Vi lever i en ny folkvandringstid. I Sverige och övriga Europa är nativiteten låg - i u-länderna fortsätter befolkningsexplosionen. Hos oss finns en infrastruktur och ekonomiska trygghetssystem - i u-länderna råder misär. Samtidigt har kommunikationerna utvecklats och informationen sprids om asylsystemets möjligheter.

Sammantaget skapar detta ett migrationstryck på Europa, som inte är övergående.

Gör det något? Varför inte bara fylla ut vakanserna i Sverige med afrikaner och asiater?

Varför inte byta ut det svenska folket?

Jag ser två skäl att inte göra det:

Det första skälet är att mångfalden i världen ska värnas. Precis som regnskog och hotade djurarter ska räddas, så ska världen fortsätta att bestå av olika folk och kulturer. Det är ett värde i sig.

Det andra skälet är att det inte fungerar att i stor skala försöka ersätta svenskar med t ex afrikaner. För att ett samhälle ska fungera måste det finnas gemensamma spelregler och värderingar, människor måste vara samspelta. Bakom Sveriges framgångar som demokrati och välfärdsland ligger decennier av folkbildningssträvanden och ömsesidig påverkan.

Det är möjligt, att det blir svårt att hålla emot detta migrationstryck, men vi har ändå rätt att försöka. Sverige är svenskarnas land!

Blågula Frågor har nu hållt på i 8 år. Sverigedemokraterna har hållt på längre. Båda har vi haft invandringsfrågan i fokus. Hur mycket av orättvisor och mänskligt lidande skulle inte ha kunnat undvikas, om makthavarna lyssnat på oss!

Trots allt förefaller möjligheterna nu bättre än tidigare, att uppnå en kursomläggning.

Det mångkulturella projektet har ju havererat, det stod tydligare än någonsin vid statsbegravningen av den mördade Fadime. I massmedia släpps nu fram mer av kritiska röster. Det är nu tillåtet att se problem med invandringen - så har det minsann inte varit tidigare.

Och bland svenska folket jäser ett missnöje - ett berättigat missnöje.

Ändå fortsätter riksdagspartierna på samma linje som hittills, en del partier blir bara mer extrema. Detta gäller särskilt moderaterna, där nyliberalerna helt har tagit över. Det finns överhuvudtaget en klyfta mellan partierna och väljarna. Därför sjunker valdeltagandet, därför blankröstar alltfler väljare.

I denna situation går Sten Andersson över till Sverigedemokraterna. Det öppnar nya möjligheter. Frågan är hur de möjligheterna kan förvaltas på bästa sätt.

Allmänt sett ligger utmaningen på två plan:

1. SD måste växa i styrka och åstadkomma en valrörelse som för partiet in i riksdagen.

2. SD måste lyckas i sitt riksdagsarbete. Det som hände med Ny Demokrati får inte upprepas! För att lyckas krävs dels en tydlig politik, dels kompetenta och samkörda företrädare i riksdagen.

Egentligen är situationen konstig. När svenskar tilläts rösta om invandringen, genom folkomröstningen i Sjöbo 1988, uttalade sig 2/3 för en restriktiv linje. Samstämmiga opinionsmätningar visar också att en majoritet av svenska folket önskar en mer restriktiv invandringspolitik. Ändå finns inget invandringskritiskt parti i riksdagen. Ändå fick Sverigedemokraterna mindre än en procent av rösterna i det senaste valet.

Så ska det inte behöva vara!

Minuterna tickar snabbt så låt mig direkt gå på det viktiga. Det faktum att jag står här och talar betyder att jag inte är främmande för att gå med i Sverigedemokraterna. Därför vill jag känna mig för hur väl mina egna tankar platsar inom SD.

Då är det åtminstone tre idéer som jag tycker är viktiga att få fram.

FÖR DET FÖRSTA. Det gäller att samla så många som möjligt, men utan att det sker till priset av en utslätad politik.

Det är också så att ju mer av detaljerade ställningstaganden inom olika områden som produceras, desto mer ammunition förser man motståndarna med, och desto mer ger man tänkbara anhängare att hänga upp sig på.

Lösningen kan vara ett valmanifest, där inriktningen koncist anges på de 5-10 viktigaste områdena. Valmanifestet ska sedan skjutas i förgrunden. Det är vad väljare och nya medlemmar ska ha att ta ställning till. Stöder man valmanifestet, då ska man kunna stöda SD.

Detta hindrar inte att det också kan finnas genomarbetade och bra handlingsprogram inom olika områden. Sådana program kan utgöra vägledning för riksdagsledamöters och andra förtroendevaldas arbete, de kan också användas som studiematerial i medlemsskolningen.

DET ANDRA VIKTIGA som jag vill få fram gäller hur Sverigedemokraterna ska agera för att förvalta en eventuell vågmästarroll i riksdagen. Om t ex sossarna skulle få 45% av mandaten, de borgerliga tillsammans skulle få 45% och SD skulle få 10 % - hur utnyttja den situationen?

Här måste man inom partiet först göra klart för sig om det är ett självändamål att komma in i riksdagen eller om det viktiga är att få största möjliga genomslag för partiets politik.

