Kalmarunion
i upplösning
Sedan
1397 befann sig Danmark-Norge och Sverige-Finland i en union, Kalmarunionen.
Denna dominerades dock av danska regenter. Missnöjet i Sverige
växte, dels pga att man satte in danskar och andra icke-svenskar
som slottsherrar i Sverige, dels pga högra skatter. En dansk
fogde i Väserås, Jösse Eriksson, gjorde sig
känd som bondeplågare.
Ur
boken "Finlands historia" (Meinander):
"När
unionen inledde en handelsblockad mot hansestaden Lybeck gick detta
ut över den svenska järnexporten till kontinenten. På
1430-talet reste sig bönder och bergsmän på olika
håll i det svenska riket."
1434
utbröt således Engelbrektsupproret, och Erik
av Pommern avsattes. Karls Knutsson (Bonde) blev svensk
riksföreståndare, han skulle hinna återkomma till
makten ytterligare några vändor.
Ny
kung i Köpenhamn blev Kristian.
1457
for han till Stockholm med en dansk flotta. Med de nya makthavarna
kom han överens med de nya makthavarna om villkoren för
att få bli kung. I juni kunde Kristian titulera sig kung av
Sverige.
Det blev nya skatter,
nytt missnöje och nya stridigheter. 1464 besegrades danskarna
i ett slag i Hällaskogen, nära Västerås.
Karl Knutsson
blev svensk kung och svenskarna intog Stockholm.
1470
avled Karl Knutsson. Han efterträddes av Sten Sture d.ä.
I
juni 1471 for Kristian med en krigsflotta och ett stort antal legoknektar
till Stockholm. En belägring inleddes Sten Sture kom på
hösten till huvudstaden med en bondearmé. Vid Brunkebergsåsen
stod slaget, där danskarna besegrades.
|
| Statyn
S:t Göran och Draken i Storkyrkan symboliserar den svenska
segern vid Brunkeberg 1471. |
Ur
"Stockholms blodbad " (Sundberg):
"Enligt
samtida uttalanden hade de danska kungarna gjort av med mer silver
i försöken att erövra Sverige än vad de lagt ner
på sina tio största städer. Kristian I avled år
1481, sannolikt som en bitter man."
Kristian efterträddes
av sin son Hans.
Motsättningar
inom Sverige gav honom senare ett tillfälle. En dansk styrka
vann ett slag vid Rotebro och 1497 utsågs Hans till kung även
i Sverige. Han upprepade sedan misstaget att sätta danskar på
viktiga poster . Bönderna provocerades av fogdarna giriga och
grymma agerande,. svenska adelspersoner provocerades av att bra befattningar
gick dem förbi.
År
1501 blev det åter uppror. Stockholm belägrades och intogs.
Två år senare avled Sten Sture, och efterträddes
av Svante Nilsson. År av utdragna förhandlingar
fördes med danskarna. Samtidigt växte motsättningar
inom den svenska aristokratin.
År
1511 avled Svante Nilsson och hans son, Sten Sture d.y, lyckades
få makten.
År
1513 avled kung Hans, och efterträddes av sin son - Kristian
II.
Kristian
hade valts till tronföljare i Danmark 1487, till tronföljare
i Norge 1489 och till tronföljare i Sverige 1497.
Redan
innan han tillträtt som kung slog han i början av 1500-talet
ned flera nationella uppror i Norge.
Kristian
II
Kristian
II, som i Sverige skulle få namnet "Kristian Tyrann",
fick i Danmarknamnet "Kristian bondekär".
Det var säkert så han ville framstå, men i verkligheten
gjorde han också mycket för att skydda bönderna mot
övergrepp från godsherrarna. Just därigenom skaffade
han sig fiender.
Mot
sig fick Kristian inte bara svenskarna och Lybeck, utan även
den egna adeln. Detta förklarar att han avsattes 1523 - inte
bara i Sverige, utan även i Danmark-Norge.
Ur
"Bra Böckers lexikon":
"I
Danmark drev han, stödd av borgare och bönder, en sträng
reformpolitik med stora inskränkningar i adelns och kyrkans makt.
Han åsidosatte riksrådet och omgav sig istället med
ofrälse rådgivare med borgmästaren i Malmö, Hans
Mikkelsen, i spetsen."
"Utrikespolitiskt
försökte han hävda Nordens ställning gentemot
det mäktiga Lybeck, och hans strävan var att göra Köpenhamn
till ett nordeuropeiskt handelscentrum."
