År 2002, vecka 9 |
År 2002, vecka 9 |
Richard Jomshof har tvingats sluta i förtid från sitt lärarvikariat på Chapmansskolan i Karlskrona, av politiska skäl. 1)Det skedde efter ingripande av unga syndikalister, SSU:are och ungmoderater, med hot om sabotage av Jomshofs lektioner. Skolans rektor fann, så att säga för "husfridens skull", det lugnast att Jomshof försvann. Likadant resonerade man på Blekinge Läns Tidning. Jomshof är sverigedemokrat och redaktör för tidningen SD-kuriren.
Mona Sahlin hade, efter ett besök på skolan, inga invändningar mot behandlingen av Richard Jomshof, tvärtom:
- Jag hade reagerat som förälder om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. 2)
Här förutsätts alltså att en invandringskritiker inte kan ha integritet. Är man emot den förda invandringspolitiken, då är man också emot enskilda invandrare. Och har man ett arbete som lärare, då kan man bara inte bärga sig.
Men som lärare arbetar man ju i högsta grad offentligt och har hela tiden ett stort antal ögon på sig. I synnerhet gäller detta i Jomshofs fall. Om han sagt något i strid mot läroplanen skulle det omedelbart ha rapporterats. Ingen har heller kunnat anföra någon anmärkning mot Jomshofs faktiska insats som lärare.
Varför då denna aktion? Varför ska inte Richard Jomshof ges en chans att försörja sig inom sitt yrke?
Är det fråga om en bestraffning, en slags hämnd, för att Jomshof har fel åsikter och arbetar i fel parti?
Handlar det om att försöka avskräcka andra från att anamma samma åsikter och att organisera sig i Sverigedemokraterna?
Hur menar Mona Sahlin? 3)
Ett parallellfall gäller Anders Sundholm. Sommaren 1995 rapporterade Björn Häger på Dagens Eko om "den främlingsfientlige nämndemannen", något som via ett TT-telegram blev till rubriker i dagstidningar runtom i Sverige.
Häger menade att eftersom Sundholm var aktiv i Blågula frågor kunde han inte sitta i Svea hovrätt och döma opartiskt när invandrare var åtalade. Sundholms åsikter om invandringen måste färga av sig i form av en strängare bedömning i sådana mål. En invandringskritiker kunde inte ha integritet.
Ett fall lyckades Björn Häger hitta, som lät sig tolkas i linje med hans egna fördomar. I massmedia kom Anders Sundholm inte till tals för att försvara sig, men i Blågula frågor bemötte han Häger.
Ett annat parallellfall gäller mötesrätt. Medborgarhuset i Stockholm vägrade våren 2000 att låta Blågula frågor hyra lokal. Detta skedde efter påtryckningar från Jannis Konstantis, som i telefonsamtal hotade med att "antirasister" skulle ställa till bråk om Bgf fick hålla möte.
Också här föll alltså myndighetspersoner undan för "gatans parlament" istället för att polisanmäla de skyldiga. En orsak låg i politiskt korrekta åsikter hos dem själva.
Ett tredje parallellfall gäller yttrandefrihet. Öppna Kanalen vägrade våren 2001 Medborgerliga studiegrupper medlemskap för att sända lokal-TV på samma villkor som somalier, miljöpartister och andra. Formellt sett gällde invändningen att MSG skulle använda sina sändningar för att på något sätt hetsa mot invandrare. Stieg Larsson från Expo målade i ett famöst brev upp en sådan bild. En löjlig farhåga redan av det skälet att sådant genast skulle upptäckas och att MSG då kunde stängas av direkt.
Vad det etablissemang som Larsson representerar i själva verket fruktar är ju något annat (och denna fruktan är välgrundad) - nämligen att MSG skulle göra bra TV-program, som skulle locka många tittare och bidra till ett organiserat invandringsmotstånd i Sverige.
Hur var det Olof Palme uttryckte saken? "Diktaturens kreatur".
1) Tyvärr ingår detta nu i ett mönster - Jomshof är bara en i raden av invandringskritiker som drabbats av repressalier. (Åter till texten)
2) Ska offentligt anställda inte få engagera sig politiskt? Eller ska de få ha bara uppifrån godkända åsikter? (Åter)
3) Redan normal och traditionella demokratiska spelregler skulle räcka för att medge åsiktsfrihet. Här har man dessutom haft särskilda kampanjer för "tolerans". Vad var det som skulle tolereras? (Åter)
