Jesus Alcalá har höjts till skyarna som få av den svenska kultureliten. Man placerade honom snabbt på en piedestal och man ställde okritiskt upp för honom även sedan det borde stått klart vem han var - en bedragare, ständigt redo att slicka uppåt och sparka nedåt. Domen mot Alcalá i Svea hovrätt kan därför ses som en dom också över detta patrask. 1)

Alcalá-affären har behandlats i dels Bo Lindbloms "Höjd över varje misstanke", dels Anita Jekanders "Kartan och verkligheten".

Vad det handlar om sammanfattas i inledningen till Lindbloms bok:

"En anställd upptäcker något som ser ut som ekonomiska oegentligheter i företaget. Hon försöker få klarhet i vad som har hänt. I stället för tydliga besked möts hon av motanklagelser, både från sin närmaste chef och från personer högre upp i systemet. Det antyds att hon kommer att göras ansvarig om det fattas pengar. Då samlar hon ihop sina brev, fakturor och kvitton och lämnar över alltihop till polisen. Ekobrottsmyndigheten får genast ögonen på en kopia av ett postkvitto som ser ut att vara förfalskat. Det får åklagaren att ta saken på allvar. Han föreslår henne att göra en formell polisanmälan.

Den här boken avser främst att redovisa vad som kan drabba en person som gör en sådan anmälan, nämligen om den anmälde av många anses höjd över varje misstanke och om han dessutom har trogna vänner med tillgång till spaltutrymme i pressen. Att anmäla ett misstänkt brott är inte bara en rättighet, det är en medborgerlig skyldighet. Men vad händer i ett fall som detta, om utredningen blir omfattande och långvarlig, och rättegången dröjer sexton långa månader? Hur fungerar våra nyhetsmedier och den offentliga debatten?"

---

På engelska kallas det "whistle-blowers" - personer inne i en verksamhet som slår larm om brister. Erfarenheten visar dessvärre att den som på detta sätt visar civilkurage och medborgaransvar ofta personligen får betala ett högt pris.

Margareta Norlin refererade i Arbetet den 4/6 2000 en amerikansk undersökning om "whistle-blowers" som visade att samtliga förlorat jobbet, 17 procent förlorat sitt hem, 54 procent blivit trakasserade av arbetskamrater, 15 procent skilt sig, 80 procent fått försämrad fysisk hälsa, 86 procent drabbats av depression och 10 procent försökt begå självmord.

Norlin kommer in på förhållandena i Sverige och refererar andra skribenter, som frågar "hur det kan 'komma sig att just de individer som visat prov på moraliskt mod och på lojalitet med arbetsplatsen verkar råka mest illa ut?' De fruktar att den nya rädslan tystar de kritiska och engagerade personer som är nödvändiga för en utveckling. De skriver: 'Den tysta organisationen skapar passivitet och en väntan på riktlinjer eller godkännande uppifrån. Det individuella ansvarstagandet minskar. Tystnaden skapar på så sätt ett moraliskt vakuum. För den som underkastar sig auktoriteter tystnar förr eller senare även samvetets röst.'

Så kväver man idag också i Sverige ansatserna till medborgarskap på arbetsplatsen, det vill säga det som handlar om att se till det gemensammas bästa istället för till egen vinning."

"Whistle-blowern" i Alcalá-fallet heter Michaela Sjögren.

Det gällde ett SIDA-projekt i Paraguay, där hon stötte på ekonomiska oegentligheter och en serie oriktiga uppgifter från Jesus Alcalá, ansvarig för projektet. Hon fick snart erfara vad det kunde kosta att göra sig till ovän med en så uppburen person. Alcalá hade 1995 fått demokratipriset, 1996 frihetspennan och 1998 guldpennan. Han hade valts till ordförande för svenska Amnesy och utsetts till justitieminister i Ordfronts skuggregering 1999. Jesus Alcalá hade många mäktiga vänner - mäktiga genom sitt tillträde till massmedia.

---

För Michaela Sjögren betydde detta att hon i media förvandlades till anklagad. Alcalá vävde ihop en lögnhistoria om att Sjögren misskött sitt arbete, fått kritik av honom och som hämnd för detta polisanmält honom. Denna historia fick han genom Wilhelm Agrell och andra vänner spridd i media. Själv hade Sjögren små möjligheter att där gå i svaromål, eftersom hon då skulle äventyra sin roll som vittne i den förestående rättegången.