Efter sin kröning
i Köpenhmamn 1514 gifte sig Kristan II med Isabella av Habsburg
syster till den blivande tysk-romerske kejsaren Karl V. I Danmark
fick hon namnet Elisabeth.
Med Elisabeth
följde en hemgift på 250.000 "gylden" - en väldig
summa, som skulle komma väl till pass inför kommande krigsaktiviteter.
Det gav möjligheter att hyra in ett stort antal legosoldater.
Ulf Sundberg:
"När
Kristian II tog över makten i Danmark under sommaren 1513 pågick
dragkampen om den svenska kronan för fullt. Han hade själv
deltagit i ett möte i Malmö 1512. Från svensk sida
såg man till att inte heller detta möte ledde till något
annat än att man skulle träffas på nytt året
därpå."
När Kristian
beslöt att slå till militärt mot Sverige hade han
även vänner i Sverige - de som var fiender till Sten Sture
d.y. Dit hörde framförallt årkebiskopen, Gustav
Trolle.
När påven
1515 - mot Sten Stures vilja - utsåg Trolle till svensk ärkebiskop
svarade Sture med att göra anspråk på Trolles gods,
Stäket. En belägring inleddes året därpå
av denna fästning vid Mälaren norr om Stockholm.
År 1517
anlände en dansk flotta till Stockholm. I ett slag vid Vädla,
nuvarande Gärdet, besegrades danskarna. Flottan tvingades återvända
hem med oförrättat ärende.
Vid ett riksmöte
i Stockholm beslöt man att avsätta Gustav Trolle som ärkebiskop.
De deltagande, däribland biskop Brask, fick sätta sina sigill
under ett papper.
Strax därpå
intogs Stäket, och fästningen förstördes.
Snart hade Kristian
satt upp en ny armé, som anlände till Stockholm 1518.
För första gången blev staden utsatt för artillerield,
som slog upp hål i stadens murar. Stockholm höll ändå
stånd och i slaget vid Brännkyrka besegrades danskarna
än en gång.
Belägringen
fortsatte ändå. Inför förhandlingar utväxlades
gisslan, för att garantera de båda ledarnas säkerhet.
På så vis hamnade sex svenskar, däribland Gustav
Vasa, på danska fartyg - vilka avseglade till Köpenhamn
sedan vindarna vänt.
Ulf Sundberg:
"Trots
de enorma kostnader som föregående års fälttåg
hade fört med sig rustade Kristian II åter och hade en
ny armé redan i januari 1519. "
Denna gång
valde han att gå landvägen mot Stockholm. Åter utan
framgång.
År 1520
gjordes ett nytt försök. Sten Sture mötte upp i Västergötland,
för att gå i ställning vid sjön Åsunden.
Sture skadades i låret redan vid stridens inledning, och kunde
inte leda striden.
Den
svenska hären löstes upp.
Bråtar hade
förberetts i Tivedenskogarna, men danskarna fick vägvisning
och kunde gå runt de förberedda försvarspunkerna.
Sten Sture avled
den 3 februari, i en släde på Mälarens is.
I detta läge
ledde förhandlingar till att det svenska rådet vid möte
i Uppsala den 6 mars gick med på att erkänna Kristian II
som Sveriges rättmätige kung.
Erövringen
av Stockholm
Forfarande
låg dock Stockholm i händerna på Kristians motståndare.
Försvaret av denna svårintagliga fästning leddes av
Sten Stures änka - Kristina Gyllenstierna.
I
maj 1520 stod den danska armén utanför Stockholm. Ingen
hade dittills med militära medel lyckas erövra staden. Kristian
behövde nå ett avgörande före vintern - dels
var det svårt att försörja en belägringsarmé,
dels jäse missnöjet i Danmark.
Ulf Sundberg:
"Kristian
kunde inte räkna med evigt danskt tålamod med de väldiga
utgifterna. Allt hade satsats inför årets fälttåg...
Öresundstullen hade höjts, likaså tullen på
sill som handlades på Falsterbo marknad... Vidare hade Kristian
lånat upp stora belopp av stormännen såväl i
Danmark som i Kiel, han hade också höjt skatterna i Danmark
och i Norge var allmogen beskattad som aldrig förr."
Kristina Gyllenstierna hade tidigare vägrat acceptera det svenska
rådets beslut, men gick efter en tid med på förhandlingar.
Dessa resulterade i att Stockholm kapitulerade. Kretsen kring Gyllenstierna,
stormän och borgare, hade tydligen låtit sig övertygas
om att Kristian skulle bli en bra kung.
