mogen för klarspråk kring vanstyret av vårt land.

Det är mot denna bakgrund vi ska se Sverigedemokraternas roll inom svensk politik.

Jag minns på 1970-talet, när Gösta Bohman ersatt Yngve Holmberg som ledare för Moderaterna. Fastän jag då tillhörde dem som ville vara vänsterradikal väckte Bohman hos mig en motvillig respekt. Han lyfte politiken, genom större tydlighet. Man skulle ju kunna förvänta sig att hans parti - genom att bli mer "mörkblått" - skulle förlora väljare, men det blev tvärtom. Bohman både entusiasmerade sitt partifolk och drog nya väljare till Moderaterna, som snart gick förbi Folkpartiet som det största borgerliga partiet. I valet 1982 fick (m) 23,6% av rösterna.

Bohman-modellen bör, menar jag, vara något för oss sverigedemokrater att sträva efter. Självklart gäller det att finna en balanspunkt och att kunna försvara sina ståndpunkter, men den moderata erfarenheten från 60- och 70-talen visar att det inte finns någon automatik, som gör att man vinner mest röster på att bara ligga lågt och vara försiktig.

Så länge vi som parti kan hota att plocka röster från andra partier kommer vi att ses som ett hot, och får räkna med angrepp, helt oavsett våra positioner i sak. De må, när de angriper oss, anklaga oss för extremism och annat hemskt - vi ska för den skull inte förledas tro att vi verkligen har en extrem politik, som behöver mjukas upp.

Sverigedemokraternas roll måste vara att tydligt och envist stå för sanningssägande, för redovisande av viktiga fakta och slutsatser av dessa. Ett tema måste vara "SVERIGE ÄR SVENSKARNAS LAND". Det lär inte bli ofta som vi får vara med i TV, så det gör inget om vi vid varje framträdande försöker upprepa detta.

Om Bohman-modellen kan ses som ett föredöme, så kan Alf-Svensson-modellen ses som ett avskräckande exempel. När kd äntligen kom in i riksdagen hade partiet slätat ut sig så till den grad, att just inget fanns kvar av den politik, för vilket Krist-Demokratisk Samling en gång bildats.

Slutsats: Den ideologiska klarsyn och radikalism som inte manifesteras av ett parti före inträdet i riksdagen lär inte komma att infinna sig i efterhand! Däremot kan en riksdagsplats ge utredningsresurser, som ger möjligheter att komplettera olika partiprogram så att de blir mer specificerade beträffande handlingslinjer och åtgärder.

EN RADIKAL SD-LINJE är ändamålsenlig för att få en allmän förskjutning inom politiken i Sverige. Andra partier kan lättare intaga vissa positioner i invandringskritisk riktning, om de kan peka på att de fortfarande håller en distans till SD. Det vet vi ju, hur hämmande det kan vara att riskera anklagas för att tycka likadant som de "främlingsfientliga".

Det faktum att situationen nu är så mogen gör att vi - oavsett vilka anklagelser om "främlingsfientlighet" som riktas mot oss - har en potential att ta oss in i riksdagen. Det viktiga är att vi får en chans att vara offensiva och inte ständigt behöva ägna oss åt försvar, i sidofrågor.

Sveriges problem är trots allt inte att Sverigedemokraterna finns. Sveriges problem är att grundvalen för all trygghet håller på att försvinna och att det inte finns någon verklig opposition i riksdagen.

Det här blir mitt sista partisekreterarord. Sammantaget kan jag inte känna att jag lyckats särskilt väl på den posten,det blev svårare än jag hade trott. En del av förklaringen ligger i att jag inte tillräckligt väl kände "terrängen" inom partiet, har därigenom begått flera misstag. En annan del av förklaringen är att uppdraget rymmer så pass mycket av ren administration - något som inte är min starka sida. I fortsättningen ska jag nog koncentrera mig på sådant jag är bra på, nämligen publicistisk verksamhet.

Jan Milld