Michaela Sjögren gjorde flera anmälningar till Pressombudsmannen och opinionsnämnden. En form av nödrop, kan man säga: skydda mig! Det gav dock inget resultat. I ett utlåtande skrev nämnden: "Alcalàs anklagelser mot anmälaren vittnar om en mycket stark motsättning dem emellan". Nämnden tog inte ställning till vad som var sant eller falskt, det skulle avgöras i en "fri debatt".

I själva verket gav redaktörerna inte mycket plats för en sådan debatt. Bo Lindblom gjorde åtskilliga försök få in artiklar till Sjögrens försvar, men de blev rutinmässigt refuserade.

Överhuvudtaget rådde en slagsida på dagstidningarnas debattsidor. Enligt Lindblom förekom under perioden februari-juli 2000 totalt 60 inlägg i frågan. Av dessa var 37 positiva till Alcalá medan bara 9 var negativa.

På så vis kunde så att säga ett rykte etableras. Lindblom:

"Det var som om det inte gick att försvara Alcalá utan att misskreditera den som gjort polisen uppmärksam på hans agerande. Man tappade alldeles bort att hon var vittne, inte målsägande. Då det gällde debatten hade Alcalá och hans vänner lyckats skriva dagordningen, och den innebar att allt tolkades som resultatet av en personlig konflikt mellan Michaela Sjögren och Jesus Alcalá."

Fakta fanns att tillgå om de verkliga förhållandena i affären, ändå skrev Alcalás anhängare som om de inte existerade. Lindblom kommenterar ett uttalande av Håkan Jaenssen, kultursidesredaktör på Aftonbladet:

"Att den subjektiva kulturjournalistiken kan ifrågasätta 'vem eller vad som helst' bör rimligen inte frikoppla den från alla krav på sannfärdighet och källkritik. Ett exempel: att det hos posten skulle finnas bevis för att det har sänts 250.000 kr från en viss avsändare i Sverige till en mottagare i Paraguay, det är ett påstående om fakta, inte en åsikt. Ett sådant påstående är sant eller falskt..."

"I den mån som kulturskribenter och debattörer ger sig in på sakuppgifternas område, bör deras frihet rimligen vara begränsad av sanningskravet enligt i stort sett samma regler som gäller för nyhetsjournalister. Kultur är ingalunda rätten att sitta och blåljuga bakom yttrandefrihetens fladdrande banderoller."

Lindblom ger en ytterligare sammanfattning:

"Först hemlighåller Alcalá att det faktiskt finns pengar. Så får han dessa pengar överförda till Paraguay samtidigt som han uppger att han har sänt de lånade pengarna. När det upptäcks att de lånade pengarna aldrig har sänts skyller han på sina syskon i Spanien, samtidigt som han anklagar Michaela Sjögren för att ha misshushållat med de pengar vars existens han tidigare förnekat.Det förbluffande är att någon kan framföra en sådan förklaring - och bli trodd av folk som ska representera den svenska kultureliten."

Sedan kom Annette Kullenberg. Sin krönika i Aftonbladet den 16/5 2001 inledde hon med konstaterandet att hon inte visste så mycket om ämnet och att hon ville läsa artiklar av Alcalá, inte "om hans familj eller olika postanvisningar".

Kullenberg kritiserade Michaela Sjögren: "Jag har också blivit arg ibland men att polisanmäla någon har aldrig föresvävat mig..."

"Fru Sjögren ... fick in pengar på fel konto. Eller något i den stilen. Hon kunde väl ha tänkt på vad som händer ifall man polisanmäler någon. Processen mot Alcalá kostar miljoner. Det får staten betala och de pengarna kunde ha gått till Paraguay. Till alla barn där som borde få gå i skolan. I stället hittar denna byråkrat på att polisanmäla en person som Alcalá . Och så blir det hundratals artiklar om en obegriplig rättegång.

Det kan inte finnas en människa som på fullt allvar tror att Alcalá begått något brott. Inte ens anmälaren. ... Men de har väl kommit ihop sig på något sätt och sen har hon kanske bestämt sig för att hämnas."

Någon form av rättelse av detta har Annette Kullenberg inte kommit med. Inte heller har Aftonbladet givit plats för genmäle.