Klart
är att Kristian den 5 september utfärdade ett amnestibrev
- stureanhängarna skulle inte riskera någon bestraffning,
de skulle inkluderas i Uppsalafördraget från en 6 mars,
om att "all onåd och
misstanke ska förlåtas och aldrig läggas på
någon efter denna dag".
Uppgörelsen
innefattade även att Gyllenstierna skulle få behålla
ett stort antal egendomar.
Sundberg:
"Om
den militära situationen eller försörjningsläget
hade framtvingat kapitulationen borde det på något sätt
ha framkommit. Man måste därför tro på att det
var diplomatin som besegrade Stockholm, även om vi aldrig lär
få reda på exakt hur turerna gick. Kristinas kapitulation
är en av den svenska historiens stora och svårförklarliga
händelser."
Den
7 september öppnades Stockholms portar och Kristian II kunde
göra sitt intåg i den svenska huvudstaden.
Avrättningarna
Sedan
blev det fest.
Samtidigt
sattes det dock upp en galge på Stortorget.
Sundberg:
"Den
förre hövitsmannen för Västeråshus, som
kapitulerat under sommaren och blivit Kristians fånge, avrättades
under dagen och blev delad i fyra stycken. De fyra delarna lades enligt
tidens sed på 'stegel', ett horisontellt lagt hjul som satts
upp på en stång, och lämnades till allmänhetens
beskådande.
Kristian
vidtog sedan ett antal regeringsåtgärder."
En riksdag inkallades,
vilket skulle ske sex veckor i förväg. Sedan återvände
Kristian till Köpenhamn, men var tillbaka i Stockholm igen i
slutet av september. Med sig hade han sin rådgivare Didrik
Slagheck.
Under
tiden hade en del nyutnämnda fogdar och länsherrar ute i
landet hunnit visa vad de gick för, de var självsvåldiga
och framkallade protester.
Riksdagen
öppnades den 28 oktober. Kristian krävde då att han
skulle hyllas, inte bara som kung, utan som arvkung.
Ett inte okomplicerat krav, eftesom Sverige då ännu var
ett valkungarike. Det blev ändå som han krävde.
Sundberg:
"Beslutet
fick en obehaglig konsekvens. Om Kristian hela tiden hade varit Sveriges
rättmätige kung hade alla som satt sig emot honom begått
svåra brott. "
"Det
faktum att Kristian nu var rikets arvkung gjorde de löften och
garantier han tidigare ställt ut helt ogiltiga. Tidigare handlingar
hade utfärdats av Kristian som vald kung, och det var inte säkert
att en arvkung behövde respektera detta."
Under
tiden efter intåget i Stockholm hade ett antal personer dubbats
till riddare. Däribland fanns inga svenskar. Sammantaget kunde
situationen ge anledning till farhågor.
Den
7 november var det kröningsfest på slottet Tre Kronor.
Alla fick direktiv att samlas i slottets stora sal. Då trädde
Gustav Trolle fram och höll ett tal. Där framförde
han allvarliga anklagelser mot Sten Sture d.y. och flera av hans anhängare.
Anklagelsen gällde "kätteri".
Allvaret
i anklagelserna underströks av att slottets portar stängdes.
Det gick att få komma in, men ingen släpptes ut.
Trolle
hade först talat om skadeböter, framförallt för
skadan på Stäket. Sedan började han tala även
om straff, av "uppenbara kättare". Han krävde
att de anklagade skulle arresteras, intill dess att dom avkunnats.
"Kätteri
var det värsta och mest oförlåtliga brott som fanns
och förekomsten av kätteri löste effektivt Kristian
från tidigare löften."
Domarna
föll dagen därpå.
De
anklagade skulle avrättas.
På
Stortorget hade redan alla förberedelser gjorts. Avrättningarna
skedde i strikt social rangordning. Först biskopar, sedan frälse
riksrådsmedlemmar. Totalt tog man livet av drygt 80 personer.
"Stockholms
blodbad " (Ericson):
"Så
inleddes avrättningarna. Först att lägga sitt huvud
på bödelsstocken var biskop Mattias i Strängsnäs...
Därefter halshöggs biskop Vincent och efter honom följde
en rad adelsmän:... På fredagen fortsatte dödandet..."
Avrättningarna
skedde i vissa fall med halshuggning, i andra fall genom hängning.
Sundberg:
"Ett
av frälsets privilegier var att bli avrättad med svärd.
Förmånen kan synas vara av mindre vikt, men alla andra
avrättningsmetoder var oändligt mycket mer plågsamma.
