Boken "Dialog om invandringen":

BGF-försöket visar hur våra makthavare stoppade en fri debatt om invandringspolitiken i Sverige under 90-talet.

Sverigedemokraterna har av Expo anklagats för nazikopplingar och brottsbeslastning. Försöket Blågula Frågor visar att detta inte är det egentliga skälet till angreppen. På oss har inte funnits något sådant att anmärka, ändå vägrade man att samtala också med oss.

I stället för argument och en debatt i sakfrågan möttes Blågula Frågor av en serie tillmälen, som successivt blev allt grövre. Först vara vi bara "dunkelt främlingsfientliga", efter några år hade vi blivit "extremister" och "nazianstrukna".

Ett genomgående tema i argumentation har varit att vi i själva verket skulle vara några andra än vad vi utgav oss för att vara. Man har skapat en bild av att vi skulle acceptera hot och våld eller att sådant rentav skulle ingå i BGF:s verksamhet:

Ett första exempel på detta var Expo nr 3/96, massbilagan i juni 1996.

Ett andra exempel var Mats Delands artikel i juli 1998 i Nerikes Allehanda.

Ett tredje exempel var Expos framställning i skriften "Euronat" i mars 2000. Där insinuerades att BGF skulle ha hotat John Glas, fp-politiker i Haninge.

Ett fjärde exempel är SJF-boken om hotade journalister hösten 2000, skriven av Stieg Larsson. Blågula Frågor tillägnades där tre sidor.

Ett femte exempel är Expos lögner i brevet till Öppna Kanalen i januari 2001.

Etablerandet av denna bild kan möjligen förklara att Blågula Frågor förvägrats annars självklara demokratiska rättigheter:

vi får inte in betalda annonser

vi får inte hyra möteslokaler

vi vägras medlemskap i Öppna Kanalen för att sända lokala TV-program.

På samma sätt som man förvägrat oss demokratiska rättigheter och vägrat debattera med oss har detta gällt gentemot alla andra invandringskritiker.

För en diskussion i sak räckte inte etablissemangets argument. En sådan diskussion skulle ha äventyrat Det Mångkulturella Projektet. Detta ville man inte riskera.