Tal på SD-möte i Värmland den 21/4 2002:

Reaktionär? Javisst!

Jag är alltså redaktör för tidskriften Blågula frågor. Detta år gör vi ett uppehåll i utgivningen för att jag ska få tid över för ett bokprojekt.

I politiken aktiverade jag mig 1962, då jag gick med i SSU. Under 60-talet var jag kanske Sveriges mest aktiva SSU-are. Men det var ett annat SSU då än idag. Då gick verksamheten inte ut på att försöka hindra meningsmotståndare att komma till tals.

Sverige har förändrats sedan 1960-talet. Mina politiska åsikter har också förändrats. På ett tidigare SD-möte sa jag att jag nu ser mig som konservativ. Det är ändå inte riktigt sant.


I själva verket är jag snarast reaktionär. Dvs jag skulle vilja vrida klockan tillbaka.

Ordet "konservativ" säger ju att man vill bevara det som är. Men det Sverige vi har idag är ju inte det Sverige som jag vill ha. Det var bättre förr.

På 1960-talet stod Sverige som ett föredöme för hela världen och man talade om "den svenska modellen". Vi tillhörde världens rikaste länder och hade ett trygghetssystem som inte överträffades någonstans.

Kanske är det så att inte någon gång under världshistorien, inte någonstans på jorden, har ett helt folk haft det materiellt bättre än vad svenska folket hade det under andra halvan av 1900-talet.

Detta hade många orsaker. En viktig faktor var naturligtvis att vi undgick kriget. Men viktigt var också en samarbetsanda i samhället, där olika grupper drog åt samma håll. Vi hade till stor del ett gemensamt projekt, folkhemmet. En förutsättning för detta var kanske en etnisk homogenitet.

Så här uttalade sig dåvarande statsministern Tage Erlander 1965, med anledning av raskravaller i USA:

"Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen, utan också i många andra avseenden."


Ord har ju sina laddningar. "Reaktionär" är något av det värsta skällsord som en renlärig marxist kan ta till. Bakom detta ligger ett synsätt om utvecklingen. Denna går alltid framåt, varje förändring blir i det stora hela till det bättre. Så ser man det från vänster, men också från liberalt håll hyser man denna utvecklingsoptimism - som gör det till en hädelse att anse det vara bättre förr.

Men fakta är ändå fakta. På 60-talet toppade Sverige välfärdsligan, idag ligger vi långt ned i OECD:s statistik över BNP per invånare - efter både Danmark, Norge och Finland.

Sedan 1950-talet har brottsligheten ökat explosionsartat. År 1950 var antalet anmälda brott mot brottsbalken 162.000, år 2000 var siffran uppe i över en miljon. Det betyder en nära 7-faldig ökning på 50 år.

I Sverige förekommer nu typer av brott som vi tidigare aldrig hörde talas om:

hedersmord

gängvåldtäkter

HIV-mäns turnéer

kidnappning av kvinnor

misshandel av lärare

mord i skolor

grov sexmobbing, utfört av småpojkar

hot mot arbetsförmedlare och socialarbetare

hot mot domare och åklagare

våldtäkter av taxikunder

slagsmål mellan taxiförare

brutala rån mot handikappade

angrepp på gravida kvinnor

skarpskytte mot folksamlingar, av portade nattklubbsgäster

Vi kan också läsa om hur en ny typ av "svenskar" låter tala om sig runtom i världen, svenskar med kopplingar till terrorverksamhet. Här är det alltså fråga om personer som är födda utomlands, men som fått svenska medborgarskap. Några krav ställs just inte för att få bli svensk medborgare - man behöver inte ens kunna svenska.

I Sverige har också tillkommit yrkesgrupper , som tidigare inte fanns. Den senaste är "trygghetsvärdar". Sådana ska fortsättningsvis patrullera gator i centrala Malmö, för larma polisen när någon blir rånad eller misshandlad.

Med andra ord: det svenska samhället befinner sig i en utförsbacke.


Så skulle det inte behöva vara.

Tvärtom, vi borde kunna få det allt bättre. Med varje år som går får vi ju mer tid på oss att bygga ut landets infrastruktur. Dessutom går den tekniska utvecklingen framåt, genom nya uppfinningar.

Ändå blir det nedskärningar i offentlig verksamhet, dyrare försäkringar, längre köer för bostäder och vård, osv.

VART TAR PENGARNA VÄGEN?

En förklaring kan ligga i den kapitalförstörelse, som det innebär att lägga ned fungerande industrier och ställa yrkeskunniga personer utan arbete.

En andra förklaring kan ligga direktörsklubbens fallskärmar och gränslösa belöningar åt varandra. Percy Barneviks pension på 900 miljoner kronor ingår i ett mönster.

En tredje förklaring kan ligga i pressen i arbetslivet, som gör många människor sjuka.

En fjärde förklaring kan ligga i kriminaliteten och vad den kostar det svenska samhället i form av förstörelse, materiellt och mänskligt.

En femte förklaring kan ligga i invandringen och vad den betyder av försörjningsåtagande gentemot människor som inte kommer in på arbetsmarknaden.


TILLBAKA TILL det ordens laddningar. För marxister och liberaler har utvecklingen stort U. Denna utveckling går inte bara framåt, den är också ödesbestämd. Den går inte att göra mycket åt.