Som exempel hade bödlarna ofta svårt att träffa rätt
med en yxa och en yxavrättning kunde bli en långdragen
och svår process för den dödsdömde."
Bland
de avrättade återfanns inte bara de av Gustav Trolle kätterianklagade,
där fanns även andra motståndare, eller potentiellt
ledande motståndare till Kristian II.
Några
kan ha avrättats främst därför att de var ägare
till viktiga egendomar.
Andra
avrättades därför att de var tjänare till halshuggna
adelsmän. För dessa ofrälse var det galgen som väntade.
Lars
Ericson Wolke citerar i sin bok prästen Olaus Petri,
som i sin "Svenska könika" vittnat om vad som inträffade
i Stockholm dessa novemberdagar 1520:
"För
de stockholmare som av olika skäl ändå fanns på
torget eller i dess närhet gällde det att inte visa några
känslor ... Köpmannen Lasse Hass stod på torget...Soldaterna
såg honom, noterade att han grät och grep honom omgående.
För denna sympatiyttring för blodbadets offer blev Lasse
Hass själv ett offer. Olaus Petri berättar korthugget vad
som hände den gråtande Lasse Hass: 'Därför
blev han inryckt i ringen och belv avhuggen'."
Liken
fick sedan ligga kvar där de fallit, i upp till ett par dagar.
"Vad
som i prästen Olaus Petris ögon gjorde brottet än hemskare,
var att 'konung Kristiern icke allenast dräpit
dem till kroppen utan ock ... till själ med'. Kungen hade
nämligen sett till att de dödsdömda inte fick ha någon
präst vid sin sida, som hade kunnat ge dem ett sista ord och
en välsignelse innan de mötte döden. Inte ens grova
brottslingar behandlades på detta sätt."
Liken
brändes sedan - det var ju fråga om "kättare"!.
"Det
kungliga straffet drabbade inte bara de levande, även de döda
nåddes av kung Kristians hämnande hand. Den svenske riksföreståndaren
Sten Sture d.y. hade avlidit och begravts drygt ett halvår tidigare.
Nu på lördagen lät kungen sina män 'uppgräva
herr Stens döda lekamen, som mer än ett halvt år legat
i jorden'."
"Men
bestraffningarna stannade inte vid dödande och brännande
av liken. När de gripna Stockholmsborgarna hade dödats tog
kungens män ifrån deras hustrur och familjer alla nycklar
till hemmen. Sedan plundrades borgarhusen på guld, silver, penningar..."
Kristina
Gyllenstierna fick böta med sina egendomar och fördes till
Danmark, där hon fängslades.
På
hemvägen - han tog då landsvägen - såg Kristian
till att ytterligare personer på olika orter blev avrättade,
näribland några munkar. Även i Finland avrättades
ett antal.
Motiv
och konsekvenser
Varför
genomfördes dessa omfattande avrättningar?
Ett
rimligt antagande är att Kristian II genom att avliva alla dessa
personer i ledande ställning hoppades kunna förebygga vidare
svenskt motstånd.
Inte
förebygga genom att verka för att inga anledningar skulle
finnas till missnöje, utan förebygga genom att det inte
skulle finnas några personer som kunde ställa sig i ledningen
för en motståndskamp.
Därutöver
kan ekonomiska aspekter ha betydelse. De avrättade ägde
en hel del, som nu föll i händerna på Kristian II.
Han hade ju haft en del utgifter...
Som
vi vet blev det annorlunda. Just detta exempellösa övergrepp,
i kombination med ett nytt danskt fogdevälde, gav näring
åt den motståndskamp som snart togs upp av Gustav Eriksson
och dalkarlarna.
Medan
motståndet mot danskarna före 1520 hade präglats av
oenighet och slitningar på den svenska sidan, genom många
olika viljor, hade Kristian II nu underlättat för Gustav
Eriksson att bli oomstridd svensk ledare. Tänkbara rivaler hade
ju eliminerats av Kristian.
En
annan faktor av betydelse var att bönderna i Sverige var mindre
förtryckta av adelsmännen, än vad som var fallet i
Danmark. Här kan Kristian också ha gjort en felkalkyl.
Ur
"Finlands historia":
"Liknande
avrättningar verkställdes även i Finland. Stockholms
blodbad satte igång en motreaktion som Kristian II inte alls
hade räknat med. Svenska rikets självägande bönder
hade en så stabil ekonomisk ställning att de inte kände
sig speciellt hotade av sin inhemska artistokrati, vilket gjorde att
de inte heller applåderade denna massiva avrättning."
Jan
Milld, den 8.12.2007