Nyliberalernas utrensningar inom moderaterna har alltså gjort att många konservativa väljare blivit politiskt hemlösa. Det kan då vara frestande att skjuta in sig på den gruppen. I så fall är det kanske logiskt att i förväg ställa i utsikt att Sverigedemokraternas riksdagsgrupp kommer att stöda en borgerlig regering.

Jag menar att detta vore en oklok linje. En förhandlingssituation måste tas tillvara för att på bästa sätt främja den egna politiken, och det gör SD genom att hålla frågan öppen om man kommer att stöda en borgerlig eller en socialdemokratisk regeringsbildning. Stödet ska gå till det alternativ som ger bäst genomslag för SD:s politik. Där kan inget i förväg tas för givet.

Här finns ett förhållande som förtjänar att noteras. Även om alla riksdagspartier bär ett gemensamt ansvar för det mångkulturella haveriet så finns det nyansskillnader.

Tidigare fanns en konstellation med centerpartiet, moderaterna och socialdemokraterna, som ville hålla igen. Folkpartiet, kristdemokraterna, miljöpartiet och vänsterpartiet förespråkade konsekvent en ökad generositet. Nu har både centern och moderaterna ändrat sig. Socialdemokraterna är ensamma i riksdagen om att i någon mån försöka hålla igen.

Till detta finns en naturlig förklaring. Det är kanske att ta i att idag kalla socialdemokraterna ett "arbetarparti", men fortfarande har partiet ändå viss kontakt med vanligt folk, med utsatta grupper av svenskar, med människor som håller produktionen igång. Dvs de grupper som främst får ta smällarna genom den kravlösa invandringen och de mångkulturella excesserna.

För övrigt kan noteras att s-regeringen 1990 hade en proposition färdig om flyktingpolitiken, en proposition som signalerade en mer restriktiv linje. Den propositionen förpassades till papperskorgen efter den borgerliga valsegern och efter att folkpartiet fått ansvar för invandringspolitiken.

Den socialdemokratiska propositionen hette "Aktiv flykting och migrationspolitik" och hade beteckningen 1990/91:195. 1)

Låt mig ta några citat ur den:

"...varje land har ett ansvar för sina egna medborgare"

"Vi måste lämna den alltför idylliserade och romantiska beskrivningen av det mångkulturella och välja en mer realistisk utgångspunkt."

"Klarare distinktion bör göras mellan dem som bör ha en ovillkorlig rätt att stanna i Sverige och övriga immigrationssökande."

"En mycket stor andel av de asylsökande i Europa är inte i behov av internationellt rättslig skydd."

"...en klar majoritet av de migranter som vägras asyl stannar i avslagslandet eller beger sig till ett grannland."

Propositionen konstaterade att antalet asylansökningar i Europa och Nordamerika ökat kraftigt. På 1970-talet var det 25.000 per år, på 1980-talet 100.000 per år och år 1990 var det uppe i 500.000 per år.

Kostnaderna för behandlingen av asylärenden i Västeuropa och Kanada låg 1990 på fem miljarder dollar, vilket var mer än tio gånger så mycket som hela budgeten för UNHCR, alltså FN:s flyktingkommissariat.

Propositionen ville att resurserna skulle användas på ett mer effektivt sätt:

"Sverige bör utveckla och föra en aktiv flykting- och immigrationspolitik, som utifrån ett helhetstänkande och en humanitär grundsyn tar sikte på att dels undanröja eller lindra orsaker bakom flykt och påtvingad migration, dels skapa ett system för regleringen av invandringen som bättre än det nuvarande ger rätten att stanna i vårt land till dem som bäst behöver det."

Denna s-proposition förkastades alltså av Bildt-regeringen, som tillträdde 1991. En omedelbar åtgärd från den nya regeringen blev också att upphäva det s.k. Luciabeslutet, om restriktivitet i att ge asyl som defacto-flykting.

Det här säger jag inte för att jag själv under många år varit aktiv som socialdemokratisk partimedlem. I dagens läge kan jag inte beteckna mig som socialdemokrat. Hellre skulle jag kalla mig konservativ eller socialkonservativ.

Nej, med det här vill jag bara ha sagt att det inte kan vara självklart för SD att villkorslöst stöda en borgerlig regering. En eventuell vågmästarroll i riksdagen ska utnyttjas politiskt.

Det leder över till frågan vad som ska vara det mest centrala i SD:s politik. Då är vi tillbaka till frågan om valmanifest.

Låt mig därför läsa upp hur ett valmanifest på sju punkter enligt min mening skulle kunna låta:

Ett valmanifest kan självfallet formuleras på många olika sätt, men det ska vara så kort att det får plats på ett flygblad. Sedan kan man ha separata texter på varje punkt, som kompletterar och förklarar.

Men ska man kunna bryta igenom med ett budskap i den mediasituation som råder, då måste budskapet koncentreras.

DEN TREDJE PUNKTEN, till sist, som jag vill ta upp kan bli helt kort. Det gäller riksdagsarvodena. Det är viktigt att inte skapa felaktiga incitament för att kandidera till riksdagen. En riksdagsplats ska ge samma standard som vad en genomsnittlig svensk har. Därför anser jag att en viss andel av arvodet för varje riksdagsledamot bör gå till partiet.

Jan Milld

1) Maj-Lis Lööw var vid denna tid Sveriges invandringsminister, författare till propositionen var Odd Engström. (Åter till texten)