Detta strider naturligtvis mot demokratins ide. Som demokrat måste man tro på möjligheten att tillsammans med andra kunna påverka utvecklingen i samhället. Vi måste ha visioner.

Det paradoxala är att visionerna för framtiden till stor del ligger i det Sverige vi hade tidigare, dvs ett folkhem, med trygghet för alla. Det betyder ett samhälle med solidaritet människor emellan.

Under vänsteruppsvinget på 1960-talet löd en paroll "Tjäna folket!". De välutbildade och starka skulle hjälpa de svaga. Den parollen är nu som bortglömd, att idag försöka värna vanliga svenskars intressen stämplas som högerextremism! Man har vänt upp-och-ned på begreppen.

Samtidigt som vi har visioner inom politiken måste vi i en bemärkelse "gilla läget", dvs utgå från dagens verklighet. Vi måste försöka göra bästa möjliga av den situation vi har. I Sverige finns nu cirka en miljon människor som är födda utomlands. De flesta av dessa är här för att stanna.

Riktmärket bör vara att det inte ska finnas etniska enklaver i det svenska samhället. Detta kan undvikas genom en kontroll av den fortsatta invandringen och att de som redan invandrat anpassar sig till Sverige, inte tvärtom. De som inte kan eller vill anpassa sig bör återvända hem.

Ett minimum i det sammanhanget är att utländska medborgare som begått grova brott i Sverige, dvs brott där fängelse i ingår i straffskalan, blir utvisade. För närvarande sker detta i mindre än 20% av fallen! Än mindre utvisas kriminella invandrare som fått svenska medborgarskap.

Ett minimum är också att utlänningar som ägnar sig åt bidragsbedrägerier skickas tillbaka.


Ordet "reaktionär" är alltså negativt laddat. Detsamma gäller ordet "populist", vilket gärna används av etablissemanget, som en anklagelse mot invandringskritiker. Ett ord med samma innebörd är "missnöjespolitiker".

Vad man då menar är något mer än att vara missnöjd med vissa förhållanden i samhället. I den bemärkelsen måste ju varje parti vara ett missnöjesparti. Det måste finnas något man vill förändra, annars har partiet inget existensberättigande.

Nej, begreppet "missnöjesparti" ges en särskild innebörd, nämligen att man bara för fram populära krav, som inte hänger ihop. Man saknar helhetssyn och tar inte ekonomiskt ansvar. Det går ju inte att samtidigt kräva sänkta skatter och diverse åtgärder som kostar pengar. En budget måste gå ihop.

Har har vi återigen en paradox! Anklagelsen kommer från grupper som själva är de verkliga populisterna. I flyktingpolitiken säger man att "det handlar om människor", och vägrar se till ekonomiska och sociala konsekvenser av den egna politiken.

Riksdagens enda oppositionspolitiker, Sten Andersson, begärde nyligen en redovisning av invandringens kostnader. Den har han inte fått. Bakom detta ligger just ett synsätt att det är ofint att i denna fråga bry sig om vad det kostar.

Men när nya utgifter inte täcks av nya inkomster, då blir det istället nödvändigt med olika nedskärningar, på andra håll. Det är enkel matematik.


Till sist några om Blågula frågors maning inför valet, nämligen "Sänd en signal till makthavarna - rösta på Sverigedemokraterna!"

Vi har ju en alldeles särskild situation i Sverige idag, med ett klimat av hot, rädsla och beskuren yttrandefrihet.

Bara ett exempel: Till Bunkeflostrand i Skåne planerade politikerna inflyttning av en stor bidragsförsörjd familj från Asien. När en boende skrev e-mejl till politiskt förtroendevalda och protesterade mot detta blev han anmäld, åtalad och fälld, för hets mot folkgrupp. Han dömdes att betala 100 dagsböter, dvs 50.000 kronor.

Antag att Tage Erlander hade levat idag, och sagt vad han sa 1965 - skulle han då ha klarat sig undan med dagsböter?


I riksdagen har vi nu sju partier som i grunden representerar samma politik. Det hyllar alla en generös flyktingpolitik och ett s.k. mångkulturellt samhälle. De står för samma kriminalpolitik, med mera.

De har också samma syn på demokrati . I princip skiljer den sig inte från Robert Mugabes - meningsmotståndare ska inte få komma till tals, de ska mötas med repression istället för med samtal, med hot istället för med argument.

Som Pierre Schori uttryckte saken 1997 inför en enig riksdag: "Främlingsfientligheten ska jagas och kriminaliseras". I linje med detta har ett antal svenskar nu drabbats av yrkesförbud. Makthavarna går medvetet in för att skapa ett klimat av rädsla, där människor inte vågar säga vad de tycker.

HUR PROTESTERA MOT DETTA?

Som väljare har vi detta år en möjlighet. Det effektivaste sättet att protestera är att rösta på just det parti som mer än något annat blivit till måltavla för makthavarnas hetsande: Sverigedemokraterna.

En röst på Sverigedemokraterna sänder en signal till makthavarna - det klargör att det finns väljare som önskar en annan inriktning av politiken i Sverige.

Jan Milld


  Startsidan, Jan Millds hemsida