År 2002, vecka 16 |
År 2002, vecka 16 |
"Kartan och verkligheten". Så heter en nyutkommen bok av Anita Jekander. Något mer spännande har jag inte läst på många år - det gick inte att lägga boken ifrån sig, på rekordtid hade jag tagit mig igenom den.
Boken handlar om Jesus-Alcalá-affären, men den handlar samtidigt om SIDA-affären, om Dan-Josefsson-affären och om De tjugofyras gäng.
Kärnan i Jesus-Alcalá-affären är, som jag uppfattar det, dubbel:
1. Å ena sidan hur en utlänning kan komma till Sverige och etablera sig som helgon och expert på etik. Detta bara genom att säga de rätta sakerna, utan att ha något av substans att komma med. Alcalá tillhörde dem som flitigt publicerades på DN Debatt av Mats Bergstrand. "Vår moral är viktigare än vår materiella välfärd", så hörde jag i radion Jesus Alcalá uttala sig om svensk flyktingpolitik i början av 90-talet.
2. Å andra sidan hur svårt det kan vara att få rätt gentemot Alcalá, även då han gjort sig skyldig till ekonomiska oegentligheter och kommit med en serie undanflykter eller uppenbara lögner. Han kunde med automatik räkna med stöd från en kader av mediala makthavare.
Det var väldigt nära att Alcalá, med sitt förtroendekapital inom media och hos SIDA, lyckades komma undan och att Michaela Sjögren - som avslöjade bedrägerierna - hade krossats.
SIDA-affären
Konkret handlade det om ett biståndsprojekt i Paraguay, för att befrämja demokrati och mänskliga rättigheter. Det tillkom 1987 på intitiativ av Jesus Alcalá, finansierades av SIDA och drevs genom IJK (Juristkommissionen).
Någon vidare redovisning av medlen förekom inte, ändå fortsatte SIDA att pumpa in nya pengar. Under tretton år hann det bli nio miljoner kronor.
När Michaela Sjögren anmälde Alcalás fiffel med nära en miljon kronor ville de närmast ansvariga på IJK och SIDA inte tro henne. Man tolkade det som en arbetsplatskonflikt, där Sjögren var problemet eftersom hon (som man såg det) blivit osams med Alcalá. SIDA-chefen, Bo Göransson, uttryckte också sin uppskattning av Alcalá.
Endast genom polisanmälan och tack vare att Sjögren kopierat ett av Alcalá förfalskat postkvitto började oegentligheterna rullas upp.
En reflexion med anledning av detta blir ju: hur användes de nio SIDA-miljoner som gått via Alcalà innan Michaela Sjögren slog larm? Där finns ingen ordning på kvitton och bokföring, så det kan nu inte kontrolleras. 1)
Hur mycket pengar sätter SIDA totalt sätt sprätt på varje år? Vilken nytta gör dessa pengar? Är det ens syftet med dessa pengar att de ska göra nytta, eller handlar det främst om att visa godhet och döva ett dåligt samvete?
Bör Sverige satsa en enda krona i u-bistånd med mindre än att pengarna kommer till nytta? Här finns förmodligen åtskilliga miljarder att spara varje år!
Dan-Josefsson-affären
Dan Josefsson - vinnare av Stora Journalistpriset och bevakare (i TV:s "Mediamagasinet) av att svenska journalister inte brister i politiska korrekthet - blir också avklädd i Jekanders bok. Han var en av de 24 kulturskribenter som tidigt ryckte ut med ett upprop till Alacalás försvar.
Jekander försökte få grepp om hur han resonerade, då han kritiserade DN för att ha gått ut med nyheten om Alcalás förehavanden:
"Jag försöker föra ett samtal med honom i lugn och ro, men det är svårt, för han är ständigt på språng, det är alltid en taxi som väntar eller en tågtid som ska passas. Därför kommunicerar vi i olika omgångar via e-mejl och mobiltelefon."
Josefssons argument är att uppslaget i DN inte stod i proportion till innehållet. Tidningen försökte få igång ett drev. På följdfrågan om namn och bild inte borde ha publicerats svarade den prisbelönte att så inte borde ha skett. Efter ytterligare följdfrågor lanserar han doktrinen att i "uppmärksammade fall" ska "man bara publicera sånt som är till fördel för den misstänkte och inte sånt som är negativt". 2)
Dessutom anförde Josefsson något som inte nämndes i uppropet: "den där jävsgrejen" . DN-journalisten ifråga, Thomas Michélsen, skulle ha varit osams med Alcalá. 3)
I ett senare skede framkom att Jesus Alcalá ljugit om sin stamtavla. Han var inte alls släkt med Spaniens tidigare president, Niceto Alcalá-Zamora.