Ur ett refuserat genmäle, signerat Göran Johnson (publicerat i Lindbloms bok):
"Kullenberg måste ha insett att det funnits åtminstone visst fog för polisanmälan eftersom ... även internationella juristkommissionen polisanmält Alcalá . Och att påstå att en juristkommission skulle ha gjort sig skyldig till falsk angivelse är kanske i grövsta laget. Dessa polisanmälningar har dessutom lett fram till åtal, vilket de knappast skulle ha gjort om det funnits skälig anledning att anta att Alcalá var oskyldig. Kullenberg måste alltså ha utpekat Sjögren för falsk angivelse trots att hon borde ha insett att påståendet helt saknade grund. Detta kan knappast kallas för någonting annat än förtal av Michaela Sjögren.

Eftersom Kullenberg varit ordförande för publicistklubben 2) kan hon knappast heller ha varit ovetande om de pressetiska reglerna:

- Tillämpa en ansvarig hållning gentemot den publicistiska uppgiften.

- Skydda enskilda mot oförskyllt lidande genom publicitet.

- Respektera den personliga integriteten. Kontrollera sakuppgifter.

- Sträva efter att återge alla parters synpunkter.

- Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor."

Ett annat inlägg, som refuserades av i tur och ordning DN Debatt, DN Kultur, AB Kultur och AB Debatt, var skrivet av Eva Hernbäck, reporter på DN. Hon skrev bland annat:

"Michaela Sjögren är den person som trots otaliga kränkande påhopp från människor som aldrig träffat henne eller talat med henne, trots en strid ström av grova och spekulativa omdömen om hennes person, hennes motiv och hennes handlingar, valt att följa den princip som i synnerhet Jesus Alcalá och hans trogna vapendragare hävdat: att en rättegång inte ska hållas i medierna..."

Hernbäck kom så in på Kullenbergs krönika:

"Lite glättigt, med skämtsamt föraktfull ton och med uppenbart lätt penna anklagar hon återigen Michaela Sjögren för hämndbegär, en teori som lanserades av Alcalá själv första dagen misstankarna mot honom offentliggjordes i Dagens Nyheter och som sedan okritiskt torgförts tusentals gånger av mäniskor som aldrig träffat henne.

Det har sagts, nu senast inför rättegången, att Alcalá tigit i ett och ett halvt år. Ånej, sällan har en brottsmisstänkt och åtalad person på så många spaltmeter fått breda ut sig i landets största tidningar, sida upp och sida ner. Först via sina vänner som totalt okritiskt och utan minsta egen granskning av handlingar i målet svalt Alcalás alla påståenden. Därefter har Alcalá själv fattat pennan och i tre helsidesartiklar i Svenska Dagbladet lagt fram sin version. Denne misstänkte bedragare har givits ett aldrig skådat utrymme att rentvå sig själv och utpeka Michaela Sjögren som brottslingen. Däremot har han vägrat svara på journalisters frågor, men det är en helt annan sak än att tiga.

Annette Kullenberg har nyligen mottagit guldpennan av prestigefyllda Pressklubben, där hon själv varit ordförande för endast ett par år sedan. - - - Man häpnar över att hon tar så lätt på sin egen yrkesheder..."

Ovanstående inlägg togs alltså inte i in. Bo Lindblom summerar:

"Vi kan naturligtvis inte vänta oss att den fria debatten ska vara så fri, att allt insänt material publiceras. Ansvariga redaktörer kan alltid hänvisa till utrymmesbrist. Men när det visar sig att ena sidan i en debatt genomgående utestängs , då måste man fråga sig om det är andra faktorer än utrymmesbristen som har lett till refuseringar. Filtret fungerar. Den fria debatten blir en illusion."

---

 

 

 

 

 

 

 

 

 

1) Först hade jag tänkt skriva "detta satans patrask", för att travestera Olof Palmes "dessa satans kreatur". AEfter alla kanske inte skulle göra kopplingen avstod jag från detta. Kvar blev bara "patrask", men även det kan ju uppfattas som alltför skarpt. F.ö. har jag haft som linje att undvika ord av denna karaktär (och vill alltjämt vara återhållsam).

Mot bakgrund av vad som framkommer i texten tycker jag ändå det är motiverat att ta i. Ordet står för att någon är moraliskt lågtstående, och det kan verkligen sägas om delar av den svenska kultureliten. Alcalisterna.

(Åter till texten)

2) Nuvarande ordförande i denna Publicistklubb är Jan Guillou. Han kritiserade Lars Leijonborg efter dennes debatt med Pia Kjearsgaard i dansk TV. Guillou ville se mer av lögner och fula debattknep. Alltså: samma patrask nu som då! (Åter)