Till detta blir Dan Josefssons kommentar: " Det där var ett jävligt onödigt inslag. Det var fullkomligt irrelevant och hade inte i sammanhanget att göra. Ni journalister måste vara försiktiga när ni skriver om människor och inte dra fram vad som helst under en pågående process."
Här ifrågasätter Josefsson alltså inte att Alcalá faktiskt ljugit kring detta faktum. Sanningen borde inte ha sagts i denna del, för den var ovidkommande. Det är vad han säger.
Det är märkligt resonerat, med tanke på att Jesus Alcalás själva varumärke var hög moral och extrem trovärdighet. Om det visar sig att han ljuger om något så centralt, ökar inte det sannolikheten för att han i största allmänhet har låg tröskel för att ljuga?
De tjugofyras gäng
Det var i februari år 2000 som Alcalá-bomben briserade, med husrannsakan och DN-artikel. Några dagar senare publiceras ett upprop i DN:s kulturdel, undertecknat av 24 personer, däribland Maria Carlshamre, Elisabet Hermodsson, Maria-Pia Boethius, Eva Moberg, Göran Rosenberg, Peter Englund, Anita Goldman, Jackie Jakubowski, Sven Lindqvist, Mikael Löfgren, Dan Josefson och Ingrid Sjöstrand.
Ur texten: "...oskuld gäller tills dom fallit. Att bli utpekad i medierna utgör redan en dom i sig. Vi vänder oss mot alla slags pressetiska överträdelser och massmediala attacker riktade mot personer som varken hörts eller dömts..."
Så sant! Men var finns konsekvensen - och därmed trovärdigheten - i de tjugofyras upprop? Det saknas ju inte exempel på uthängningar i massmedia av helt oskyldiga före Alcalá-affären!
Tag bara hur tre invandringskritiker - Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin - fick ett helt uppslag i Expressen den 6/5 1996. En halvsida upptog bara deras porträtt, av förbrytarmodell. Med svart rubrik, också på en halvsida: "Främlingshatets nya ansikten".
Tag uthängningen av mig och Anders Sundholm i Aftonbladet/Expressens miljonbilaga av Expo den 10/6 samma år!
Var fanns då de 24 kulturskribenterna, med sina höga principer?
Efter att domen mot Jesus Alcalá fallit 4)i Stockholms tingsrätt den 14/6 2001 smälte de 24 bort som snö i solsken. 5) På Publicistklubbens debatt i september var det bara två av dem som ställde upp: Göran Rosenberg 6) och Anita Goldman.
Rosenbergs försvar var att han inte ägnat sig så mycket åt "själva fallet" och aldrig uttalat sig i skuldfrågan. Goldman gick på en mer offensiv linje, lanserade teorin att det kan ha funnits ett "svartskallemotiv" bakom kritiken av Alcalá. "Vi står inte ut med godhet", hävdade hon.
Ja, vem är ond och vem är god?
Vad är godhet? 7)
1) SIDA stoppade omedelbart vidare utbetalningar till just detta projekt, men det var ju Alcalá som begått oegentligheter, och han var nu borta ur bilden. I praktiken fungerade SIDA:s åtgärd som en bestraffning av Michaela Sjögren, för att hon anmält. Om detta kan läsas mer i en annan bra bok kring Alcalá-affären (till vilken jag ska återkomma). (Åter till texten)
2) Vad som här var till fördel för Alcalá blev samtidigt till nackdel för den som anmält honom, nämligen Sjögren, och gjorde henne misstänkt. (Åter)
3) I själva verket kände de knappt varandra. (Åter)
4) Domen blev 18 månaders fängelse för bedrägeri och brukande av falsk urkund. (Åter)
5) TV4 sökte dem för medverkan i ett morgonprogram, men reportern tvingades konstatera: "Jaa, vi har försökt ringa dem som skrev under uppropet, men det är svårt, ingen ställer upp." (Åter)
6) Göran Rosenberg och Anita Jekander skulle debattera i riksradion, men det blev ingen debatt. Någon timme före dirketsändningen hoppade Rosenberg av: han ville "inte förknippas med någon mobb". Dagen därpå framträdde Rosenberg dock radions P1 - ensam. Det låter bekant, på något sätt. (Åter)
7) Eva Hernbäck, DN-journalist, gör i Anita Jekanders bok en reflexion om arbetsvillkor och ledarskap inom bistånds- och välgörenhetsorganisationer, utifrån egna erfarenheter från Unicef:
"Under mitt researcharbete stötte jag på flera exempel på så kallade goda personer som i själva verket var hemska maktmänniskor. Jag fick höra om en del fall men alla vittnesmål var anonyma, ingen vågade framträda öppet, så det blev ingen artikel. Däremot lärde jag mig att tjusiga fasader ofta krackelerar när man synar dem noga, så för mig var tanken inte främmande att ifrågasätta en så kallad god person." (Åter)
